Jag tycker det är så svårt det här med förhållanden, jag vill jättegärna ha ett förhållande, vill ha närheten och ha någon som väntar på att man kommer hem, någon att planera maten med och alla andra egentligen obetydliga vardagliga saker. Dock så tycker jag så mycket om att vara ensam hemma osv vilket ju skiter sig lite om man har ett förhållande. Jag tycker om att sova själv och äta själv och se på tv själv osv en stor del av tiden även om jag som sagt uppskattar och saknar den närheten.
Är särbo kanske något som hade passat mej? Men det vill jag heller egentligen inte vara, känns inte som att det är ett "äkta" förhållande på något sätt. Och hur lätt är det att träffa en som vill vara särbo. Jag träffar en nu som jag nästan kan kalla mig särbo med men vi har inte något uttalat förhållande på det sättet, ingen släkt eller vänner som vet om hur nära vi står varandra, väldigt nära vänner, ställer upp för varandra, sover över hos varandra etc, äter ihop med jämna mellanrum.
Detta hade jag mer än gärna velat ha som ett fast förhållande men frågan är lite om jag orkar med det, att hela tiden vara tillgänglig och social, för det är man väl i ett förhållande? Vill inte bli en tråkig sambo tex. Har lång tid funderat på vad skillnaden egentligen är mellan vänner och förhållande för i min och min väns relation är det väldigt diffust, kanske bara det att ingen tar klivet över så att det blir ett "riktigt" förhållande, är otroligt rädd att jag skulle förlora honom och det vi har ifall jag skulle nämna att jag mer än gärna skulle kunna flytta in till honom, vara mycket mera osv. Jag vet ju inte riktigt vad han känner alls egentligen.