Det här med att skaffa/inte skaffa barn

Jag blev för övrigt väldigt glad, och en smula hoppfull, när en äldre släkting häromveckan frågade mig och min sambo "Och ni då, vill ni ha barn någon dag?". Jag tycker fortfarande att det är en på gränsen till för känslig och privat fråga, men det kändes åtminstone fint att hen frågade OM, inte NÄR. Att hen öppnade upp för ett helt odramatiskt "nej", om man nu kände så. Det kändes stort, på något vis.
 
Hur sorgligt det än låter förbereder jag mig redan mentalt på att bli bombarderad med "så, när är det dags?"-frågor, frågor som jag inte alls borde behöva stå ut med egentligen.

Det där är så främmande för mig. Jag är 33 år och har aldrig fått frågan av någon, någonsin. Men det bidrar kanske att jag bröt en relation när jag var 26 och gick in i nästa först när jag var 30. Sedan dess har det ju gått relativt snabbt för oss med både bröllop och graviditet. Men nej, varken vänner eller familj har frågat. Eller jo just det, en gång fick jag frågan av en aningens burdus vän till min mor :D Mamma var upprörd efteråt och vad tusen gånger om ursäkt å hennes vägnar.

Men jag kan tänka mig att det är skillnad om man har en långvarig relation. Jag tror också det är skillnad på hur stark normen är i ens familj och umgänge. Vi har personer i vår närmsta familj som inte har barn. Självvalt i vissa fall, en sorg i andra fall. Men det gör nog att alla är lite mer medvetna om att alla faktiskt inte kan, eller vill.
 
Det där är så främmande för mig. Jag är 33 år och har aldrig fått frågan av någon, någonsin. Men det bidrar kanske att jag bröt en relation när jag var 26 och gick in i nästa först när jag var 30. Sedan dess har det ju gått relativt snabbt för oss med både bröllop och graviditet. Men nej, varken vänner eller familj har frågat. Eller jo just det, en gång fick jag frågan av en aningens burdus vän till min mor :D Mamma var upprörd efteråt och vad tusen gånger om ursäkt å hennes vägnar.

Men jag kan tänka mig att det är skillnad om man har en långvarig relation. Jag tror också det är skillnad på hur stark normen är i ens familj och umgänge. Vi har personer i vår närmsta familj som inte har barn. Självvalt i vissa fall, en sorg i andra fall. Men det gör nog att alla är lite mer medvetna om att alla faktiskt inte kan, eller vill.
Ärligt talat har jag inte heller fått frågan än, förutom den där från släktingen häromdagen, jag har nog mest bara antagit att det kommer. :p Framförallt från sambons familj, eftersom han kommer från två mer konservativa (läs: gammaldags) kulturer.
 
Det där är så främmande för mig. Jag är 33 år och har aldrig fått frågan av någon, någonsin. Men det bidrar kanske att jag bröt en relation när jag var 26 och gick in i nästa först när jag var 30. Sedan dess har det ju gått relativt snabbt för oss med både bröllop och graviditet. Men nej, varken vänner eller familj har frågat. Eller jo just det, en gång fick jag frågan av en aningens burdus vän till min mor :D Mamma var upprörd efteråt och vad tusen gånger om ursäkt å hennes vägnar.

Men jag kan tänka mig att det är skillnad om man har en långvarig relation. Jag tror också det är skillnad på hur stark normen är i ens familj och umgänge. Vi har personer i vår närmsta familj som inte har barn. Självvalt i vissa fall, en sorg i andra fall. Men det gör nog att alla är lite mer medvetna om att alla faktiskt inte kan, eller vill.
Jag fick frågan från ca 25 år, eller rättare sagt så blev jag emotsagd när jag deklarerade att jag aldrig någonsin ville ha barn.
 
Ärligt talat har jag inte heller fått frågan än, förutom den där från släktingen häromdagen, jag har nog mest bara antagit att det kommer. :p Framförallt från sambons familj, eftersom han kommer från två mer konservativa (läs: gammaldags) kulturer.

Ja, då lär det ju komma. Jag tror också man tänker på det mer om man som du, inte vet om man vill ha barn och blir obekväm av frågan. Då förbereder man sig nog mer. För egen del hade det varit en fråga som vad som helt annat och jag hade svarat "Ja säkert, sen" och inte tänkt mer på det. Men sen har jag ju sett, hört och läst tillräckligt mycket i mitt liv för att förstå att frågan kan landa extremt fel hos andra, och allt där emellan.
 
