En gång *din ras*, alltid...

[ii-ssa]

Dansk-svensk gårdshund såklart.
Liten och pigg hund som är med på det mesta.
Lagom stora och ändå rätt tåliga.
Träffade kompisen tik och blev kär på den vägen är de.

 

[prinsessfeminist]

Jag tycker inte alls att det behöver vara så självklart att bara för att man haft en ras så fortsätter man med den. Man kan ju ha ändrade behov som du säger, eller så kan man bara känna att man helt enkelt vill testa någon annan av vilken anledning som helst. Jag känner nog fler som bytt ras än som bara haft en och samma ras.

Jag håller med. Der är inte självklart då behoven och förutsättninharna för hund kan ändras.

Själv är jag lätt nördig och vill sätta mig in i det jag ska göra. Min första egna hund var en spontan och ganska ogenomtänkt impuls. Det var en lite äldre valp, schäfer, som jag gjorde allt med och jag engagerade mig och gick all in i brukshundsklubben. Det var i samband med att jag plötsligt var hästlös och hade tid.

Nästa hund var desto mer välplanerad. Jag tog kontakt med flertalet kennlar och bad om utskrifter från skk kring allt från hd-statistik till kornings- och bruksresultat. Jag var lika hängiven båda de raser jag valde mellan och det var engelsk staffordshire terrier och rottweiler.

Efter mycket research valde jag till sist rottweilern, då jag också vuxit upp med en tik som var min barndoms bästa vän.

Efter rottweilern sade maken stopp på fler stora hundar och jag ville ändå ha en riktig hund. Det blev en dvärgschnauzer svart och silver. Nu fanns hunddata, och fanns det inte skrivet där, så hade jag inte läst det!

Sedan fick jag tjatat till mig en lite större hund och då blev det schnauzer. Under flera år hade vi vår dvärgschnauzer och schnauzer, men jag kände mer och mer för dansk-svensk gårdshund. Efter år av pälsvård så ville jag komma ifrån det.

Nu har vi dsg och schnauzer. Jag drömmer ibland om att ha rottweiler igen, men det har också i ärlighetens namn blivit mer enkelt att ha hund som inte är så stor.

Men vem vet? Jag är nog inte slavisk till någon ras.

 

[Miao]

Australian Shepherd är min ras sen 2009, så länge det finns bra uppfödare så kommer det alltid finnas aussies i hushållet.

Idag består flocken av en malle, två aussies och två dvärgschnauzrar. Det kommer vara mina sista dvärgschnauzrar (har haft rasen sen 2007), och eventuellt min sista malle…. Men där har jag inte helt stängt dörren än, vi får se hur livet ser ut längre fram!

 

[Wingates]

Australian Shepherd är min ras sen 2009, så länge det finns bra uppfödare så kommer det alltid finnas aussies i hushållet.

Idag består flocken av en malle, två aussies och två dvärgschnauzrar. Det kommer vara mina sista dvärgschnauzrar (har haft rasen sen 2007), och eventuellt min sista malle…. Men där har jag inte helt stängt dörren än, vi får se hur livet ser ut längre fram!

Varför ingen mer malle?

 

[Bulldoozer]

Nja, jag har bytt ras mycket. Min första "egna" hund var en jrt korsning som sen fick jag en engelsk bulldog, är uppväxt med schäfer, collie och diverse omplacerings hundar som räddades från sista sprutan.
Fick en dobbiskorsning innan jag flyttade hemifrån, så otroligt trevlig . Sen hade jag spaniel, dvärgpincher och en sällskapsblandis.
Min welsh corgi cardigan var egentligen till dottern men jag fick ta över denna workaholic till hund och det var så jag började träna och tävla hundsport på riktigt. Hon fick mig också att snöa in på vallning och därför blev husses nästa agilityhund en bc. Nu bor det tre border collies hemma hos oss. Har även haft en pembroke på lån som flyttat tillbaka till uppfödaren och jag måste säga att corgisarna ligger mig nära hjärtat.
Border collie kommer jag inte ha om jag inte vill jobba med djur.. Nu är ju planen att så småningom flytta till gård och ha egna får.

