Ett eller flera barn?

[vemsomhelst123]

Nä men det var en annan trafik när jag växte upp än idag. Både bilar och framförallt lastbilar har ökat rejält.

Beror ju också på hur man bor. Jag växte upp i ett litet samhälle ”på landet” och vi bor mitt i en storstad. När vi är på landet hos kompisar eller släkt har jag i över ett år låtit mitt barn gå själv och handla bröd/gå till lekplats, hemma känns det inte aktuellt att ens gå själv till skolan 5 min bort än..

 

[Krålus]

Beror ju också på hur man bor. Jag växte upp i ett litet samhälle ”på landet” och vi bor mitt i en storstad. När vi är på landet hos kompisar eller släkt har jag i över ett år låtit mitt barn gå själv och handla bröd/gå till lekplats, hemma känns det inte aktuellt att ens gå själv till skolan 5 min bort än..

Ok jag bor i ett samhälle men väldigt mycket lastbilar på vägen till ridskolan lika mycket på vägen till skytteligan ingen av dem har väggren. Orienteringen är på olika ställen men inga cykelvänliga ställen och definitivt inte vägrensvägar. Där jag växte upp utkanten av samhälle kräver idag byarådet cykelbanor mm pga trafikläget.

 

[Fille]

Det gör det absolut, jag säljer av hennes kläder när de är urvuxna. Men jag har inte tid leta efter tex rätt brallor i rätt modell i rätt storlek så beställer/köper nytt. Men drar mitt strå till stacken genom att sälja av iaf

Det är ändå bra att det finns personer som köper nytt (oavsett vad), så jag kan köpa begagnat sen

 

[Ray]

Hur då? Ett par ridbyxor kostar ju 1500 idag och det räcker inte med ett par. Min dotter har typ 3-4. Plus jackor (vinter, vår, höst, softshell, regn), stövlar (vinter, vanliga), ridskor, chaps, handskar (också x antal olika sorter), väst, hjälmar, vinterridbyxor mm mm. Hon rider på ridskola + har medryttarponny. Det drar iväg. Sen absolut att vi köper märkesgrejer för att vi kan, det måste man ju inte göra. Jag fick typ inget sånt som barn om jag inte sparade och betalade det själv, det gick bra det med.

Är dock glad att dottern tagit efter mitt pedantskötande av utrustning, då känns det okej köpa dyrt eftersom vi vårdar det noga.

500 kr kan man fortfarande köpa nya ridbyxor för...
Jag köpte en ponny när lillebror föddes. Men dyr ponny har jag inte haft råd med och märkesgrejer köper jag inte. Det gör dottern numera när hon är stor nog att förstå skillnaden och det gör hon för egna pengar och oftast begagnat på nätet.
Jag tror nog du lägger mer pengar på ett barn än jag gör på två- trots att barnen har dyra hobbies...

 

[Skrottiskrott]

Jag har tre barn och skaffade fler efter första för att jag och min man verkligen ville ha fler barn. Inte för att ge det första barnet syskon, om man förstår skillnaden. Jag tror att det är ganska viktigt, men vet att alla inte håller med. För oss var det också viktigt att vänta ett tag, låta barnet verkligen vara litet, komma in i vardagen ordentligt... Det är tre år mellan våra barn. Vi började i och för sig att prata lite om barn nr 2 när barn nr 1 var ett år gammal, men han sov så katastrofalt dåligt så vi ville absolut vänta tills det ordnat upp sig lite.

Hur det är med flera barn beror helt på individerna. Ja, det beror såklart en hel del på ens eget sätt att vara och hantera det hela också, men jätte-jättemycket på individerna.

Jag har kompisar som säger att det är så lugnt, deras barn gillar att sitta och rita och lyssna på ljudbok. Deras bebis "bara hänger med". Här hos oss är det en jäkla cirkus med extranummer varje dag. Detta är det svåraste jag har gjort. Och det absolut bästa! Jag är så nöjd. Men också så, så sliten. Mina barn har mycket energi, är väldigt aktiva, väldigt fysiska. Och då är ändå både jag och min man väldigt sävliga av oss. Innan barn trodde jag att det skulle påverka mer än vad det har visat sig göra.

