Det känns hopplöst

[Kenya]

Och ett mer konkret tips..
Att träffa sina kompisar i fina naturområden! Speciellt nu när mörkrets tid är här.
Vettigt ur smittskyddsperspektiv, men framförallt så gör solljus och motion och natur att man mår bättre i största allmänhet. Dessutom så blir det ofta en annan typ av umgänge när man promenerar ihop jämfört med att sitta och fika eller dricka öl eller vin. Det blir mer naturligt med pauser för eftertanke och enklare att se saker ur andra perspektiv.

Vi får inte luras att tro att det är bra för hälsan att isolera oss på riktigt. Klart att vi måste tänka lite på vad vi gör men det får inte gå ut över alla aktiviteter som är bra för vår fysiska och mentala hälsa. I den offentliga debatten om covid finns det mycket om att minska smittspridning och skuldbeläggande av de som inte tar ansvar, men inte speciellt mycket om vad vi faktiskt behöver för att må bra och leva långa, hälsosamma liv på sikt. Så det skadar inte att försöka fokusera på sådant man kan göra, tänka att man helt enkelt måste hitta nya vägar istället för att bara avstå från sina tidigare aktiviteter.

 

[Sigvard]

Jag tänker att jag lever där jag står så att säga. Gör min värld lite mindre.

Jobbar med äldre, försöker förgylla deras dag om jag kan. Försöker hjälpa mina kollegor/vänner/grannar om de behöver hjälp (t.ex mockar åt dem när de är skadade). Lever väldigt lokalt och miljövänligt. Lämnar byn kanske en gång i veckan.

Tänker nästa år börja odla mycket av maten jag och maken äter. Minimerar nyhetsintaget och väljer sparsamt vad jag tar in. Gräver inte ner mig i det hemska i världen, utan försöker göra gott så mycket jag kan. Jag kan inte lösa världens problem, men jag kan hjälpa människor i min närhet. Och det vilar jag i.

 

[MJLee]

När det blir för mycket, vilket det ofta blir, då vänder jag mig till säg hockey, det är så avslappnande med fans som kokar av ilska över att en GM signat en spelare, eller tränaren väljer att spela just den och inte den. Hopp och förtvivlan och vrede, ibland på samma gång

Men delvis har jag gett upp homo sapiens (vilket jag också gör i vågor) och då blir det genast lugnare. Nu är jag en news junkie av rang och satt uppe till kvart över sju i morse på ett annat forum och slets mellan hopp och förtvivlan. Whataboutism och uppgivenhet är, tycker jag, en av de stora problemen många har. Men vad kan jag, vad kan Sverige som är så litet göra, så då är det ingen idé att göra något alls. Det är Kina, USA mfl som har ansvaret. Men om alla skjuter över det på andra så blir ingenting gjort.

Nu har jag inga barn, om än syskonbarn och är inte ung så egentligen har jag inte så mycket att oroa mig över. Världsordningen, välståndet i Sverige kommer hålla tills jag dör, vad än vissa politiker och partier hävdar. Men visst ibland måste jag stänga av världen för att kunna bearbeta lite. Vi översköljs av så mycket information hela tiden att det blir en overload och som @Mire säger så har livet blivit bättre för merparten av jordens befolkning. Good news is no news and bad news is good news är en gammal sanning.

Sedan är det bara att acceptera att individer ser till sitt eget bästa, det finns trådar på Buke som bl.a visar det tydligt att man utgår från sitt eget perspektiv först och främst. Att miljöförändringar kommer framtvinga försämringar är alla överens om, bara man själv inte behöver göra det. Och det är helt naturligt. Liksom viljan att utse en syndabock, vare sig det är USA, Kina osv idag, migration till Europa och Sverige av etniska/religiösa grupperingar, liksom det tidigare var andra etniska/religiösa grupperingar som utsågs till syndabock och där höjden nåddes under WWII. Jag använder inte FB även om jag har ett konto där, antingen blir det en ekokammare eller så fastnar folk i skyttegravar. Det är därför jag gillar Buke eftersom det går att civiliserat (nåja) ha olika ståndpunkter och kunna diskutera (oftast) rationellt. Sedan är Katt här för mig en tillflykt när det är mörkt.

 

[Philosophia]

Jag började skriva den här tråden igår och med tanke på hur läget ser ut med USA-valet just nu så känner jag nog att jag postar den ändå.

Jag läser många skämt om att 2020 är ett riktigt skräp-år och sanningen är väl tyvärr att det är förbaskat eländiga tider vi lever i. Det är bränder, Trump, pandemi, flyktingkris, terrordåd, gängvåld, klimatkris och skadliga algoritmer som skapar ännu mer polarisering. Den lilla låga i mig som fortfarande brinner hoppas på att Biden kommer att vinna valet men jag är redan inställd på att det även där kommer att bli en djup besvikelse (Ja, detta skrevs igår då..).

Jag vet om att vi omfattas av en mer global rapportering och att saker och ting kanske inte är så illa som det ser ut på nyheterna. Men det känns ändå som att jo, det är fasen illa just nu.

Hur hanterar ni allt som händer i världen? Jag känner att jag börjar drabbas av kronisk hopplöshet och jag vet inte hur jag ska komma ur det riktigt. Jag kan inte heller planera roliga saker för att distrahera mig eftersom ja, pandemi och vi ska varken åka någonstans eller träffa någon. Jag planerar liksom julpynt just nu och det är det enda lite roliga som händer.

Help? Vad gör vi? Vad gör jag?

Man får ha perspektiv, inta en kritisk hållning och inte stoppa huvudet i sanden.

När det kommer till demokratins urholkning och hot mot vårt liv och hälsa, hot mot samhällsekonomin, så tänker jag att ur ett globalt perspektiv så är det inte något nytt - utan det som är nytt är att det helt plötsligt är väldigt nära oss själva (Europa och västvärlden). I många andra delar av världen ökar demokratiseringen, och människors hälsa och samhällens ekonomi förbättras.

Att det är en ny situation för oss och att situationen förbättras på andra håll är så klart inte ett skäl till att vi ska sitta och rulla tummarna, utan istället ska vi ta strid för demokrati, rättvisa, människors hälsa, osv. och kanske samtidigt också passa på att vara väldigt ödmjuka i att vi fortfarande hör till den lilla klick i världen som är allra mest priviligierade.

 

[Sezziyanen]

Jag har tagit mig igenom betydligt värre personliga situationer än vad omvärldsoron nu kan skapa. Särskilt med tanke på att jag lever i Sverige.

Jag tänker alltid på samma sätt oavsett vad som stressar/oroar mig ibland:
Acceptans, vad jag själv kan göra åt saker / respektive vad jag inte kan kontrollera, vad jag kan göra för mig&folk i min närhet, fokusera på positiva saker och hantera negativa, ett steg i taget och vad jag kan göra _just nu_.

 

[Bison]

Tänker jag på läget i världen och framtiden vill jag bara gråta.
Förstår verkligen känslan av hopplöshet
Jag undviker nyheter, vill inte bli påmind om eländet även om jag fortfarande är fullt medveten om det.
Jag följer sidor som publicerar goda nyheter om saker som faktiskt går bra och positiva förändringar.

Jag försöker göra de små saker jag kan, källsortera, köpa saker begagnat, cykla till gårdsbutikerna i närheten och handla, åka kollektivt osv.
Sen är jag en bov som har häst och kör diesel. Det positiva med det är att jag varken har tid eller råd att resa så inga flygresor för min del.

Den här hösten har jag flytt in i böckernas värld. Läser bara lättsamma romaner med lyckliga slut.
Det är så skönt att koppla bort allting och bara leva mig in i en obekymrad, glad värld.

Uppskattar det positiva i livet och försöker njuta av det som är bra.

 

[sjoberga]

Jag började skriva den här tråden igår och med tanke på hur läget ser ut med USA-valet just nu så känner jag nog att jag postar den ändå.

Jag läser många skämt om att 2020 är ett riktigt skräp-år och sanningen är väl tyvärr att det är förbaskat eländiga tider vi lever i. Det är bränder, Trump, pandemi, flyktingkris, terrordåd, gängvåld, klimatkris och skadliga algoritmer som skapar ännu mer polarisering. Den lilla låga i mig som fortfarande brinner hoppas på att Biden kommer att vinna valet men jag är redan inställd på att det även där kommer att bli en djup besvikelse (Ja, detta skrevs igår då..).

Jag vet om att vi omfattas av en mer global rapportering och att saker och ting kanske inte är så illa som det ser ut på nyheterna. Men det känns ändå som att jo, det är fasen illa just nu.

Hur hanterar ni allt som händer i världen? Jag känner att jag börjar drabbas av kronisk hopplöshet och jag vet inte hur jag ska komma ur det riktigt. Jag kan inte heller planera roliga saker för att distrahera mig eftersom ja, pandemi och vi ska varken åka någonstans eller träffa någon. Jag planerar liksom julpynt just nu och det är det enda lite roliga som händer.

Help? Vad gör vi? Vad gör jag?

Jag möter varje vecka så många människor som kämpar för en bättre värld och upplever så mycket kraft, entusiasm och hopp - att det balanserar upp all skit man får in.

Ibland kan det vara bra att kolla in elände lite mindre - och välja lite mer media som inte letar upp värsta grejerna hela tiden.

 

[Jenka]

Jag började skriva den här tråden igår och med tanke på hur läget ser ut med USA-valet just nu så känner jag nog att jag postar den ändå.

Jag läser många skämt om att 2020 är ett riktigt skräp-år och sanningen är väl tyvärr att det är förbaskat eländiga tider vi lever i. Det är bränder, Trump, pandemi, flyktingkris, terrordåd, gängvåld, klimatkris och skadliga algoritmer som skapar ännu mer polarisering. Den lilla låga i mig som fortfarande brinner hoppas på att Biden kommer att vinna valet men jag är redan inställd på att det även där kommer att bli en djup besvikelse (Ja, detta skrevs igår då..).

Jag vet om att vi omfattas av en mer global rapportering och att saker och ting kanske inte är så illa som det ser ut på nyheterna. Men det känns ändå som att jo, det är fasen illa just nu.

Hur hanterar ni allt som händer i världen? Jag känner att jag börjar drabbas av kronisk hopplöshet och jag vet inte hur jag ska komma ur det riktigt. Jag kan inte heller planera roliga saker för att distrahera mig eftersom ja, pandemi och vi ska varken åka någonstans eller träffa någon. Jag planerar liksom julpynt just nu och det är det enda lite roliga som händer.

Help? Vad gör vi? Vad gör jag?

Usch ja, jag förstår dig precis. Jag jobbar med några av dessa globala hot och vi bollar en del kring just detta. Älskar mitt jobb men tidigare har jag periodvis mått bäst av att avskärma mig emellanåt, det kan jag inte nu.
Så eh... Har inget vettigt svar men känner igen problemet. Och framförallt med corona på samhällsnivå och kring främlingsfientlighet känns det riktigt läskigt och maktlöst.

 

[Jenka]

Man går i terapi.

Jag har en väldigt krass syn på omvärlden och en bitter inställning till medmänniskor. "Idiot tills motsatsen bevisats", är mitt motto, så slipper man bli besviken. Jag har tidigare blivit väldigt påverkad av omvärlden, men med hjälp av terapi har jag lärt mig att kunna distansera mig och inte ta varje strid, eller lägga världens bekymmer på mina axlar. Jag blir fortfarande påverkad förstås, men det är lättare nu.

Jag och min psykolog har jobbat mycket med acceptans, både vad gäller min inställning till min omgivning och även mina egna förmågor. Jag kan inte rädda världen ensam genom att engagera mig i tusen olika saker och samtidigt känna hur hjärta och själ slits uti av insikten av att jag ensam inte räcker till och att dygnet inte har de 1167 timmar som hade krävts.

Jag har även dragit ner nyhetsrapportering till minimum. Vi har ingen tv, jag lyssnar aldrig på radio, jag är väldigt sparsam med vilka medier jag ska behöva mötas av på sociala medier etc. Jag funderar alltid ett extra varv vilka människor jag egentligen behöver se i mitt flöde. Försvinnande få, är faktiskt svaret.

Nu låter det ju som att jag skulle ha isolerat mig och kör med mottot "sköt dig själv och skit i andra", men det är verkligen tvärtom jag menar. Jag får och kan ta till mig mer kvalitativ rapportering, som jag faktiskt orkar lägga energi i utan att huvudet spinner iväg med ångest som följd. Jag kan ha mer kvalitativa konversationer med folk istället för att bara scrolla och ruska på huvudet. Jag orkar lägga mer energi i det jag faktiskt KAN göra, som att till exempel utbilda mig, lyfta fram viktiga röster osv. En bättre energifördelning helt enkelt som ger mer.

(Nu är det inte bara pga omvärldens idioti som jag går i terapi, ska jag tillägga, men det var en stor anledning till stress och utbrändhet).

Jag tror att man får se mycket till sig själv.
Hur kan jag utbilda mig och hur kan jag använda utbildningen?
Vad kan jag göra för solidariteten? Små handlingar räknas också.
Hur kan jag ge och lyfta fram viktiga röster? Som vit medelklass är man ganska van vid att själv ta ton, men ofta behöver just den tonen tas av någon annan.

Nu är jag snart sen till föreläsning, men intressant tråd. Hoppas på många bra tips och ideér!

Spinner vidare på detta. För mig är det jätteviktigt generellt att hitta lösningar och att känna att jag kan bidra, förändra något. Mitt angreppssätt liksom. Men just därför kanske de frågorna jag inte kan påverka eller jobbar med blir extra svåra när det blir så stora kriser.

 

[Jenka]

Har inga bra råd tyvärr, är likadan själv.. känns väldigt hopplöst emellanåt. För bara några år sedan tänkte jag att undergången kommer märkas först efter vår livstid, men inser att den redan börjat.

Försöker väl att inte tänka för mycket på det, men plågar ändå mig själv med dokumentärer och P3 Dystopia tex. Hakar på tråden och bra tips hur man kan tänka jag med...

Precis, nu är det ju på god väg... Och det slår mig emellanåt att dystopier knappast är otänkbara.

Sen har jag bättre och sämre dagar. Idag är en sämre, oftast är jag lite mer positiv. Vi har fortfarande möjlighet att komma på bättre tankar och göra mycket gott.

Överlag har jag lätt för att oroa mig och ta för mycket på mina axlar. Har fått jobba tidigare med mig själv för acceptans också, en reflektion som kommer tillbaka här.

 

[Mineur]

Förstår tankarna men faktum är att det är mindre krig i världen nu än någonsin, fattigdomen globalt sett minskar. Fler personer har tillgång till rent vatten osv. Klimatet varierar, det är en naturlig del av cykeln. Det har varit varmare än nu, men även kallare. Ändå lever vi och planeten.

Teknologin går framåt, vi kan avsalta vatten, vi kan tillverka fossilfria transporter, vi kan skapa el genom vind, vatten och solen. Tekniken att odla fram kött finns (inte avla djur) m.m. Det finns så mycket som utvecklas, det finns hopp!

Människan har anpassat sig genom tiderna och likaså får vi anpassa oss i framtiden. Den behöver inte vara dyster.

Lite pepp från en lärare i SO med fokus på en hållbar framtid.

Det här inlägget fick mig att tänka på en sak som verkligen hjälpte mig sist jag gick igenom en sådan här period av hopplöshet vad gäller världen och dess framtid - nämligen att läsa & lyssna på Hans Rosling! Ett synnerligen bra botemedel för "allt är skit och världen går under"-känslor.

 

[Islandshästryttare]

Jag började skriva den här tråden igår och med tanke på hur läget ser ut med USA-valet just nu så känner jag nog att jag postar den ändå.

Jag läser många skämt om att 2020 är ett riktigt skräp-år och sanningen är väl tyvärr att det är förbaskat eländiga tider vi lever i. Det är bränder, Trump, pandemi, flyktingkris, terrordåd, gängvåld, klimatkris och skadliga algoritmer som skapar ännu mer polarisering. Den lilla låga i mig som fortfarande brinner hoppas på att Biden kommer att vinna valet men jag är redan inställd på att det även där kommer att bli en djup besvikelse (Ja, detta skrevs igår då..).

Jag vet om att vi omfattas av en mer global rapportering och att saker och ting kanske inte är så illa som det ser ut på nyheterna. Men det känns ändå som att jo, det är fasen illa just nu.

Hur hanterar ni allt som händer i världen? Jag känner att jag börjar drabbas av kronisk hopplöshet och jag vet inte hur jag ska komma ur det riktigt. Jag kan inte heller planera roliga saker för att distrahera mig eftersom ja, pandemi och vi ska varken åka någonstans eller träffa någon. Jag planerar liksom julpynt just nu och det är det enda lite roliga som händer.

Help? Vad gör vi? Vad gör jag?

Själv ser jag inte på nyheter i någon större utsträckning. Ägnar mycket tid och pengar åt mitt intresse som är ridning men har inte egen häst. Gör det jag vill göra utan att fundera så mycket på omvärlden. Jag gör saker för klimatet så som de flesta kanske gör, sopsorterar, åker kollektivt, cyklar och går. Men i övrigt orkar jag inte vara fröken duktig.

Jag har mottot i livet att jag inte vill dö nyfiken och vill jag testa något så gör jag det. Sen tror jag också stenhårt på att jag inte kommer att ångra de sakerna jag har gjort när jag blir gammal utan de sakerna jag avstod från att göra.

 

[Masqueradee]

Jag försöker att sätta saker i perspektiv och att se tillbaka för att kunna hantera saker framöver. Hade flertalet panikattacker i våras pga allt jag hade planerat gled mig mellan fingrarna. Trodde att allt skulle gå åt helvete. Nu när jag ser tillbaka kan jag konstatera att nä, det gick inte åt helvete. Förhoppningsvis hjälper det mig lite att ha med sig nästa gång det känns förjävligt.
Sen brukar jag också tänka på min morfar. Han är född 32, tänk bara vilka världshändelser som skett under hans liv, och han sitter och läser korsord och svär åt tvn. Det löser sig!

 

[Fruentimber]

Det här inlägget fick mig att tänka på en sak som verkligen hjälpte mig sist jag gick igenom en sådan här period av hopplöshet vad gäller världen och dess framtid - nämligen att läsa & lyssna på Hans Rosling! Ett synnerligen bra botemedel för "allt är skit och världen går under"-känslor.

Åh! Ja! Gud vad jag saknar den karln.

Hans "jag har rätt och du har fel" från diskussionen med den danska journalisten går för jämnan här hemma.

 

[Fruentimber]

For att folja @Fruentimber - rensa inte bara i facebook - deleta hela grejen! Jag tog bort appen for tva ar sedan och har saknat den NOLL.
Andra sma saker som gor ringar pa vattnet pa lang sikt - volontara! Jag volontarar som ridinstruktor och det ar alltid de basta timmarna pa min vecka. Volontara med barn, for trots att de ar grasliga ibland, sa ar de fantastiska och de vaxer och utvecklas och du far vara med och paverka denna!

Var delaktig i lokala engagemang, sport, kultur, lar kanna de som bor kring dig - jag ar introvert, men att typ kunna ge en vanlig nick till nagon man gar forbi pa gatan okar kanslan av tillhorighet

Jag jobbar ideellt som hundinstruktör och det ger mig massor av energi, verkligen! Kom just hem från en fantastisk kursavslutning med fina deltagare och trevliga hundar. Utan tvekan mina bästa timmar i veckan där jag verkligen känner att jag kan bidra.

 

[Nota]

Vad väl mer eller mindre alltid varit såhär till och från? Jag kollar aldrig på nyheterna men minns att det var samma elände där även för 20 år sedan.
Allt som faktiskt är bra i världen rapporteras ju inte om.

 

[em-pirre]

Jag är som en gås i vissa fall. En del rinner av.

Men visst bubblar det under ytan även om jag är skicklig på att trycka tillbaka det. För att överleva har jag lärt mig att tänka "det vill bli bra, som en underbar bukefalists mormor sa. Samtidigt känner jag att människan är duktig på att anpassa sig, och man vänjer sig snabbt, på gott och ont.

På finska säger man" kaikkeen tottuu paitsi metrin mittaiseen jääkalikkaan perseessä mutta sekin sulaa pois"

Översättning: "man vänjer sig med allt, förutom en meterlång istapp i röven. Fast den smälter den också förr eller senare"

 

[Red_Chili]

Jag låter bli att leta upp de vanliga nyheterna, de hittar till mig ändå tex genom radiokanaler som annars har mest fokus på att spela musik. Sedan följer jag lite konton på instagram som är bra på att peppa på olika sätt, antingen med positiva nyheter eller annat.

Sedan hjälper det mig mycket att fråga mig själv om jag kan påverka det jobbiga. Kan jag det så försöker jag, kan jag det inte så skjuter jag det åt sidan. På så sätt går det att känna att man gör något i alla fall. När det gäller klimatet kan jag påverka min kost och konsumtion lättast, så där läser jag på och försöker göra väl medvetna val. När det gäller tex krig och USA-val så får det bli mer "Det är som det är" och så hamnar fokus på något roligare istället. De personer jag umgås med mest har lite likadan inställning.

Egentligen handlar det för mig mest om att tänka på vad som ger energi och motivation, och försöka låta det ta så mycket plats som möjligt. På så sätt rensar det dåliga ut sig självt lite.

 

[Diabetikern]

Har inte läst alla svar du fått.

Denna höst/ingång till vinter har varit riktigt tung och jag kämpar själv med att orka.

Jag skumläser nyheter. Jag orkar inte riktigt ta in allt. För mig hjälper det att träna med djuen. Få loss lite endorfiner, lyssna på ljudbok och bara koncentrerar mig på här och nu.

Försöker hitta glada nyheter, små ting, Uppskattar naturen omkring mig och gör det jag kan för miljö och andra.

 

[monster1]

Själv tröstar jag mig med att det är ändå "bara" mänskligheten som kommer gå under och ta några andra arter med sig, jorden kommer att bestå. Men pandemin är hemsk, just det här med att separeras från varandra när man behöver varandra som mest är fruktansvärt. Men, men, det passerar väll det med.