 

[Tiffany]

Jag har haft flera olika raser och det finns ännu fler raser jag kan tänka mig att ha.
Jag älskar labradorer men tycker att de är lite i största laget så skaffade en welsh springer spaniel 2019 då vi ville ha en lagom stor friluftshund som glatt går ut i alla väder och det fick vi med råge. Nu har vi två stycken. Tyvärr har den yngre hunden ganska kass mentalitet det finns mkt dålig avel så det blir inga fler wss. Det som är speciellt är väl att dom är smarta och lojala men för att få dom att lyda behöver man förtjäna deras samarbetsvilja och tänka till. Dom är smarta, entusiastiska till allt men tröttnar snabbt om det blir tråkigt . Dom vill inte träna för långa stunder men provar gärna allt. Dom har synpunkter. Gör man ingenting med dom är dom bra på att hitta egna aktiviteter. Skulle säga att dom har god initiativförmåga . Vissa dagar skrattar vi men ibland blir man trött och längtar tillbaka till de enklare sällskapshundar vi haft tidigare.
Men otroligt glada och gosiga och älskar uppmärksamhet

 

[Miao]

Varför ingen mer malle?

Hundlivet har tagit en annan riktning för mig för tillfället, så jag ”behöver” inte en malle även om jag älskar min malle och rasen generellt, och mallar passar mig jättebra träningsmässigt!

Men som sagt, dörren är inte helt stängd utan man får se vad som händer i framtiden

 

[Red_Chili]

Jag kan inte leva utan salukis.
Det var salukis jag fick sitta och borsta öronen på i en soffa när jag var 5 år gammal. Det var salukis jag fick testa att gå i koppel med när jag fortfarande var pytteliten. Det var salukis jag umgicks med dygnet runt på kenneln som jag kom till som 10åring och den kenneln jag sedan åkte till varje lov från skolan.

Så att första egna hunden blev en saluki när jag var 16år och flyttade till studentkorridor, det var ju inte så konstigt. Hon var ju min favorit från kenneln. Och så skulle hon få valpar, så jag köpte en. Min mor var måttligt förtjust i att pengarna som hon och min pappa sparat ihop till mig, som jag fick tillgång till när jag fyllde 18år, gick till en hundvalp och inte till något enligt dem bättre. Jag kan förstå dem. Men jag kan inte leva utan salukis.

Det är på tävlingar med mina salukis som jag träffat vänner och bekanta, det är på grund av hundarna och tävlingarna jag rest runt på egen hand och lärt mig ta hand om mig själv. Det är tack vare deras behov som jag själv fått ordning på mitt egna mående. Och nu, sådär 20 år efter att jag fick min första egna saluki, så kan jag rasen så otroligt bra. Jag har koll på olika linjer, olika typer, hälsoläget, mentaliteten, genetiken, uppfödare och valpköpare.

Och utöver allt detta, så för mig passar salukin så otroligt bra. Såklart. Det är mina salukis som har uppfostrat mig. "Alla" andra hundar framstår som så buffliga och burdusa (eller rädda), de är skälliga, hårar för mycket, tänker för långsamt, har för lite idéer och påhitt eller är bara allmänt tråkiga Med det sagt så finns det såklart fantastiska hundar av andra raser, och det är absolut inte så att jag vill ha vilken saluki som helst heller. För även salukis kan vara rädda eller (kanske mest) mentalt lite väl tröga.

Jag har många gånger önskat att jag kunde fastna för någon mindre hund. Det är mer praktiskt och mer ekonomiskt. Men alltså nej. Det är saluki som gäller för mig på alla sätt

 

[Milosari]

Jag vill ha en duglig brukshund i behändig storlek. Så jag är väl inte så fast i exakt ras egentligen. Jag är inne på min tredje kelpie och det kommer bli fler. Men kanske något annat också.

Som livet ser ut nu kan jag både ha en mycket kapabel brukshund och frihet i samma ras. Mina kelpiesar kan jag lämna bort till "vem som helst", det hade aldrig gått med en schäfer t ex. Det gör mig mycket mer låst och beroende av andras hjälp.

 

[ufot]

Jag har haft hundar runtomkring mig i stort sett hela livet. Det har varit en salig blandning av både blandraser och renrasiga.

När jag gav bort sista hästen bestämde jag mig för att köpa hund. Jag var först inne på Shetland sheepdog, men upptäckte att det var mycket "skräp" i aveln.

Tillslut blev det en dvärgpudel. Hon är perfekt på alla sätt.

Jag kan väl inte säga att jag är helt fäst vid just pudel ... kan mycket väl tänka mig en annan ras nästa gång det blir valp (om en sisådär 10 år, om pudeln lever ett normallångt liv).

Egentligen kräver pudeln lite för mycket mental stimulans för min smak. Hedvig är perfekt, hon är lätt att ha lös och får allt hon behöver ute i skogen. Jag är egentligen inte intresserad av träning och absolut inte av tävling.

Jag vill ha en liten, snäll hund som inte kräver så mycket träning. Jag gillar att promenera. Är ute mycket i skogen. Men att träna på brukshundsklubben är inte riktigt min grej. Jag vill helst ha en sällskapshund som nöjer sig med långa promenader och mys i soffan, typ.

Kan mycket väl tänka mig en Bichon havanais som nästa hund.

Allt beror ju på hur livet ser ut om 10 år och hur kroppen mår. Men eventuellt är det så att en pudel kräver mer mental träning än vad jag egentligen är intresserad av.

 

[Nepenthe]

”Min” ras är nog irländsk setter.
Då det är de vi haft många av och jag är uppvuxen med.
Nu är jag inte så intresserad av att jaga så därför har de blivit andra raser.

Tänkte ofta på hur mycket enklare de skulle vara att träna en annan typ av hund att vara lös på promenad än en jakthund med mycket spring i benen. Min första setter gick perfekta släpp på fjället. Lite annorlunda mot stan nere i östergötland…

 

[malumbub]

En gång husky, alltid husky. För tyvärr finns det inte fler beardedcollie-australiskkelpie.
Kan också tänka mig en corgie.
Men husky kommer alltid ha en magisk glans.

 

[Myrten]

Alla hundar jag har ägt har varit cocker spaniels. Jag tänkte att när jag går i pension, vilket bör bli inom tio år, så skulle det passa bra med en lite mindre hund som man kunde flyga i kabinen med. Jag skapade t o m en tråd här på Buke om förslag på ras. Fick och har gått igenom många. Men det är verkligen ingen som känns rätt.

Nu har jag landat i att det nog inte ska bli någon mer hund efter att den nuvarande är borta (hon är bara sex år, så hon bör ha 5-8 år kvar). Jag tog hand om en kull kattungar när jag var i Egypten i höstas. Det var en resa kan jag säga. De var fem stycken och alla fick hem, men två av dem var jag tvungen att ta till Europa. De bor nu här på Åland. Det var skitjobbigt, men det fick mig att minnas att jag ju faktiskt är en kattmänniska. Hundarna har varit som någon ersättning efter att jag slutade med hästar, men som sällskapsdjur föredrar jag katt!

Jag är nu på väg att flytta tillbaka hem. Veterinärvårdskostnaderna i Sverige har ju skenat, och jag känner att jag, med min kommande, inte så feta pension, nog inte vågar ha något eget djur som pensionär. MEN det lär alltid finnas behov av jourhem för katter. Så det är så jag ser min kommade pensionärstillvaro med djur.