Jag har aldrig känt att jag vill ha barn. Under 20års åldern så funderade jag men kände inget sug och tänkte att det går att skjuta på om det skulle vara så. Efter 30 så har jag känt att över min döda kropp, det blir inga barn under några som helst omständigheter. Jag vill inte gå igenom allt vad det innebär med graviditet och förlossning. Jag vill inte förstöra min kropp och riskera att bli inkontinent. Jag vill inte ta hand om ett barn och engagera mej på bekostnad av mej själv. Jag vill inte ha ett barn som får samma helvete eller värre med diagnoser som jag har. Jag tycker barn bara är störiga, jobbiga och irriterande. Jag skulle inte bli en bra förälder. Jag skulle med största sannolikhet inte älska mitt barn så som det förtjänar.
Tror dom flesta har förstått var jag står när det gäller barn. Pappa har 4 barnbarn och fick ett barnbarnsbarn förra året. Vet inte vad familjen tycker om att jag inte ska ha några men dom tjatar inte i alla fall. Det är mest när jag har träffat nya människor som det klassiska tjatet kommer. Men jag har blivit immun och ger dom en riktigt överdriver salva istället om vad jag tycker och då brukar det bli slutdisskuterat.
 
Hear hear, här är en till. Jag är 31 i år och har väl alltid känt att det inte riktigt finns plats för barn i mitt liv. Jag tycker väldigt mycket om barn, och har en fantastisk brorsdotter som hjärtat svämmar över av kärlek för, men jag har så svårt att se hur jag kan fortsätta leva som jag gör nu och dessutom göra plats för egna barn. Jag har två hundar och en häst och känner nästan varje dag att "vilken bra plats jag är på just nu, gud, vad jag TRIVS i livet" och att livet dessutom blir roligare och roligare ju äldre jag blir. Att få barn känns (för mig!) som att sätta sig själv på paus lite grann och jag tror inte att jag är beredd på att göra det.

Sedan finns andra aspekter som har viss betydelse för mig, som att jag inte vill utsätta min kropp för en graviditet och förlossning, och att jag ser pessimistiskt på framtiden och tycker det känns deprimerande att låta ett barn växa upp i en brinnande värld. Och sedan är jag rätt kasst avelsmaterial, om man ska vara helt ärlig. :p
 
Jag vill också påpeka här att det är faktiskt aldrig för sent om man kan tänka sig att ha hand om barn och det inte promt måste vara biologiska. Men kan till exempel vara familjehem åt ett barn och bara ha barnet till exempel varannan helg eller något sånt. Det finns så många lösningar om man skulle ångra sig och vilja ha mer barn i sitt liv! Så man behöver inte ha panik och tänka att "klockan tickar".

Jag är själv barnfri och är helt bekväm med det. När folk frågar varför jag inte vill ha barn så säger min hjärna snarare varför skulle någon någonsin vilja ha barn? Jag förstår alltså inte alls längtan överhuvudtaget. Men jag antar att det är som med allt annat jag vill, jag förstår mig inte på folk som vill bo i innerstan heller liksom, och de människorna förstår säkerligen inte min önskan att bo på landet, sånt är livet.

Jag är nu 34 och min familj har ganska nyligen förstått att jag verkligen menar allvar. Det blir inga barn! Men jag gissar att jag kommer få frågan igen när jag har tagit examen :cautious:
 
Jag har nog aldrig haft en stark barnlängtan, har mest känt att jag är nöjd med att leva mitt eget liv med hästen (jisses jag är ingen tävlingsryttare som det låter) och lägga den tid jag vill i stallet men jag tror mycket beror på min rädsla för förlossningar att jag skjutit det framåt hela tiden. Mina kollegor på jobbet jag lämnade "tjatade" om att det borde vara dags snart och bla bla för jag är ju gammal nog och vänta inte för länge och allt vad det varit, jag är ju 33, snart 34 så visst. Men en liten del av mig vill ju en dag för jag tror ju i efterhand att jag lär ångra mig....Det tror jag faktiskt någonstans, känns mer tydligt sen brorsonen kom :heart.
 
Det där är så främmande för mig. Jag är 33 år och har aldrig fått frågan av någon, någonsin. Men det bidrar kanske att jag bröt en relation när jag var 26 och gick in i nästa först när jag var 30. Sedan dess har det ju gått relativt snabbt för oss med både bröllop och graviditet. Men nej, varken vänner eller familj har frågat. Eller jo just det, en gång fick jag frågan av en aningens burdus vän till min mor :D Mamma var upprörd efteråt och vad tusen gånger om ursäkt å hennes vägnar.