Treåringen och sexåringen beter sig på sätt som jag ALDRIG trodde att mina barn skulle göra. Jag skulle ju uppfostra dem med kärlek och sunt förnuft. Vilket jag gör, men de gapar, vrålar, kastar grejer och bråkar ändå. Sedan är de världens bästa kompisar en stund och det är det finaste jag har sett. Sexåringen tar självmant treåringens hand när vi är ute på något nytt. Talar om för honom att gå försiktigt på det hala berget. Frågar om han ska bära honom förbi de läskiga halloweengrejerna i affären. En stund senare är det fullt krig igen om en sten som båda anser sig vara ägare till.

Det är alltid någon som är missnöjd eller behöver något. Mamma, mamma, mamma, mamma. Dygnet runt. Det är lätt när det bara är en i taget, men inte sällan behöver alla tre mig på samma gång. Min bägare rinner över flera gånger om dagen och jag måste gå undan och djupandas för att inte börja skrika jag med. Och samtidigt är det världens finaste privilegium att få vara den där mamman som de alla ropar på vid minsta motgång. Och medgång. Jag älskar det och kan inte tänka mig något annat.

Det finns inget svar annat än i dig själv (och din partner), allas barn och upplevelser är olika.

 

[strawberrysylt]

Vi har rest med små barn/bebis, är inga extrema resare men har inte låtit barnen vara en stoppkloss (även om man såklart får anpassa!)

Reste med stora 6 år och lilla 0,5 år förra året.

Jo, det är klart man kan resa med så små barn. Fast för mig hade det mest känts som ett straff , jag hade gått åt av oro/stress över allt möjligt då tror jag.
Då väntar jag hellre tills han är lite äldre.

 

[strawberrysylt]

Har 8 år mellan. Och i vår familj är det mer så att vi föräldrar har fått varsin extrakompis. Pappan hade nog känt sig ensam om det bara varit hästar.
Jag är trots min tvekan jätteglad över nr 2. Tycker vi fick en annan dynamik i familjen. Det är roligare hemma, roligare när vi åker iväg också.
De är såklart inte bästa vänner men det finns ändå ett fint utbyte i att de delar en uppväxt och kan skratta tillsammans åt sina dumma föräldrar ibland.
Familj är ju inte samma som kompisar utan mer det där att man hänger ihop trots att man inte är samma ålder och trots att man gillar olika saker.

Sen kan man såklart ha ett barn. Jag har inga syskon. Aldrig saknat det heller. Men upplevde att jag hade roligare med min familj när jag träffat min man- lite samma där- blev en annan dynamik på nåt vis.

Intressant perspektiv!

Jag har själv ett syskon där relationen varit ansträngd så länge jag kan minnas så för mig var det inte självklart att det alltid är positivt med syskon. Medan min man har två syskon som har har stått väldigt nära hela tiden.

Ja, det är konstigt egentligen att jag alltid tänkt två barn, eftersom jag själv inte pratar med mitt ena syskon och vet att det inte finns någon garanti...

 

[strawberrysylt]

Vi hade det tufft med ettan, dåligt med sömn, förlossningsdepression och mycket tankar på hur livet ändrades. Det tog ganska lång tid innan vi ens orkade överväga ett barn till, innan jag kunde se en bebis på stan och känna annat än panik Så vi har 3,5 år mellan barnen, stora är snart 8, och lilla drygt 4. Det har varit så bra. Stora var blöj- och nappfri och sov bra när lilla föddes, han var stor nog att kunna göra lite saker själv, kunna vänta, och förstå att man skulle vara försiktig med lilla osv. Och dom leker riktigt bra med tanke på åldersskillnaden.

Vi tvekade som sagt lite på en tvåa, orkesmässigt, men också om vi skulle orka med själva processen att bli gravid då ettan tog lite tid att få till. Men jag visste att jag ville ha två, inte av något särskilt skäl, men sålänge vi bara hade ett barn var det alltid som att någon saknades, och så känns det inte sen hon kom.

Det låter som en väldigt bra åldersskillnad.
Det låter fint, att något saknades men inte längre.
Vi får väl som sagt känna efter i vår familj. Just nu ännu känns det ju verkligen inte som något saknas.

Jag tycker inte ni ska skaffa ett till barn för ert nuvarande barns skull, utan för att NI i så fall vill ha ett till barn Som du skriver finns det inga garantier för att syskon blir kompisar eller får en djup relation - det kan bli så, och det kan också bli raka motsatsen (även om det är ovanligt) och sen allt däremellan.

Med det sagt tycker jag (som har bara ett barn, en snart 6-åring) att livet med ett barn också är helt fantastiskt. Vi står så oerhört nära varandra och senste åren, efter småbarnstiden, har varit helt magisk. Vi föräldrar har balans mellan egentid och familjetid, är utsövda, balanserade osv och vardagen är så oerhört enkel nu. Bara så mycket kärlek och goa stunder. Vi kan vara närvarande och njuta av varenda stund, insupa varenda del av denna period i livet. Det är stor skillnad i hur mina vänner med flera småbarn beskriver sin vardag. Jag är på ett sätt också så glad över att jag fullt ut kunnat njuta av min dotters barndomsår och vara så "utvilad" (mentalt och fysiskt) att jag också kunnat se och uppskatta detta.

Nu längtar ju jag och min man att få känna samma kärlek och uppleva samma resa med ett till barn. Det är klart det finns fördelar med närhet i ålder, men jag ser många fördelar med en viss åldersskillnad också.

Och, vi visste inte att vi med säkerhet ville ha ett till barn förrän vår dotter var kanske 2-3 år. Eller, om vi skulle orka ett till barn snarare.

Klokt. Vi får nog som sagt tänka så istället, känna efter om något år ifall vår familj kanske är komplett som den är eller om någon saknas. Fint också med ett barn i taget. Sen som flera skrivit är det väl snarare individuella skillnader som avgör mer än åldersskillnaden hur väl barnen går ihop.
Så ur den aspekten är det väl egentligen inte bråttom, bättre då att orka som förälder.

 

[Sleepan]

Jo, det är klart man kan resa med så små barn. Fast för mig hade det mest känts som ett straff , jag hade gått åt av oro/stress över allt möjligt då tror jag.
Då väntar jag hellre tills han är lite äldre.

Vi har rest med flyg med vår dotter när hon var 10 månader, 2,5 och 3,5 år och det har verkligen gått enormt bra.
Tvillingarna kommer vara 6 månader ungefär på sin första resa. Barn är så galet anpassningsbara så OM ni vill resa - så löser ni det med

 

[BernT]

Det är ändå bra att det finns personer som köper nytt (oavsett vad), så jag kan köpa begagnat sen

Exakt, vi behövs

 

[vemsomhelst123]

Jo, det är klart man kan resa med så små barn. Fast för mig hade det mest känts som ett straff , jag hade gått åt av oro/stress över allt möjligt då tror jag.
Då väntar jag hellre tills han är lite äldre.

Det är lite olika sätt att resa (beroende på barn förstås) nu var det inte aktuellt för oss att resa med bebis, även om vi hade tänkte det, det var mässlingsspridning i Europa först (innan mpr vid 6 mån) och sen kom pandemin, men på många sätt är det nog lättare att resa med bebis än med större barn, lite beroende på vad man vill göra ett litet barn som vårat var kan sitta i sele på konstmuseum, somna i vagn på uteservering osv osv. Ett större barn har lite högre krav på egen underhållning. Nu har det vänt lite för oss igen, men första året var det sällan problem att ha med barnet på allt vi gjorde, sen var det några år där det var mer viktigt att komma i säng i tid osv. Det finns för och nackdelar med allt

 

[strawberrysylt]

Det här är ett ämne där jag verkligen inte kan se att fördelar drar åt det ena eller det andra hållet, på ett generellt plan. Vi är så otroligt olika som föräldrar, som barn och som vuxna syskonskaror. Båda mina föräldrar har större men splittrade syskonskaror på grund av konflikter, medan en annan i släkten har fyra vuxna barn där alla bor i samma kvarter och träffas varje vecka. De verkar ha oerhört roligt ihop, jag är lite avundsjuk på dem faktiskt. Själv har jag en helbror som jag växte upp med, och idag bor vi nästan grannar, men trots att vi ses en del eftersom vi har barn i samma ålder så är jag emotionellt närmare två av mina halvsyskon. Jag är mer lik dem, och vi pratar på ett annat sätt än vad jag och min helbror gör. Han och jag är väldigt olika, och har alltid varit, även om vi såklart bryr oss mycket om varandra.

Det enda man kan tänka på är nog hur man själv vill ha det, utifrån sina egna önskemål och förutsättningar. Inte vad barnen ska få eller inte, för det kan man inte sia kring, och inte vad normen säger.

Nej, jag börjar mer och mer tänka att man ju faktiskt inte vet om de alls kommer gå ihop.
Det känns tråkigt tycker jag. Men samtidigt är det väl bra att man reflekterar över det förstås.
Jag tänker på utflykter och sånt, känns som om två barn haft roligare än ett barn med sina föräldrar.
Det är säkert inte sant, men så tänker jag.

Nu har inte jag barn än men 3 syskon. Jag kommer med största sannolikhet bara att skaffa ett barn, delvis pga åldern men mycket för att jag kommer skaffa barn själv.

Jag hade och har ett fantastiskt utbyte med mina syskon i uppväxten och idag. Men det anser jag inte är en tillräckligt orsak för någon att skaffa mer än ett barn. Enda anledningen att skaffa ett barn till är ju att man verkligen vill ha ett till barn (ska kan man såklart råka bli gravid).

Gällande åldern mellan syskon så kan jag nämna att jag i uppväxten var närmast min lillebror som är 4 år yngre medan jag och min storebror, som är ca 2 år äldre, bråkade en del. Även min storebror och jag hade dock en bra relation men ja... Min syster är 8 år yngre. I vuxen ålder skulle jag säga att jag berättar mer för min syster men jag är nära mina bröder också.

Nej iofs. Fast jag tror nog ändå att många tänker så faktiskt (alltså att man skaffar ett syskon för barnets skull)? Eller så är jag ute och cyklar där.

Det hade kunnat vara min mamma som skrev det där

Mina föräldrar hade svårt att bli med barn och mamma hade flera missfall, så trots att de inte planerade det så blev det 7 år mellan mig och min lillebror. Nu är jag 54, lillebror 47 (och 1.94 lång så verkligen inte liten) och mamma och pappa borta sedan länge, men mamma beskrev resan med två barn och lite större åldersskillnad väldigt mycket på samma sätt som du gör. Hon älskade att ha "ett barn i taget" och ha tid och sinnesro att njuta av sina högt efterlängtade barn precis där vi befann oss i livet. Och jag minns vår uppväxt som väldigt harmonisk där både min bror och jag hade gott om tid med båda våra föräldrar när vi ville och behövde. Det var liksom aldrig någon konkurrens mellan oss om föräldrarnas tid och uppmärksamhet - vi behövde ju olika saker av dem (och jag var ett rätt självständigt barn som också gillade att få bli lämnad ifred ibland).

Min bror och jag har inte lekt i någon större utsträckning som barn, men vi står ändå varandra nära efter att ha vuxit upp i samma familj, delvis tillsammans (jag flyttade hemifrån när han var 12, så han var ju "ensambarn" som tonåring). Det finns ett band mellan oss, en sorts gemensam referens till livet, som jag inte har med någon annan.

Själv har jag valt att "bara" ha ett barn - eftersom det är vad som passar mig bäst

Det låter fint och när jag tänker efter är det ju så jag också haft det under uppväxten.
Jag hade en bästa vän som jag satt ihop med och lekte inte så ofta med mina syskon. Men vi hörde ju liksom ihop ändå och det var roligt.
Det var väl först när min bror var 18 och jag 22 som vi hängde lite i parallella kretsar, innan levde vi nog rätt separata liv egentligen.

 

[strawberrysylt]

Jag tycker inte att det är en galen liknelse, jag tänker ibland likadant. För att öppna upp för en känsligare diskussion så tänker jag ofta på hur tur vi haft som har fått, vad vi vet idag, friska barn. Jag har också gått relativt oskadad ur graviditeterna och förlossningarna. När jag öppnar upp för tanken om ett tredje barn så tänker jag också att man inte kan anta att vi får lika tur en gång till. Man vet aldrig hur en graviditet kommer att påverka kroppen, man vet aldrig om barnet kommer att överleva hela graviditeten, och man vet aldrig vilken hälsostatus det nya barnet har. Att bli med, föda och ta hand om barn kommer alltid med en risk för trauma eller sorg. Jag har svårt att greppa att vi haft så tur som vi haft. Vi har däremot haft det lite kämpigt med vår äldre hund som varit sjuk till och från några år, och det är ett öppet sår för mig. När jag tänker tanken på att skaffa en ny hund efter hans bortgång så landar jag i att jag faktiskt inte vet om jag vågar ta den risken. Jag vill inte ha mer separation, sorg och oro.

