- Svar: 148
- Visningar: 10 864
(Ursäktar extremt rörigt inlägg)
.... Vet inte vad som hände nyss.
Var på ett studentevent (Gasque) nu under kvällen, och kom hem för ca. 1 h sedan (23).
Ett event som inte bara inkluderade "min" studentförening, utan den var arrangerad av kåren för alla skolans föreningar.
Hade jätteroligt på alla sätt, med både nya och gamla bekantskaper.
Har ett gäng om ca. 15 personer i "min" förening som jag umgås mest med, men ingen av dessa var med, däremot (framförallt) nuvarande och tillträdande styrelsen för "min" förening. Så mina närmaste var inte där, men många jag kände till, vilket var en lite "ny" situation för mig, men ändå jättetrevligt och kul som sagt!
Umgicks också nästan uteslutande med killar (från "min" förening främst dock), för första gången. Annars har fördelningen varit typ 60/40 till killarna (som mest). Men alla dessa grabbar är/var så jätterara, trevliga och gulliga, så det var inga konstigheter. Kändes jättebra på alla sätt och vis, skrattade så jag satte pommacen i halsen otaliga gånger och kvällen var som sagt jättelyckad, som alltid när studentföreningen är inblandad.
Åkte hem vid typ 22.45 då jag har föreläsning imorgon och ja...Inte ville komma hem mitt i natten. Jätteglad över en jättelyckad kväll var jag.
Kom innan för dörren och kände en märklig "olustig" känsla. Tänkte att jag bara var trött eller något. Aja, satte mig vid datorn för att kolla lite här på Buke och svara på några mail. Då bara rasade det fullkomligen. Svarta känslor av ensamhet och sorg bara sköljde över mig som en flodvåg. Först fick jag nästan lite panik då känslorna kom så hastigt och kraftigt. När jag sedan började bena lite i vad jag verkligen kände, var det samma gamla skit "som vanligt", men i kraftigare version.
Sorg över att jag fortfarande är okysst och oskuld - (av)saknaden av närhet - och samtidigt en stor portion av självhat mot framförallt mitt utseende.
Antagligen kom reaktionen nu, och blev extra kraftig, pga. att jag umgåtts med massa fina killar under hela kvällen....
Är så dålig på att sätta ord på känslor, men bara att få krama (snälla) killar gör mig alldeles varm i hjärtat - jag trivs på något sätt med närheten. Samtidigt skäms jag som satan för att jag vid 20 års ålder (det kom dessutom fram under kvällen att i stort sett samtliga av dessa killar trodde jag var 25-30 år gammal pga. min "anständiga, ordentliga och mogna aura" - De som sa det är 96or och 95or - 21-22 år kan tilläggas.) fortfarande vara både okysst och oskuld - men vet också att jag aldrig i hela h-vetet skulle ha chans att "få" någon kille i studentföreningen. Never, bäver. Och jag tycker mig dessutom vara "för ful" för att förtjäna de - och jag tror inte de finner mig särskilt attraktiv heller, även om de åtminstone säger att jag har ett trevligt utseende och sådär.
Samtidigt känns det som att jag är på vippen att få känslor för en kille i min "närmaste grupp", tillika han som körde hem mig i helgen (om någon läste "vad gör du nu tråden"). Vilket är det absolut sista jag vill. Han är världens finaste kille, har ett riktigt drömutseende, och ett helt enormt stort guldhjärta - den första killen någonsin jag känt mig helt lugn och trygg med vid första träffen. (Eller rättare sagt, första träffen på högskolan. Vi har gått i samma skola men ej årskurs tidigare. De få vaga minnena från det är minst lika fina...) Samtidigt känns det så fel att få känslor för honom. Han är en av mina bästa och närmaste killkompisar, och ska så förbli. Jag är dessutom 99% säker på att han inte känner detsamma för mig - och om jag ens yppade vad jag ärligt känner, skulle det kunna vara helt förödande för hela gänget...
---
På Tinderfronten går det faktiskt ganska bra. Snackar rätt seriöst med några killar. Dock känner jag inte alls samma "gnista" för de som för killarna i föreningen - kanske för att jag aldrig träffat dessa. Sen känns det dessutom så förbjudet, äckligt och "tacky" på något sätt, att träffa killar från nätet, när man har en massa runt sig på veckobasis... Killar man aldrig skulle ha minsta chans på, särskilt inte han med stort H.
---
Nej, den här okysst och oskulds-hetsen har verkligen stigit mig åt huvudet å det grövsta... Även om det bara är Han som jag ens erkänt det för, känns det på något sätt så pinsamt. Jag menar, jag är ju 20 år gammal. Då ska man förbanne mig ändå kysst någon.
Men samtidigt, vågar jag? Tänk om jag inte vaktar min tunga tillräckligt noga, och mina föräldrar skulle få veta något? Vad händer då liksom?!
Vet inte vad jag ska göra av mina känslor, helt ärligt. Allt jag vill ha nu är närhet, närhet av det motsatta könet. Kramarna värmer inte bara kroppen, utan även själen...
Skulle jag dessutom få närhet av Honom, om så bara en snabb kyss, hade jag mått bra för resten av mitt liv...
Vet inte vart jag vill komma med mitt svammel, och tror knappt ens någon orkat läsa enda hit. Men aja. Att skriva av sig är väl bra, I guess...
.... Vet inte vad som hände nyss.
Var på ett studentevent (Gasque) nu under kvällen, och kom hem för ca. 1 h sedan (23).
Ett event som inte bara inkluderade "min" studentförening, utan den var arrangerad av kåren för alla skolans föreningar.
Hade jätteroligt på alla sätt, med både nya och gamla bekantskaper.
Har ett gäng om ca. 15 personer i "min" förening som jag umgås mest med, men ingen av dessa var med, däremot (framförallt) nuvarande och tillträdande styrelsen för "min" förening. Så mina närmaste var inte där, men många jag kände till, vilket var en lite "ny" situation för mig, men ändå jättetrevligt och kul som sagt!
Umgicks också nästan uteslutande med killar (från "min" förening främst dock), för första gången. Annars har fördelningen varit typ 60/40 till killarna (som mest). Men alla dessa grabbar är/var så jätterara, trevliga och gulliga, så det var inga konstigheter. Kändes jättebra på alla sätt och vis, skrattade så jag satte pommacen i halsen otaliga gånger och kvällen var som sagt jättelyckad, som alltid när studentföreningen är inblandad.
Åkte hem vid typ 22.45 då jag har föreläsning imorgon och ja...Inte ville komma hem mitt i natten. Jätteglad över en jättelyckad kväll var jag.
Kom innan för dörren och kände en märklig "olustig" känsla. Tänkte att jag bara var trött eller något. Aja, satte mig vid datorn för att kolla lite här på Buke och svara på några mail. Då bara rasade det fullkomligen. Svarta känslor av ensamhet och sorg bara sköljde över mig som en flodvåg. Först fick jag nästan lite panik då känslorna kom så hastigt och kraftigt. När jag sedan började bena lite i vad jag verkligen kände, var det samma gamla skit "som vanligt", men i kraftigare version.
Sorg över att jag fortfarande är okysst och oskuld - (av)saknaden av närhet - och samtidigt en stor portion av självhat mot framförallt mitt utseende.
Antagligen kom reaktionen nu, och blev extra kraftig, pga. att jag umgåtts med massa fina killar under hela kvällen....
Är så dålig på att sätta ord på känslor, men bara att få krama (snälla) killar gör mig alldeles varm i hjärtat - jag trivs på något sätt med närheten. Samtidigt skäms jag som satan för att jag vid 20 års ålder (det kom dessutom fram under kvällen att i stort sett samtliga av dessa killar trodde jag var 25-30 år gammal pga. min "anständiga, ordentliga och mogna aura"
- De som sa det är 96or och 95or - 21-22 år kan tilläggas.) fortfarande vara både okysst och oskuld - men vet också att jag aldrig i hela h-vetet skulle ha chans att "få" någon kille i studentföreningen. Never, bäver. Och jag tycker mig dessutom vara "för ful" för att förtjäna de - och jag tror inte de finner mig särskilt attraktiv heller, även om de åtminstone säger att jag har ett trevligt utseende och sådär.Samtidigt känns det som att jag är på vippen att få känslor för en kille i min "närmaste grupp", tillika han som körde hem mig i helgen (om någon läste "vad gör du nu tråden"). Vilket är det absolut sista jag vill.
Han är världens finaste kille, har ett riktigt drömutseende, och ett helt enormt stort guldhjärta - den första killen någonsin jag känt mig helt lugn och trygg med vid första träffen. (Eller rättare sagt, första träffen på högskolan. Vi har gått i samma skola men ej årskurs tidigare. De få vaga minnena från det är minst lika fina...) Samtidigt känns det så fel att få känslor för honom. Han är en av mina bästa och närmaste killkompisar, och ska så förbli. Jag är dessutom 99% säker på att han inte känner detsamma för mig - och om jag ens yppade vad jag ärligt känner, skulle det kunna vara helt förödande för hela gänget...---
På Tinderfronten går det faktiskt ganska bra. Snackar rätt seriöst med några killar. Dock känner jag inte alls samma "gnista" för de som för killarna i föreningen - kanske för att jag aldrig träffat dessa. Sen känns det dessutom så förbjudet, äckligt och "tacky" på något sätt, att träffa killar från nätet, när man har en massa runt sig på veckobasis... Killar man aldrig skulle ha minsta chans på, särskilt inte han med stort H.
---
Nej, den här okysst och oskulds-hetsen har verkligen stigit mig åt huvudet å det grövsta... Även om det bara är Han som jag ens erkänt det för, känns det på något sätt så pinsamt. Jag menar, jag är ju 20 år gammal. Då ska man förbanne mig ändå kysst någon.
Men samtidigt, vågar jag? Tänk om jag inte vaktar min tunga tillräckligt noga, och mina föräldrar skulle få veta något? Vad händer då liksom?!
Vet inte vad jag ska göra av mina känslor, helt ärligt. Allt jag vill ha nu är närhet, närhet av det motsatta könet. Kramarna värmer inte bara kroppen, utan även själen...
Skulle jag dessutom få närhet av Honom, om så bara en snabb kyss, hade jag mått bra för resten av mitt liv...
Vet inte vart jag vill komma med mitt svammel, och tror knappt ens någon orkat läsa enda hit. Men aja. Att skriva av sig är väl bra, I guess...
Senast ändrad:
