Det här du skrev berörde mig. Vill börja med att säga att du har rätt till din saknad och att livet inte blev så som du en gång kanske drömde eller hoppades. Det är inte känslor du behöver få ordning på eller stänga av eller stuva undan. Det är inget fel med att ha en klar bild av det man önskar, tvärtom är det ofta förutsättningen för att det ska inträffa. Att sörja det som inte blev behöver inte alls betyda att man är bitter.
Men det är klart, att leva med en saknad är också jobbigt och ibland får man konstatera att nej, det där hände inte för mig, och så lägga undan det och gå vidare. Rikta sig mot framtiden och tänka, vilka andra saker kan då hända för mig, som jag vill ha?
I ditt orginalinlägg skriver du ett antal saker som du hade velat/hoppats skulle ha hänt vid 40, och för mig känns de inte omöjligt svåra att få till stånd. Jag har då åtminstone tre bekanta som har fått sitt första barn efter 40 och då är den saken kanske ändå det svåraste av det du skrev. Eftersom det inte bara berör dig.
Så en fråga till dig är, vill du förändring? Att man saknar och sörjer är inte samma sak som att man vill förändring. Förändring är jobbigt och har konsekvenser och det är inget fel att lägga drömmar på hyllan heller, det har många gjort före dig.
Och vad, i så fall, är det viktiga att förändra? Vad skulle vara det du först ville ändra på? Att bli kysst? Att ha haft sex? Att ha en relation? Att bli med barn? Att realisera husdrömmen?
Var finns det som allra mest är DU? Hur kan du komma närmare att det som allra mest är DU ska komma till uttryck mer och mer i ditt liv?
Var ligger din glädje idag? När är du allra mest dig själv?
Oj, oj, oj så BRA skrivet!!! Och samma sak med ditt nästa inlägg! (Kände att det inte räckte med att bara "gilla"!) Till TS vill jag säga att jag verkligen hoppas att du hittar din väg ut ur den situation som nu känns så hopplös för dig. Och jag tror att du får VÄLDIGT bra "ändar att börja nysta i" genom att läsa och verkligen fundera kring det Lejonelle skriver!!!