Fått orosanmälan på oss men vet inte varför.

[Görel]

Jag jobbar med att ta emot orosanmälningar och förhandsbedöma dem med syfte att besluta om utredning ska inledas eller inte. Sedan tre år tillbaka finns en lagstiftning som säger att utredning ska inledas om det kan tänkas att barn har utsatts för våld eller bevittnat våld. Syftet med utredningen är att se vilket stöd familjen behöver för att våldet inte ska upprepas.

Hur dessa möten går till är olika beroende på situation och anmälans innehåll. Det är inte alltid som man har det första mötet ihop med anmälaren, det görs en individuell bedömning av varje anmälan.

 

[em-pirre]

Alltså, ni känner er kränkta? Ni? Ej, det här handlar inte om er. Det handlar om er dotter.

 

[ako]

Hade det hänt någon annan kanske jag hade hållit med men som "drabbad" så förändrar det en hel del. Det finns verkligen ingen grund till något av detta så för mig, för oss, känns detta inte som något annat än en rejäl kränkning.

Jag förstår att det känns så för er, men som @Gnist skrev - försök se faktorerna med en utomståendes ögon ang oron för att föräldrar skulle få veta, mamma som är arg p g a medicin etc. Skolan är ju skyldig att agera vid minsta oro, det är som ett skyddsnät som ska fånga upp de barn som faktiskt har galna hemförhållanden.

Var bara helt öppna med hela historien så kommer allt att vara lugnt tror jag!

 

[Sofie_B]

Hade det hänt någon annan kanske jag hade hållit med men som "drabbad" så förändrar det en hel del. Det finns verkligen ingen grund till något av detta så för mig, för oss, känns detta inte som något annat än en rejäl kränkning.

Fast jag kan absolut förstå det här sättet att känna. Jag skulle också tycka att det var jättejobbigt att vara oskyldigt anklagad, men ändå hålla med i princip om att det är bra att skyddsnätet finns och vuxna som vågar agera. Bara TS vet ju hur det verkligen ser ut, vi har ju ingen aning. Men baserat på det som skrivs här så tycker jag fortfarande att det är bra att dom gjorde en orosanmälan. Hellre att det anmäls 100 gånger för mycket och att det avskrivs för att det inte fanns någon grund för anmälan än att det missas en gång.

 

[SaraMara]

Alltså, ni känner er kränkta? Ni? Ej, det här handlar inte om er. Det handlar om er dotter.

Är det konstigt alltså? Jag hade personligen haft OERHÖRT svårt att distansera mig från en orosanmälan och kontakt från sociala myndigheter och tänka "åh vad bra att samhället fungerar". Jag hade definitivt blivit både kränkt och förbannad, så som man blir om man blir oskyldigt anklagad för något. När det dessutom kommer så nära ens personliga sfär som ens barn har jag väldigt svårt att se att sådär himla många skulle anamma rådande ton i den här tråden och tänka "åh jösses så fint, mitt barn har en omgivning som verkligen bryr sig". Principiellt håller jag (förstås) med, det är ett nödvändigt skyddssystem, men hade jag blivit personligt drabbad hade jag definitivt inte varit rationell utan mått vansinnigt dåligt.

Jag kan personligen knappt sova om jag fått en varning om inkassoräkning med varning om vidareskick till KFM pga att posten slarvat bort ursprungsfakturan liksom trots att jag vet att det inte kommer gå vidare - det är liksom själva principen att "utsättas" för myndigheter som är skrämmande för många.

Sedan har jag nog, kanske pga mitt yrke, inte den absoluta tilltro till myndigheters korrekta hantering av ärenden som genomsyrar svaren här heller. Det är ganska ofta myndigheter faktiskt gör fel också och i sin iver att göra rätt begår ganska flagranta övergrepp mot enskilda. Men, långt svar i korthet: jag har full förståelse för ts reaktion.

Ts: Försök behålla lugnet, vänta in ett sansat samtal och att få all fakta som behövs, det blir oftast helt rätt i slutet, även om det är kämpigt under tiden. Om er dotter behöver någon form av stöd så är detta ett ypperligt tillfälle att få det utrett t.ex.

 

[Görel]

Är det konstigt alltså? Jag hade personligen haft OERHÖRT svårt att distansera mig från en orosanmälan och kontakt från sociala myndigheter och tänka "åh vad bra att samhället fungerar". Jag hade definitivt blivit både kränkt och förbannad, så som man blir om man blir oskyldigt anklagad för något. När det dessutom kommer så nära ens personliga sfär som ens barn har jag väldigt svårt att se att sådär himla många skulle anamma rådande ton i den här tråden och tänka "åh jösses så fint, mitt barn har en omgivning som verkligen bryr sig". Principiellt håller jag (förstås) med, det är ett nödvändigt skyddssystem, men hade jag blivit personligt drabbad hade jag definitivt inte varit rationell utan mått vansinnigt dåligt.

Jag kan personligen knappt sova om jag fått en varning om inkassoräkning med varning om vidareskick till KFM pga att posten slarvat bort ursprungsfakturan liksom trots att jag vet att det inte kommer gå vidare - det är liksom själva principen att "utsättas" för myndigheter som är skrämmande för många.

Sedan har jag nog, kanske pga mitt yrke, inte den absoluta tilltro till myndigheters korrekta hantering av ärenden som genomsyrar svaren här heller. Det är ganska ofta myndigheter faktiskt gör fel också och i sin iver att göra rätt begår ganska flagranta övergrepp mot enskilda. Men, långt svar i korthet: jag har full förståelse för ts reaktion.

Ts: Försök behålla lugnet, vänta in ett sansat samtal och att få all fakta som behövs, det blir oftast helt rätt i slutet, även om det är kämpigt under tiden. Om er dotter behöver någon form av stöd så är detta ett ypperligt tillfälle att få det utrett t.ex.

De allra flesta lyckas faktiskt separera de egna känslorna av kränkthet och liknande och se det som ett led i samhällets försök att skydda barn. Det är inte en anklagelse, vi är inte några som ska utreda och straffa brott, det är en reaktion på något som barnet eller någon runt barnet sagt eller gjort som lett till att anmälaren känt oro för barnets situation. Syftet är att se om socialtjänsten kan ge stöd för att situationen ska bli bättre.

Innan den stackars flickan i Karlskrona blev ihjälslagen 2014 var det många fler som blev arga och upprörda över en anmälan, efter reflekterar många fler över hur samhällets skyddsapparat fungerar.

 

[SaraMara]

De allra flesta lyckas faktiskt separera de egna känslorna av kränkthet och liknande och se det som ett led i samhällets försök att skydda barn. Det är inte en anklagelse, vi är inte några som ska utreda och straffa brott, det är en reaktion på något som barnet eller någon runt barnet sagt eller gjort som lett till att anmälaren känt oro för barnets situation. Syftet är att se om socialtjänsten kan ge stöd för att situationen ska bli bättre.

Innan den stackars flickan i Karlskrona blev ihjälslagen 2014 var det många fler som blev arga och upprörda över en anmälan, efter reflekterar många fler över hur samhällets skyddsapparat fungerar.

Storsint av dem. Jag hade inte klarat det rent emotionellt (med det inte sagt att jag inte hade varit lugn, samlad och skenbart "ok" i kontakterna med myndigheter, det hade jag givetvis klarat och därför säkert framstått som någon som är lyckats separera känslorna, jag är ju ingen galning liksom) utan sannolikt mått mycket dåligt inombords över känslan av att inte ha den fulla makten över mitt liv och hur det kommer utvecklas.

Kanske är jag lättkränkt med ovanligt starka integritetskänslor, men jag kan i alla fall fullt ut sympatisera med ts känslor.

 

[Badger]

Jag förklarar tydligare.
Att barnets för stora och obefogade reaktion på sin ilska är ett större problem än en trasig padda, eller nu då två.

Men visste ni inte om sönderslagen padda nr 1?

Det är väl inte obefogat att tjuta i högan sky om man slagit sönder en padda? I skolan? Det måste väl kännas jättehemskt för alla barn. Sedan -berätta inte för X tycker jag barn säger ofta, ojoj jag skrynklade läxan, berätta inte för pappa (där varken mamma eller pappa kunde bry sig mindre).

(Däremot att slå sönder den är kanske lite extra.)

 

[Gnist]

sannolikt mått mycket dåligt inombords över känslan av att inte ha den fulla makten över mitt liv och hur det kommer utvecklas.

Kanske är jag lättkränkt med ovanligt starka integritetskänslor, men jag kan i alla fall fullt ut sympatisera med ts känslor.

Vem skulle ta makten över ditt liv menar du?

Jag har extremt stark integritet och självklart tyckte jag inte att det var roligt med den orosanmälan skolan gjorde när den gjordes, men kränkt kände jag mig aldrig. Det var ju inte så att det stormade in någon vilt främmande människa i mitt liv och komplett vände upp och ner på det och rotade igenom alla livets skrymslen och vrår..

Jag kan förstå irritation, jag kan förstå ledsenhet, jag kan förstå oro, jag kan förstå bekymmer över att få veta att andra tror ens barn far illa, när man vet med sig att de inte gör det, men just kränkt kan jag inte förstå.

 

[SaraMara]

Vem skulle ta makten över ditt liv menar du?

Jag har extremt stark integritet och självklart tyckte jag inte att det var roligt med den orosanmälan skolan gjorde när den gjordes, men kränkt kände jag mig aldrig. Det var ju inte så att det stormade in någon vilt främmande människa i mitt liv och komplett vände upp och ner på det och rotade igenom alla livets skrymslen och vrår..

Jag kan förstå irritation, jag kan förstå ledsenhet, jag kan förstå oro, jag kan förstå bekymmer över att få veta att andra tror ens barn far illa, när man vet med sig att de inte gör det, men just kränkt kan jag inte förstå.

Nej, alla är vi olika. Makten över mitt liv består i att det till syvende och sist är främmande människor som utreder familje/barnsituation och därefter fattar beslut, som jag visserligen får yttra mig över (kanske) men inte slutligt bestämma. Jag har alltså inte fulla beslutsmandatet själv. När det sedan dessutom skulle handla om det viktigaste i livet blir känslan av maktlöshet sannolikt ännu större.

Jag har sett hur det gått helt uppåt väggarna fel ibland, och vilka sår det skapat hos både barn och föräldrar. En ursäkt eller kritik från JO i efterhand är liksom inte tillfyllest, även om det så att säga uppfyller lagstiftarens syn på att återställa rättsläget i någon mån. Det påverkar kanske, men jag tror mest det handlar om ett ifrågasättande av ens person och liv. Jag hade nog, om jag känner mig själv, mått väldigt dåligt av en anmälan till Länsstyrelsen vad gäller mina djur också. Likaså där, jag uppskattar att funktionen finns, men skulle inte uppskatta att bli föremål för granskning.

 

[Sleepy]

De allra flesta lyckas faktiskt separera de egna känslorna av kränkthet och liknande och se det som ett led i samhällets försök att skydda barn.

Precis så. Jag fick en orosanmälan för mitt ena barn en gg och ett möte hos soc. Det första jag sa var att det är jättebra att skyddsnätet finns; även om det nu inte fanns fog för oro i vårt fall. Det var bla ett ex som spökade. Men då har jag också alltid varit helt trygg i min föräldraroll och vet att mina barn har det bra och att vår relation är så bra den kan bli.

 

[SaraMara]

Precis så. Jag fick en orosanmälan för mitt ena barn en gg och ett möte hos soc. Det första jag sa var att det är jättebra att skyddsnätet finns; även om det nu inte fanns fog för oro i vårt fall. Det var bla ett ex som spökade. Men då har jag också alltid varit helt trygg i min föräldraroll och vet att mina barn har det bra och att vår relation är så bra den kan bli.

Jag är imponerad. Eller yrkesskadad, det beror på hur man ser det.

 

[em-pirre]

Jag är imponerad. Eller yrkesskadad, det beror på hur man ser det.

Jag har gjort många många anmälningar, och bara en gång blev föräldern upprörd (läs rabiat. Hen var inte så värst stabil). I precis alla andra fall har de varit tacksamma och förstående men givetvis lite skärrade.

 

[SaraMara]

Jag har gjort många många anmälningar, och bara en gång blev föräldern upprörd (läs rabiat. Hen var inte så värst stabil). I precis alla andra fall har de varit tacksamma och förstående men givetvis lite skärrade.

Ja alltså, att bli rabiat mot den som anmält skulle definitivt aldrig ske här. Min KÄNSLA däremot, hade definitivt inte varit tacksamhet för omak, ifrågasättande och oro. Sådant blir inte jag tacksam över. Men som sagt var, det yttre agerandet är ju för de flesta normalfungerande människor något helt annat än det inre. Jag hade nog varit lugn i ett förhör med nordkoreansk säkerhetspolis också, men hade definitivt inte känt mig lugn inombords. För att dra en mycket extrem parallell.

 

[Jenka]

Jag håller med @SaraMara , skulle säkerligen också må väldigt dåligt om jag hade fått en orosanmälan. Kanske inte kränkt och förbannad, men orolig och ångestfylld. Bra att funktionen finns men jag har en tendens att måla upp värsta scenarion så jag hade dels varit orolig och dels tyckt det kändes väldigt dåligt att någon ens blivit (/behövt bli) orolig.

 

[Is]

Jag har gjort många många anmälningar, och bara en gång blev föräldern upprörd (läs rabiat. Hen var inte så värst stabil). I precis alla andra fall har de varit tacksamma och förstående men givetvis lite skärrade.

Jag har samma upplevelse. Att de allra flesta naturligtvis blir oroliga men ändå tacksam att vi gör vårt jobb. De som har blivit riktigt arg är de fall där oron tyvärr varit befogad och dessa fall har vi fått höra både det ena och andra. Vi Har i dessa fall blivit anklagad både för att kränkta och att förskolan håller på med förtal osv.

 

[Speciella_tina]

Jag jobbar inte i skola, men på förskola. Vissa yrkeskategorier, bl. a. förskola och skola, har något som kallas anmälningsplikt. Det innebär att jag i mitt yrke är skyldig att anmäla oro. Om ett barn säger eller gör något som får mig att reagera, om jag upptäcker att ett barn har ovanligt mycket blåmärken, blå märken på konstiga ställen, ofta är smutsigt, har för små kläder eller vad som helst som får mig att misstänka att det barnet inte har det helt bra hemma är jag skyldig enligt lag att göra en orosanmälan. Jag ska inte fundera på sannolikheten, jag ska inte förhöra barnet, jag ska inte samla in fler bevis utan jag ska skyndsamt anmäla min oro till socialtjänsten som sedan driver ärendet vidare. Personligen tycker jag det är väldigt skönt att kunna luta mig mot anmälningsplikten. Dels behöver jag inte fundera på om/när jag ska anmäla utan det ska göras skyndsamt vid oro, och dels kan jag säga det till föräldrarna - att jag är enligt lag skyldig att göra en orosanmälan vid de signaler jag fått här.

Jag förstår att det känns jobbigt som förälder, men om oron är obefogad kommer socialtjänsten komma fram till det. Att personalen på ditt barns skola gjort en orosanmälan är inte personligt, de har bara agerat på de signaler de fått på ett sätt som de är tvungna enligt lag. Om man tänker att på x orosanmälningar där oron var obefogad finns y anmälningar där den var befogad. Tänk att y upptäcks pga x. Det här är jobbigt för er, men det är en lag som gör att många barn som far illa får hjälp. Då kan det kanske vara värt att det är jobbigt ett litet tag för er?

 

[ginnies]

Fast jag kan absolut förstå det här sättet att känna. Jag skulle också tycka att det var jättejobbigt att vara oskyldigt anklagad, men ändå hålla med i princip om att det är bra att skyddsnätet finns och vuxna som vågar agera.

Ja så länge soc är vettigt, men inte konstigt folk blir rädda eller oroliga även om de vet med sig själva att allt är bra, det finns ju fall där soc haft " mindre bra personal" om jag uttrycker mig snällt, och det faktiskt blivit katastrof, och barn har flyttats utan anledning.

Det kan bli år av trakasserier. Det låter här inne som "allt löser sig" , finns inget o anmärka på så...etc, men sanningen är den att det inte alltid hjälper och det är väl det som de flesta är rädda för. Att just de ska få en inkompetent handläggare som hittar på.

Som att hamna i fängelse fast man är oskyldig.

Jag har ju under många år jobbat i barnsjukvård senare även inom skolan och är förvånad över hur många kvinnor som har ett behov av att "hitta på" , fabricera, egenknåpade sanningar om barn och familjer som diskuteras o ältas och ju mer diskussionen pågår ju mer sann blir den.Läskigt.

I fallet hemmavid, där det verkligen fanns anledning till orosanmälan så gjorde skolan- ingenting.
Det var istället en " manlig arbetare på väg till skolan" som såg att ett av barnen inte kunde gå uppför en trappa normalt utan halvkröp.Hade fått stryk.Och det rejält.

 

[ginnies]

Jag hade själv en sådan-kvinnlig( slumpen?) handläggare från Länsstyrelsen i början av året,gällde jordbruket och kontroll. Hon var gnällig och jag blev lite irriterad och då skrev hon i kontrollpappren rena osanningar vilket faktiskt innebar illa för vårt jordbruk.


Nu löste det sig( efter kontakt med en högre chef och att jag hade haft en ua Kravkontroll innan som bevis bl a), och hon fick en reprimand, fick ändra intyget till u.a.
Men ändå, hon kunde lika gärna suttit på socialtjänsten.

 

[em-pirre]

Men soc tar inte barn bara sådär. De kan inte bara hitta på och själv bestämma sånt.