Döden, döden, döden

[startpompe]

Jag tror det blir som när man sover, det är svart bara. Har suttit vak flera gånger på jobbet, även vid dödsfall. Mitt jobb med äldre har definitivt ändrat min syn på döden, att den verkligen inte bara är sorglig och ledsam, utan även att den sjuka/äldre äntligen får frid och lika så för anhöriga. Är inte rädd för döden själv.

 

[fejt]

Jag tänker mig livet och döden lite som en stafett. Just nu springer jag min sträcka, och när det är dags lämnar jag över till nästa. Jag tänker mig att vi springer både för oss själva och för laget. Vi hör ihop både med dem som kom före, och med dem som kommer efter. När vi dör slutar vi som individer att existera. Det hoppas jag i alla fall av hela mitt hjärta.

Jag är inte rädd för döden i min vardag, men hur det skulle vara med den saken om jag t ex blir allvarlig sjuk vet jag inte.

Jag tränar mig i att närma mig döden genom att känna tacksamhet över vad jag fått. Mitt liv är och har varit så oerhört rikt, och jag hoppas att jag genom att tänka och känna så, lättare ska kunna acceptera döden, när den än kommer.

Jag har aldrig sett en död människa.

 

[tanten]

Det enda runt döden som skrämmer mig är att få vara sjuk länge innan jag får slippa. Att ligga länge i vården innan jag dör. Jag vill inte behöva en massa omsorg. Och jag vill inte bli så skröpllig att jag behöver en massa hjälp.

Hellre då att dö "mitt i steget" som en kär gammal vän gjorde.
Eller exets släkting som var på kalas. Hela byn var där och han hade t.o.m. dansat. Han satt och väntade medan de städade lokalen och sopade golven. Och somnade in. Prästen vär där - hon var en av de som städade. Festen var slut och han slutade han med.

 

[Nahar]

Jag är inte rädd för döden, inte alls. Däremot känner jag verkligen att jag inte är färdig än. Jag har en väldigt stark vilja att leva, en känsla av att det jag gör här i detta livet är viktigt, viktigt. Samtidigt vet jag att det på det stora hela inte spelar någon roll alls, jag vet att entropin till slut förstör allt, allt jämnar ut sig, universum blir ett enda stort enformigt hav av energi och allt står stilla i evigheters evighet. Mitt liv här betyder exakt noll för universum - men för mig betyder det ju allt. Och kanske, förhoppningsvis, betyder det något för de jag möter i livet, inte bara människor utan allt liv, som har samma kamp som jag, att försöka leva här i allt det vackra medan det existerar, innan allt blir bara energi och stillhet. Så, det skänker mig mening att veta att döden är absolut i den här världen, att universum också ska dö en gång. En (del av en) av mina favoritdikter av Erasmus Darwin:

"Flowers of the sky! ye too to age must yield,
Frail as your silken sisters of the field!
Star after star from Heaven's high arch shall rush,
Suns sink on suns, and systems systems crush,
Headlong, extinct, to one dark center fall,
And Death and Night and Chaos mingle all!"

Men, att han skrev detta för nästan 200 år sedan, innan vi visste något om att stjärnorna faktiskt kommer dö precis som blommor, det väcker i mig ändå en känsla av att ja, det måste finnas något mer. Jag vill att det ska finnas något mer. Men jag tror inte, jag vet inte, jag känner inte någon övertygelse. Jag bara vill. Jag vill inte dö. Jag skulle vilja leva länge, länge, länge, så länge det finns skönhet i världen. Så länge mitt hjärta klarar av det utan att brista totalt, för att allt annat dör och försvinner. Men som världen ser ut idag kanske inte mitt hjärta klarar sig så länge i och för sig.

Döden är ett slut på allt. Men som många skriver 'bara svart' vill jag inte gå med på. Något i mig säger emot på det. Men jag kan inte sätta ord på det. Kanske är det min förhoppning av att lite av all den kärlek jag känner till livet, inte bara mitt eget utan Livet med stort 'L', ska finnas kvar även efter mig.

 

[quarterranchen]

Du skulle inte vilja försöka lite iallafall? Tycker det är intressant att ta del av vad olika personer tror

Jag brukar inte sätta ord på det så djupt, för då kan folk tro att man är galen
Men när man dör separeras kropp och själ, kroppen är bara ett "skal" som försvinner, för kroppen blir det svart. Men själen tror jag lever vidare i en annan dimension, ett högre medvetande och utan smärta och kroppsliga åkommor. Jag tror även att man kan "hälsa på" här på jorden (själsligt) och att man ses igen på andra sidan.

