Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

[nevin]

För första gången på 3 år ska jag vara utan mina barn!

De ska åka om bara en timma eller så, till sina farföräldrar. Iofs med sin pappa, och bara till imorgon, men det känns jättejobbigt!!!!

Idag ska jag roa mig med att jobba på universitetet hela dagen, Parkleken har barnpassningen under Fair Trade Forum, jag har förmiddagspasset men kommer vara kvar hela dagen så jag slipper se tomma huset.
Efter det ska jag till kompisen och motionera min lille häst, och kvällen ska jag spendera i städandets tecken. Huset ska städas, alla golv torkas och mitt kontor flyttas.

Imorgon ska hästen klippas och jag ska skrapa rent väggarna från tapet i mitt gamla kontor...

Undrar om jag tar i för mycket nu, alla andra klarar ju en helg utan barn? Är det bara jag som är nojjig? Jag blir galen, jag VILL ju vara lite ledig, men är helt hispig över att de nu ska åka!!

 

[Cyllene]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Nu är ju min så liten (4,5 mån) men jag förstår dig helt. Jag kommer nog sitta fast som en plåster på honom tills han flyttar hemifrån i rena förskräckelsen. Trots att jag gnäller att det är jobbigt, ingen frihet osv.

Hoppas du får en skön helg och passa på att gör sånt du inte hinner annars - och inte bara städa!

 

[TinyWiny]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Jag förstår dej precis. Det tog lång tid för mej innan jag klarade en hel helg utan att gråta när mina barn började åka till sin pappa varannan helg. Jag förstår inte hur människor överlever som inte har sina barn hos sig jämnt som typ vid varannan veckas boende. Sommaren vande jag mej aldrig vid, trots att jag jobbade så mycket jag kunde så grät jag hela nätterna när barnen var borta i två veckor i sträck.

Hoppas att du ändå kan slappna av och kan göra det du har tänkt dej.

 

[vindvissla]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Men du, man kan få tycka både att det är jättetomt och hemskt men samtidigt skönt för det är så praktiskt när man vill göra saker som varar längre än fem minuter, typ som att städa huset. Dessutom är det ganska mysigt att längta efter någon, särskilt när man vet att man inte behöver vänta så länge!

 

[nevin]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Tar min egen knapp.


Tack för era ord, jag vänjer mig väl, men JÄKLAR vad jobbigt det här är!!!!!! Vinkade just hejdå till två små killar som åkte i bilen. De vinkade, pussade och sade "älka dig" innan jag stängde dörren, jag började nästan gråta... Men "duktig" mamma sade att de ska ha roligt, hälsa till sina farföräldrar och vinkade fint tills bilen inte syntes mer - då kom tårarna... Vad har jag gjort, mina små barn, är de så stora att de kan åka själva nu - herregud var tog bebisarna vägen!!

Nu ska jag dra iväg till UNI, ska bli roligt att jobba lite faktiskt, även om det är helt ideellt och ganska likt det jag gör dagligen med mina egna barn. Hoppas det blir välbesökt nu bara, både forumet och vårat barnrum:-))

 

[Mabuse]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Men jösses människa, njut av lite tid för dig själv istället! Det är väl jättebra att barnen klarar sig själva, hemskt vore väl annars?

I dina kläder skulle jag nog störta hem till det tomma huset, istället för att häcka på uni hela dagen, och njuta i fulla drag av att få vara själv hemma och göra vad man vill, det är ju superduperskönt!

 

[Petruska]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Jag förstår till fullo att det är jobbigt om du inte har varit utan barnen på så lång tid. Men för mig är det snarast ett tecken på att det inte är så himla bra att snöa in fullt så mycket på sina barn (eller på en enda grej, oavsett vilken det är).

Jag tror att det är bättre för alla att man sprider sina engagemang lite. En mamma som är så bunden till dina barn som du beskriver dig, riskerar ju att hålla dem tillbaka när de borde börja bli lite självständiga, vilket jag inte tror är bra för dem.

 

[Hyacinth]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Kan du inte gå ut med vänner och äta eller ta en bio? Göra något som är svårare att få till i vanliga fall? Dricka vin och läsa bra böcker?
Själv har jag varit borta en helg för första gången, och njöt ohämmat Det var skönt att få längta lite, tyckte jag.

 

[Sar]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Jag hade nog passat på att njuta av ensamtiden! Jag älskar mín sambo och mina barn men tycker att det är smått fantastiskt att få vara själv en kväll!

 

[TinyWiny]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

En mamma som är så bunden till dina barn som du beskriver dig, riskerar ju att hålla dem tillbaka när de borde börja bli lite självständiga, vilket jag inte tror är bra för dem.

Det där har jag fått höra så att jag kräks på det men jag har aldrig haft svårt för att släppa mina barn. De har fått utvecklas utan att jag har försökt hålla tillbaka dem på något vis.
Bara för att barnen är det viktigaste som finns för en så betyder inte det att man försöker göra dem till något de inte är. Man kan låta dem utvecklas och bli de människor de vill vara iallafall.

 

[Petruska]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

jag har aldrig haft svårt för att släppa mina barn.
...
Bara för att barnen är det viktigaste som finns för en så betyder inte det att man försöker göra dem till något de inte är.

Vilken usel tolkning. I princip alla föräldrar tycker att deras barn är det viktigaste som finns för dem.

Dessutom handlar ju tråden om en svårighet med att släppa sina barn, oavsett om du har haft sådana svårigheter eller inte. TS är ju inte säker på att hon ska klara helgen utan barnen.

 

[TinyWiny]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Vilken usel tolkning. I princip alla föräldrar tycker att deras barn är det viktigaste som finns för dem.

Dessutom handlar ju tråden om en svårighet med att släppa sina barn, oavsett om du har haft sådana svårigheter eller inte. TS är ju inte säker på att hon ska klara helgen utan barnen.

Nu menar jag viktigast som i att ha svårt för att släppa dem. Att ha svårt att släppa iväg sina barn och att gråta efter dem har inget med att göra med att man gör det ändå. För barnens skull, för att man vet att det är bra för dem.

Jag har fått höra att eftersom jag var ledsen när jag skulle släppa iväg mina barn (alltså när jag släppt iväg dem, jag grät ju inte inför dem, självklart inte) så hade jag svårt för att släppa dem och att jag band dem för hårt intill mej. Visst har jag bundit mina barn hårt intill mej men de har ju ändå fått utvecklas, åka iväg och bli självständiga ändå.
Jag tror inte alls att det är någon fara att binda sina barn hårt intill sig så länge man är medveten om att man gör det och att man ändå släpper iväg dem hur ont det än gör. Det är ju endel av livet att se sina barn gå iväg och låta bandet emellan sig sträckas och sålänge man vet det så tror jag inte att det är någon fara alls.

 

[ako]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Jag förstår att det känns jobbigt, men just därför är det nog bra att du gör det här, om du förstår hur jag menar. Och de har ju sin andra förälder med sig. Jag har varit ifrån L över natten ett par ggr, men eftersom jag vet (vilket du ju oxå i o för sig gör) att han har det bra med sin pappa så har jag inte saknat honom på ett jobbigt sätt - däremot saknat och längtat, absolut.

Se nu till att göra lite kul saker nu när du har tid över - inte bara jobba o städa !

 

[Petruska]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Nu menar jag viktigast som i att ha svårt för att släppa dem. Att ha svårt att släppa iväg sina barn och att gråta efter dem har inget med att göra med att man gör det ändå. För barnens skull, för att man vet att det är bra för dem.

Jag tycker att en bindning som den TS talar om verkar vara en risk i sammanhanget, som jag skrev. Det betyder att det inte måste gå på tok, men risken finns.

Jag tror inte att TS bindning till sina barn handlar om starkare föräldrakärlek än vad andra känner, snarare skulle jag tippa att det handlar om att vara så bunden till sin egen mammaroll att man inte kan se sig själv utan barnen. Det tycker jag är taskigt både mot barnen och mot sig själv. Naturligtvis kompliceras barnens liv om det gör så ont i deras mamma när de gör sitt, och naturligtvis märker de av det. På det ena eller andra sättet.

Jag tycker att man har träffat för många vuxna med den sortens mödrar för att riktigt kunna tro något annat.

 

[nevin]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Ikväll blev det en riktigt rejäl promenad, lillehästen fick tömkörningsgjorden på sig och vi drog ut i skogen. Det var svart, men trevligt, eftersom vi dels fick jobba på egen hand/hov, dels hade vi sällskap av kompis med barn och ponny!


När jag kom hem hamnade jag först på mitt kontor, spelade Rauptier snorhögt och städade lite av det jag inte kan göra med barnen hemma. Det var skönt att få ta tag i det, imorrn ryker resten av sakerna ut så jag kan tapetsera/måla sen

Och sist, men absolut det bästa idag - ett bad med skum och badsalt Älskar att bada men det blir för sällan. Att bara få ligga i varmt vatten och njuta av lite stillhet, det är ren och skär LYX för mig!


Att jag skulle ha svårt att släppa mina barn är inte riktigt sant, jag släpper dem gärna när det behövs. De är otroligt självständiga och får bli den person det är meningen att just de ska bli. Försöker att låta bli att styra dem, sen blir ju barn alltid färgade av sina föräldrar - det är nog ganska svårt att undvika. Men att de skulle blir för hårt hållna är ingen risk, jag har tränat på stora sonen som 17 år gammal flyttade hemifrån, trots en extremt jobbig historia innan flytten.... Där ville jag absolut inte släppa, men det är som TinyWiny säger, man gör det ändå. Det vore rätt konstigt om man inte fick ont i hjärtat när barnen ska släppas fria tycker jag.

Mina kids får prova sina vingar, det är jag övertygad om att vi kommer fortsätta låta dem göra med. Det är inte ens en fråga för mig att låta pappa stoppa in barnen i bilen och dra iväg en helg - tvärtom, det är vad jag VILL, då de behöver honom och äventyr med honom likväl som de behöver mig. Men det hindrar inte att jag mår skit när de gör det, jag lever med mina barn dygnet runt, och min tanke kring barn är att de bara är små några få år, och jag vill ge dem min fulla närvaro till de själva väljer att sträcka sig ut från familjen. Det må vara hänt att en del tycker att jag binder mig och barnen för tätt, men det skiter jag ärligt talat i. Just nu och ett tag till framöver är det här vad jag vill, och vad jag tror att just mina barn behöver. Min tid kommer, de lär ju knappast sitta med mamma på soffkanten när de är tonåringar liksom...

 

[Lamborghini]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Hoppas du överlever

Jag förstår dig inte alls skall tilläggas

 

[nevin]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Jag tycker att en bindning som den TS talar om verkar vara en risk i sammanhanget, som jag skrev. Det betyder att det inte måste gå på tok, men risken finns.

Jag tror inte att TS bindning till sina barn handlar om starkare föräldrakärlek än vad andra känner, snarare skulle jag tippa att det handlar om att vara så bunden till sin egen mammaroll att man inte kan se sig själv utan barnen. Det tycker jag är taskigt både mot barnen och mot sig själv. Naturligtvis kompliceras barnens liv om det gör så ont i deras mamma när de gör sitt, och naturligtvis märker de av det. På det ena eller andra sättet.

Jag tycker att man har träffat för många vuxna med den sortens mödrar för att riktigt kunna tro något annat.

Jag vet att du skriver att du TROR att det kan vara så här, men jag måste ändå besvara det eftersom det mig ni pratar om.

Jag har absolut INTE särskilt svårt att se mig själv som något annat än mamma, eller utan mina barn. Jag är högst medveten om att mina barn - alla tre - är ett lån och att jag har fått privilegiet att hjälpa dem till vuxenlivet.

Jag är ofta på egen hand, i stallet - där jag är "nevin, den person som älskar sin häst nästan lika mycket som sin familj. Den som gör nästan vad som helst för att få hållas med den största intresset hon har, och som har väldigt klara mål för sig och sin häst. Den som har planer som INTE inbegriper barnen och som redan nu jobbar mot det målet."

Ganska ofta är jag också på egen hand i föreningslivet, det jag just nu är väldigt involverad i är den föräldraförening jag är med i - Parkleken. Den är jag iofs med i eftersom jag har barn, men jag ser en framtid där, trots att mina barn kommer växa ur den redan inom några få år. Jag ser mig själv där, utan mina barn.

Att vara bara mig är jätteviktigt, MEN, just nu har jag valt att vara MAMMA - för mig betyder det att vara totalt närvarande i våran vardag, även om det innebär att jag kan ses som en FÖR bunden person som inte kan släppa sina barn.



Att jag har svårt att släppa den här helgen är för att det är absolut första gången de är bort från mig, konstigt att jag gråter då? Och att svårt att
tänka mig helgen utan dem? Jag klarar så klart av helgen, utan att gå under, men KÄNSLAN är som den är. JOBBIG.

 

[Mabuse]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Jag tror alla kvinnor som fått önskade barn har valt att bli MAMMA. Och många strävar efter att vara närvarande i vardagen.

Men jag ser inte varför det skulle leda till att man inte en natt på tre år är ifrån barnen? Och gråter efter dem så fort de lämnat en?

Jag håller nog med Petruska, att tro att barnen inte märker att deras mamma gråter så fort de lämnar henne är nog optimistiskt i överkant. Hade min mamma gjort det, så hade jag garanterat fått dåligt samvete och skuldkänslor för att jag åkte. Vilket barn vill få sin förälder att gråta? Samtidigt, hur kan man inte lämna? Den rävsaxen tror jag man gör både sig själv och barnen en tjänst om man undviker.

 

[Hiddeous]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

För första gången på 3 år ska jag vara utan mina barn!

De ska åka om bara en timma eller så, till sina farföräldrar. Iofs med sin pappa, och bara till imorgon, men det känns jättejobbigt!!!!

Nu är jag ju inte mamma ännu, men... this sounds weird! Vad är det egentligen man som mamma eller förälder har så svårt att släppa? Barnen mår bättre av att få upptäcka världen på egen hand, det förstår alla. Är det påminnelsen om att tiden går, barnen blir äldre, du blir äldre, och att det är någon tidig känning av en framtida livskris? Den där tomheten som många föräldrar upplever sig känna när barnen flyttar hemifrån. Eller är det känslan av att inte vara behövd? Märkligt är det i vilket fall som helst. Alla rationella argument talar ju för att det borde vara en mycket välbehövlig och skön paus...

 

[TantGroen]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Det finns något ordspråk som jag inte minns till fullo... Men att man för varje ny ålder mister ett barn. Någon som kan den?

Det är därför man gråter. Man minns sitt "gamla barn" och välkomnar det nya. Som att gråta när man tar studenten, inte är man olycklig då. Man är... nostalgisk och rörd kanske?

Jag grät när första barnet började på förskola. Stora killen som skulle klara sig utan oss... (Nu vill han aldrig gå hem och jag lämnar honom gärna där )

Skönt att du haft en bra dag!