Engagemang i vänners barn?

[TeamLundVer]

Funderat lite på detta på sistone.
Hur mycket engagemang har ni i era vänners barn?

Jag är bjuden på en väns barns 2-års kalas i helgen, men jag vill helt ärligt talat inte gå. Tycker det är jobbigt att umgås kring barn och det tar energi.
Vet att vi pratat om detta förut då hon velat umgås även när hon har barnet, jag vill ju bara umgås med henne..

Vi har varit på vänners barns 1års kalas men efter det kommer vi inte.

 

[Hippocampus]

Funderat lite på detta på sistone.
Hur mycket engagemang har ni i era vänners barn?

Jag är bjuden på en väns barns 2-års kalas i helgen, men jag vill helt ärligt talat inte gå. Tycker det är jobbigt att umgås kring barn och det tar energi.
Vet att vi pratat om detta förut då hon velat umgås även när hon har barnet, jag vill ju bara umgås med henne..

inte ens för pengar skulle jag gå på sådant

 

[Sel]

Jag vägrar gå något kalas överhuvudtaget, jag går inte ens på mitt eget. Jag kan däremot gärna ta en fika med min vän och dennes barn men kommer det fler så tar jag en annan dag istället.

Jag har egentligen inget emot mina vänners barn som så utan det är väl snarare mängden folk. Skulle jag bli tvungen att välja på ett barnkalas eller en vuxenfest så hade jag valt barnkalas.

Får nästan rysningar i kroppen nu när sommaren närmar sig då vi har många släktingar och vänner som fyller år nu. Då börjar tjatet igen, som varje år.

Haha, jag tryckte "gilla" innan jag läst kommentaren om barnkalas. Det räcker med ett påsklov på hotellet så är jag mättad på ongar för typ tio år framåt... men vi har aldig haft stora kalas för vuxna människor i min släkt eller vänkrets heller. Man messar grattis ungefär, och innan mobiltekefonernas tid kunde man komma förbi på en fika lite löpande under dagen (eller närmaste helg).

 

[QueenLilith]

Tycker det får vara helt upp till varje och en jag är absolut ingen person som älskar barn, men varit hyfsat bra på att umgås med dom ändå. Jag gillar roliga saker och hitta på, en nära kompis har en dotter som fyller 5. Har känt henne sen bebis och umgås en del med dom. Hon har ADHD och full rulle men Tycker hon är mysig att umgås med ändå. Har varit på flera av hennes barn kalas och hon uppskattar mig och sambon. Jag gillar även att följa med till lekplats och så. Hon har även varit med i stallet flera gånger och är väldigt pepp på häst.

Jag har erbjudit mig att följa med till ridskolan med henne. Då jag tycker det är roligt. Men är ju helt upp til hur man är som person.

Det värmer mig mycket om hjärtat när en sån liten krutt troll säger till en "jag gillar att umgås med dig" eller andra roliga saker som kommer från barn

Som en edit;; hennes kalas har varit mest vuxen släkt och några kusin, sen oss. Om det hade varit massor skrikande ungar hade jag aldrig gått. Jag hatar skrikande barn. Vi har en granne som har dom mest odrägliga och ouppfostrade barnen ever, är totalt allergisk mot sånt. Jag tänker dom föräldrarna måste vara lobotomiserade eller något eftersom dom aldrig säger åt barnen att sluta skrika....

 

[Bapelsin]

Fan vilken befriande tråd! Älskar att alla hatar barnkalas så öppet

 

[Avalbane]

Funderat lite på detta på sistone.
Hur mycket engagemang har ni i era vänners barn?

Jag är bjuden på en väns barns 2-års kalas i helgen, men jag vill helt ärligt talat inte gå. Tycker det är jobbigt att umgås kring barn och det tar energi.
Vet att vi pratat om detta förut då hon velat umgås även när hon har barnet, jag vill ju bara umgås med henne..

Nu har jag bara en vän med barn som jag brukar umgås med. Brukar följa med exet dit och vissa gånger blir det rena lekdagar med barnen, så jag är helt slut efter att ha sprungit runt och lekt en hel dag.

Träffa kompisens barn går bra i lagom dos, någon gång ibland sådär, men jag vill inte ha egna.

Skulle det ramla in en inbjudan så kan jag mycket väl tänka mig att åka dit en sväng för att fira lite, om det passar och jag inte har något annat för mig. Men det är bara för att det är dom. Hade det varit någons annans barn hade det inte varit lika säkert.


Känner du inte för att gå tycker jag inte du ska göra det.
Jag har tackat nej till både dop och bröllop genom åren då jag inte kände för att gå.

 

[vemsomhelst123]

Jag förväntar mig inget engagemang av vänner i mina barn, däremot någon typ av acceptans. Hade nog blivit lite putt om någon aldrig (!) ville umgås med mig när något av barnen var närvarande även om jag själv helst umgås med andra vuxna utan mina barn (och hund för den delen). Andras barn har jag dock inget emot, då är det den förälderns svett

Enda jag förväntar mig engagemang runt barnen är nära släkt typ deras mor och farföräldrar och till viss del min och min mans syskon.

Håller med!
Hade själv aldrig gått på barnkalas (älskar att min barn är född i en tid när man kan leja ut kalasen ). Har sett flera som skrivit att de förstår att barnet är det viktigaste, och det är det ju såklart så tillvida att man måste prioritera sitt liv med barnet först. Men tex för mig hade det blivit rätt trist att inte kunna umgås med någon annan vuxen än mina kollegor en hel månad i sträck, och sen aldrig kunna hitta på något med min sambo och vänner för att mina vänner inte skulle vilja umgås med mig och barnet samtidigt. Det är ensamt ändå att vara ensam så mycket (låter som barnets mamma är separerad/ensamstående?)
Ts i ditt fall hade jag nog gått. Är mormorn dessutom där finns det ju stor chans att du och vännen kan sitta ner och prata lite.
Som någon skrev, 2-åringar älskar paket oavsett innehåll.

 

[Lingon]

Håller med!
Hade själv aldrig gått på barnkalas (älskar att min barn är född i en tid när man kan leja ut kalasen ). Har sett flera som skrivit att de förstår att barnet är det viktigaste, och det är det ju såklart så tillvida att man måste prioritera sitt liv med barnet först. Men tex för mig hade det blivit rätt trist att inte kunna umgås med någon annan vuxen än mina kollegor en hel månad i sträck, och sen aldrig kunna hitta på något med min sambo och vänner för att mina vänner inte skulle vilja umgås med mig och barnet samtidigt. Det är ensamt ändå att vara ensam så mycket (låter som barnets mamma är separerad/ensamstående?)
Ts i ditt fall hade jag nog gått. Är mormorn dessutom där finns det ju stor chans att du och vännen kan sitta ner och prata lite.
Som någon skrev, 2-åringar älskar paket oavsett innehåll.

Jag slipper helst umgås med vänner med småbarn alltför ofta. Småbarn kräver uppmärksamhet och jag tycker att det är jobbigt att prata med folk som bara har halva uppmärksamheten på konversationen vi har. Det känns som att man försöker prata med en vägg stundtals. Helt plötsligt börjar personen prata med någon annan (barnet). Då sitter jag faktiskt hellre hemma och läser en bok, umgås med min man och mitt barn (som är förbi småbarnsåldern) eller tittar på TV. Jag bokar hellre in en tid då man kan umgås utan barn så vännen verkligen har tid att umgås.

Men kalaset som TS är bjuden på hade jag gått på och tagit med en present.

 

[Sasse]

Jag avskydde barnkalas även när jag var barn, och det har inte förändrats. Jag skulle nog tycka det var märkligt om jag blev bjuden på något sådant i vuxen ålder, det är väl ändå barn som ska bli bjudna då (och möjligen föräldrar).

Däremot går jag emellanåt på kalas där barnet firas, men där det är vuxna som bjudits.

Jag blev - för många år sen- ovän med en bekant. Hon sände mig stup I ett länkar till sina barns hemliga album på nätet. Jag försökte vänligt förklara att jag var vän med henne, inte hennes barn

Det föll inte i god jord

Vi bor ganska långtifrån varann och har träffats genom hästeriet. Så själva barngrejen kändes,,,, märklig

Något liknande har hänt här. En vän/bekant tillika gammal klasskamrat som jag hade kontakt med årligen började skicka bilder på sitt barn helt apropå. Till en början svarade jag snällt, men när bilderna fortsatte att komma (en till flera om dagen) slutade jag svara. Vi har inte haft kontakt sedan dess. Förstår inte riktigt vad meningen är med att skicka en massa bilder på sitt barn öht? Vad förväntas mottagaren säga?

 

[vemsomhelst123]

Jag slipper helst umgås med vänner med småbarn alltför ofta. Småbarn kräver uppmärksamhet och jag tycker att det är jobbigt att prata med folk som bara har halva uppmärksamheten på konversationen vi har. Det känns som att man försöker prata med en vägg stundtals. Helt plötsligt börjar personen prata med någon annan (barnet). Då sitter jag faktiskt hellre hemma och läser en bok, umgås med min man och mitt barn (som är förbi småbarnsåldern) eller tittar på TV. Jag bokar hellre in en tid då man kan umgås utan barn så vännen verkligen har tid att umgås.