Jag har varit med vid kanske 10 dödsögonblick och sett ytterligare några döda. Det är lite olika hur det ser ut, men själva ögonblicket är inte alltid så fridfullt. Någonstans tror jag att vissa har varit medvetna om vad som är påväg att ske, även om de varit sederade eller smärtlindrade.

 

[lingonben]

Det enda runt döden som skrämmer mig är att få vara sjuk länge innan jag får slippa. Att ligga länge i vården innan jag dör. Jag vill inte behöva en massa omsorg. Och jag vill inte bli så skröpllig att jag behöver en massa hjälp.

Hellre då att dö "mitt i steget" som en kär gammal vän gjorde.
Eller exets släkting som var på kalas. Hela byn var där och han hade t.o.m. dansat. Han satt och väntade medan de städade lokalen och sopade golven. Och somnade in. Prästen vär där - hon var en av de som städade. Festen var slut och han slutade han med.

Jag miste en gammal släkting på liknande vis. Hen hade varit ute sent, väldigt sent på fest med gamla vänner. Tidigt på morgonen kom en hjärtinfarkt som hen inte överlevde. Dör jag på samma vis och i liknande hög ålder är det helt ok känner jag.

I övrigt är jag rädd för hjälplöshet och smärta i livets slutskede, och jag tror inte på ett liv efter detta.

 

[Kilauea]

Efter dödsögonblicket tror jag inte nåt händer, jag tror det blir svart eller snarare inget, som när man somnar utan en dröm eller när man blir sövd.
Jag hoppas att vi möter våra nära och kära som vi förlorat tidigare, samtidigt som jag inte tror det. Men det ger mig ett visst hopp i min saknad och sorg av de jag förlorat.

Jag är inte rädd för att dö, men jag vill inte dö för tidigt (från mina barn) eller en smärtsam död (eller snarare smärta i väntan på döden).

Jag satt med pappa när han dog. Jag tycker inte det var "vackert", men befriande för honom att slippa sin sjuka kropp. Han var dock borta redan innan han dog kändes det som och även fastän jag inte är troende så märktes det när han verkligen försvann. Hur tomt det blev...
Märker ju hur jag går emot mig själv lite här, men när det var slut så var han verkligen inte kvar.

Framförallt min sambos ord när vi tittade på pappa i kistan sen har satt sig kvar. Sambon sa "här ligger skalet av honom, med tumören kvar, men det syns tydligt att han själv inte är där".
Och det hade han så rätt i. Det var verkligen bara pappas skal kvar, skalet med den fruktansvärt elaka tumören och allt som gett honom smärta, men han var inte där. Var han är vet jag inte, men det förstärker min förhoppning att vi kanske kan träffas på nåt vis igen. Även om jag som sagt inte tror det....

Med 15 år i djursjukvården har jag sett x antal döda djur och även avlivat x antal patienter själv, jag har aldrig sett nån dödsångest hos nåt djur. Säkert tror jag människor kan ha det, såna som inte vill dö men där kroppen ger upp av en eller annan anledning.

 

[tigerflicka]

I en tidigare lägenhet jag haft spökade det, och det styrkte väl bara min tro jag haft länge att det på något vis fortsätter även efter döden.

 

[Ramona]

Jag har accepterat att jag inte vet vad som händer, jag tror ingenting, utan det är någonting jag helt enkelt får se då....eller inte.

Däremot hoppas jag verkligen att jag dör snabbt. Typ ramlar och bryter nacken eller någonting. Vill inte ligga i åratal och tyna bort. Jag har inga avkommor heller, så jag vill helst inte ligga död i huset en längre tid innan jag blir upptäckt. Då dör jag hellre yngre och snabbt.

 

[_Taggis_]

Tror lite på att döden också är personlig för var och en, det man tror på osv, det man vill se och uppleva tror jag nog att hjärnan kan i dödsögonblicket få en att uppleva.

Lite så tänker jag också.... om inte annat så måste jag trösta mig med det. Jag måste få tro att det blir så som jag vill att det blir. Jag tror inte heller att det bara blir svart, jag tror själen kan vandra vidare i någon form. Att jag kan ha nåt sorts medvetande och följa de som är kvar fast de inte behöver uppleva min närvaro så att säga. Det är möjligt att jag tänker så för att jag haft sådan dödslängtan under livet, att jag bara ska få finnas kvar och se vad jag vill se men slippa resten som det innebär att faktiskt leva. Det blir nån sorts tröst.

Jag är fö inte rädd för döden i sig. Men jag har väldigt ångest inför närståendes död, eftersom jag kommer bli kvar. Jag vill inte ha fysisk smärta och lidande inför döden, jag hoppas jag får dö knall och fall av en multipel stroke eller liknande. Sån tur har jag väl knappast dock.

Jag är i vilket fall övertygad om att det finns fler dimensioner än vad vi har förmåga att se. Människans intellekt är på inget sätt fulländat och överordnat precis allting.

 

[Skjøldur]

Lite så tänker jag också.... om inte annat så måste jag trösta mig med det. Jag måste få tro att det blir så som jag vill att det blir. Jag tror inte heller att det bara blir svart, jag tror själen kan vandra vidare i någon form. Att jag kan ha nåt sorts medvetande och följa de som är kvar fast de inte behöver uppleva min närvaro så att säga. Det är möjligt att jag tänker så för att jag haft sådan dödslängtan under livet, att jag bara ska få finnas kvar och se vad jag vill se men slippa resten som det innebär att faktiskt leva. Det blir nån sorts tröst.

Jag är fö inte rädd för döden i sig. Men jag har väldigt ångest inför närståendes död, eftersom jag kommer bli kvar. Jag vill inte ha fysisk smärta och lidande inför döden, jag hoppas jag får dö knall och fall av en multipel stroke eller liknande. Sån tur har jag väl knappast dock.

Jag är i vilket fall övertygad om att det finns fler dimensioner än vad vi har förmåga att se. Människans intellekt är på inget sätt fulländat och överordnat precis allting.

 

[Skjøldur]

Jag är en personligt troende kristen och jag är övertygad om att jag lever vidare i en annan dimension då jag dör, Bibeln kallar den för himmelen.

Jag satt hos min mamma då hon somnade in, 82 år gammal. Hon var medvetslös de sista två dagarna och det kändes som om hon redan var borta innan hjärtat slutade slå. För övrigt så jag jag jobbat nätter inom äldreomsorgen många år. Då var jag med om väldigt många dödsfall. Hos en del kändes det bara tomt, hos andra som om någon väntade på dom. Kan bara minnas en som sa att han var rädd för att dö.

 

[ancan]

Jag vet någonstans att det inte är slut iom döden i detta livet.
Jag är troende, och jag vet inte vad som menas med "att komma till himmeln", men jag är oerhört nyfiken på vad som finns efter detta livet,
Jag tänker mig livet som en resa mellan två punkter, starten"födelsen" och målet "döden". Det är dina val som påverkar hur lång resan blir, hur krokig den blir, och vilka svårigheter du måste lösa, och vilka belöningar du får... typ något sådant.

För mig är "Guds ande" samma som den eviga vinden som rör sig över jordklotet, aldrig still, alltid på väg någonstans. Ungefär som att det är,något Gud andats ut ( Guds ande-dräkt)
I vinden finns livet, det rör sig överallt, finns i allt, och någonstans faller ett frö till marken och börjar gro igen, och det fröet kan vara din ande, som börjar ett nytt liv på en helt annan plats.

Jag vet att det är ett annorlunda sätt att senpå det hela, men det är mitt sätt, och det fungerar för mig.

Jag är inte rädd för att dö, snarare lite nyfiken, men jag är rädd för att lida o plågas innan döden kommer som en befriare.

Jag har suttit jämte flera släktingar o vänner som gått över, jag har följt många djur på samma vandring, och det har styrkt mig ännu mera i att någonting finns det där bakom det svarta, slutgiltiga, frågan är bara vad...

 

[Beppo]

Jag borde inte ens gå in och läsa i en sån här tråd men ändå kan jag inte låta bli.

Jag är riktigt rädd för att dö. Sådär att jag får en kall klump i magen och vill gråta bara av att läsa svaren härinne.

Jag vet inte vad jag tror händer, men jag hoppas innerligt att vi finns kvar på något sätt. Jag vill verkligen inte dö... jag är rädd för att dö, rädd för att mista mina kära, rädd för att sluta existera. Tanken på att aldrig mer få leva är fruktansvärd, vad händer sen, ett svart intet iall evighets evighet? nej tanken är alldeles för stor för mig att tänka, för skrämmande. Usch... mår dåligt bara av att tänka på det.

 

[Tranan]

De gånger jag har varit nära så har det blivit rött sen svartvitt sen inget. sen när jag har kommit tillbaka så har allt varit geggigt och osammanhängande.
Jag är att det blir exakt som innan jag fanns.
Inget mer
Inget mindre
Tomhet har inget värde.

 

[Skjøldur]

Jag borde inte ens gå in och läsa i en sån här tråd men ändå kan jag inte låta bli.

Jag är riktigt rädd för att dö. Sådär att jag får en kall klump i magen och vill gråta bara av att läsa svaren härinne.

Jag vet inte vad jag tror händer, men jag hoppas innerligt att vi finns kvar på något sätt. Jag vill verkligen inte dö... jag är rädd för att dö, rädd för att mista mina kära, rädd för att sluta existera. Tanken på att aldrig mer få leva är fruktansvärd, vad händer sen, ett svart intet iall evighets evighet? nej tanken är alldeles för stor för mig att tänka, för skrämmande. Usch... mår dåligt bara av att tänka på det.

Jag förstår din oro för du har inte min tro och tillit. Vi som är kristna ber Gud om beskydd varje dag och ber för andra. Ibland uppfattar jag att någon behöver extra beskydd även om hen inte sagt det, och då ber jag mer för den. Andras böner har räddat mig till ex då jag råkat ut för bilolyckor och då en riktigt otrevlig och oärlig kvinnlig person försökte ta knäcken på mig. I somras dog en av mina kusiners man oväntat, han blev 67 år och.det är ju inte så mycket. Kusinen sörjer honom djupt men hon tänker ungefär såhär att "Jag förstår inte varför han skulle dö, men han är hos Gud och han har det bra", och Gud tröstar henne både direkt och genom oss släktingar och vänner.

 

[Snorgrodan]

Jag tror ingenting. Hoppats på att det bara ska var slut. Över. Men inte tillräckligt för att tro på att det är så.

Det här låter väl heltokigt men jag hamnade i ett transliknande tillstånd en gång, helt obeskrivligt egentligen men det var allt och ingenting på samma gång. Totalt svart men inte mörkt? Hur det nu går ihop.. Det var tryggt på något sätt, att bara vara, hade inte längre någon kropp och saknade den inte heller, allt var jag och jag var allt, oändligt men inte ett dugg obegripligt. Som en paus som varar i evighet utan början och slut. Det bara var, att bara vara medvetande.

Jag vet inte, men ibland tänker jag att det gärna skulle kunna få vara så att vara död. Svårt att beskriva men det var verkligen bara så himla okej. Skönt. Lugnt. Stabilt. Det pågick verkligen för evigt, för tid fanns inte. Det var inte tråkigt, inte skrämmande, inte obehagligt eller någonting negativt alls, det bara VAR och det var så lätt att bara acceptera? Egentligen var nog hela upplevelsen över på knappt en sekund, men det var väldigt chockerande att "vakna" till och komma tillbaka till verkligheten igen. Aldrig varit med om det igen efter det, fast jag har försökt.

 

[Gnist]

Jag är inte rädd för att dö och jag har absolut ingen som helst önskan om att existera i all oändlighet i någon form, så förhoppningsvis tar det liksom bara slut.

 

[astronaut]

Jag själv är inte rädd för döden, snarare längtar jag till den även om man (tydligen) måste leva fram tills dess. Jag tror bara man somnar in. Att man finner en ro (oavsett orsak). Jag tror ju förvisso på det andliga (hänt för många saker för att jag ska kunna tro tvärtom) så tror väl att man kan vara med andligt.

Har varit med vid en del avlivningar av djur. Sett morfar, mormor och pappa avlidna. Ej varit med i dödstillfället.

Jag är dock aprädd över att förlora de som är mig nära.

 

[Fraggel_Tess]

Det blir som det blir. Om jag får välja vill jag bara somna Döden kändes nära i våras när jag fick cancerbesked, men under årets gång känns det som om jag fått livet tebax två gånger.

I alla fall till frågan - Jag tror på något sätt att det inte tar slut helt, men jag vet inte riktigt i vilken form det fortsätter. Jag vill tro att själen lever vidare på något sätt för ibland känns det som om jag har en äldre själ i mig. Har kunnat saker direkt som jag aldrig gjort tidigare exempel handmjölka kor (Precis som om det satt i ryggraden) samt en massa andra saker.