Hur "bantar" man barn på vettigast sätt?

[purity_666]

Jag skulle säga: jag tror knappt att du kan det.

Eftersom det är din väninna som är mamman (om det inte är du själv?) som är överviktig och som har en vad jag kan förstå ganska svårt överviktig dotter. Jag tror som @Breaktown, antingen har dottern någon för mig helt obekant sjukdom som gör henne så svårt överviktig, eller så är det mycket i familjens ätbeteenden som du inte känner till. Jag tror att det flickan behöver är att hennes mamma grundligt tar itu med sig själv - inte att hon är "medveten om problemet". Vilket problem är hon medveten om? Var har den medvetenheten varit medan flickan har lagt på sig till den grad?

Jag uppfattar det här som ett rejält svårt och känsligt problem, där det är svårt att se vad du skulle kunna göra överhuvudtaget, och ännu svårare att se vad olika käcka tips på magert fredagsmys från random bukefalister kan göra.

Jag tolkar din tråd som att du i hög grad förringar problemet. Varför du förringar det, vet jag inte. (Min spontana gissning är att det är för att du är mamman, men det skriver du ju att du inte är, och då har jag inga fler gissningar.)

Nej jag är inte mamman. Jag har inga barn alls, vilket gör det ännu svårare att ge vettiga råd.
Jag ser ju att problemet finns, men jag kan inte lösa det. Jag vill kunna stötta min väninna på ett bra sätt. Jag vet hur hon har agerat när det gäller henne själv och sin problematik och att hon är medveten om det som gäller henne själv.
Hon är medveten om att dottern är alldeles för överviktig men vet inte riktigt hur hon ska komma ur det. Hon är livrädd för att såra dottern och skapa problematik kring maten i form av ångest osv.
Jag vill helt enkelt kunna lyssna och stötta, samtidigt komma med några råd och förslag.

Jag skulle kunna säga "förbjud godis, drick enbart vatten, förbjud mackor och flingor" eller liknande, men jag vet att det inte skulle efterlevas och då känns det onödigt att sitta med pekpinnen.

Jag är själv tjock, har alltid varit. Jag kan relatera till min egen barndom som tjockis och kan väl säga hur jag upplevde det. Jag kan däremot inte säga något som funkar, eftersom jag behållit övervikten. I teorin vet både jag och min vän precis hur man gör för att gå ner i vikt, men att omsätta teori till praktik är en annan sak. De val min vän gör för sin del gör hon ju som vuxen människa. Hennes barn är inte där än. Hennes barn kan fortfarande påverkas i rätt riktning men hur? Och ja, mamman vill det för sitt barn också.

 

[Badger]

De är lite inne på samma linje. Har de varit i en affär där godiset legat på 3 kronor hektot har de förstås begränsat barnen. Men de kan ju begränsa det hela ännu mer. Det låter inte så mycket när man säger det (eller jag reagerade inte på det) men när jag läser era exempel så ser jag ju att det är en del. Det beror ju helt på vad de köper.

De har mycket familjetid så att spela spel och umgås gör de redan. Vad de äter till har jag inte koll på men ska absolut föreslå fruktsallad eller liknande. Popcorn kanske? Bättre än chips iaf.

Det känns som att godiset är viktigt för barnen och också på något sätt viktigt för föräldrarna att tillåta. Kanske ska försöka luska i vad det står för? Men behöver ju inte förbjuda helt, men det kanske inte heller MÅSTE vara godis varje helg?
En annan kompis förbjuder inte godisätande och de fikar och sånt, men de har inte heller någon fast dag då man ska äta godis. Köper de inte godis på en helg så är det liksom så. Lördagsgodiset är inte heligt.

Haken är ju att lagom mycket godis till en 11 åring (eller en 40 årig godisråtta) skramlar på botten till en av de där gigantiska fyrkantiga påsarna. Dvs när man tittar ned i påsen är det mer botten än godisbitar. Så att byta påse till minipappers eller plastpåse.

(Synd egentligen, hade ett gäng bekanta när jag var liten med två smala flickor, en rund flicka och två runda föräldrar. De åt ju alla normal husmanskost och åt lördagsgodis osv men det var bara den runda flickan som led av det i slutänden och blev "problemet" De åt alla lika mycket så jag gissar på att den runda flickan bara hade otur (jupp jag bodde hos dem ngn vecka om året i ett par år, sportade tillsammans). Själv var jag ju också lite rund, normal men åt rundare hållet, och de åt verkligen helt normalt om man ser till kost och tidningar och reklam. Men normalt verkar inte vara så bra egentligen. Det är ju så mycket tjocka gräddsåser och ostsåser och gräddostpastasåser osv i normalt. Normalt har jag uppfattat är ju att välta hela creme fraishe burken över pastasåsen eller hälla hela gräddpaketet i grytan. Min LCHF entusiastiska kollega verkar hävda att om man ska äta så mycket grädde måste man vara försiktig med kolhydraterna eftersom de tillsammans sätter sig lite här och var. Men var och en för sig inte är riktigt lika illa. Om jag förstod rätt.)

(Nåja deras helt normala husmanskost var helt annorlunda mot min mammas helt onormala ohusmoderliga kost med får i kål och stek på helt med ett par msk grädde och resten mjölk i såsen. Och bisarra broccolibuketter med skinka eller soppa på burk till vardags. Ändå lyckades jag bli åt det rundare hållet bara på hennes variant.)

 

[Petruska]

Nej jag är inte mamman. Jag har inga barn alls, vilket gör det ännu svårare att ge vettiga råd.
Jag ser ju att problemet finns, men jag kan inte lösa det. Jag vill kunna stötta min väninna på ett bra sätt. Jag vet hur hon har agerat när det gäller henne själv och sin problematik och att hon är medveten om det som gäller henne själv.
Hon är medveten om att dottern är alldeles för överviktig men vet inte riktigt hur hon ska komma ur det. Hon är livrädd för att såra dottern och skapa problematik kring maten i form av ångest osv.
Jag vill helt enkelt kunna lyssna och stötta, samtidigt komma med några råd och förslag.

Jag skulle kunna säga "förbjud godis, drick enbart vatten, förbjud mackor och flingor" eller liknande, men jag vet att det inte skulle efterlevas och då känns det onödigt att sitta med pekpinnen.

Jag är själv tjock, har alltid varit. Jag kan relatera till min egen barndom som tjockis och kan väl säga hur jag upplevde det. Jag kan däremot inte säga något som funkar, eftersom jag behållit övervikten. I teorin vet både jag och min vän precis hur man gör för att gå ner i vikt, men att omsätta teori till praktik är en annan sak. De val min vän gör för sin del gör hon ju som vuxen människa. Hennes barn är inte där än. Hennes barn kan fortfarande påverkas i rätt riktning men hur? Och ja, mamman vill det för sitt barn också.

Jag skulle nog betrakta det som att det finns ett stort problem kring maten redan, hos dottern. Om sedan dottern tex upplever ångest kring mat, eller kanske använder mat för att - medvetet eller omedvetet - döva ångest, eller om problemet ser ut på något helt annat sätt, är givetvis helt omöjligt för mig att ens komma i närheten av att gissa.

Dock ser jag det som något av potential att du själv är överviktig. Det gör att dina pekpinnar framstår som mindre pekpinneaktiga än om en smal person hade kommit med dem.

Vad tror du om någon form av samtalsterapi/familjeterapi för dottern och mamman eller hela familjen (ja, bebisen har väl inte så mycket att tillföra kanske)?

Jag tänker att det där mjuka sättet kanske handlar om känslor som dövas av mat? Men det är ju ren spekulation från min sida (och jag är väldigt ovan vid en mjuk stil i familjer, så jag kanske övertolkar).

 

[Petruska]

I teorin vet både jag och min vän precis hur man gör för att gå ner i vikt, men att omsätta teori till praktik är en annan sak.

Det är just det där som gör att jag inte tror så mycket på goda råd från vänner och buke, för övrigt. Just det där, visar ju att det finns en seriös svårighet.

 

[purity_666]

Jag skulle nog betrakta det som att det finns ett stort problem kring maten redan, hos dottern. Om sedan dottern tex upplever ångest kring mat, eller kanske använder mat för att - medvetet eller omedvetet - döva ångest, eller om problemet ser ut på något helt annat sätt, är givetvis helt omöjligt för mig att ens komma i närheten av att gissa.

Dock ser jag det som något av potential att du själv är överviktig. Det gör att dina pekpinnar framstår som mindre pekpinneaktiga än om en smal person hade kommit med dem.

Vad tror du om någon form av samtalsterapi/familjeterapi för dottern och mamman eller hela familjen (ja, bebisen har väl inte så mycket att tillföra kanske)?

Jag tänker att det där mjuka sättet kanske handlar om känslor som dövas av mat? Men det är ju ren spekulation från min sida (och jag är väldigt ovan vid en mjuk stil i familjer, så jag kanske övertolkar).

Jag tror inte, men vet såklart inte, att dottern äter istället för att ta itu med känslor. De är en väldigt öppen familj där alla känslor är okej. De diskuterar problem, de har familjerådslag osv. Kanske blir den stilen lite för omhändertagande? Ja vet inte.. kanske blir det svårare med gränser när familjen fungerar så?
Klart man ska baka bullar och ha det mysigt, även om man verkligen inte borde baka bullar. Jag kan tänka mig att överätande kan vara ett problem, alltså stora portioner.
Mamman är glad över att ha barn som äter, är de hungriga så fixar de något att äta. Och ja det är ju bra med barn som äter, men inte när de äter för mycket.

De råd som känns bäst just nu är att prata om dietist, att ta upp om matdagbok så att mamman får se vad exakt äter barnen egentligen. Blir det 7 smörgåsar om dagen som mellanmål eller nåt så är ju det inte bra. Mycket skåpätande kanske. Just de där småsakerna blir mycket till slut.
Man kan ju presentera det också som en ofarlig grej, inte något som hör ihop med att banta.

 

[Petruska]

De råd som känns bäst just nu är att prata om dietist, att ta upp om matdagbok så att mamman får se vad exakt äter barnen egentligen.

Och det är där jag tror att de vuxna - och du - gör det för enkelt för sig. Föräldrar för över sina egenskaper, nojor, styrkor och svagheter till sina barn. Inte alla de där sakerna till alla sina barn, men i det här fallet för mamman uppenbarligen det i sin person som leder till övervikt till sin dotter.

Jag tror inte på att se det som ett problem hos dottern - som ung och formbar och det kan bli annorlunda. Det är just därför att hon är ung och formbar som det har blivit som det är nu! Jag kan inte föreställa mig att det där går att lösa utan att mamman gör ett helvetes jobb med sig själv. Just löser det där som gör att hon "vet" hur man går ner i vikt men ändå inte gör det, ens om hon vill. Hon kan nämligen inte. Därför att det hon "vet" inte är verksamt. Eftersom du enligt vad du skriver är likadan, är du troligen den sämsta att säga de här sakerna till mamman. Det här är något mamman - omedvetet och mot sin kärleksfulla vilja, givetvis - har fört över på sin dotter. Så länge hon har det kvar, har hon mycket dåliga förutsättningar att hjälpa sin dotter. Jag tycker att redan du visar samma flykt i dina svar, som man lugnt kan räkna med att mamman skulle ha visat tio gånger starkare.

Observera att jag inte tycker att den flykten är särskilt upprörande. Vi flyr alla från något. Men vi är dåliga på att hjälpa varandra när vi flyr från samma sak.

 

[Buck]

Fast nu har hon ju inte sagt att de lever "så hälsosamt" Hon är medveten om att fysisk aktivitet saknas, men också att det är svårt när barnen inte har någon egen lust. Barnen har fått fullt stöd att prova på alla aktiviteter de velat, men de slutar alltid.

Godis på helger erkänner hon ju också. Sen att middagsmaten är bra mat, det är ju iaf bra. Att frukt och grönt är helt naturlig del i kosten är ju också bra.

Jag försöker inte försvara dom på något vis, jag söker bara efter tips och råd i hur jag kan stötta min väninna.

Fick en tanke, du sa att föräldrarna har tävlat tyngdlyftning. Är kosten och portionerna ngt som hållt sig kvar?
och med grönsaker så behöver det ju inte vara bra grönsaker som de äter. Morötter, potatis och liknande rotfrukter innehåller ju mycket socker.

de få gångerna jag "bantat" har jag i princip bara undvikit/minskat på rotfrukter, mjöl, godis och minskar mina portioner med 10-20% så att man aldrig blir Propp mätt utan bara mätt .
Inget drastiskt dvs och då det inte är någon special diet eller super hjärntvättat program man måste hålla sig till till 100% så är det enkelt att införliva i vardagen. man rasar inte i kilon men man får en bättre rutin i vardagen som ihop med träning leder till en bättre vikt

 

[purity_666]

Fick en tanke, du sa att föräldrarna har tävlat tyngdlyftning. Är kosten och portionerna ngt som hållt sig kvar?
och med grönsaker så behöver det ju inte vara bra grönsaker som de äter. Morötter, potatis och liknande rotfrukter innehåller ju mycket socker.

de få gångerna jag "bantat" har jag i princip bara undvikit/minskat på rotfrukter, mjöl, godis och minskar mina portioner med 10-20% så att man aldrig blir Propp mätt utan bara mätt .
Inget drastiskt dvs och då det inte är någon special diet eller super hjärntvättat program man måste hålla sig till till 100% så är det enkelt att införliva i vardagen. man rasar inte i kilon men man får en bättre rutin i vardagen som ihop med träning leder till en bättre vikt

Tyngdlyftning? Ingen av föräldrarna har tränat något alls "seriöst".

 

[Buck]

Tyngdlyftning? Ingen av föräldrarna har tränat något alls "seriöst".

Då har jag nog fått för mig det ifrån ngt annat jag läst.. Hade för mig att jag läst det i denna tråden.

 

[purity_666]

Jag tror inte på att se det som ett problem hos dottern - som ung och formbar och det kan bli annorlunda. Det är just därför att hon är ung och formbar som det har blivit som det är nu! Jag kan inte föreställa mig att det där går att lösa utan att mamman gör ett helvetes jobb med sig själv. Just löser det där som gör att hon "vet" hur man går ner i vikt men ändå inte gör det, ens om hon vill. Hon kan nämligen inte. Därför att det hon "vet" inte är verksamt. Eftersom du enligt vad du skriver är likadan, är du troligen den sämsta att säga de här sakerna till mamman. Det här är något mamman - omedvetet och mot sin kärleksfulla vilja, givetvis - har fört över på sin dotter. Så länge hon har det kvar, har hon mycket dåliga förutsättningar att hjälpa sin dotter. Jag tycker att redan du visar samma flykt i dina svar, som man lugnt kan räkna med att mamman skulle ha visat tio gånger starkare.

Fast jo, det hon "vet" om att gå ner i vikt är verksamt, om man aktivt gör det. Hon, som många andra, har gått ner i vikt hur många gånger som helst, men sen rasat upp igen. Banta kan hon, hon vet vad som är nyttig mat och inte. Eller jag kanske missförstod hur du menade.

När de åt LCHF gick dottern ner i vikt. Maken och sonen påverkades inte men det fungerade bra på dottern. De erbjöd dottern att fortsätta äta så, men hon ville inte. Hon saknade potatis och sånt och tyckte maten blev enformig. Redan där hade jag kunnat kliva in och sagt att de inte borde gett henne möjligheten att välja själv, eller att familjen borde fortsatt allihop. Men alla mådde inte bra av att äta så tyvärr.

Ska tilläggas också att sonen också är överviktig, om än inte riktigt lika mycket som systern. Så det är väl ett familjeproblem snarare än mor-dotter problem.
Jag tror, om jag ska spekulera, att hennes rädsla för att skapa dålig självkänsla och negativa tankar om mat, har slagit över så det blivit fel åt andra hållet. Barn behöver begränsas, men jag tror hon kanske varit rädd för att begränsa för mycket och därmed låtit det gå för långt. Sonen var normalviktig som yngre men dottern har alltid varit tjock. Min vän har nog varit så noga med att uppmuntra dottern (och sonen) i att man är bra som tjock också, att man är fin och det är inget fel så att hon inte vågat begränsa maten där hon skulle begränsat. inte i oförstånd, utan av rädsla för att skada åt andra hållet. Det är min gissning.
Sen trodde man väl att dottern skulle växa i vikten, föräldrarna är långa båda två. Dessvärre ökade vikten med längden och nu behöver man verkligen ta tag i det och då blir det svårt.

 

[purity_666]

Då har jag nog fått för mig det ifrån ngt annat jag läst.. Hade för mig att jag läst det i denna tråden.

Aha, nej inget sånt.

 

[Petruska]

Fast jo, det hon "vet" om att gå ner i vikt är verksamt, om man aktivt gör det. Hon, som många andra, har gått ner i vikt hur många gånger som helst, men sen rasat upp igen. Banta kan hon, hon vet vad som är nyttig mat och inte. Eller jag kanske missförstod hur du menade.

Just det visar ju att det hon vet inte är verksamt. Det räcker uppenbarligen - i hennes fall - inte att veta det hon vet för att kunna gå ner i vikt. En hel del kunskap verkar saknas. