Relationer Fler som är i ett ”av och på” förhållande?

Jag har läst din tidigare tråd och jag tolkar detta mer som att du känner obehag av tanken på att vara ensam, än du känner att detta är förhållandet att satsa på. Som ovanstående skribent är det nog dessvärre "bara" att dra av plåstret, vad gäller relationen du har idag.

Relationen du har med dig själv är den som är mest intressant för framtiden. Du måste komma till botten med vad det är som händer inom dig när du får denna rädsla för ensamhet, varför den uppstår och hur du ska hantera den. En terapeut kan nog hjälpa dig att bena ut det. Men min erfarenhet är att om en har stora bekymmer med nåt som påverkar ens liv såsom ensamhetsrädsla gör, så måste en göra sig medveten om vad det beror på samt jobba på det. Annars kommer detta att upprepas i nästa relation, och nästa...
 

Cicci

Trådstartare
Jag har läst din tidigare tråd och jag tolkar detta mer som att du känner obehag av tanken på att vara ensam, än du känner att detta är förhållandet att satsa på. Som ovanstående skribent är det nog dessvärre "bara" att dra av plåstret, vad gäller relationen du har idag.

Relationen du har med dig själv är den som är mest intressant för framtiden. Du måste komma till botten med vad det är som händer inom dig när du får denna rädsla för ensamhet, varför den uppstår och hur du ska hantera den. En terapeut kan nog hjälpa dig att bena ut det. Men min erfarenhet är att om en har stora bekymmer med nåt som påverkar ens liv såsom ensamhetsrädsla gör, så måste en göra sig medveten om vad det beror på samt jobba på det. Annars kommer detta att upprepas i nästa relation, och nästa...
Jag ska försöka ringa samtalsmottagningen imorgon. Jag har fått hjälp av dem tidigare när jag sjukskriven för depression och jag tror att psykologen jag hade då jobbar kvar.
 
Usch vad jobbigt.. Jag tror att du måste fokusera på om det kan leda dit du vill tids nog. Kan det inte det så drar du bara ut på det ofrånkomliga och slösar tid du hade kunnat lägga på att gå vidare. Nej, kärlek är inte alltid det lättaste att hitta och man får tyvärr ta de följder som blir, men det låter som att du redan bestämt dig. Ibland är det lättare att hålla sig kvar vid skeppsvraket än att ge sig ut på öppet hav för att leta efter ett nytt skepp, men inget här i livet som är värt att ha kommer lätt. Seså, ut och simma nu :)
 
Nu är det säkert femte gången vi håller på att göra slut sedan vi träffades för 2,5 år sedan och jag tror att jag håller på att bli galen.

Finns det någon mer här inne som är (eller har varit) i samma situation?
Jag har varit, fast vi (han) gjorde nog slut en sådär 200 gånger på 2 år innan jag till slut fick nog och avstod från att bli ihop igen. :meh: Livet blev mycket lugnare efteråt, och nuvarande förhållande har varat i 9 år utan drama.
 
Jag och min sambo var tillsammans on and of under de 2 första åren. Mycket påfrestande för båda parter och det satte djupa sår i både honom och mig. Men vi löste det och jag är väldigt lycklig över det. För oss var det aldrig våra känslor för varandra som orsakade uppbrotten, däremot var vi båda osäkra på vad vi ville med våra liv. Tillslut gav jag ett ultimatum, antingen löser vi det eller så är det 0 kontakt. Efter det går vi haft ett väldigt tryggt förhållande med väldigt öppen kommunikation.
 
Att vi blir tillsammans igen beror nog på att jag är rädd att inte hitta någon ny som älskar mig som honom.
Är du inte intresserad av att vara ihop med någon som du älskar sådär innerligt då? En man som delar dina visioner och framtidsplaner?

Världen är ju full av andra människor. Du behöver inte klänga dig fast vid någon som inte ens delar grundläggande tankar.
 

Cicci

Trådstartare
Är du inte intresserad av att vara ihop med någon som du älskar sådär innerligt då? En man som delar dina visioner och framtidsplaner?

Världen är ju full av andra människor. Du behöver inte klänga dig fast vid någon som inte ens delar grundläggande tankar.
Det är därför jag gör slut, att jag saknar någon att dela mina visioner med. Ändå går jag likväl tillbaka varenda gång.

Så jo jag vill ha allt det där ni skriver men jag kan inte riktigt svara på var min rädsla som begränsar mig kommer ifrån.
 
Det är därför jag gör slut, att jag saknar någon att dela mina visioner med. Ändå går jag likväl tillbaka varenda gång.

Så jo jag vill ha allt det där ni skriver men jag kan inte riktigt svara på var min rädsla som begränsar mig kommer ifrån.
De allra flesta mår dåligt i en separation, och de flesta är med all rätt rädda för att vara ensamma. Väldigt många kvinnor, som rasar i vikt och plötsligt ser piggare ut efter en separation, har i själva verket haft ren panik. Därav viktraset. ;) Det är helt normalt att lida av sömnbrist en period, gråta spontant och oväntat när man inte planerat att göra det, känna sig väldigt trött, och göra ett och annat irrationellt agerande som man skäms över efteråt. Det är inte nödvändigtvis ett tecken på psykisk ohälsa utan en helt vanlig, frisk, sorgeprocess som kan ta något år att ta sig igenom. (Ibland går det fortare om man hittar en ny kärlek.) Det betyder inte att det är något fel på dig eller att du måste hitta "vart rädslan kommer ifrån". Självklart kan det underlätta med samtalsstöd, ev medicinering, terapi, om man känner att det är det man behöver, men grundjobbet måste man tyvärr genomlida själv. Det blir bättre sedan. :) Lycka till! :):heart
 
Det är därför jag gör slut, att jag saknar någon att dela mina visioner med. Ändå går jag likväl tillbaka varenda gång.

Så jo jag vill ha allt det där ni skriver men jag kan inte riktigt svara på var min rädsla som begränsar mig kommer ifrån.
Behöver du mer svar på frågan om varför det är svårt att separera, än att det helt enkelt ÄR svårt att separera? Och att även han tycket det, som i princip alla människor i hela världen, och därför kommer han tillbaka när du vill eller tillåter det.

Att separera är vanligtvis ett djävla obehag att kämpa sig igenom, även när man är mindre ambivalent till relationen än vad du är.

Jag tänker: bestäm dig. Agera sen efter beslutet. Antingen väljer du den här mannen, och har den relation ni kan ha, eller så avslutar du.

Eftersom du verkar veta att du egentligen vill något annat än han, så är väl avsluta det mest realistiska av alternativen. Ta lidandet. Det går över.
 
Senast ändrad:

Cicci

Trådstartare
Uppdatering:

I slutet av mars gjorde jag det äntligen, bröt på riktigt. Det var jobbigt och det gjorde ont men samtidigt kändes det skönt att faktiskt fatta ett beslut och stå fast vid det. Nu när det har gått en tid känns det som att jag nyktrat till och reagerar över vissa delar i förhållandet som jag inte ens reflekterade över när jag var mitt i det. Men samtidigt ångrar jag ingenting då mycket faktiskt var bra och jag har fått med mig en hel del insikter.

Ett stort tack till alla ni som la ner tid och skrev i den här tråden, ni hjälpte mig mycket :bow:
 

Cicci

Trådstartare
Men hallå - du har väl insett nu att inte tänka på honom utan på dig själv hoppas jag?
Nu vet jag inte om du svarade innan du läst min uppdatering eller inte men jag svarar utefter att du har läst den :)

Jag hamnade där till slut, att faktiskt sätta mig själv i första rummet. Mitt resonemang tidigare handlade mycket om att jag inte räckte till åt honom; att jag inte kunde ge honom den kärlek han förtjänade etc. Det jag istället borde ha funderat över var huruvida relationen gav mig det jag behöver. I det här fallet var det viktiga punkter som saknades för min del. Sen kan jag inte ärligt säga att jag just i stunden gjorde slut enbart för min egen del, utan åtminstone en del var för att jag inte ville såra honom mer. Efter det försökte jag också, på hans önskan, att vi skulle kunna fortsätta som vänner men efter att han pressade att vi skulle träffas (som vänner) samtidigt som han skickade bilder till mig på oss från när vi var tillsammans så kände jag att nu får det vara nog och bröt helt kontakten och blockade honom. Den här gången var det enbart för min egen skull och det kändes så bra. Nu behöver jag inte oroa mig längre för hur han mår eller hur han reagerar över olika saker, det är en riktig befrielse :banana::bump:
 
Nu vet jag inte om du svarade innan du läst min uppdatering eller inte men jag svarar utefter att du har läst den :)

Jag hamnade där till slut, att faktiskt sätta mig själv i första rummet. Mitt resonemang tidigare handlade mycket om att jag inte räckte till åt honom; att jag inte kunde ge honom den kärlek han förtjänade etc. Det jag istället borde ha funderat över var huruvida relationen gav mig det jag behöver. I det här fallet var det viktiga punkter som saknades för min del. Sen kan jag inte ärligt säga att jag just i stunden gjorde slut enbart för min egen del, utan åtminstone en del var för att jag inte ville såra honom mer. Efter det försökte jag också, på hans önskan, att vi skulle kunna fortsätta som vänner men efter att han pressade att vi skulle träffas (som vänner) samtidigt som han skickade bilder till mig på oss från när vi var tillsammans så kände jag att nu får det vara nog och bröt helt kontakten och blockade honom. Den här gången var det enbart för min egen skull och det kändes så bra. Nu behöver jag inte oroa mig längre för hur han mår eller hur han reagerar över olika saker, det är en riktig befrielse :banana::bump:
Ja det var efter.

Fantastiskt bra!
 
Nu vet jag inte om du svarade innan du läst min uppdatering eller inte men jag svarar utefter att du har läst den :)

Jag hamnade där till slut, att faktiskt sätta mig själv i första rummet. Mitt resonemang tidigare handlade mycket om att jag inte räckte till åt honom; att jag inte kunde ge honom den kärlek han förtjänade etc. Det jag istället borde ha funderat över var huruvida relationen gav mig det jag behöver. I det här fallet var det viktiga punkter som saknades för min del. Sen kan jag inte ärligt säga att jag just i stunden gjorde slut enbart för min egen del, utan åtminstone en del var för att jag inte ville såra honom mer. Efter det försökte jag också, på hans önskan, att vi skulle kunna fortsätta som vänner men efter att han pressade att vi skulle träffas (som vänner) samtidigt som han skickade bilder till mig på oss från när vi var tillsammans så kände jag att nu får det vara nog och bröt helt kontakten och blockade honom. Den här gången var det enbart för min egen skull och det kändes så bra. Nu behöver jag inte oroa mig längre för hur han mår eller hur han reagerar över olika saker, det är en riktig befrielse :banana::bump:
Vilken intresssant process hos dig själv du beskriver! Jag är imponerad.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

Radannonser

  • D-Ponny önskas

Hästnyheter

Bukefalos

  • Problem att logga in
Upp