En småbarnspappa som håller på att gå in i väggen..

[OneMoreLight]

(Om någon nu vet vem jag är - håll gärna tyst om det)

En i min närhet bor tillsammans med sin man. 3 barn (rätt så icke lugna sådana) har de ihop.
Anna funderar på att skilja sig med Calle. Calle håller på att gå in i väggen p.g.a. barnen och visar det utåt men vägrar ta emot någon form av hjälp. Anna frågade mig hur jag upplever Calle varpå jag svarade "Som mig. Klarar inte av mycket stoj och stim och vill efter ett tag strypa barnen" (för sakens skull: skulle aldrig strypa barnen).

Calle upplevs mer och mer som sur, kort stubin, skriker och skäller på barnen.
Nyligen firade de sin tolfte bröllopsdag med räkor, champagne och rubbet. Två av barnen började bråka och Calle drämmer till hårt som bara den i bordet och blir förbannad. Även innan rytit till på ena barnet och sagt "Nu flyttar jag snart och det är då DITT fel".

Anna vill egentligen inte flytta från Calle för kärleken finns ju kvar. Anna har försökt prata med Calle om det men han förnekar det hela. För sex månader sedan drog Anna med Calle till sin psykolog varpå psykologen (med Annas tillstånd) rabblade upp saker som Anna upplevde som ett stort jobbigt beteende. Han förnekade allt rakt genom alternativt sade sin egna (icke) sanning.

Anna vill flytta från mest för barnens skull. Jag har dock nämnt att jag tror mycket i er familj kommer lösa sig om Sara (äldsta dottern, 7 år) får hjälp med sitt mående (med all säkerhet har hon redan kommit in i puberteten så känslorna är ju därefter). Yngsta dotter på ca 4 år är aktiv och aldrig still. Äldsta sonen, tvillingbror till Sara, har utöver en kromosomavvikelse även grov adhd men han är inte problemet om man kan säga så.

Hur kan man få en person, som egentligen vägrar, att förstå att man orkar inte kämpa hur mycket som helst? Hur kan man få personen inse att han kanske behöver hjälp? Mer hjälp än vad han tror? Jag är ju rädd att han kommer gå in i väggen helt, vilket jag var tydlig med och sade till Anna.

Dessvärre bor vi långt från dem vilket gör det svårt att åka upp med jämna mellanrum utan att vi på köpet ska bli ruinerade. Barnens farmor orkar inte riktigt med tre barn och barnens faster kanske orkar men kanske inte alla.

I grund och botten älskar ju Calle sina barn men tre överaktiva barn som skriker mer än pratar, bråkar mer än vara glada så tar ju sådant på ens humör. Deras barn är underbara en och en men om alla tre är i samma rum känns det som om man vaktar ett helt dagis och inte enbart tre stycken..

Jag är orolig för Anna och orolig för Calle. Frågade Anna om jag fick skriva i ett forum och det fick jag. Ni är kloka ni kära bukare så man kanske kan snappa upp ett tips på vägen..

 

[Amha]

Jag hade ställt ultimatum. Sök hjälp, annars flyttar jag. Det finns gränser för hur mycket jag vänder upp och ner på mig själv och accepterar att barnen får uppleva. Sen tror jag att socialtjänsten kan gå in och hjälpa till om föräldrarna inte riktigt orkar. Min mamma har haft några helgbarn placerade via soc av liknande anledningar.

 

[Lobelia]

Det finns noll och ingen chans att hjälpa utifrån din beskrivning.

Dels är den rörig och dels så utgår du från kvinnans perspektiv och att det är korrekt. Gissningsvis har du ingen egentlig koll när du bor långt ifrån. Du skriver att Calle säger sin egen "icke" sanning hos psykologen. Vad är det som säger att det inte är hans sanning och den inte är lika objektiv som Annas sanning?

Du kan stödja och bekräfta din vän men utan en mer insikt i vad Calle känner och upplever så kan det inte bli så mycket mer.

