Dejtingtråden 32

[lizan]

Varför är det alltid så att när man precis tänker att man är över någon så hör de av sig igen??

Trodde att jag var klar med segproppen och har matchat med några andra på Tinder. En kille ville ses i helgen, men jag jobbar, men jag träffar honom gärna annars. En annan kille bor lite längre bort, men han är nog den jag gillar mest. Och så har vi ju killen här i stan som tjatar på mig att träffas, men jag har ju varit helt uppslukad av segproppen så jag har liksom inte riktigt varit på samma våglängd. Nu känner jag att jag äntligen börjar släppa och att hoppet dog - då hörde han av sig idag! Ångesten är här igen, väntan, undran, det väcker så mycket frågor. Samtidigt är jag ju helt övertygad om att han är mannen i mitt liv.....men uppenbarligen är han ju inte det för mannen i mitt liv ger mig inte ångest. (Eller ja, ångesten ger jag ju mig själv, men det är ju pga att jag inte kan hantera hans beteende).

Jag har en person som jag kallar icke mannen i mitt liv. Han hade lätt varit mannen i mitt liv, men det blev inte så av ett par olika anledningar. Det blev liksom lite skönt att kalla honom icke mannen istället.

 

[Modest]

Var hos läkaren igår och utslagen på sidan av min mage och mest över revbenen som slutar precis nedanför brösten visade sig vara en virusinfektion och självklart smittar dom om någon rör vid dom och det tar 6 månader att läka i många fall sa hon. Så nu har jag inte bara psykiska problem med att bli berörd. Nu är jag också en virushärd som ingen får röra, inte just där i alla fall. Suck. Men det går väl att komma runt det men blir så trött på allt.

Jag har dragit på mig varenda sjukdom man kan ha senaste tiden under pandemin. Covid i minst 97 dagar, tog ca 1 år innan febern slutade komma tillbaka gång efter gång efter det, post covid, mått dåligt nu nyligen i två veckor då jag bara träffade mina föräldrar och killen (inte covid), lunginflammation, takykardi som jag behöver medicin mot, andningssvårigheter och mycket mer och nu får jag självklart en virusinfektion på huden. Varför drar jag på mig allt?

Jag är så irriterad på infektionen, dessutom gör den så att vi nog måste ha påklädd kontakt även i fortsättningen ett tag till, så inte vår hud nuddar varandras. Inte att jag känner mig bekväm utan kläder men man vill ju inte ha något som sätter hinder när man känner sig redo.

Är det bältros du pratar om? Det är ju ingen smittrisk ifall motparten har haft vattkoppor redan. Och 6 månader lät som en väldigt negativ prognos, så långvarigt har jag aldrig hört/sett om. Kanske om man är väldigt, väldigt immunsupprimerad.

 

[Modest]

Varför är det alltid så att när man precis tänker att man är över någon så hör de av sig igen??

Trodde att jag var klar med segproppen och har matchat med några andra på Tinder. En kille ville ses i helgen, men jag jobbar, men jag träffar honom gärna annars. En annan kille bor lite längre bort, men han är nog den jag gillar mest. Och så har vi ju killen här i stan som tjatar på mig att träffas, men jag har ju varit helt uppslukad av segproppen så jag har liksom inte riktigt varit på samma våglängd. Nu känner jag att jag äntligen börjar släppa och att hoppet dog - då hörde han av sig idag! Ångesten är här igen, väntan, undran, det väcker så mycket frågor. Samtidigt är jag ju helt övertygad om att han är mannen i mitt liv.....men uppenbarligen är han ju inte det för mannen i mitt liv ger mig inte ångest. (Eller ja, ångesten ger jag ju mig själv, men det är ju pga att jag inte kan hantera hans beteende).

Känner så väl igen mig. Men jag valde att tacka nej och gå vidare, oerhört skönt!

 

[Lillefrun]

Varför är det alltid så att när man precis tänker att man är över någon så hör de av sig igen??

Trodde att jag var klar med segproppen och har matchat med några andra på Tinder. En kille ville ses i helgen, men jag jobbar, men jag träffar honom gärna annars. En annan kille bor lite längre bort, men han är nog den jag gillar mest. Och så har vi ju killen här i stan som tjatar på mig att träffas, men jag har ju varit helt uppslukad av segproppen så jag har liksom inte riktigt varit på samma våglängd. Nu känner jag att jag äntligen börjar släppa och att hoppet dog - då hörde han av sig idag! Ångesten är här igen, väntan, undran, det väcker så mycket frågor. Samtidigt är jag ju helt övertygad om att han är mannen i mitt liv.....men uppenbarligen är han ju inte det för mannen i mitt liv ger mig inte ångest. (Eller ja, ångesten ger jag ju mig själv, men det är ju pga att jag inte kan hantera hans beteende).

Det där låter verkligen rörigt. Finns det någon av killarna du tror är bra för dig i längden? Vad finns det för saker som gör att han känns som mannen i ditt liv och vad är det som blir svårt att hantera?

