Det här med att skaffa/inte skaffa barn

Det där är så främmande för mig. Jag är 33 år och har aldrig fått frågan av någon, någonsin. Men det bidrar kanske att jag bröt en relation när jag var 26 och gick in i nästa först när jag var 30. Sedan dess har det ju gått relativt snabbt för oss med både bröllop och graviditet. Men nej, varken vänner eller familj har frågat. Eller jo just det, en gång fick jag frågan av en aningens burdus vän till min mor :D Mamma var upprörd efteråt och vad tusen gånger om ursäkt å hennes vägnar.

Men jag kan tänka mig att det är skillnad om man har en långvarig relation. Jag tror också det är skillnad på hur stark normen är i ens familj och umgänge. Vi har personer i vår närmsta familj som inte har barn. Självvalt i vissa fall, en sorg i andra fall. Men det gör nog att alla är lite mer medvetna om att alla faktiskt inte kan, eller vill.

Min släkt har inte varit så mycket för att skaffa barn... av oss sex kusiner har två av oss barn, sammanlagt tre barn. Dvs normen att skaffa barn har inte varit speciellt stark så släkten har aldrig frågat/pressat vad gäller barn.
 
Min släkt har inte varit så mycket för att skaffa barn... av oss sex kusiner har två av barn, sammanlagt tre barn. Dvs normen att skaffa barn har inte varit speciellt stark så släkten har aldrig frågat/pressat vad gäller barn.

Skönt! Den enda i min egen släkt som verkligen lever för barn är min egen far, så han skaffade fem. För några år sedan sa han att barnen började bli stora och att han inte kunde förstå att han snart inte kommer att ha barn i familjen längre. Jag sa att han kanske får barnbarn någon gång och då svarade han ödmjukt: "Ja, med tanke på att jag har fem barn så kanske man får.. något i varje fall. Även om inte alla skulle vilja ha barn."
 
Ett problem som har dykt upp på sistone är att min sambos syster har visat sig ha svårt att få barn och riktar all ilska och frustration mot oss, som (kanske) kan men inte vill. Jag förstår att det är en stor sorg för henne och att reaktionen inte är rationell eller någonting som hon rår för, men det är himla sorgligt att sådana här slitningar uppstår inom familjen. Det är helt klart en otroligt laddad fråga och en stark norm...
 
Min släkt har inte varit så mycket för att skaffa barn... av oss sex kusiner har två av oss barn, sammanlagt tre barn. Dvs normen att skaffa barn har inte varit speciellt stark så släkten har aldrig frågat/pressat vad gäller barn.

I min släkt har alla i barnafödande ålder barn eller barn på väg. Och vi är en stor släkt. De enda som ej har barn är de som är för unga eller inte haft en partner än. Tom de som ingen trodde skulle skaffa barn har nu barn på väg.
För min del har alla gett upp, det frågas inte ens längre. Jag får lite känslan att de tycker det är lika bra att jag är utan för jag är så knäpp. Jag tycker det är skönt att slippa frågorna men anledningen känns ju lite mindre kul.
 
Ett problem som har dykt upp på sistone är att min sambos syster har visat sig ha svårt att få barn och riktar all ilska och frustration mot oss, som (kanske) kan men inte vill. Jag förstår att det är en stor sorg för henne och att reaktionen inte är rationell eller någonting som hon rår för, men det är himla sorgligt att sådana här slitningar uppstår inom familjen. Det är helt klart en otroligt laddad fråga och en stark norm...

Tråkigt att det är så :( Jag hade en vän som var precis som din sambos syster, bitter och arg gentemot sin svägerska som produerade barn på löpande band när hon själv hade svårt att bli gravid. Där var nog känslan snarare att barnen provocerade min vän, så var inte för säker på att det hade blivit lugn och ro om du och din sambo skaffade barn. Det hade kanske mer övergått i avundsjuka. Sorgen är helt klart deras barnlöshet och inte huruvida nån annan gör...
 
Jag blir så less när andra har åsikter om något så viktigt! Det ska folk ge fan i!

jag har flera kompisar med barn, som fortfarande är rätt övertygade om att de varit lika lyckliga utan barn.

när jag var 33 lämnade jag min dåvarande. Jag ville inte leva med begränsningarna hans barn innebar om jag inte skulle ha egna barn. Sen var han inte rätt iaf, så det var bra att det tog slut.
Kort därefter började jag dejta en kollega, som givetvis hade ett barn 🙃 han visste ju oxå varför det tagit slut med mitt x, så barn frågan avhandlade vi tidigt.
nu har vi ett barn, jag är 36, han något äldre. Det känns helt rätt, men jag tror inte jag varit beredd att offra allt som krävs tidigare. Innan reste jag mycket, åkte mycket skidor och hade egen häst.
nu är hästen såld och den här sommaren har vi mest hängt i närområdet hemma.

Att kompisar med barn försvinner är tråkigt, jag skulle gärna hänga mer med mina barnfria kompisar!
Men nu har jag ju alltid sällskap av en bebis och då känns det lite jobbigt att försöka hänga med de kompisarna, tänk om de inte vill hänga med mig och bebisen!? Det krävs ju rent krasst en del anpassningar om man har med bebisen liksom, vagnar och blöjor ska släpas med. Regelbundet behöver man stanna för att bebisen ska äta osv.
Svamlar nu, men vill du hänga med kompisarna och deras barn, säg det. De blir nog bara glada, och kanske inte bjuder in Dig lika ofta för de tror att du inte vill?
 
Ett problem som har dykt upp på sistone är att min sambos syster har visat sig ha svårt att få barn och riktar all ilska och frustration mot oss, som (kanske) kan men inte vill. Jag förstår att det är en stor sorg för henne och att reaktionen inte är rationell eller någonting som hon rår för, men det är himla sorgligt att sådana här slitningar uppstår inom familjen. Det är helt klart en otroligt laddad fråga och en stark norm...
Hon kan inte rå för hur hon känner, men hon kan rå för hur hon riktar dessa känslor. Det är inte ett dugg sjysst mot er att rikta den mot er. Ska jag vara arg på alla som har häst bara för att jag inte lyckas hitta någon nu när jag letar? Nä, skulle inte tro det.
 
Tråkigt att det är så :( Jag hade en vän som var precis som din sambos syster, bitter och arg gentemot sin svägerska som produerade barn på löpande band när hon själv hade svårt att bli gravid. Där var nog känslan snarare att barnen provocerade min vän, så var inte för säker på att det hade blivit lugn och ro om du och din sambo skaffade barn. Det hade kanske mer övergått i avundsjuka. Sorgen är helt klart deras barnlöshet och inte huruvida nån annan gör...

Ja, så kan det nog definitivt vara. Som du säger, sorgen är enorm för henne, och hon har svårt att hantera det, och det är nog väldigt troligt att det skulle vara lika illa, eller kanske värre, för henne om vi faktiskt bestämde oss för att skaffa barn ändå.
 
Hon kan inte rå för hur hon känner, men hon kan rå för hur hon riktar dessa känslor. Det är inte ett dugg sjysst mot er att rikta den mot er. Ska jag vara arg på alla som har häst bara för att jag inte lyckas hitta någon nu när jag letar? Nä, skulle inte tro det.

Ja, det är klart, och jag argumenterar inte för att hennes beteende är rätt och riktigt, snarare tvärtom. Däremot förstår jag var det kommer ifrån.
 
Tack för alla tankar! Jag behövde nog bara ventilera lite, för egentligen är jag rätt säker på att jag inte vill men att jag tror att samhället vill att jag vill. Alla kompisar har försvunnit in i mammarollen och har bara tid för andra mammor, jag antar att jag känner mig lite utanför helt enkelt.
Är det vissa personer som tjatar om detta eller är det generellt så eller läser du in tjatet i era samtal. Om det är vissa personer skulle jag nog överväga att bjuda hem dessa personer på en fika och rakt upp och ner tala om för dem att du inte vill höra tjat om barn och att de får lov att respektera det. Om det är generellt så, kan du ju inte göra så mycket åt saken annat än att tala om för personen att din barnlöshet är ditt bekymmer och inte personens. Jag tror att du med gott samvete kan vara rätt vass i tonen också för den delen.

