Engagemang i vänners barn?

[Cattis_E]

Inte speciellt engagerad, men de bjuder oftast inte in heller.
Har varit på ett par barns "vuxenkalas" men då var det ganska många vuxna där som jag var bekant med.
Har umgåtts ibland med ett par andra kompisar när deras barn varit med då jag tyclte det var bättre än att inte ses. Inte alltid lätt att komma loss som småbarnsförälder.
Men jag undviker gärna "barnbubblan" och umgås hellre med de kompisarna utan barn om det går att få ihop.

Men hade jag inte velat gå hade jag sagt att jag inte kunde, och inte läst in speciellt mycket i det svar jag fick.
En av mina vänner svarar oki ibland oavsett sinnestämning.

Däremot hade jag eventuellt reflekterat över att "kalaset" låter väldigt litet med bara mormor som kommer och hade eventuellt kunnat göra en artighetsvisit en stund om vännen annars betydde mycket för mig. I alla fall om det låga antalet personer beror på att vännen kanske är väldigt ensam i övrigt och inte hade fler i familjen/vänkretsen att fråga om de ville komma.

 

[Bison]

Noll och intet, skjuter mig hellre i foten än går på barnkalas, vilken mardröm
Mina vänner vet att jag inte är någon barnkär person så de är inga problem.
Jag är introvert och vill inte bli helt dränerad av andras gapiga barn.

 

[jarakamandan]

Jag är inte fruktansvärt engagerad, men en kompis barn har jag hängt en del med. Blev bjuden på treårskalas i helgen och eftersom hon vet hur intresserad jag är av andras barn i allmänhet var inbjudan att komma efter att alla barn hade gått hem. Efterfest, helt enkelt Jag fick naturligtvis komma på själva barnkalaset också, men hon trodde kanske inte att jag var intresserad. Hur som helst hade jag fastnat i ett trädgårdsprojekt när det närmade sig kvällen, så jag meddelade helt enkelt det. Det som är väldigt bra med den här vännen (och mina andra vänner också) är att det är helt okej att säga precis som det är. Att jag inte orkar, eller inte har lust, eller som en kväll när vi skulle ha spelkväll, att jag tyvärr hade fastnat i ett mossrensningsprojekt och inte kunde slita mig Jag uppskattar den typen av relationer där det faktiskt går att säga som det är och inte behöva hitta på olika typer av lögner för att slippa.

 

[iNHALE]

Jag är inte engagerad öht. Skulle aldrig komma på tanken att gå på barnkalas, dop, konfirmationer eller andra liknande aktiviteter.

 

[Kiwifrukt]

Jag har inte jättemycket nära personer som har barn (som tur är!), den närmaste är min moster, men hennes barn fyller tolv i år så de är rätt stora nu. Jag står framför allt det ena barnet i den familjen (min kusin alltså) ganska nära (hon är jag i mindre förpackning ) och jag har alltid gått på deras släktkalas. Men näver bäver att jag skulle gå på ett renodlat barnkalas med typ kompisarna från klassen eller förskolan. Kan nästan inte tänka mig en värre tortyr....!

Inser att det inom de närmaste åren kommer bli syskonbarn för min del också med största sannolikhet. Kommer resonera likadant då, okej att gå på släktkalasen men aldrig att jag går på kalas som är mer renodlat barnkalas. Och det är okej att tacka nej! Du har ju dessutom inga egna barn, kompisar med barn borde ju trots allt ändå inse att det kanske inte är din högsta önskan att tillbringa din lediga tid på ett barnkalas.

 

[pepp]

Noll och intet, skjuter mig hellre i foten än går på barnkalas, vilken mardröm
Mina vänner vet att jag inte är någon barnkär person så de är inga problem.
Jag är introvert och vill inte bli helt dränerad av andras gapiga barn.

Det är precis såhär jag känner, men det är liksom inte socialt accepterat att prata om högt känns det som!

 

[pepp]

Däremot hade jag eventuellt reflekterat över att "kalaset" låter väldigt litet med bara mormor som kommer och hade eventuellt kunnat göra en artighetsvisit en stund om vännen annars betydde mycket för mig. I alla fall om det låga antalet personer beror på att vännen kanske är väldigt ensam i övrigt och inte hade fler i familjen/vänkretsen att fråga om de ville komma.

Nä jag tänkte faktiskt på detta, hon har ganska få vänner. Och jag umgås gärna med henne på tu man hand.

 

[Halfrek]

Jag är barnfri men har ändå hyfsad koll på mina närmre vänners barn, de är ju viktiga i deras liv så det kommer naturligt tycker jag. De vet att jag inte har ngn lust att gå på renodlade barnkalas men i det här fallet, när det är en mindre fika hade jag gått. Tycker vänskap är ett givande och tagande, blir väldigt svårt att behålla vänskapen om man väljer att helt ignorera en viktig del i vännens liv.

Kanske dyka upp en snabbis @pepp ?

 

[pepp]

Jag är barnfri men har ändå hyfsad koll på mina närmre vänners barn, de är ju viktiga i deras liv så det kommer naturligt tycker jag. De vet att jag inte har ngn lust att gå på renodlade barnkalas men i det här fallet, när det är en mindre fika hade jag gått. Tycker vänskap är ett givande och tagande, blir väldigt svårt att behålla vänskapen om man väljer att helt ignorera en viktig del i vännens liv.

Kanske dyka upp en snabbis @pepp ?

För mig kommer det absolut inte naturligt.
I grunden tror jag egentligen det här bottnar sig i att jag inte tycker vi är jättenära fast jag har lite samma känslor inför min systerdotter

 

[Pilot]

När du sa barnkalas tänkte jag "hell no".

Men fika med barnet på deras födelsedag hade jag om inte annat ställt upp.
Jag hade tänkt att min kompis vill ha med mig där av anledningen.

 

[Halfrek]

För mig kommer det absolut inte naturligt.
I grunden tror jag egentligen det här bottnar sig i att jag inte tycker vi är jättenära fast jag har lite samma känslor inför min systerdotter

Då förstår jag, jag är ju engagerad i mina bästisars barn typ, folk jag inte är tight med är en annan historia.

 

[Unafraid]

Det är precis såhär jag känner, men det är liksom inte socialt accepterat att prata om högt känns det som!

Folk får vänja sig! Jag gillar inte barn, men jag har inget emot mina kompisars barn. Men det finns noll vilja att umgås med dom. Ibland är kompisars barn med, men alla vet att jag helt inte hänger med barn, så jag blir nog inte inbjuden lika ofta? Jag kan leva med det.

 

[TheRedLightning]

Jag har i och för sig bara en vän, hon har en dotter som avgudar mig och hade jag blivit bjuden på hennes kalas så hade jag gått. Men det är i så fall för att jag gillar dotter.
Jag är inget stort fan av andras barn och hade inte gått på barnkalas om jag inte kände för det. Undviker förvisso kalas så mycket det går och går bara på de jag känner att jag vill gå på annars går jag inte.

 

[Lingon]

Det är bara barnet, vännen och vännens mamma på detta kalas. Så det skulle inte vara stojjigt.

Hade det varit ett traditionellt barnkalas hade jag inte gått. Hatar barnkalas!! Finns inte mycket värre än ett gäng skrikande speedade ungar. Hade det varit ett släktkalas med hela tjocka släkten, mostrar, fastrar, mor- och farföräldrar och femtioelva små kusiner som springer runt och skriker hade de fått klara sig utan mig.

Jag vill också umgås med mina vänner utan deras barn. Speciellt när det är små barn som kräver förälderns uppmärksamhet. Då kan vi umgås en annan gång när barnet inte behöver vara med. Jag är ingen barnmänniska alls trots att jag har barn.

Men, hade en person som jag räknar som en vän bjudit in mig till ett kalas för hens 2-åring som fyller år och den enda andra inbjudna är födelsedagsbarnets mormor hade jag gått. Både för min väns skull och för barnets skull. Det låter ledsamt att vara så ensam och om det var en vän som jag brydde mig om hade jag gått, gratulerat, köpt en liten present och stannat en lämplig tid och fikat och umgåtts. 2-åringar är tacksamma att köpa present till. De har inte så höga krav och blir glada för småsaker. Nä, det hade inte varit ett evenemang jag hade satt på top 3 den månaden över roligaste saker jag gjort. Men jag jag räknar in det till ett av de tillfällen man ställer upp för sina vänner trots att det inte roar en. En annan gång är det vännen som ställer upp för mig trots att hen hade haft det roligare någon annanstans just då.

 

[pepp]

Hade det varit ett traditionellt barnkalas hade jag inte gått. Hatar barnkalas!! Finns inte mycket värre än ett gäng skrikande speedade ungar. Hade det varit ett släktkalas med hela tjocka släkten, mostrar, fastrar, mor- och farföräldrar och femtioelva små kusiner som springer runt och skriker hade de fått klara sig utan mig.

Jag vill också umgås med mina vänner utan deras barn. Speciellt när det är små barn som kräver förälderns uppmärksamhet. Då kan vi umgås en annan gång när barnet inte behöver vara med. Jag är ingen barnmänniska alls trots att jag har barn.

Men, hade en person som jag räknar som en vän bjudit in mig till ett kalas för hens 2-åring som fyller år och den enda andra inbjudna är födelsedagsbarnets mormor hade jag gått. Både för min väns skull och för barnets skull. Det låter ledsamt att vara så ensam och om det var en vän som jag brydde mig om hade jag gått, gratulerat, köpt en liten present och stannat en lämplig tid och fikat och umgåtts. 2-åringar är tacksamma att köpa present till. De har inte så höga krav och blir glada för småsaker. Nä, det hade inte varit ett evenemang jag hade satt på top 3 den månaden över roligaste saker jag gjort. Men jag jag räknar in det till ett av de tillfällen man ställer upp för sina vänner trots att det inte roar en. En annan gång är det vännen som ställer upp för mig trots att hen hade haft det roligare någon annanstans just då.

Ja det låter ledsamt det tycker jag med.
Bjuder med henne så ofta jag kan så hon ska få träffa mina andra vänner. Men senast ställde hon in för att det var viktigare att träffa nån random snubbe. Då tycker jag man får skylla sig lite själv.

Nu blev det sidospår
Men intressant att läsa era tankar!

 

[tanten]

Jag blev - för många år sen- ovän med en bekant. Hon sände mig stup I ett länkar till sina barns hemliga album på nätet. Jag försökte vänligt förklara att jag var vän med henne, inte hennes barn

Det föll inte i god jord

Vi bor ganska långtifrån varann och har träffats genom hästeriet. Så själva barngrejen kändes,,,, märklig

 

[Badger]

Funderat lite på detta på sistone.
Hur mycket engagemang har ni i era vänners barn?

Jag är bjuden på en väns barns 2-års kalas i helgen, men jag vill helt ärligt talat inte gå. Tycker det är jobbigt att umgås kring barn och det tar energi.
Vet att vi pratat om detta förut då hon velat umgås även när hon har barnet, jag vill ju bara umgås med henne..

Vännerna har inte så mycket barn.

Dock eftersom jag har ett barn måste jag säga att jag uppskattade att mina väninnor kunde tänka sig att umgås med mig både när jag hade barnet med och när jag inte hade det. Även om jag försökte se till att det var 50/50, nu är han så gammal att han snarare är en tillgång i sociala sammanhang eller kan sitta med en bok, så är inte så noga längre. Men just att kunna tänka sig att umgås ibland när en person har ett barn med ökar ju tillfällena till nära det dubbla. Sedan är det ju såklart jättetråkigt om någon aldrig vill ses utan.

Har aldrig blivit bjuden på några barnkalas om det inte varit släktingar dvs ett släktkalas, utom som bihang till ett barn.

 

[Badger]

Det är bara barnet, vännen och vännens mamma på detta kalas. Så det skulle inte vara stojjigt.

Med så få så skulle jag velat gå för att fylla ut och göra det till ett kalas. För man behöver nog i alla fall två gäster för det.

Dvs förutsatt att det faktiskt är en av mina bästa vänner. Inte med en bekant.
Detsamma går såklart för att umgås med barn med. Vänner definitivt, bekanta skulle jag inte tyckt det rimligt.

 

[Roheryn]

De enda "vänners barn" jag är engagerad i är de som är i samma ålder med min dotter, där barnen också blivit vänner. Vi var ett gäng som hade hästar i samma stall och fick barn ungefär samtidigt och de barnen har ju vuxit upp ihop, ridit ihop osv och de har jag ju varit åtminstone delvis engagerade i. De är nu unga vuxna och räknas väl till "familjens bekantskapskrets" och i vissa fall "dotterns vänner" (ett par av dem har hon hållit fast vid och är rätt nära vän med).

Vad gäller regelrätta barnkalas hade jag tillräckligt med min egen dotters kalas - aldrig att jag frivilligt hade utsatt mig för att gå på FLER kalas än de jag ordnade för henne, jag var alltid totalt slut efteråt!

 

[miumiu]

Just den här situationen är svår tänker jag! Iom att du är den enda gästen utöver mormor, men tycker kanske snarare att det är lite udda av din kompis att bjuda dig då (om hon vet att du inte är särskilt ”barnkär” som det så fint kallas). Har hon andra vänner? Om ni inte är jättetighta och hennes vänskap är väldigt viktig för dig hade jag nog skippat.

Jag är inte heller en sån person som älskar att gå på barnkalas. Gillar iofs inte kalas/tillställningar öht. Men har undvikit mycket sånt, och iofs på sätt och vis fått betala priset kan man väl säga då inbjudningarna upphör att komma efter ett tag om man alltid tackar nej. Men jag tycker verkligen inte att man ska behöva tvinga sig igenom en massa sociala aktiviteter som man själv tycker är olidliga bara för att det ettikettsmässigt är ”rätt”.

Däremot kan jag ångra att jag inte engagerat mig mer i mina syskonbarn. Två är vuxna idag och jag önskar att vi hade haft mer av en relation till varandra. Nu är det liksom för sent. Har en som fortfarande är liten så försöker lägga lite mer krut där. Så, är det här barnet någon du önskar ha en relation till senare i livet så kanske det är värt att gå ändå?