Varför var det viktigt med Annas godkännande för att diskutera Kalles problem och tillkortakommande?

 

[Alexis]

Två av barnen började bråka och Calle drämmer till hårt som bara den i bordet och blir förbannad. Även innan rytit till på ena barnet och sagt "Nu flyttar jag snart och det är då DITT fel".

Gå in i väggen okej det händer den bäste och okej att barn kan tära på humöret men vem fan beter sig såhär mot sina ungar?

Anna vill flytta från mest för barnens skull --> vad bra att åtminstone Anna har rätt prioriteringar

Om Calle vägrar ta emot hjälp kan Calle fortsätta undvika lösa sina problem utan barnen omkring sig så han inte låter det gå ut över dom

 

[TinyWiny]

Man kan leda en häst till vattnet men inte tvinga henom att dricka. Dvs. ni kan erbjuda, be och böna, tjata och ställa ultimatum hur mycket ni vill. Vill han inte så vill han inte. För att kunna hjälpa någon så måste hen vilja ha hjälp. Hen måste vara motiverad att ta emot hjälpen annars kommer han inte bli hjälpt.

Finns det någon mansjour i deras närhet? Om det finns det så hade jag kollat upp om det kanske finns någon där som är vettig som Calle kan prata med. Jag tänker att kring barn är det ofta kvinnodominerat (i vården, i skolan osv) och han kanske hör till dem som lättare tar in vad en man säger än vad en kvinna säger?

Vems sanning som är den riktiga lägger jag ingen värdering i och jag förstår mer än väl att Calle slog ifrån sig när psykologen började rabbla en massa saker. Snacka om att känna sig påhoppad och gå i försvar! På det sättet finns det inte en chans att få till något vettigt, någon hjälp eller någon förståelse. Men, känner Anna att deras barn just nu far illa av Calles beteende så är flytta med barnen det hon ska göra. Som förälder är man alltid skyldig att se till att barnen inte vistas i en miljö där de far illa och far de illa hemma i nuläget så är det hennes skyldighet att se till att de slipper den miljön. Tillfälligt delat boende kan vara vad som behövs för att han ska orka hitta tillbaka till vem han är och vara förmögen att ta emot den hjälp han behöver för att få må bra igen.
Som jag ser det så går han på adrenalin. Alla sinnen är på helspänn och han ser inget slut på det hela, ingen lösning och ingen ro. Det kan sluta illa. Att vi kan gå på adrenalin ett tag är bra men att göra det under en längre tid skadar inte bara mentalt utan även kroppsligt. Varför jag tror att han går på adrenalin är för att han taggar direkt utan förvarning och utan rimligt agerande som utfall. I fallet du tar upp borde det rimliga vara att be barnen lugna sig men är orken helt slut och man har övergått till att gå på adrenalin så blir reaktionerna därefter.

På samma gång måste de skrika sig hesa för att få hjälp med barnen. Anna lär inte heller orka hur länge som helst och vad händer när hon går i väggen? Ta kontakt med socialtjänsten och be om avlastningsfamilj. En avlastningsfamilj kan vara vägen till mer hjälp även i vardagen då socialtjänstens ord tyvärr ofta väger tyngre än föräldrarnas rop på hjälp i de lägena. Socialtjänsten har också ofta sk. familjehus där man kan få hjälp med kontakten mellan barn och föräldrar för att få den hjälp man ev. behöver.

 

[Lipperta]

Det blir alltid jättekonstigt när man bara hör ena sidan.

Jag hade också gått i försvar om någon drog med mig till dennes psykolog och rabblade upp allt jag gör fel.

Jag förstår varför han håller på att bli galen på både barn och livet i allmänhet, men det betyder inte att det ör ok att skrika till barnen på det viset.

Oavsett så behöver han hjälp, psykolog, stödjour eller mer avlastning.
För en del män kan det vara riktigt jobbigt att söka hjälp då ''en riktig karl'' inte behöver sånt, det är bara fruntimmer som går till psykolog etc. Manligheten och det där.

 

[OneMoreLight]

Jag hade ställt ultimatum. Sök hjälp, annars flyttar jag. Det finns gränser för hur mycket jag vänder upp och ner på mig själv och accepterar att barnen får uppleva. Sen tror jag att socialtjänsten kan gå in och hjälpa till om föräldrarna inte riktigt orkar. Min mamma har haft några helgbarn placerade via soc av liknande anledningar.

Ultimatum är ställda! Men han tar inte in det!

De har vänt sig till soc och LSS för just sådan form av hjälp men deras barn faller utanför stolarna p.g.a. "fel" diagnos. Har pratat med Anna om att de kanske behöver ett avlastningshem som gör att både Anna och Calle kan pusta ut.

Varför var det viktigt med Annas godkännande för att diskutera Kalles problem och tillkortakommande?

Det skrev jag mer p.g.a. psykologer mm oftast är belagda med sekretess men med Annas tillåtelse fick psykologen nämna saker som Anna pratat om.

Jag bor långt från men de är samtidigt personer som ändå är oss nära, om du förstår. Inom släkten.

 

[OneMoreLight]

Det blir alltid jättekonstigt när man bara hör ena sidan.

Jag hade också gått i försvar om någon drog med mig till dennes psykolog och rabblade upp allt jag gör fel.

Jag förstår varför han håller på att bli galen på både barn och livet i allmänhet, men det betyder inte att det ör ok att skrika till barnen på det viset.

Oavsett så behöver han hjälp, psykolog, stödjour eller mer avlastning.
För en del män kan det vara riktigt jobbigt att söka hjälp då ''en riktig karl'' inte behöver sånt, det är bara fruntimmer som går till psykolog etc. Manligheten och det där.

Det var ett planerat möte! Fick ringa Anna och prata med henne om det var ett planerat möte eller inte. Calle hade också en aning om vad det skulle handla om!

Förstår att det blir konstigt av att enbart höra båda sidorna. Försöker inte förminska någon, snarare kanske få tips om hur de skulle kunna lösa det och ge till Anna. Har fått något tips här på vägen som jag ska vidarebefordra.

 

[Wysiwyg]

Även innan rytit till på ena barnet och sagt "Nu flyttar jag snart och det är då DITT fel".

Anna vill egentligen inte flytta från Calle för kärleken finns ju kvar.

Anna måste sätta barnen först. Calle bör flytta ut tills han söker hjälp.

Om han har utfall mot barnen för att han mår dåligt kan han inte bo med dem. För barnens skull. Sånt där kan sätta riktigt djupa spår.

Ingen kan bära fram någon annan eller ändra på dem. Vill ha inte ha hjälp eller söka hjälp finns det ju ingenting någon annan kan göra.

 

[Lipperta]

Det var ett planerat möte! Fick ringa Anna och prata med henne om det var ett planerat möte eller inte. Calle hade också en aning om vad det skulle handla om!

Förstår att det blir konstigt av att enbart höra båda sidorna. Försöker inte förminska någon, snarare kanske få tips om hur de skulle kunna lösa det och ge till Anna. Har fått något tips här på vägen som jag ska vidarebefordra.

Planerat eller ej så förstår jag absolut reaktionen. Det måste ju kännas hemskt.
Tyvärr kan man ju inte tvinga någon att söka hjälp.

Hoppas det löser sig.

 

[Lobelia]

Frågade Anna om jag fick skriva i ett forum och det fick jag. Ni är kloka ni kära bukare så man kanske kan snappa upp ett tips på vägen..

Varför var det viktigt med Annas godkännande för att diskutera Kalles problem och tillkortakommande?

Det skrev jag mer p.g.a. psykologer mm oftast är belagda med sekretess men med Annas tillåtelse fick psykologen nämna saker som Anna pratat om.

Nu förstår jag ingenting. Vad har psykologen med att skriva på buke och fråga Anna om att diskutera den Calle på ett forum?

 

[Lobelia]

Anna måste sätta barnen först. Calle bör flytta ut tills han söker hjälp.

Om han har utfall mot barnen för att han mår dåligt kan han inte bo med dem. För barnens skull. Sånt där kan sätta riktigt djupa spår.

Ingen kan bära fram någon annan eller ändra på dem. Vill ha inte ha hjälp eller söka hjälp finns det ju ingenting någon annan kan göra.

Nu verkar inte Calle vara enig om att han är ett problem och då är det svårt att få honom att flytta. Calle kanske anser att det är Anna som är problemet och bör flytta ut eller att det inte existerar något problem. Det är lätt att säga men kan vara svårt i praktiken. Är de gifta och erkända föräldrar till barnen kan man inte bara utan risk för konsekvenser. Barnen har rätt till båda föräldrarna.

Man kan ta ut skilsmässa och få till bodelning. I normalfallet får föräldrarna då delad vårdnad om barnen, det ska mycket till för att det ska bli fallet. Med tanke på att Anna har en psykolog så anser hon i vart fall att hon har någon form av själsliga problem.

 

[Wysiwyg]

@Lobelia Min poäng var att barnen inte ska bo ihop med Calle. Hur man sen väljer att lösa det är ju valfritt.

Barn har rätt till båda föräldrarna men barn har också rätt till att bli behandlade bra och må bra i sitt eget hem. Att skrika till sitt barn att det är hens fel om man flyttar från familjen är inte okej någonstans. Om den ena föräldern sviktar tycker jag det är den andra förälderns ansvar att skydda barnen.

 

[Lobelia]

@Lobelia Min poäng var att barnen inte ska bo ihop med Calle. Hur man sen väljer att lösa det är ju valfritt.

Barn har rätt till båda föräldrarna men barn har också rätt till att bli behandlade bra och må bra i sitt eget hem. Att skrika till sitt barn att det är hens fel om man flyttar från familjen är inte okej någonstans. Om den ena föräldern sviktar tycker jag det är den andra förälderns ansvar att se till att barnen har en dräglig boendesituation.

Min poäng är att åsikterna går isär, det är inget ena parten kan bestämma ensidigt att skilja barnet för den andre för att denne anser att den andre är olämplig. Förresten det är mycket få föräldrar om någon som inte någon gång höjt rösten/skrikit åt sina barn och det är definitivt inget som diskvalificerar någon från att vara förälder. Barn tål faktiskt att föräldrar visar humör ibland, föräldrar behöver inte vara perfekta.

 

[Wysiwyg]

@Lobelia Jag anser att det som förälder ingår att skydda sina barn, även om det så skulle vara från den andra föräldern. Jag uppfattar inte att det är "en förälder med humör" det handlar om här utan någon som mår dåligt och därför inte kan hantera sina (krävande) barn. Det handlar inte om att inte vara en perfekt förälder utan om att skrika saker till barnen som kan vara skadliga för dem.

Det verkar vara mycket som pågår i familjen och mycket att hantera. Orkar man inte det utan att bli dum mot barnen ska man inte heller bo med dem.

 

[Lobelia]

@Lobelia Jag anser att det som förälder ingår att skydda sina barn, även om det så skulle vara från den andra föräldern. Jag uppfattar inte att det är "en förälder med humör" det handlar om här utan någon som mår dåligt och därför inte kan hantera sina (krävande) barn. Det handlar inte om att inte vara en perfekt förälder utan om att skrika saker till barnen som kan vara skadliga för dem.

Det verkar vara mycket som pågår i familjen och mycket att hantera. Orkar man inte det utan att bli dum mot barnen ska man inte heller bo med dem.

Du har en sida av historien och kan utan vidare bedöma att mamman ska bryta mot lagen och skilja barnen från fadern. Intressant.

 

[Wysiwyg]

Du har en sida av historien och kan utan vidare bedöma att mamman ska bryta mot lagen och skilja barnen från fadern. Intressant.

Men alltså. Ja, från informationen i ursprungsinlägget tycker jag att fadern inte ska bo med sina barn.

Det handlar ju inte om att "hejdå du får aldrig återse dina barn igen" utan att ena föräldern måste ta ansvar för barnens välmående. Inte "åh vad ska vi göra med pappans mående och vår relation" utan "åh vad ska vi göra så det blir bäst för barnen". Och (utifrån informationen jag har*) tycker jag att det är att inte bo ihop med fadern.

* Borde börja skriva "utifrån informationen jag har" i varje inlägg.

 

[Lobelia]

Men alltså. Ja, från informationen i ursprungsinlägget tycker jag att fadern inte ska bo med sina barn.

Det handlar ju inte om att "hejdå du får aldrig återse dina barn igen" utan att ena föräldern måste ta ansvar för barnens välmående. Inte "åh vad ska vi göra med pappans mående och vår relation" utan "åh vad ska vi göra så det blir bäst för barnen". Och (utifrån informationen jag har*) tycker jag att det är att inte bo ihop med fadern.

* Borde börja skriva "utifrån informationen jag har" i varje inlägg.

Så om det gällde dina barn och du blivit omtalad som Calle, hade du tyckt det var ok att bli utkastad? Och du hade inte protesterat utan tyckt det är helt okej för barnens bästa?

Calle är ju uppenbarligen inte enig och någonstans måste man antingen komma överens eller ta ut skilsmässa. Man kan inte bara ensidigt skilja barnen från pappan. Inte ens i denna ensidiga beskrivning så beskrivs Calle som olämplig bara att han vid något tillfälle rutit till och tappat humöret. Det ska mycket till för att myndigheter ska döma någon som olämplig förälder. Calle är myndig och har rätt att bestämma över sitt liv och behöver själv komma till insikt (om det nu är så att han behöver hjälp).

 

[Wysiwyg]

@Lobelia Om min partner sa till mig att "du wysiwyg, eftersom du inte vill ta emot hjälp och jag känner att jag måste skydda barnen mot dig för att du beter dig dåligt mot dem" hade jag blivit helt förstörd. Och ja, jag hade flyttat ut om jag mådde så dåligt att jag inte kunde vara schysst mot mina barn. Något annat är väl uteslutet som förälder? Barnen först.

Det är liksom inte packa på natten och gå under jorden med barnen jag förespråkar och inte heller att slita ut partnern som krampaktigt håller sig fast med fingernaglarna.

Var du fick myndigheterna ifrån förstår jag inte. Allt jag skrev var att ena föräldern bör flytta ut tills han fått ordning på sig själv. Har inte skrivit något om att han inte bestämmer över sitt liv, tvärt om skrev jag att ingen kan tvinga på honom hjälp eller tvinga honom fram till den insikten.

 

[Lobelia]

@Lobelia Om min partner sa till mig att "du wysiwyg, eftersom du inte vill ta emot hjälp och jag känner att jag måste skydda barnen mot dig för att du beter dig dåligt mot dem" hade jag blivit helt förstörd. Och ja, jag hade flyttat ut om jag mådde så dåligt att jag inte kunde vara schysst mot mina barn. Något annat är väl uteslutet som förälder? Barnen först.

Det är liksom inte packa på natten och gå under jorden med barnen jag förespråkar och inte heller att slita ut partnern som krampaktigt håller sig fast med fingernaglarna.

Var du fick myndigheterna ifrån förstår jag inte. Allt jag skrev var att ena föräldern bör flytta ut tills han fått ordning på sig själv. Har inte skrivit något om att han inte bestämmer över sitt liv, tvärt om skrev jag att ingen kan tvinga på honom hjälp eller tvinga honom fram till den insikten.

Nu framgår det att Calle anser att han inte har problem eller behöver hjälp. Du ändrade alltså förutsättningarna.