Så det är en aspekt som jag inte tycker att man ska glömma bort. Jag tycker inte heller att man ska gå runt i livet och vara rädd, men en medvetenhet om att man inte kan ta ett friskt barn, eller en graviditet och ett föräldraskap utan trauma, för givet kan vara bra. Så jag kan ibland få känslan att jag vill skydda det vi har fått. Att våra barn har två välmående föräldrar, och att jag inte vill riskera att sätta det ur spel.

Det här är också en viktig aspekt absolut.
Särskilt när man blir lite äldre som mamma känns det som. Inget man kan ta för givet.
Absolut tänkvärt.

Jag är mest imponerad över er som har fler barn hur ni har råd. Tex sist vi köpte lite utrustning till dotterns ridning gick det på 10000. Hade vi haft två barn hade det ju varit 20000. Vi planerar ponnyköp inom 1-2 år. Jag räknar med att lägga ca 200-250 på det (ponny, ponny-sjukvårds-buffert, släp, utrustning). Det hade inte gått med flera barn. Samtidigt så ser jag ju familjer i vår omgivning med flera barn som idrottar, som har häst osv. Vi tjänar ändå jättebra men jag får inte ihop matten om vi skulle ha flera barn

Sen fattar jag ju att vill man så löser man. För mig är det viktigare att vi alltid har en ny bil än fler barn haha.

Fast ni är nog inte medelsvensson direkt . Fast visst, barn kostar! Tror vi la 20' bara under graviditeten och då köpte vi bara beg grejer (unnade oss dock gravidfotografering i annan stad med boende en natt). Och nu efter att han kom har vi säkert lagt 11'... Så nog kostar det!
Tror många inte har koll på vad saker kostar. Men som sagt, ponny för 250' är nog inte representativt, men kul att ni har råd!
Men absolut en viktig fråga att tänka på.

Hur stor del av det är att ni helt enkelt inte gillar varandra kontra hur era föräldrar agerat tror du?

du tänker att våra föräldrar uppfostrat oss till att ogilla varandra?

Absolut inte! Men jag tror jag och mina syskon på något vis blivit stöpta i samma form. Jag tycker det är spännande med arv kontra miljö och hur vi blir som vi blir. Jag är bara nyfiken på vad som gör det ena eller andra och föräldrar är en pusselbit. Ibland finns svåra upplevelser som antingen svetsar samman eller splittrar. Jag tycker det är intressant.

Det här tycker jag också är intressant, skrev lite om det tidigare.
Mina föräldrar gick t ex isär när jag var typ 7 och min syster flyttade med mamma. Det kan ju t ex vara en bidragande orsak till att vi inte har någon kontakt. Sen, klart man inte ska fortsätta bo ihop för barnens skull om det inte funkar, men man får kanske jobba på syskonrelationerna då.
Även när det gäller min roll som storasyster känner jag att... hmm... jag själv vill agera lite annorlunda mot hur mina föräldrar agerade.

 

[Askur2017]

Jag känner tacksamhet över att vara två nu när våra föräldrar börjar bli äldre. Det är skönt med en vuxen till som är beredd att prioritera dem i sin vardag och finnas till hands när det behövs. Nu låter det ju lite märkligt att själv skaffa flera barn för att det ska finnas fler som tar hand om oss i framtiden, men som del i en syskonduo känns det väldigt bra!

 

[starcraft]

Nej, jag börjar mer och mer tänka att man ju faktiskt inte vet om de alls kommer gå ihop.
Det känns tråkigt tycker jag. Men samtidigt är det väl bra att man reflekterar över det förstås.
Jag tänker på utflykter och sånt, känns som om två barn haft roligare än ett barn med sina föräldrar.
Det är säkert inte sant, men så tänker jag.

Det beror så mycket på barnen skulle jag säga. Jag har rest mycket med min mormor själv när jag var liten och hade jättekul. Ofta finns det andra barn på platserna, så lekkamrater löser sig ofta. Man kan även försöka resa med bästa kompisen eller liknande. Men visst fanns det resor när jag hade glädje av mitt syskon, men det fanns också resor när jag inte hade det.

Jag känner tacksamhet över att vara två nu när våra föräldrar börjar bli äldre. Det är skönt med en vuxen till som är beredd att prioritera dem i sin vardag och finnas till hands när det behövs. Nu låter det ju lite märkligt att själv skaffa flera barn för att det ska finnas fler som tar hand om oss i framtiden, men som del i en syskonduo känns det väldigt bra!

Jag hör också sånt ibland, men min ena förälder är ensambarn och den andra har syskon. Visst var det tråkigt för min förälder att rådda allt själv, men mycket blev också väldigt mycket enklare. Min andra förälder med syskon har känt sig ensam som ändå fått rådda allt för att de andra bor på annan ort eller inte varit "intresserade" och en himla massa tjafs har det varit. Så skulle inte säga att det är något som helst argument för att skaffa mer än ett barn.

 

[Askur2017]

Det beror så mycket på barnen skulle jag säga. Jag har rest mycket med min mormor själv när jag var liten och hade jättekul. Ofta finns det andra barn på platserna, så lekkamrater löser sig ofta. Man kan även försöka resa med bästa kompisen eller liknande. Men visst fanns det resor när jag hade glädje av mitt syskon, men det fanns också resor när jag inte hade det.



Jag hör också sånt ibland, men min ena förälder är ensambarn och den andra har syskon. Visst var det tråkigt för min förälder att rådda allt själv, men mycket blev också väldigt mycket enklare. Min andra förälder med syskon har känt sig ensam som ändå fått rådda allt för att de andra bor på annan ort eller inte varit "intresserade" och en himla massa tjafs har det varit. Så skulle inte säga att det är något som helst argument för att skaffa mer än ett barn.

Man kan ju bara utgå från sina egna erfarenheter. Men det är väl bara att konstatera likt det du säger i sista meningen, att det helt enkelt inte finns några som helst argument för att skaffa ett, två eller ens tio barn överhuvudtaget… Man gör som man vill och hoppas det blir bra liksom!

 

[Dorinda]

Fast ni är nog inte medelsvensson direkt . Fast visst, barn kostar! Tror vi la 20' bara under graviditeten och då köpte vi bara beg grejer (unnade oss dock gravidfotografering i annan stad med boende en natt). Och nu efter att han kom har vi säkert lagt 11'... Så nog kostar det!
Tror många inte har koll på vad saker kostar. Men som sagt, ponny för 250' är nog inte representativt, men kul att ni har råd!
Men absolut en viktig fråga att tänka på.

Jag köpte en ny bilstol till barnet. Utöver det la vi nog inte ens 1000kr på grejer till bebis innan bebis kom.

Tror mest det beror på intresse av saker, jag är skapligt ointresserad och köper gärna begagnat. Det har inget med råd att göra eller inte, både jag och maken tjänar över medel, så mest ointresse och miljö tänk.

 

[Enya]

Jag har inte fått någon sådan fråga än faktiskt. Och tveksamt om någon kommer att fråga heller. Bebis är jätteliten än så kanske kommer sen.
Men tveksamt om det skulle vara bra alls. Av olika anledningar. Plus att de då skulle bli halvsyskon och det kanske bara skulle bli ännu rörligare då?
Hur många har en fin relation till sina halvsyskon?
Jag vet bara exempel på tvärtom.

Alltså den där bullbakningsfamiljen känns långt borta.

Jag har två pojkar som är helsyskon och så en dotter efter det. Jag har alltid varit noga med att mina barn är syskon. Vid något tillfälle när de var små påtalade en av bröderna att de var halvsyskon och jag tog ur honom direkt att i vår familj finns inte hel och halv utan här är vi syskon, det är vad som räknas, det är det viktiga, vi är alla lika viktiga och lika värdefulla. Efter det sa ingen något. De har fin kontakt med varandra alla tre och är som just syskon och inget annat. Något annat vore konstigt.

 

[Wingates]

Jag känner tacksamhet över att vara två nu när våra föräldrar börjar bli äldre. Det är skönt med en vuxen till som är beredd att prioritera dem i sin vardag och finnas till hands när det behövs. Nu låter det ju lite märkligt att själv skaffa flera barn för att det ska finnas fler som tar hand om oss i framtiden, men som del i en syskonduo känns det väldigt bra!

Man kan ju lika gärna få mer att göra.
Jag har en lillebror med downs som jag ju kommer få rodda åt den dagen min mamma går bort.

 

[strawberrysylt]

Beror ju också på hur man bor. Jag växte upp i ett litet samhälle ”på landet” och vi bor mitt i en storstad. När vi är på landet hos kompisar eller släkt har jag i över ett år låtit mitt barn gå själv och handla bröd/gå till lekplats, hemma känns det inte aktuellt att ens gå själv till skolan 5 min bort än..

Det här har jag också tänkt på och tycker är tråkigt.
Förhoppningsvis ska vår väg byggas om nu, men det har det pratats om i 50 år så... Men byggs den om så får vi en cykelväg till fsk/skola samt en tunnel under vägen tror jag som möjliggör cykling till badplats på egen hand sen när bäbis är större. Det vore kul!

Det är lite olika sätt att resa (beroende på barn förstås) nu var det inte aktuellt för oss att resa med bebis, även om vi hade tänkte det, det var mässlingsspridning i Europa först (innan mpr vid 6 mån) och sen kom pandemin, men på många sätt är det nog lättare att resa med bebis än med större barn, lite beroende på vad man vill göra ett litet barn som vårat var kan sitta i sele på konstmuseum, somna i vagn på uteservering osv osv. Ett större barn har lite högre krav på egen underhållning. Nu har det vänt lite för oss igen, men första året var det sällan problem att ha med barnet på allt vi gjorde, sen var det några år där det var mer viktigt att komma i säng i tid osv. Det finns för och nackdelar med allt

Jo, fast jag är inte intresserad av att resa med bäbis, utan jag vill isf resa sen med ett barn man kan uppleva resan mer tillsammans med liksom.
Tänker typ tågluff när han är tja... 6-7, 10? Vet inte, men typ så.
Men det var mest en parantes, tågluff är ju långt ifrån vår vardag och ger inte om det ens blir av.

Det beror så mycket på barnen skulle jag säga. Jag har rest mycket med min mormor själv när jag var liten och hade jättekul. Ofta finns det andra barn på platserna, så lekkamrater löser sig ofta. Man kan även försöka resa med bästa kompisen eller liknande. Men visst fanns det resor när jag hade glädje av mitt syskon, men det fanns också resor när jag inte hade

Det har du rätt i . Det låter kul. Säkert utvecklande socialt också.

Jag köpte en ny bilstol till barnet. Utöver det la vi nog inte ens 1000kr på grejer till bebis innan bebis kom.

Tror mest det beror på intresse av saker, jag är skapligt ointresserad och köper gärna begagnat. Det har inget med råd att göra eller inte, både jag och maken tjänar över medel, så mest ointresse och miljö tänk.

Ja just det, det gjorde vi också, det glömde jag skriva.
Oj, skönt att ni kom undan med det .
Jag räknar med allt gravidrelaterat, nåt annat hade känts konstigt för mig. Tror bara mina vitamininer gick på 2', jag äter inte fisk så ville ta omega 3 iaf (så blev en multivitamin, kändes lika bra) och sen behövde jag ta järn. Sen gravidförsäkring och RS-vaccin blev ju typ 3300:- bara det.
Sen apoteksgrejer ca 500:-. Begagnad barnvagn 2000:- beg badbalja 50:-, beg skötbord 80:-.
Sen lite kläder till mig (allt beg utom amningsbh:ar) och beg kläder till bäbisen. Tja, sen lite småsaker till och många bäckar små...
Så för vår del handlar det inte om intresse av saker tycker jag.

Jag har två pojkar som är helsyskon och så en dotter efter det. Jag har alltid varit noga med att mina barn är syskon. Vid något tillfälle när de var små påtalade en av bröderna att de var halvsyskon och jag tog ur honom direkt att i vår familj finns inte hel och halv utan här är vi syskon, det är vad som räknas, det är det viktiga, vi är alla lika viktiga och lika värdefulla. Efter det sa ingen något. De har fin kontakt med varandra alla tre och är som just syskon och inget annat. Något annat vore konstigt.

Precis såhär tycker jag också. Min pappa har två halvsystrar, jag har vetat om det hela tiden, men det slog mig först för nåt år sen varför systrarna är så olika sin tredje syster. Haha, jag tänker liksom aldrig på sånt. Samma med en annan släkting, han är inte biologisk pappa till två av deras barn, men herregud, vem tänker på det liksom.