Men jag kan tänka mig att det är skillnad om man har en långvarig relation. Jag tror också det är skillnad på hur stark normen är i ens familj och umgänge. Vi har personer i vår närmsta familj som inte har barn. Självvalt i vissa fall, en sorg i andra fall. Men det gör nog att alla är lite mer medvetna om att alla faktiskt inte kan, eller vill.
Jag får frågan hela tiden, trots att jag inte har partner. Oftast inlindad i ”du måste skaffa kille nu, tänk på att du inte blir yngre när du ska skaffa barn”. Även av personer som själva haft svårt för att få barn. Så har man otur och omges av personer med en stark barnnorm så slipper man inte undan för att man är ensamstående. Det är nästan ännu mer provocerande för dem att jag inte ständigt är på jakt efter en lämplig faderskandidat.
 
Har inga råd att komma med, mer än att jag också känner igen mig väldigt väl i det du skriver.

Är 37 år nu, gift och har alla ekonomiska förutsättningar för barn men jag har aldrig identifierat mig som förälder. Precis som du säger känner jag absolut noll lust efter ett liv som styrs av hämta/lämna, VAB, lekparker eller diverse utflykter för att aktivera barn. Såklart är föräldrarollen inte bara massa måsten, men för mig överväger inte fördelarna nackdelarna.

När jag var yngre, runt 30 fick jag en del kommentarer för vänner, familj och kollegor men de verkar ha gett upp nu. Jobbigast var att göra mamma besviken när jag berättade att jag inte ville ha barn, samtidigt som jag blev irriterad över att hon skulle gråta över det när de redan hade tre barnbarn.

När jag träffade min man för 7 år sedan berättade jag tidigt att jag inte ville ha barn, var en stor familj viktig för honom var jag fel häst att satsa på. Han ville inte heller ha barn utan är nöjd med det liv vi lever med aktiv fritid och hundar.

På senare tid har jag också börjat få en liten klump i magen ibland, tankar som tänk om jag ångrar mig, hur ensam kommer jag bli på ålderdomshemmet osv dyker upp, samtidigt som jag har en rätt dyster syn på framtid med miljöförstöring, klimatförändringar och hårdare samhällsklimat. Vill jag verkligen att min avkomma ska få växa upp i det? När jag pratar om det med min man idag vill han inte heller ha barn per se, men tycker tanken är lite sorglig att man inte har någon att lämna över till, för vems skull förvaltar man verkligen gård osv.

Hade jag fortfarande bara varit 30 så hade jag nog ändå känt att jag hade några år till på mig att fundera, men nu känns det som tiden börjar rinna mellan fingrarna. Dessutom vet jag inte ens om jag kan få barn, jag kanske är steril 🤷‍♀️

Jag tycker det svåra är att veta om klumpen i magen kommer av att man själv är osäker på själva barnfrågan, eller om det är viljan att följa normen. Jag kan inte riktigt känna skillnad.
Jättesvår fråga som man nog inte kommer ha facit på förrän man är 80 bast och sitter där i gungstolen.
 
Jag har funderat mycket på det här med barn.
Jag är 33 år, gift och bor i ett ganska stort hus. Tydligen innebär det per automatik att det är okej för folk att anta att vi ska skaffa barn snart.

Hela mitt liv har jag varit säker på att jag inte vill ha några barn. Det är inget för mig helt enkelt. (Där kom det igen, behovet av att motivera mitt val). Jag får väldigt ofta höra att jag kommer ångra mig, både i frågan och om jag inte skaffar några. På senare tid har det dessutom sagts att jag tar ifrån mina föräldrar "livets efterrätt" i och med att de inte får fler barnbarn (att min syster har tre barn räknas visst inte).
Jag har alltid kunnat rycka på axlarna åt alla dessa "argument" och styra in samtalet på något trevligare, som katter eller odling. Men på sista tiden har det liksom legat kvar och gnagt hos mig. Tänk om det bara är en fix idé att jag inte vill ha barn? Tänk om jag faktiskt ångrar mig, och då är det försent?

Oftast går tankarna över igen när jag får lite distans till människorna som planterade dem i mitt huvud. Men inte nu. Tänk om...?
Blotta tanken på att byta blöjor, skjutsa till fotboll, föräldramöten i skolan osv, det ger mig rysningar. Varenda fiber i min kropp skriker Hell no! men ändå, tänk om...?

Jag vet inte vart jag vill komma. Jag försöker nog bara landa i vad jag egentligen vill. Hur vet man? Det är ju inte direkt så man kan testa och lämna tillbaka om det inte fungerar. Jag har alltid varit så säker på min sak, men tänk om det bara är en fix idé? Men å andra sidan, det finns ingenting i livet med barn som lockar mig.
Är det den omtalade biologiska klockan som börjat klämta?
När folk argumenterar mot att varför jag/vi valt att inte skaffa barn brukar jag lite krasst fråga om man tycker att folk som inte tycker om hundar ska skaffa sig en hund, för mig är det samma sak, jag tycker inte om barn, bara tanken på att binda upp mitt liv efter barnets behov osv ger mig obehag/rysningar, på det sättet vet jag att jag inte vill ha barn. Ska man ha barn ska man vara beredd på att göra uppoffringar, annars är det inte rätt vare sig mot föräldern eller barnet.
 
Hear hear, här är en till. Jag är 31 i år och har väl alltid känt att det inte riktigt finns plats för barn i mitt liv. Jag tycker väldigt mycket om barn, och har en fantastisk brorsdotter som hjärtat svämmar över av kärlek för, men jag har så svårt att se hur jag kan fortsätta leva som jag gör nu och dessutom göra plats för egna barn. Jag har två hundar och en häst och känner nästan varje dag att "vilken bra plats jag är på just nu, gud, vad jag TRIVS i livet" och att livet dessutom blir roligare och roligare ju äldre jag blir. Att få barn känns (för mig!) som att sätta sig själv på paus lite grann och jag tror inte att jag är beredd på att göra det.

Sedan finns andra aspekter som har viss betydelse för mig, som att jag inte vill utsätta min kropp för en graviditet och förlossning, och att jag ser pessimistiskt på framtiden och tycker det känns deprimerande att låta ett barn växa upp i en brinnande värld. Och sedan är jag rätt kasst avelsmaterial, om man ska vara helt ärlig. :p

Jo, det är ju en aspekt också... jag brukar säga att jag tagit mig själv ur avel :D Jag är smart och har vackert hår men övriga gener är rätt tveksamma :laugh:

Disclaimer: Ovanstående är givetvis med glimten i ögat från en naturvetare och avelsnörd... men självklart att jag inte applicerar avelsprinciper på människor. Det är galghumor riktad enbart åt mig själv. Hur andra tar sina beslut lägger jag mig inte i.
 
Jag vill också påpeka här att det är faktiskt aldrig för sent om man kan tänka sig att ha hand om barn och det inte promt måste vara biologiska. Men kan till exempel vara familjehem åt ett barn och bara ha barnet till exempel varannan helg eller något sånt. Det finns så många lösningar om man skulle ångra sig och vilja ha mer barn i sitt liv! Så man behöver inte ha panik och tänka att "klockan tickar".

Jag är själv barnfri och är helt bekväm med det. När folk frågar varför jag inte vill ha barn så säger min hjärna snarare varför skulle någon någonsin vilja ha barn? Jag förstår alltså inte alls längtan överhuvudtaget. Men jag antar att det är som med allt annat jag vill, jag förstår mig inte på folk som vill bo i innerstan heller liksom, och de människorna förstår säkerligen inte min önskan att bo på landet, sånt är livet.

Jag är nu 34 och min familj har ganska nyligen förstått att jag verkligen menar allvar. Det blir inga barn! Men jag gissar att jag kommer få frågan igen när jag har tagit examen :cautious:

Ja vettiga familjehem är det brist på!

Precis som kontaktfamiljer (korttidsavlastning) och kontaktpersoner.
 
Har inga råd att komma med, mer än att jag också känner igen mig väldigt väl i det du skriver.

Är 37 år nu, gift och har alla ekonomiska förutsättningar för barn men jag har aldrig identifierat mig som förälder. Precis som du säger känner jag absolut noll lust efter ett liv som styrs av hämta/lämna, VAB, lekparker eller diverse utflykter för att aktivera barn. Såklart är föräldrarollen inte bara massa måsten, men för mig överväger inte fördelarna nackdelarna.

När jag var yngre, runt 30 fick jag en del kommentarer för vänner, familj och kollegor men de verkar ha gett upp nu. Jobbigast var att göra mamma besviken när jag berättade att jag inte ville ha barn, samtidigt som jag blev irriterad över att hon skulle gråta över det när de redan hade tre barnbarn.

När jag träffade min man för 7 år sedan berättade jag tidigt att jag inte ville ha barn, var en stor familj viktig för honom var jag fel häst att satsa på. Han ville inte heller ha barn utan är nöjd med det liv vi lever med aktiv fritid och hundar.

På senare tid har jag också börjat få en liten klump i magen ibland, tankar som tänk om jag ångrar mig, hur ensam kommer jag bli på ålderdomshemmet osv dyker upp, samtidigt som jag har en rätt dyster syn på framtid med miljöförstöring, klimatförändringar och hårdare samhällsklimat. Vill jag verkligen att min avkomma ska få växa upp i det? När jag pratar om det med min man idag vill han inte heller ha barn per se, men tycker tanken är lite sorglig att man inte har någon att lämna över till, för vems skull förvaltar man verkligen gård osv.