Sen vet man inte, om jag snubblar över en lämplig hund... Men det känns som att det kommer att vara en cocker spaniel!. (Tydligen har Lufthansa infört att hundar upp till 30 kg kan flyga i kabin dessutom.)

 

[Malibu_Stacy]

Alla hundar jag har ägt har varit cocker spaniels. Jag tänkte att när jag går i pension, vilket bör bli inom tio år, så skulle det passa bra med en lite mindre hund som man kunde flyga i kabinen med. Jag skapade t o m en tråd här på Buke om förslag på ras. Fick och har gått igenom många. Men det är verkligen ingen som känns rätt.

Nu har jag landat i att det nog inte ska bli någon mer hund efter att den nuvarande är borta (hon är bara sex år, så hon bör ha 5-8 år kvar). Jag tog hand om en kull kattungar när jag var i Egypten i höstas. Det var en resa kan jag säga. De var fem stycken och alla fick hem, men två av dem var jag tvungen att ta till Europa. De bor nu här på Åland. Det var skitjobbigt, men det fick mig att minnas att jag ju faktiskt är en kattmänniska. Hundarna har varit som någon ersättning efter att jag slutade med hästar, men som sällskapsdjur föredrar jag katt!

Jag är nu på väg att flytta tillbaka hem. Veterinärvårdskostnaderna i Sverige har ju skenat, och jag känner att jag, med min kommande, inte så feta pension, nog inte vågar ha något eget djur som pensionär. MEN det lär alltid finnas behov av jourhem för katter. Så det är så jag ser min kommade pensionärstillvaro med djur.

Sen vet man inte, om jag snubblar över en lämplig hund... Men det känns som att det kommer att vara en cocker spaniel!. (Tydligen har Lufthansa infört att hundar upp till 30 kg kan flyga i kabin dessutom.)

Det är bara ITA Airways som har infört det (dotterbolag till Lufthansa). Men man kan ju hoppas att Lufthansa följer efter. De måste dock fortfarande vara tillräckligt små för att få laglig plats i en bur som ställs på sätet bredvid så det lär knappast vara möjligt att flyga med en labbe exempelvis.

 

[machafuko]

Varje sommar åkte mina föräldrar till min mammas barndomshem på Tynderö nära Sundsvall. En av hennes bröder hade byggt hus bredvid barndomshemmet och han och hans hustru skaffade på 70-talet en boxer. Varför det blev just boxer för dem vet jag dock inte men de skaffade en tik och efter några år tog de dessutom en kull på henne där de sparade en tik.

När vi kom på besök på sommaren flyttade hundarna in hos oss. De älskade att åka bil med mina föräldrar och hängde med oss till stranden. Man kan väl säga att de levde som gårdshundar som kom och gick lite som de ville, vilket också resulterade i en oplanerad kull av boxer x gråhund i början av 80-talet. Inte en kombination jag rekommenderar. En hane blev kvar hos dem och det var inte så bra för det resulterade i ännu en oplanerad kull ett år senare.

En valp från den kullen, 75% boxer och 25% gråhund, blev vår första hund, Fritte. Efter honom blev det en renrasig boxer, vad annat, och sen har det rullat på. Fritte,Ozzy och Lillen var rena familjehundar som vi gick nån valpkurs med men inte mer. Vår fjärde boxer, Ringo, hade jag bestämt mig för att träna och ställa ut och det blev en del av det, men han hade tyvärr inte riktigt nerverna på plats och var svårhanterad. Lärde mig dock massor och fick kontakter inom Boxerklubben.

Jag kan verkligen inte tänka mig någon annan ras. Jag älskar utseendet, de har fantastiska atletiska kroppar och världens mest utrycksfulla ansikten. Temperamentsmässigt är det underbart att de förblir så livliga och lekfulla genom hela livet. Och nu när jag tränar och tävlar så passar de mina ambitioner perfekt. Du köper inte en boxer för att tävla SM, men jag är ingen SM-förare. De är också förlåtande om man inte är så duktig, sällan så känsliga och förarveka att man kan ställa till med nåt om man klantar sig. Jämfört med de andra bruksraserna är de inte så skarpa och det passar mig också.

Eftersom jag vill både tävla bruks och ställa ut är det ett stort plus att rasen inte är uppdelad. Likaså att det inte finns nån pälsvård att tala om.

Det negativa är så klart hälsoproblemen som finns i rasen, men jag kan ändå inte tänka mig att vara utan ett gäng boxrar. Just nu, tre stycken.

Jag har aldrig varit en grupp-2 person, inte exteriört eller på andra sätt men just Boxer har jag alltid haft ett otroligt gott öga för. De få Boxers jag känt har varit superhärliga hundar. Riktiga clowner som gett mig goda skratt varje gång jag träffat dem. Så ja, alltid haft ett extra gott öga för dem

 

[Linda_A]

Jag har aldrig varit en grupp-2 person, inte exteriört eller på andra sätt men just Boxer har jag alltid haft ett otroligt gott öga för. De få Boxers jag känt har varit superhärliga hundar. Riktiga clowner som gett mig goda skratt varje gång jag träffat dem. Så ja, alltid haft ett extra gott öga för dem

Nu känner jag inte vinthundar personligen, men det känns som boxern är tvärt emot på många sätt. Vadå värdighet, allvar och ett mjukt och fint sätt mot folk och fä? Nej det är som världens partyprisse rullar in, ska krama allt och alla, ge lite blöta pussar och sen showa loss för att få all uppmärksamhet.

Om de vore människor skulle jag inte stå ut med dem en minut!

 

[Wenniz]

Har haft många olika raser, men fastnade för kooiker 2015 när jag såg en i Finlands agilitylandslag.
Lagom storlek, spaniel och inte så värst social vilket jag ville ha för jag var så satans "trött" på min blandras som hade en soft spot för alla människor. Älskar kooikern som ras och hjärtat klappar för den men vet faktiskt inte om det blir fler i framtiden av olika skäl.

Jag gillar att prova nya raser, högst upp på drömlistan är Riesenschnuzer om jag någonsin vill ha en brukshund igen.
Skaffa Whippet igen är också lockande om vi bara vill ha en lagom hund som hade nöjt sig med att följa med överallt och tyckt att "plojträning" duger.

 

[prinsessfeminist]

Nu känner jag inte vinthundar personligen, men det känns som boxern är tvärt emot på många sätt. Vadå värdighet, allvar och ett mjukt och fint sätt mot folk och fä? Nej det är som världens partyprisse rullar in, ska krama allt och alla, ge lite blöta pussar och sen showa loss för att få all uppmärksamhet.

Om de vore människor skulle jag inte stå ut med dem en minut!

Perfekt beskrivet! En boxer är då annat än en sval saluki med finstämd lyhördhet.

Underbart!

 

[Sel]

Jag har inte en ras per se tror jag, men absolut en "typ av hund", och om jag inte kan få en sådan är jag hellre utan. Jag vill hålla mig till urhundar, spetsar och terriers framför allt. Eventuellt en heeler.

 

[Hedinn]

Jag vet inte om det räknas riktigt, för jag har inte en ras som är den enda jag nånsin skulle skaffa, men jag har absolut en ras som känns som "min" och ligger extra nära hjärtat. Och det är australian kelpie. Men i och med att det är brukshund och livet inte alltid är kompatibelt med en sån så är det inte enda rasen jag kan tänka mig att ha. Skulle jag däremot skaffa brukshund igen är valet självklart, inom den gruppen finns det bara en.

Det handlar både om storleken, följsamheten, vallanlagen (inte i vallningssyfte, men som ändå påverkar egenskaperna så den blir mer förig/signalkänslig), inte så skarp och är enkel i vardagen. Jag är själv rätt liten till växten och mjuk i mitt träningssätt, så en stor och skarp hund passar helt enkelt inte optimalt.