Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

[Snurrfian]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Det är få som lättvindigt lämnar bort sina barn, utan de flesta är faktiskt med överallt föräldrarna är.

Fast i det här fallet så är barnen faktiskt med en av sina föräldrar...

Men visst jag kan förstå att det känns tomt när man får huset för sig själv en hel helg, hemma har jag nog aldrig varit själv så länge. Då är det bara över dagen eller liknande. Men istället har jag åkt bort och barnen har varit hemma, första gångerna hade jag nästan dåligt samvete att åka ifrån barnen, men numera ser jag fram emot de gångerna!

Jag skulle verkligen uppskatta en helg själv hemma och kunna "göra vad jag vill" utan att ta hänsyn till någon annan. Men det kommer nog inte att hända den närmsta framtiden, makens släkt bor där vi bor och till min släkt åker ju inte maken själv med barnen, utan då är det jag som åker med barnen. Så det får väl bli när barnen är stora nog att åka på läger själva en helg eller vecka.

 

[TantGroen]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Ja det är tråkigt att alla inte är som dig.

Då skulle världen blir mer... likadan. Likriktad. Då skulle vi alla vara med lika varandra och det skulle gynna alla om vi slapp alla olikheter.

 

[Hiddeous]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Jag blir alltid lika förvånad när någon uttrycker sårbarhet på Buke och istället för förståelse och hjälp får massor med kritik! Denna tråden är helt enorm vad gäller snäppet till mobbing av någon som redan mår lite dåligt. Varför blir det så? Är det så att så fort någon är lite svagare så är det ok att hoppa på den personen och ge ännu mer kritik eftersom man själv känner sig stark då man aldrig saknat sina egna barn så man gråtit??
dig?

Äh, i den här tråden har väl både empati och ifrågasättande förekommit, det är knappast mobbning. För mig är Nevins reaktion för stark, även om den säkert är normal. Så jag vill mest förstå den.

 

[Petruska]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Och jag är nog inne på Petruskas linje ang din upplevelse. Jag tror det fungerar såhär: när vi har andra delar i livet som också ger de där belöningarna, säg framgång på jobbet eller i ridningen, får barnen mer hälsosam konkurrens. Dvs, fler delar i livet ger de där ego-kickarna.

Mina inlägg handlar mer om den där typen av mammakänslor i allmänhet, än om TS. Ju mer jag går in på diskussionen, desto mindre handlar diskussionen om TS, så att säga.

Som mönster för den där sortens känsla, så tror jag att det handlar om en kvinna som i princip enbart lever i sin mammaroll. Jämfört med alla de kvinnor som håller många roller igång samtidigt, med växlande fokus. Lever man enbart i sin mammaroll, är det naturligtvis svinjobbigt när barnen är utom räckhåll, då är man ju ingen. (Lever man enbart i sin yrkesroll är det jobbigt att ha semester.)

Jag är helt säker på att det inte finns någon vuxen kvinna som gynnas av att så helt gå in för mammeriet. Jag tror däremot att det kan vara möjligt att undvika att det påverkar barnen negativt, men då talar vi om undantagen. Och jag har aldrig sett något sådant undantag IRL.

Enligt min erfarenhet uppmuntras oftast de här känslorna, och tolkas av både den det gäller och omgivningen som att personen är en särskilt god mor. Jag tycker att den tolkningen är destruktiv för alla inblandade. (Det handlar om en norm för moderskap som jag tycker ska slängas i sopsäcken, helt enkelt.)

 

[cirkus]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

De ar valdigt sjalvsakra, utatriktade och sjalvstandiga. Artiga och trevliga mot de personer de traffar, for sig val bland folk och vet att de ar hogt alskade av sin familj. De vet sitt egenvarde, att de ar bra pa en massa saker och tvekar inte att testa nya saker. Jag tror att det har med min och deras pappas hemmavaro att gora

Var och en blir salig på sin tro.

Mina barn var på dagis från att de var 1.5 år och de sov över hos andra än sina föräldrar från späd ålder. De har varit precis lika kavata som dina barn.

Jag har aldrig mått dåligt över att vara ifrån mina barn, men visst har jag saknat dem.

För mig är bra föräldraskap inte mätbart av hur mycket barnen varit med eller ifrån föräldern. Eller hur dåligt man mår av att vara ifrån barnen. Dvs må mycket dåligt = vara bra förälder.

 

[Mitten]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Enligt min erfarenhet uppmuntras oftast de här känslorna, och tolkas av både den det gäller och omgivningen som att personen är en särskilt god mor. Jag tycker att den tolkningen är destruktiv för alla inblandade. (Det handlar om en norm för moderskap som jag tycker ska slängas i sopsäcken, helt enkelt.)

Precis! Tack och lov för att jag och mina vänner kan sitta och pusta och säga 'äntligen slipper vi familjen en stund!' utan att vi ifrågasätter varandras kärlek för dem . Ibland tänker jag på storfamiljer på gårdar där man hade flera generationer och flera familjer och alla liksom hjälptes åt. Barnen hade flera vuxna än bara mamma och pappa - vad roligt det skulle vara . Fast påfrestande också såklart .

Jag gör allt för min dotter. Och i det ingår att se till att hennes mamma är en glad och nöjd prick som får förverkliga sig själv också.

 

[doglover]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Jag är utan min son varannan vecka en hel vecka i streck. Så jag vet hur du känner dig
Du kommer att klara det!

 

[nevin]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Jag vet att mitt uttalande där kan tolkas som att dagis = skitdåligt. Det var mera ett uttalande som skulle betyda "just mina barn har mått bra av att vara hemma med oss" och inte att allt annat är förkastligt.

Hoppas du inte tog illa upp!

 

[Petruska]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Fast man kan ju inte veta. De hade kanske mått exakt lika bra just nu - eller ännu bättre - om de hade gått på dagis. Sådant vet man ju aldrig med säkerhet.

 

[nevin]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Jag knappar mig själv, orkar inte sitta och svara på varje inlägg...



Intressant att min tycka-synd-om-sig.själv-tråd blev en diskussion om moderskapets uppoffrande eller icke-dito. Jag är nu en sån mamma som VILL vara väldigt närvarande, och vill vara med i varje vardag då barnen är så. Det är ett MYCKET aktivt val jag och min sambo gjort, för att vi tror att det är bra för våra barn. Inte för att jag som kvinna ska ha en uppgift i livet.


Om det ska göras riktigt tydligt har jag ett mål för mina barn:


Alla mina barn ska få den hjälp, det stöd och den peppning de behöver, på det sätt som de individuellt behöver, för att kunna bli vuxna, mogna och ansvarsfulla människor som kan ingå i det samhälle där de bor.

Det här betyder att jag kommer göra det som behövs för att de ska få utvecklas i den riktning de vill, utbilda sig till det de själva väljer och bosätta sig där de själva vill.



Det jag ville med den här tråden var att få ösa ur mig lite mammaångest, inte att få tala om hur jäkla bra jag är som mamma som saknar sina barn så fort de är utanför mina armars räckhåll!
Det som jag tycker försvann i tråden är också att jag flera gånger poängterat att jag får både bekräftelse och egoboost på andra håll med, och att jag VISST tycker det ar skont med egentid. *nu f;rsvann mina svenska bokstaver igen(

Jag kan med sitta och tycka det ar ratt nice att sitta med kompisarna, utan barn och bara vara. Jag ar inte en mamma som ger upp allt for kidsen, de far visst alla den tid de vill ha och behover med andra an mig och jag anser inte att jag ar den enda som kan ta hand om mina barn.

Nu vill jag inte forsvara mitt daliga maende mer, kidsen ar snart hemma och jag har haft en underbar dag med kompis och hennes barn.

 

[Mabuse]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Ja det är tråkigt att alla inte är som dig.

Då skulle världen blir mer... likadan. Likriktad. Då skulle vi alla vara med lika varandra och det skulle gynna alla om vi slapp alla olikheter.

Goddag yxskaft?

 

[nevin]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

eller helt rätt.

 

[viv]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Lite sent svar nu...

Hade formulerat ett långt svar i huvudet till dig men kunde inte skriva med sprattlig bebis på armen. När jag nu sätter mig här har jag fått skrivkramp och kan inte formulera mig alls. Ville få fram nåt i stil med att jag förstår din känsla till 100% och man ska inte behöva försvara sig. Alla är vi olika och jag är helt inne på din "linje". Nära föräldraskap ger trygga och självständiga barn, det handlar inte om att man binder barnen till sig eller har svårt att släppa taget. Skönt att det blev bra ändå utan grabbarna hemma Bävar själv för den dagen då jag ska lämna min son.

Förövrigt är du en av de mammor här på buke som jag ser upp till och inspireras av Tycker du är super!

 

[ako]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

KL: Men herregud vad alla hetsar upp sig över att Nevin tyckte det var jobbigt att vara i från sina barn! Hur orkar ni?

Nevin: Kul att du fick en shysst dag o kväll!

 

[nevin]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Åh vad glad jag blir, att få vara en källa till inspiration är ju underbart, särskilt med tanke på att vi ju är ganska speciella med vårat tänk kring närhet och närvaro.


Jag får faktiskt höra, ganska ofta dessutom, att vi gör "fel" med ganska mycket av det vi gör med våra barn. Lite jobbigt då vi faktiskt bara försöker få det bra, för dem och för oss.



Nu sover mina boys, de somnade på varsin sida av sin mamma, efter att ha varit och handlat på "kia" som D säger, och ätit lite. Mamman är glad och nöjd att ha sin familja samlad, men samtidigt lika glad för att killarna har haft en jättekul helg med sin pappa De har tydligen haft ganska mycket för sig, och var glada och nöjda hela tiden, mina "små", vackra barn!

 

[Mabuse]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

eller helt rätt.

Tycker du? Att det är tråkigt att inte alla är som jag, alltså?

Det håller inte jag med om.

Och jag ser inte vad det påståendet har med mitt inlägg att göra.

 

[nevin]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

jag tolkar det nog inte lika som du, men såg en hel del ironi i det hela och med tanke på diskussionen innan tror jag att det betydde att den personen tyckte att du tog i lite för mycket, för att stå för din åsikt. Och att mitt handlande inte var helt rätt. Att jag borde vara lite mer som det lät att du tyckte att jag borde vara.

Ursäkta om det där blev snurrigt, jag är lite seg i huvudet, och borde egentligen sova lite. Och dessutom är det möjligt att jag har helt fel, jag vet ju egentligen inte helt säkert vad användaren menar.

 

[Sar]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Nu sover mina boys, de somnade på varsin sida av sin mamma, efter att ha varit och handlat på "kia" som D säger, och ätit lite. Mamman är glad och nöjd att ha sin familja samlad, men samtidigt lika glad för att killarna har haft en jättekul helg med sin pappa De har tydligen haft ganska mycket för sig, och var glada och nöjda hela tiden, mina "små", vackra barn!

Skönt att det gick bra för er alla! Nästa gång blir det förhoppningsvis lättare för dig!

 

[Mabuse]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Ja, jag tycker att du kanske borde varit ifrån dina barn någon gång tidigare - men självklart inte för att bli mer lik mig, utan för att du inte skulle behöva haft det så jobbigt nu. Jag tror det blir svårare att vara ifrån barnen ju längre man väntar.

 

[Mitten]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Jag tror inte att någon menade att klanka på dig egentligen . Men just såna här saker reser ju frågan hur mycket man 'ska' sakna, är det bra eller dåligt etc. Jag tror inte att någon kritiserar att du saknar dina barn . Skönt att du kunde slappna av till slut iallafall!