Men kalaset som TS är bjuden på hade jag gått på och tagit med en present.

Och då hade ju konsekvensen om du och jag varit vänner att vi aldrig kunnat ses i princip. Men förstår precis hur du menar, det ger ju mig väldigt mycket mindre att umgås när mitt barn är med också. Jag brukar försöka bjuda hem fler vänner samtidigt så de iaf kan prata med varandra. Nu börjar mitt barn bli såpass stort att det ändå går hyfsat, men det var ju värre när hon var mindre. Däremot är jag tacksam att jag hade vänner som ändå ställde upp, det hade varit förödande mentalt under pandemin för mig att i långa perioder bara prata med en 1,5 åring eller kollegor via datorn

 

[Jenka]

Tacka nej om du inte vill gå, såklart.

Men ärligt talat: de vänner som inte har intresse alls för mina barn gled jag väldigt snabbt ifrån.

 

[Kiwifrukt]

Om vi lämnar TS dilemma och barnkalas-biten och bara pratar engagemang i vänners barn, så tycker jag det är flera grejer som spelar in. För det första, hur nära jag står föräldern, och därmed också barnet. För det andra, om föräldern är ensamstående, då har jag mycket mer överseende med att barnet oftast är med än om barnets andra förälder finns i samma hushåll. För det tredje, åldern på barnet. En bebis som ligger i sin vagn medan jag och föräldern tar en promenad - helt okej. Ett lite äldre barn som leker självständigt någonstans i bostaden medan jag och föräldern tar en kaffe och pratar - helt okej. Ett barn som kräver att all aktivitet riktas med denne och att allt umgänge med föräldern förläggs till lekparker eller lekland eller whatever som enbart underhåller ungen - går fetbort för min del. Jag skulle inte vilja umgås med någon där allt umgänge innebär att vi måste göra småbarnsanpassade grejer och aldrig kan göra någonting annat.

För mig är det viktigt att en relation också ger mig något i utbyte. Att bara göra saker som är roliga för barnet och att prata med någon som hela tiden egentligen har uppmärksamheten riktad någon annanstans (mot barnet) hade inte gett mig något. Men de flesta barn har ju trots allt två föräldrar, så jag tänker att det inte borde vara något superstort problem för de allra flesta.

Men överlag ogillar jag när någon prompt måste ha med någon annan varje gång man umgås. Det behöver ju inte vara ett barn, en del är såna med partners också. Mitt ena syskon har ett kompisgäng sen småskolan där de inte kan träffas en enda gång bara det ursprungliga gänget, utan måste alltid ha respektive med sig. Jag hade kräkts på att vara den respektive i det fallet och släpas iväg för att träffa några gamla skolkompisar till partnern där alla har något gemensamt utom de respektive.

 

[Otherside]

Jag älskar faktiskt barnkalas ... om jag får anordna dem själv. Andras barns kalas hade jag kanske gått på om jag fick äta av tårtan. Gärna obegränsat. Så små barn som 2 år har heller inte några större krav på presenter etc så det hade känt ganska otvunget.

Men jag har inga problem med att artigt tacka nej till sånt som känns tvunget och obekvämt. Det är något jag jobbar på, med mig själv, att säga nej. En ganska svår konst men nödvändig.

 

[Voeux]

Jag har blivit bjuden på några barnkalas där föräldrarna tydligt sålt in att det kommer att finnas vin och således även vara trevligt för vuxna. Nu har jag ingenting emot att föräldrar tar ett glas vin i trädgården när barnen leker, men jag tycker ändå att det är något lite sorgligt med att ett barnkalas inte bara kan få vara barnets kalas. Samt att föräldrar känner att de behöver ursäkta sin inbjudan lite, och anpassa sig till vuxenvärlden. På det här forumet får jag kanske ducka för att jag säger detta, men jag är lite beklämd över att vi idag förväntas kunna skaffa barn och samtidigt låtsas som att inget har förändrats. Vi ska fortfarande kunna jobba på samma sätt, få tillbaks samma kropp som innan och umgås med våra vänner som innan. Barnen blir en parentes som bara får hänga med samtidigt som vi scrollar på våra telefoner. Då känner jag lite, kan inte barnets födelsedagskalas åtminstone få vara barnets och inte de vuxnas?

Nåväl, slut på rant. För att svara på frågan i trådstarten skulle jag säga - du behöver inte alls vara engagerad @pepp. Du är vän med din vän och inte med barnet. Skulle jag ha vänner som inte var särskilt barnkära så hade jag försökt träffa dem utan dottern. Men sen kan jag också tycka att en del av en vänskap (om man nu är nära vänner vilket jag tolkar det som att du kanske inte upplever att ni är på samma sätt som din vän gör?) är att ta del av varandras liv. Jag är inte extremt förtjust i min bästa väns man men vi umgås ibland och det blir oftast trevligt ändå, och jag är glad över att få ta del av hennes liv även om jag föredrar att träffa henne själv. Vill man bara träffas på sina egna villkor blir man nog lite ensam i slutändan.