Om kompisarna är inne i sin bebisbubbla så har de svårt att se någon annan "fulländning" av livet, så jag kan tänka mig att de i så fall har lite svårt att sätta sig in i dina resonemang och därför kommer med klumpiga kommentarer. Att de försvinner bort från gemenskapen i samband med barn får du nog leva med. De gör andra prioriteringar och det måste de göra när de har fått barn.

Personligen har jag inte frågat barnlösa/ barnfria personer om barnfrågan. För det första är det inte min business och för det andra kan det, som du påtalar här, vara känsligt oavsett om man är barnlös eller frivilligt barnfri.
 
Jag har aldrig någonsin velat ha barn och har det självklart inte. Nu är jag snart 48 år och varje gång jag pratar med någon av mina vänner som har mindre barn känner jag så starkt att jag har gjort rätt. Blir helt slut av att lyssna på skrikandet och tjatandet redan efter några minuter.

Varken jag, syster eller kusin på pappas sida vill ha barn så vår släkt dör ut med oss tre.
 
Rekommenderar "Regretting motherhood" av Orna Donath av er som funderat kring det här med att ångra föräldraskap. Hon ha studerat det i många år och behandlar det som ett feministiskt problem. Väldigt intressant.

Tillbaka till trådämnet så är jag ett hundra procent säker på att jag aldrig kommer få barn. Och visst, jag ha ändrat inställning till både vitmögelost och havregrynsgröt i vuxen ålder men det känns som en lite större sak att ändra inställning till barnaskaffande. Jag ser inte, över huvud taget, hur barn skulle tillföra något, uppfylla något behov.

Men det är inte alltid lätt att vara barnfri. Inte på släkttillställningar när avlägsna släktingar som tydligen tycker sig ha bättre förståelse för mitt känsloliv än vad jag själv harr hånfullt skrattar och säger att jag kommer ändra mig. Det är inte lätt när föräldravänner prioriterar att träffa varandra där de inte behöver ta hänsyn till någon slags anpassning av samtalsämnen och deras barn kan härja fritt tillsammans. Inte heller när man inser hur vissa föräldrars bild av en förändras till att man plötsligt bli någon som i deras ögon "går miste", där kärlek och känslor ska jämföras ingenting kan mätas med deras föräldraskap. Som om man blir en mindre komplett människa bara för att man inte har barn. Eller som när svärmor pratar om att ta valpar på sin tik bara för att "det är det mest naturliga i världen och hon kommer ju aldrig bli en vuxen individ om hon inte får en kull" (WTF, för övrigt) och man plötsligt förstår hur hon ser på ens egna val att inte skaffa barn eller ge henne barnbarn.

Jag är övertygad om att man kan få ett helt fantastiskt liv både med och utan barn. Men jag är också övertygad om att JAG inte skulle få ett fantastiskt liv med barn.

Hur man vet om man vill? Jag tror man vet om man vill. Och i alla andra fall bör man nog låta bli.
 
Är det vissa personer som tjatar om detta eller är det generellt så eller läser du in tjatet i era samtal. Om det är vissa personer skulle jag nog överväga att bjuda hem dessa personer på en fika och rakt upp och ner tala om för dem att du inte vill höra tjat om barn och att de får lov att respektera det. Om det är generellt så, kan du ju inte göra så mycket åt saken annat än att tala om för personen att din barnlöshet är ditt bekymmer och inte personens. Jag tror att du med gott samvete kan vara rätt vass i tonen också för den delen.

Om kompisarna är inne i sin bebisbubbla så har de svårt att se någon annan "fulländning" av livet, så jag kan tänka mig att de i så fall har lite svårt att sätta sig in i dina resonemang och därför kommer med klumpiga kommentarer. Att de försvinner bort från gemenskapen i samband med barn får du nog leva med. De gör andra prioriteringar och det måste de göra när de har fått barn.