Hade jag fortfarande bara varit 30 så hade jag nog ändå känt att jag hade några år till på mig att fundera, men nu känns det som tiden börjar rinna mellan fingrarna. Dessutom vet jag inte ens om jag kan få barn, jag kanske är steril 🤷‍♀️

Jag tycker det svåra är att veta om klumpen i magen kommer av att man själv är osäker på själva barnfrågan, eller om det är viljan att följa normen. Jag kan inte riktigt känna skillnad.
Jättesvår fråga som man nog inte kommer ha facit på förrän man är 80 bast och sitter där i gungstolen.

Som snart 48-åring kan jag säga att jag ångrar inget. Jag har också känt den där klumpen en kort period när jag blev tillsammans med särbon och vi pratade om barn innan och direkt när vi blivit ihop. Han ville ha, jag har som sagt aldrig velat ha och det var han medveten om innan vi blev tillsammans.

Någonstans kan jag vara lite ledsen över att han aldrig fick några barn men känner absolut inget dåligt samvete över det (ledsen å hans vägnar kan jag ju vara ändå). Han visste vad han gav sig in på och valde att vara med mig ändå. Men han tog definitivt missfallet jag fick hårdare än vad jag gjorde (det var en oops).
 
Jo, det är ju en aspekt också... jag brukar säga att jag tagit mig själv ur avel :D Jag är smart och har vackert hår men övriga gener är rätt tveksamma :laugh:

Disclaimer: Ovanstående är givetvis med glimten i ögat från en naturvetare och avelsnörd... men självklart att jag inte applicerar avelsprinciper på människor. Det är galghumor riktad enbart åt mig själv. Hur andra tar sina beslut lägger jag mig inte i.

Jag får väl för sakens skull framhålla att även jag sade det på skämt. :D
 
Jag har aldrig haft nån längtan efter barn, nånsin, inte ens när jag var ung och fast i normen om att alla ska få barn. Det har heller inte varit nån skillnad då jag levt i relationer, snarare har det varit en stor ångest för mig i nya relationer med tanken på att partnern kanske vill. Jag har tidigt deklarerat min ståndpunkt. Det är bara en av mina expojkvänner som idag har barn och han fick det sent så bevisligen har jag ju haft ihop det med likasinnade med facit i hand.

Jag kan förstå att för folk är det viktigt med barn, ur ett känslomässigt perspektiv. Men ur ett intellektuellt perspektiv ser jag inga hållbara argument. Världen går inte en positiv utveckling till mötes och det finns inga goda prognoser som jag ser det. Jag vill inte ge detta till någon att ärva oavsett det är miljöproblem eller samhällsutvecklingen.
För mig personligen så har livet varit ett helsike till 80%, jag kan inte ha på mitt samvete att jag med berått mod ger detta vidare till någon heller. Inte ens om bara 10% skulle vara ärftligt skulle det vara okej. Dessutom finns det ingen människa (läs man) på jorden som hittills visat sig så bra och pålitlig att jag ångrar att jag inte satt mig i en livslång relation till honom i form av att ha gemensamt ansvar för ett barn oavsett vi lever ihop eller ej.

Den enda sorgen jag kan känna i detta är att det är ännu mer tydligt hur ensam och udda jag är, utifrån samhällsnorm och i min egen släkt. Men det är absolut inte en sorg över barn i sig utan en sorg över att inte ha en livsåskådning som gör tillvaron uthärdlig eller kanske tom lite trevlig. Det hade varit en skön känsla att bara glida med i lunken med familjeliv och sånt där som bara verkar hända för folk, och att se en mening i det och vara nöjd. Och ha ett umgänge i form av likasinnade. Det är inte lika inkluderande att vara udda.
 

Liknande trådar

  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
20 635
Senast: Gunnar
·
Relationer Jag är en arbetande småbarnsförälder till två barn som är mycket energiska, aktiva och säger vad de tänker all vaken tid. Även min man...
2 3
Svar
52
· Visningar
6 404
Senast: Fruentimber
·
Kropp & Själ Jag borde ligga och sova nu men jag bröt ihop istället... Jag har fått världens bästa nyheter för ett tag sen. Jag ska bli moster :love...
Svar
8
· Visningar
2 105
Relationer Vill bara berätta ang detta ensam när man bor på äldreboende, där jag jobbar är det flera med många barn/barnbarn men inga kommer och...
3 4 5
Svar
84
· Visningar
6 645
Senast: cewe
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp