Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

[Mabuse]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Men det är väl inget att vara ledsen över, att barnen växer och utvecklas som de ska? Tvärtom kan jag förstå, om jag fick veta att mitt barn aldrig skulle utvecklas längre än till spädbarnsstadiet, det skulle jag nog gråta över. Men att gråta över att barnet är normalt?

Men jag grät å andra sidan inte när jag tog studenten heller, så jag kanske är fel person att försöka förstå. I det här fallet verkar det ju iofs som att TS grät av saknad, inte i rörd glädje över att barnen blivit så stora. Om det vore det senare skulle man väl knappast tvivla på att klara natten?

 

[nevin]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Jag har varit med mina barn i tre ar ja, men det har jag valt alldeles sjalv, eftersom jag anser att det ar viktigt. Och det har val inte ens med det har att gora egentligen....?

Och nej, jag grater inte varje gang jag lamnar dem eller de aker utan mig nanstans. Jag grat idag, da de aker bort over en helg utan mig. Att jag grater sa fort de lamnar mig var det du som sade.

 

[Mabuse]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Jag läste slarvigt, du skrev att du nästan började gråta så fort du stängt dörren. Men poängen är väl densamma?

Jag tror att det kanske skulle varit nyttigt både för dig och barnen om ni varit ifrån varandra någon natt tidigare än så här, för då hade det kanske inte varit lika tufft nu.

Att du själv valt att vara med dina barn har ingen betvivlat, det är väl klokheten med en så hård bindning som du beskriver som diskuterats? De flesta föräldrar är med sina barn, men det innebär väl inte med nödvändighet den hårda bindning som du beskriver?

 

[nevin]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

SJALVKLART mar de bra av att upptacka varlden pa egen hand, och SJALVKLART far mina barn gora det med!! Jag har ingenstans sagt att de inte far det, tvartom ar jag den forste att uppmuntra dem att se sig om i varlden.


Jag har en vuxen son med, han flyttade som 17aring. Ja, det ar tufft att slappa, men man gor det. Inte utan att det kanns, det vore ganska kallt att bara slappa ut dem genom dorren och saga tack och hej. Utan att kanna en viss tomhet...

 

[nevin]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Typ nat sant, man saknar det lilla barnet man ser vaxa upp!

Tack for dina ord!

 

[Hiddeous]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Jag har varit med mina barn i tre ar ja, men det har jag valt alldeles sjalv, eftersom jag anser att det ar viktigt. Och det har val inte ens med det har att gora egentligen....?

Och nej, jag grater inte varje gang jag lamnar dem eller de aker utan mig nanstans. Jag grat idag, da de aker bort over en helg utan mig. Att jag grater sa fort de lamnar mig var det du som sade.

Att de umgåtts med dig i tre år talar ju för att du borde längta efter att få vara själv ett tag. Är saknaden ett utslag av låg självkänsla? Ibland tror jag att det är så. Ovillkorlig kärlek är en trygghet och en ego boost att hålla fast vid (belöning).

 

[nevin]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Sa jakla hart har jag inte bundit dem till mig, de klarar latt av att aka med far sin nanstans, eller vara ensamma med de som jobbar i Parkleken for dagen. Eller vara ensamma hemma med pappa.

Det ar inte de som har det jobbigt, eller jo, lite jobbigt var det ikvall da det var dags att sova, men det ar det ibland anda.. det ar jag som tycker det ar jobbigt, och jag lovar att mina barn inte markte det idag, jag ar den som pushade for det har och sag till att deras vaskor packades med det de vill ha med, att de kom ivag. Jag vinkar och pussar, sager att jag alskar dem och ber dem halsa till dem de ska till. OCH JAG MENAR DET, jag VILL att de ska ivag, jag VILL ha den har tiden for mig sjalv. MEN jag tycker fortfarande att det ar svart att lamna de barn jag fott och ammat fram till nyss.... Inget konstigt enligt mig...


Det kan sakert diskuteras till oandlighet, om det ar nyttigt eller inte, men jag ser pa barnen att demar bra av att vi har varit hemma. De ar valdigt sjalvsakra, utatriktade och sjalvstandiga. Artiga och trevliga mot de personer de traffar, for sig val bland folk och vet att de ar hogt alskade av sin familj. De vet sitt egenvarde, att de ar bra pa en massa saker och tvekar inte att testa nya saker. Jag tror att det har med min och deras pappas hemmavaro att gora. Och det borde jag inte kritiseras for.

 

[Hiddeous]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Jag har en vuxen son med, han flyttade som 17aring. Ja, det ar tufft att slappa, men man gor det. Inte utan att det kanns, det vore ganska kallt att bara slappa ut dem genom dorren och saga tack och hej. Utan att kanna en viss tomhet...

nej, det tycker jag inte. Snarare en orsak till glädje: målet är nått, barnen är friska, trygga och förberedda för livet utanför (förhoppningsvis). Jag tror inte alls att alla föräldrar känner tomhet, även om vissa gör det. Det är egentligen ren själviskhet som ger de där känslorna av saknad. Inte omtanke.

 

[nevin]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Jag forstar inte varfor saknaden maste beskrivas som nagot annat, jag saknar helt enkelt mina barn, ar det sa svart att forsta?

Det ar ingen egoboost, jag far den pa annat hall, det ar heller inte dalig sjalvkansla / det har jag gott om anda. Jag alskar helt enkelt mina barn och saknar dem.

Att jag ar hemma med dem ar heller inget jag gor for att fa bekraftelse, jag gor det for att jag ar overtygad om att det ar bra for mina barn.

 

[nevin]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Jag ar glad saklart, han tog sig genom en fruktansvart jobbig ungdomstid, flyttade hemifran, och klarar sig sa bra att jag blir grymt stolt over honom!! Jag vill ABSOLUT inte ha honom hemma igen, men jag saknar honom. Som person, inte for att han ska vara hemma och boosta mig!


jag blir faktiskt ratt sur nar du kallar det egoistiskt att sakna sitt barn, jag om nagon har varit MYCKET osjalvisk nar det galler honom! Nu vet inte du om varan historia, men visste du det skulle du inte skriva som du skrev nu!

 

[Hiddeous]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Jag forstar inte varfor saknaden maste beskrivas som nagot annat, jag saknar helt enkelt mina barn, ar det sa svart att forsta?

Det ar ingen egoboost, jag far den pa annat hall, det ar heller inte dalig sjalvkansla / det har jag gott om anda. Jag alskar helt enkelt mina barn och saknar dem.

barn.

Det är klart att barn är en egoboost! Från början till slut. Du är behövd (fyller livet med ett slags mening), du älskar och blir älska tillbaka (i början helt ovillkorligt genom att bara erbjuda mat, närhet, trygghet). All anknytning kan sättas samman med enkla belöningssystem i hjärnan, vi bygger upp ett beroende som överskuggar nackdelarna- annars hade vi antagligen övergett våra avkommor. Men jag tror ändå att det finns skillnader mellan individer hur den där kärleken tar sig uttryck. För mig hoppas jag att min saknad får mindre utrymme än min stolthet och glädje.

 

[nevin]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Okej, det ar en egoboost med saklart!

Men, min saknad far stort utrymme just nu, men det ar just nu. Forsta gangen de ar borta, forsta gangen jag ar sjalv, helt sjalv. Inget konstigt, vanligen fylls jag ENBART av stolthet, styrka och karlek till mina barn nar jag tanker pa dem eller ar med dem.

 

[Hiddeous]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

jag blir faktiskt ratt sur nar du kallar det egoistiskt att sakna sitt barn, jag om nagon har varit MYCKET osjalvisk nar det galler honom! Nu vet inte du om varan historia, men visste du det skulle du inte skriva som du skrev nu!

Jag står nog ändå fast vid det. Saknad handlar om dig, bara om dig. När vi känner saknad tänker vi på vårt eget välbefinnande i första hand, hur förlusten drabbar oss personligen.

Observera att det inte är FEL, så länge sunda förnuftet segrar. Men du ser exakt samma princip hos personer som inte kan släppa sina ex, eller mammor som fortsätter att laga middag till sina vuxna söner, även om det då är mycket överdriven kärlek. De gör detta, och känner som de gör, för sin egen skull.

 

[nevin]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Men sjalvklart ar saknadenmin, det har jag aldrig sagt nagot annat om?

Och ja, jag vet att det ar just det beteendet man ser hos mammor, och pappor for den delen, som inte kan inse att deras barn ar vuxna. Men jag VET att jag inte ar en sadan mamma, Jag har som sagt en vuxen son, med STORA problem under sin tonarstid, han bor sjalv och skoter sig helt sjalv utan inblandning av mig. Vi pratar ett par ganger i veckan, pa telefonen, och jag later honom ha sitt liv. Han tar egna beslut, lever sitt liv och hanger sina egna gardiner. Och han lagar sin egen mat, jag har bakat bullar till honom nagon gang.

Jag har som mal for alla mina barn att de ska komma ut i vuxenlivet med ett gott omdome, rustade for ett langt och bra liv. Jag vill absolut inte ha mina barn boende hemma nar de fyller 40, da ar det dags att sparka ut dem tycker jag! Mina barn ska flytta nar de kan forsorja sig, eller om det finns andra anledningar sa kan de fa flytta tidigare / men de ska inte bli nagra mammagrisar som bor kvar tills jag dor.....





For ovrigt hatar jag mitt dumma tangentbord, som inte kan svenska!

 

[Hiddeous]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Men sjalvklart ar saknadenmin, det har jag aldrig sagt nagot annat om?

Och ja, jag vet att det ar just det beteendet man ser hos mammor, och pappor for den delen, som inte kan inse att deras barn ar vuxna. Men jag VET att jag inte ar en sadan mamma.

svenska!

Never said you were! jag förklarade vad jag menade med själviskhet. Det kanske är pseudopsykologiskt nonsens, men jag tycker det verkar logiskt. Och jag är nog inne på Petruskas linje ang din upplevelse. Jag tror det fungerar såhär: när vi har andra delar i livet som också ger de där belöningarna, säg framgång på jobbet eller i ridningen, får barnen mer hälsosam konkurrens. Dvs, fler delar i livet ger de där ego-kickarna. Då tror jag det blir lättare att se det positiva i att få vara ensam en helg, eller att få åka på konferens några dagar. Och då tänker jag att i de där osunda extremfallen (inte du, OBS!) är det oftast mammor som saknar det där andra, som får värst separationsångest, kanske så stark att de aldrig släpper taget. Och där kommer självkänslan och tomheten in. Typ!

 

[nevin]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Och nu håller jag med dig, det är bra med konkurrans, för både barn och vuxen. För att kunna uppskatta det man har behöver man skiljas ibland, och det är ju därför jag är drivande i det här. Min sambo hade inte tänkt sig den här helgen som barnhelg egentligen, det kom som en överraskning att jag ville ha iväg dem, men trots att jag "körde ut" min familja saknar jag dem nåt så förskräckligt.


Och faktiskt tycker jag väldigt mycket om min värdefulla egentid, den ser jag till att få några dagar i veckan. Men den brukar inte vara dygnsvis, oftast är det några timmar i stallet eller på annat som tex massage eller nåt som får min tid. Eller som idag, då jag spenderade hela dagen på UNI, ser till att saker och ting fungerar, och dessutom är ansvarig för framtida projekt som föreningen ska hålla i. Det ger mig en tillfredsställelselikvärdigt ett betalt jobb. Som sagt, jag får min bekräftelse på fler håll än bara från mina barn, det är väl det som gör att jag ändå har en distans - trots att jag gråter efter dem när de ska iväg så här länge...

 

[Ramona]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Jag blir alltid lika förvånad när någon uttrycker sårbarhet på Buke och istället för förståelse och hjälp får massor med kritik! Denna tråden är helt enorm vad gäller snäppet till mobbing av någon som redan mår lite dåligt. Varför blir det så? Är det så att så fort någon är lite svagare så är det ok att hoppa på den personen och ge ännu mer kritik eftersom man själv känner sig stark då man aldrig saknat sina egna barn så man gråtit??

Jag tycker att din reaktion är högst normal. I alla fall i den umgängeskretsen jag har. Det är få som lättvindigt lämnar bort sina barn, utan de flesta är faktiskt med överallt föräldrarna är. (....även om det inte alltid passar sig.) Hur som helst så tycker jag att det är en helt vanlig reaktion på att barnen ska åka bort för första gången och sova borta. Tycker att jag ser denna reaktionen hos många och det är många som nojar över att barnen är borta och ringer flera gånger under kvällen för att höra att allting är ok.

Nevin, du är inte alls konstig och du är tillräckligt vettig för att veta vad du håller på med. Jag tror inte att du knyter barnen för hårt till dig heller. Detta är en reaktion som du äger. Och den reaktionen kan du också styra på ett bättre sätt. Hur tänker du? Vad är det som känns så jobbigt? Sörjer du att barnen börjar bli stora? Vad är det som pågår inom dig?

 

[nevin]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Tack Ramona för ditt svar, jag hålle rmed dig om att det ibland blir likte hårt här på Buke, jag borde kanske inte ha outat mig så här...


Men det som händer, ja, det vet jag inte. Jag är så stolt över mina barn, de är så fina, så duktiga och självklart helt fantastiska. Men de är plötsligt så stora, det går snuskigt fort för dem att växa upp. Nu har det gått så bra idag, så jag kan nästan gråta lite bara därför, men mera av lycka. Det är ju det här jag vill och har som mål, att barnen själva kan ta stegen utåt, självmant och sjävständigt. Ändå blir jag ledsen, men jag tror att tårarna är både av saknad, stolthet och någon slags sorgsenhet över tiden som går för fort för att mammahjärtat ska hinna med.


Men nu måste jag ju också berätta att kvällen har gått mycket bättre än jag trodde, jag är rätt bra på att "förvänta" mig jobbigheter, och just nu är jag dessutom mitt i en ålders/livskris som heter duga, så då blir jag mer känslig för mina förväntningar. Jag har iallafall haft en bra dag och kväll, det missades i tråden känner jag. Har haft otroligt mycket utbyte av min egentid, och kunnat fokusera på det jag ville göra idag. Så, det har varit bra, och jag uppskattar min tid. Men det hindrar inte att jag imorgon eftermiddag, efter att ha kört hö och tillbringat min dag hos hästen, kommer att bli ofattbart glad när mina små kommer hem!



Ibland undrar jag om inte jag borde ha varit en björn eller nåt egentligen. En sån som ger all sin tid till ungarna, ser till att de växer upp och sedan har en kort tid av egentid innan det är dags för nästa kull


För övrigt har jag, datormupp som jag är, lyckats få till språket igen!

 

[Tora]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

Passa på och njut av lugnet och den underbara chansen att bara vara själv och kunna göra vad man vill när man vill.

Det bästa med att lämna bort barnen är att det är så skönt att få tillbaka dom. Den saknaden och vetskapen att man får tillbaka dom gör att man blir en bättre förälder (så upplever JAG det i alla fall).

Min skrutt som blir två nu i december brukar sova då och då hos mormor och morfar. Så fort jag lämnat honom så saknar jag honom något oerhört. Nu vet jag att han älskar att vara där och inte saknar oss det minsta så det gör ju det hela lättare. Men samtidigt är det så skönt att tex kunna ta sig en liten tupplur när man känner för det så det nästan är obeskrivligt (för två år sedan så hade jag sagt att den bästa avkopplingen är en resa till Thailand i två veckor, nu för tiden är det en tupplur när helst jag önskar ).

Och ja det är normalt att sakna sina barn oerhört. Däremot är det inte normalt att inte låta sina barn gå ut i stora världen för att man saknar dom så oerhört (men det verkar ju inte vara problemet här).

Så njut av lugnet och saknaden. Du kommer att älska dina barn ännu mer när du får tillbaka dom (och ja det går faktiskt att älska sina barn mer ).

Mvh

Tora

 

[Mitten]

Sv: Hjälp, jag vet inte om jag klarar det här!

*kl*
jag har en man som har en mamma som varit väldigt bunden vid honom, och fortfarande är i viss mån. Han mådde just dåligt av att gå hemifrån pga dåligt samvete och han kämpar 30 år senare med fobier etc från det... Så visst kan det vara dåligt! Men nu tror jag knappast det är så i ts fall .

Att sakna barnen är naturligt, jag saknar min jättemycket - men jag njuter ändå. I början mådde jag jättedåligt men insåg att det värsta var att tappa kontrollen. Det är bättre nu .
Ts, hoppas du kan njuta av tiden, kanske behöver du träna lite mer