 

[Lillefrun]

Är det bältros du pratar om? Det är ju ingen smittrisk ifall motparten har haft vattkoppor redan. Och 6 månader lät som en väldigt negativ prognos, så långvarigt har jag aldrig hört/sett om. Kanske om man är väldigt, väldigt immunsupprimerad.

Ja du, försökte förhöra läkaren men hon sa inte mycket. Tittade på det en sekund, sa att det är en virusinfektion, jag frågade om det smittade och hon sa att det gjorde det om man hade närkontakt och att det tar 6 månader att få bort det. Låter helt otroligt. Ska ringa till vårdcentralen på måndag och fråga om dom kan kolla upp om det verkligen smittar. Det är liksom små fläckar och inte alls lika illa som bältros.

 

[Eurydome]

Ja du, försökte förhöra läkaren men hon sa inte mycket. Tittade på det en sekund, sa att det är en virusinfektion, jag frågade om det smittade och hon sa att det gjorde det om man hade närkontakt och att det tar 6 månader att få bort det. Låter helt otroligt. Ska ringa till vårdcentralen på måndag och fråga om dom kan kolla upp om det verkligen smittar. Det är liksom små fläckar och inte alls lika illa som bältros.

Logga in på 1177 och läs din journal, det borde stå där vad det är.

 

[EmmaBovary]

Ja du, försökte förhöra läkaren men hon sa inte mycket. Tittade på det en sekund, sa att det är en virusinfektion, jag frågade om det smittade och hon sa att det gjorde det om man hade närkontakt och att det tar 6 månader att få bort det. Låter helt otroligt. Ska ringa till vårdcentralen på måndag och fråga om dom kan kolla upp om det verkligen smittar. Det är liksom små fläckar och inte alls lika illa som bältros.

Det kan ju vara ganska små fläckar inledningsvis med bältros också. Men det låter konstigt med avsaknad av detaljer om man nu förväntar sig att det inte ska försvinna på ett halvår?

 

[Cherarriduracell]

Och jag som tyckt en hel del matchningar varit snäppet för konstiga får erkänna mig besegrad inser jag.

Det är ingen tävling nä men bra för honom att han vänt sitt liv men 5 mån känns lite för färskt för mig för att våga gå vidare med? Liksom vem vet om nån från det förflutna fortfarande har beef med honom, jag vill inte bli inblandad...

 

[Migo]

Det är ingen tävling nä men bra för honom att han vänt sitt liv men 5 mån känns lite för färskt för mig för att våga gå vidare med? Liksom vem vet om nån från det förflutna fortfarande har beef med honom, jag vill inte bli inblandad...

Om han är öppen och ärlig så kan du ju fråga! Både om hur han hamnade där, vad han gjorde och vad som fick honom att bryta ur. Det kan ju vara en go människa som fattade dåliga beslut

 

[Cherarriduracell]

Om han är öppen och ärlig så kan du ju fråga! Både om hur han hamnade där, vad han gjorde och vad som fick honom att bryta ur. Det kan ju vara en go människa som fattade dåliga beslut

Han har berättat det i stora drag, 5 mån känns ändå för färskt för mig. Jag vet att man kan råka missa bra personer genom att stänga dörrar, här känner jag väl inte att jag just stänger dörren utan mer bara... Inte går in.

 

[TygerTyger]

Han har berättat det i stora drag, 5 mån känns ändå för färskt för mig. Jag vet att man kan råka missa bra personer genom att stänga dörrar, här känner jag väl inte att jag just stänger dörren utan mer bara... Inte går in.

Vi har nyligen rekryterat till jobbet och jag påminde mig under den processen om att det är viktigare att inte välja fel än att välja den som är allra bäst. Minimera risken alltså, även om det innebär att man råkar missa något geni/någon stjärna på det sättet. Enligt den logiken tycker jag att du gör helt rätt.

 

[Ramona]

Det där låter verkligen rörigt. Finns det någon av killarna du tror är bra för dig i längden? Vad finns det för saker som gör att han känns som mannen i ditt liv och vad är det som blir svårt att hantera?

Ingen av dem är några dåliga killar, sen känner jag de inte tillräckligt mycket för att kunna säga om de är bra för mig i längden. Så långt har jag inte kommit med någon av dem.
Men med segproppen så var det självklart från första blicken att det var Han. Jag vet bara. Det känns.

 

[Lillefrun]

Ingen av dem är några dåliga killar, sen känner jag de inte tillräckligt mycket för att kunna säga om de är bra för mig i längden. Så långt har jag inte kommit med någon av dem.
Men med segproppen så var det självklart från första blicken att det var Han. Jag vet bara. Det känns.

Oj,det låter verkligen som att segproppen är värd att kämpa för kanske? Jag missade min stora kärlek under en period från att jag var 14-31, kunde inte släppa honom och han hade känslor för mig också. Var tillsammans i tonåren men jag ville alltid ha honom efteråt också men vågade inte säga något. Bandet mellan oss var så starkt att det typ vibrerade när vi var nära varandra och jag drömde om honom varje natt nästan. Vi gick i samma högstadieklass och gymnasieklass och har umgåtts som vuxna utanför skolan under många år.

Jag vet att jag hade chansen tusen gånger om men var för feg. Vet inte hur jag kommer reagera när vi träffas igen, om det har släppt nu, vi har inte kunnat ses pga covid för vi bor en bit ifrån varandra men vi har alltid varit kompisar genom åren.

 

[lizan]

Det är ingen tävling nä men bra för honom att han vänt sitt liv men 5 mån känns lite för färskt för mig för att våga gå vidare med? Liksom vem vet om nån från det förflutna fortfarande har beef med honom, jag vill inte bli inblandad...

Jag matchade en gång med en som tämligen omgående berättade att han precis kommit in i en längre utslussningsfas efter att ha suttit 8 år för narkotikabrott. Men tänkte vända sitt liv. Det blev ju ett lycka till men nej tack. Ett sånt långt straff sitter man inte för en kvälls partyknark direkt. Hoppas såklart det verkligen gick bra för honom, men jag ville inte behöva vara en del i själva den fasen.

 

[Lillefrun]

Det kan ju vara ganska små fläckar inledningsvis med bältros också. Men det låter konstigt med avsaknad av detaljer om man nu förväntar sig att det inte ska försvinna på ett halvår?

Jätte konstigt, det står inget i min journal om att jag ens varit där så kan inte läsa mig till mer.

 

[Sigvard]

Jätte konstigt, det står inget i min journal om att jag ens varit där så kan inte läsa mig till mer.

Är inte säkert att journalanteckningen/diktatet skrivs in så snabbt Är det inte akut så kan det bli liggande ett tag.

 

[EmmaBovary]

Jätte konstigt, det står inget i min journal om att jag ens varit där så kan inte läsa mig till mer.

Som @Sigvard redan skrivit så kan det dröja lite innan anteckningarna dyker upp.

 

[Ramona]

Oj,det låter verkligen som att segproppen är värd att kämpa för kanske?

Någonstans känner jag att om jag bara väntar ut honom så kommer det att lösa sig och jag kommer att få tiofalt tillbaka. Men ärligt talat, hur långt är mitt liv och hur länge vill jag ens kämpa? Vad kämpar jag för? Det lär ju finnas andra män i livet som kommer ge mig samma känsla.

Och frågan är hur mycket ska jag tåla? Jag är inte okej med att det tar en vecka för honom att svara på ett sms. För mig är det solklart brist på intresse. Han själv säger att det inte är så, men det är ju också uppenbart för mig att han vill äta kakan och ha den kvar. Att ha mig ljummen är nog rätt så behändigt för honom, men det är inte så jag vill leva mitt liv. Jag vill bli kär i någon som är lika kär i mig.

 

[_Taggis_]

Någonstans känner jag att om jag bara väntar ut honom så kommer det att lösa sig och jag kommer att få tiofalt tillbaka. Men ärligt talat, hur långt är mitt liv och hur länge vill jag ens kämpa? Vad kämpar jag för? Det lär ju finnas andra män i livet som kommer ge mig samma känsla.

Och frågan är hur mycket ska jag tåla? Jag är inte okej med att det tar en vecka för honom att svara på ett sms. För mig är det solklart brist på intresse. Han själv säger att det inte är så, men det är ju också uppenbart för mig att han vill äta kakan och ha den kvar. Att ha mig ljummen är nog rätt så behändigt för honom, men det är inte så jag vill leva mitt liv. Jag vill bli kär i någon som är lika kär i mig.

Tycker du resonerar klokt för det mesta och även här. Man får liksom ställa sig själv frågan Vad vill jag ha ut av detta? Och inte Varför gör hen si eller så? Jag la mkt tid i mina yngre dagar på att irritera mig över varför mina pojkvänner gjorde på ett visst sätt, tills jag insåg att det har ingen betydelse varför. Det viktiga är ju om Jag vill delta i det. Och det ville jag inte så jag började lämna relationer tidigare istället.

Irriterande det där med att dyka upp när man är på väg bort. Det är jag väl bekant med. Jag lackade ju ur till slut och sa rakt ut vad jag tyckte och kände, sedan har det varit knäpptyst i flera månader. Inte ens nån liten respons på det som ett bekräftat avslut. Sen en morgon för ca en månad sedan såg jag att jag fått ett återkallat messengermeddelande från honom. Det rörde ju upp väldigt mkt även om jag aldrig såg vad det stod, eller om det ens stod nåt eller var en ofrivillig tumme eller sånt som kan bli. I vilket fall har ju personen aktivt gått in i konversationen efter flera månader och därmed råkat skicka nåt.
Jag tänker på honom dagligen och det är ju mitt problem att när jag väl fäster mig vid nån så gör jag det rejält och rehabtiden är lång.

 

[_Taggis_]

Jag har en person som jag kallar icke mannen i mitt liv. Han hade lätt varit mannen i mitt liv, men det blev inte så av ett par olika anledningar. Det blev liksom lite skönt att kalla honom icke mannen istället.

Underbart epitet . Detta lånar jag