Ja så tänker jag med, att dom borde ta sin del av ansvaret då dom som vårdgivare är dom som ska ta besluten utefter informationen om mig som jag gett och den som samhället har satt upp.
Jo jag är ganska risig, fick för mig att se om jag kan ta hem hundarna då jag saknar ihjäl mig efter dom och gick från porten till grinden och tillbaka men det var på tok för mycket, en promenad på ca 50 meter, pratade med mamma i telefon samtidigt men fick lägga på för att jag inte kunde andas, fick astmaanfall och fick ta dubbel dos, hostanfall, blev helt yr och matt och febern steg direkt vid minsta aktivitet.
Jag känner mig väl sjuk hela tiden men det svänger lite mellan toppar och dalar och där i dalen fick jag för mig att jag kunde ta hem hundarna för att jag var så mycket bättre men ville se om jag skulle klara att promenera med dom, svaret blev nej och hundarna får vara kvar hos mina föräldrar åtminstone en eller två dagar till trots min enorma saknad. Längre tid om jag inte förbättras.
Och jag ska vänta med att anstränga mig, man blir så lätt lurad när man i glädjen av att orka sitta upp utan att må dåligt tror att det innebär att man är frisk. Nu är jag nere i en dal igen och orkar knappt sitta upp så får acceptera att det nog blir vila hela veckan men förhoppningsvis inte karantän hela veckan för jag kanske blir frisk innan dess men sen ska jag vila och ta igen mig efter sviterna av sjukdomen också tänker jag.
Och så vill jag undvika möten med grannar i allra största möjliga mån och därför hålla mig inne pga det. När hundarna kommer hem har jag ju inget val än att gå ut men just nu så är dom inte här och då ska jag hålla mig inne om inget oförutsett sker.