Jag har ingen aning om jag kommer fullkomligt älska eller hata barnkalas i framtiden men jag kommer inte bli ledsen av att vänner tackar nej. Det är bättre att hon har ett fåtal personer runt sig som verkligen vill fira henne och ge henne uppmärksamhet på sin dag, än massor av folk som inte vill vara där. Att umgås som vuxna kan vi göra vid andra tillfällen.

 

[pepp]

(om man nu är nära vänner vilket jag tolkar det som att du kanske inte upplever att ni är på samma sätt som din vän gör?)

Precis såhär är det.
Vet inte riktigt hur det blivit så, men hon verkar se mig som sin bästis.

Hade det varit min allra närmaste vän hade jag inte tvekat, men då är jag nära hela hennes familj också.

 

[Voeux]

Precis såhär är det.
Vet inte riktigt hur det blivit så, men hon verkar se mig som sin bästis.

Hade det varit min allra närmaste vän hade jag inte tvekat, men då är jag nära hela hennes familj också.

Det är konstigt hur det kan bli sådär. En vän till mig har en barndomsvän som är så. Hon har fått för sig att de är BFF-forever trots att de knappt umgås idag. Men jag gissar att det kanske är lite ensamma personer, som gärna vill och försöker mycket?

 

[Lingon]

Jag har blivit bjuden på några barnkalas där föräldrarna tydligt sålt in att det kommer att finnas vin och således även vara trevligt för vuxna. Nu har jag ingenting emot att föräldrar tar ett glas vin i trädgården när barnen leker, men jag tycker ändå att det är något lite sorgligt med att ett barnkalas inte bara kan få vara barnets kalas. Samt att föräldrar känner att de behöver ursäkta sin inbjudan lite, och anpassa sig till vuxenvärlden. På det här forumet får jag kanske ducka för att jag säger detta, men jag är lite beklämd över att vi idag förväntas kunna skaffa barn och samtidigt låtsas som att inget har förändrats. Vi ska fortfarande kunna jobba på samma sätt, få tillbaks samma kropp som innan och umgås med våra vänner som innan. Barnen blir en parentes som bara får hänga med samtidigt som vi scrollar på våra telefoner. Då känner jag lite, kan inte barnets födelsedagskalas åtminstone få vara barnets och inte de vuxnas?

Fast jag är ju samma person nu när jag har barn som jag var innan jag fick barn. Jag är trött på förväntningen att man när man blivit förälder (speciellt när man blivit mamma) att barnet ska ta upp hela ens liv och man ska leva enbart för barnet. Alltså, jag är mig själv först och alltid. Utöver att vara mig själv är jag också andra saker t.ex. mamma, partner, vän, dotter osv. Men först och främst är jag jag. Men när man fått barn då förväntas man vara fullständigt nöjd med att bara sitta och titta drömskt på sitt barn och lägga undan hela sin övriga personlighet. Och gör man inte det är man en dålig mamma. Konstigt nog verkar män inte drabbade av de kraven...

 

[Voeux]

Tillägger att det kan ju vara så (kanske inte i TS fall men annars) att folk bjuder in till barnkalas för att de inte vill att någon ska känna sig utelämnad eller bortglömd. Även om de kanske vet att det inte är personens favoritsyssla så vill man hellre bjuda in och låta personen välja själv, än riskera att någon känner sig bortvald. Så det kan ju vara av omtanke mer än att de förväntar sig att alla ska engagera sig i deras barn just.

 

[pepp]

Det är konstigt hur det kan bli sådär. En vän till mig har en barndomsvän som är så. Hon har fått för sig att de är BFF-forever trots att de knappt umgås idag. Men jag gissar att det kanske är lite ensamma personer, som gärna vill och försöker mycket?

Jo det ligger nåt i det!

 

[Pontevecchio]

Vänskap är krångligt när man är i olika faser i livet. Nu när man har barn orkar man inte riktigt prioritera massa tid med en barnfri vän som vill prata om sig själv. Får jag inte prata häst, barn eller jobb så har jag liksom inte så stort utbyte av att ses. När jag träffar vänner med barn så pratar vi ändå rätt lite om barnen, blir mest snack om annat. Men oftast sitter man inte still vid ett bord i timmar och pratar utan man är på tivoli eller skär spaghetti på restaurang, torkar munnar och händer, slänger upp en telefon medans man pratar med kompisen.