Personligen har jag inte frågat barnlösa/ barnfria personer om barnfrågan. För det första är det inte min business och för det andra kan det, som du påtalar här, vara känsligt oavsett om man är barnlös eller frivilligt barnfri.
Det här tror jag du har rätt i, lite så är det med mina kollegor. De har barn, små barn, just nu allihop. För det första upptar det givetvis väldigt mycket av deras tid. För det andra har de det gemensamt och pratar så klart mycket med varandra om det. Det kan nog bli lite som nån slags missriktad välvilja att de typ vill dra med mig i den gemenskapen för att jag inte ska känna mig utanför, men det blir ack så fel och jag känner mig bara mer utanför av det.

Men då tycker jag det är värre med familjen. Min lillasyster tycker typ att jag är för gammal redan, att jag slösat bort mitt liv på att vara kär i fel man och springa efter hästarna som en barnunge (hennes ord) och försöker para ihop mig med den ena horribla ungkarlen efter den andra. Hon är ung, men det är f-n inte en ursäkt för allting. Jag har senast idag försökt prata om henne om att jag blir sårad när hon håller på så, och jag vill framför allt slippa hennes äktenskapsmäkleri, men det går liksom inte in.
 
Jag förstår inte såna här diskussioner alls, det känns bara som det skapar ångest åt alla håll. Jag har gjort ett val, andra gör andra val, en del gör inget val utan livet blir som det blir och vissa kan helt enkelt inte få barn. Jag är dock tacksam för att inte varenda fertil människa skaffar barn, och jag blir förbannad på att blott faktum fertilitet tilllåter somliga andra få barn. Livet liksom.
 
Jag har faktiskt aldrig blivit ifrågasatt varför jag inte skaffat barn. Min syster däremot gav sig släkten på av någon anledning. Jag antar att det var för att hon var (då) i ett långvarigt förhållande medans jag alltid trivts bäst som singel med mina djur.

Mitt barnfria hem har blivit en oas för mina vänner med barn. Det är hit de kommer, utan barn, för att dricka vin, sova i soffan och bara umgås. Perfekt lösning för oss alla! :D
 
Hur man vet om man vill? Jag tror man vet om man vill. Och i alla andra fall bör man nog låta bli.
Eftersom jag är en av alla som har gått ifrån "ska aldrig ha några jävla ungar!" (det var exakt så jag uttryckte det, upp till nånstans närmare 30) via ett antal steg närmare barnalstrande till att vara fyrabarnsmor, alla efterlängtade. Så kan jag säga att man vet om man vill ha barn. Jag var tvärsäker när jag var i anti-stadiet, jag ville inte alls ha några barn. Vad som hände på vägen vet jag inte, men när jag träffade min man var jag plötsligt lika säker på att jag åtminstone ville ha ett barn. (och längtan efter fler kom när ettan var född)
 
Alltså folk ska alltid ha en massa åsikter om andra människors livsval. Men det finns ju ingen spåkula man kan gnugga för att se in i framtiden och veta vad man skulle ha gjort annorlunda här i livet.

Jag känner ganska många barnlösa äldre kvinnor. Många av dom har haft någon slags sorgbearbetningsprocess runt 40, men sen har dom liksom gått vidare med sina liv och sina intressen. Man kan lägga mer tid på annat som barnlös, såklart, för det finns ingen som kan ta din tid i anspråk så som ett barn faktiskt gör.

Jag tror att om man vacklar i dessa stora livsbeslut kan det vara klokt att gå och prata med någon professionell. Om inte annat så för att liksom reda i vad som är vad. Självklart finns det dom som VET att dom inte vill ha några barn över huvud taget och skälen till detta kan såklart variera. Då kan det kanske vara en god idé att utarbeta nån slags strategi för när folk ändå kommer och ska lägga sin näsa i blöt.

Jag har ett barn, men vacklade länge i frågan om det skulle bli fler. Mycket på grund av påtryckningar och förväntningar och ”tvåbarnsnormen” som råder i Sverige. Nu är jag ganska content med att det nog inte blir fler barn ändå. Det är ett rationellt beslut fattat utifrån ren bekvämlighet. Känslomässigt kan jag ändå ”sörja” att jag inte får uppleva bebistiden en gång till och sådär men jag känner ändå att mitt beslut är välgrundat.
 
Oftast går tankarna över igen när jag får lite distans till människorna som planterade dem i mitt huvud. Men inte nu. Tänk om...?
Blotta tanken på att byta blöjor, skjutsa till fotboll, föräldramöten i skolan osv, det ger mig rysningar. Varenda fiber i min kropp skriker Hell no! men ändå, tänk om...?

Jag vet inte vart jag vill komma. Jag försöker nog bara landa i vad jag egentligen vill. Hur vet man? Det är ju inte direkt så man kan testa och lämna tillbaka om det inte fungerar. Jag har alltid varit så säker på min sak, men tänk om det bara är en fix idé? Men å andra sidan, det finns ingenting i livet med barn som lockar mig.
Är det den omtalade biologiska klockan som börjat klämta?
Det är nog för att det är ett stort beslut? Inte så mycket klockan?
Barn var ett för stort ansvar för mig. Ville vara obunden, träna, resa. Kan inte minnas om jag fick frågan, men svaret var säkert: - Nej fy! Men gärna en hund/häst/katt till!
Jag tyckte, och tycker som du.

När jag upptäckte att jag var gravid, fick jag panik. Jag gick till läkaren av annan orsak. Bodde i ett land där endast tidig abort var tillåtet. När jag väl fått tid här, var det "försent" även här.
Jag fick upprepa säkert 10 gånger till föräldrarna att de skulle få ett riktigt barnbarn.
De frågade bara vad det var för ras! 😅

Det är som du säger. Det finns ingen tid till dig. Ingen. Inte som du är van vid. Blir på ett annat sätt.
Jag är absolut inte ledsen att det blev som det blev, tvärtom jätteglad! Visste inte att jag kunde älska så, herregud!
Men tveksamt om jag hade tagit det beslutet "själv", om du är med. För stort ansvar, aldrig haft barnlängan, aldrig umgåtts med barn, osv.
Gillar fortfarande inte random barn, men snälla och roliga barn gillar jag numera.

Din kropp, ditt liv, ditt beslut!
Nu ska jag börja träna mina djur igen. :)
 
Tack igen för all input! Det är nog sant, om jag inte känner att jag vill då vill jag inte. Jag har funderat hela dagen, och även om jag är övertygad om att jag skulle bli en bra förälder kan jag inte se mig själv med ett barn.

Jag drömde att jag blev gravid. Det blev en kattunge. Bara en sån sak!

Men senast idag fick jag kommentaren att jag kommer ångra mig när jag träffar rätt man. Så tydligen är min man, som jag är gift och lycklig med, fel? Personen som fällde kommentaren vet att jag är gift.

Jag får höra såna saker flera gånger i veckan. Det är nog det som får mig att börja tvivla.
 
Men senast idag fick jag kommentaren att jag kommer ångra mig när jag träffar rätt man. Så tydligen är min man, som jag är gift och lycklig med, fel? Personen som fällde kommentaren vet att jag är gift.

Jag får höra såna saker flera gånger i veckan. Det är nog det som får mig att börja tvivla.

Så tröttsam kommentar, den har jag också alltid fått höra. När rätt man kommer in i mitt liv då jäklar... ja vadå? Vad ska hända då? Mitt beslut är ju grundat på mina värderingar, känslor och slutsatser. Att blanda mina gener med nån annans gör ju inte att jag förändras. Det är inte brist på avelspartner som är problemet. Om så vore fallet, går det ju numera utmärkt att skaffa barn på egen hand. Om man vill ha barn.
 

Liknande trådar

  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
20 638
Senast: Gunnar
·
Relationer Jag är en arbetande småbarnsförälder till två barn som är mycket energiska, aktiva och säger vad de tänker all vaken tid. Även min man...
2 3
Svar
52
· Visningar
6 404
Senast: Fruentimber
·
Kropp & Själ Jag borde ligga och sova nu men jag bröt ihop istället... Jag har fått världens bästa nyheter för ett tag sen. Jag ska bli moster :love...
Svar
8
· Visningar
2 106
Relationer Vill bara berätta ang detta ensam när man bor på äldreboende, där jag jobbar är det flera med många barn/barnbarn men inga kommer och...
3 4 5
Svar
84
· Visningar
6 645
Senast: cewe
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp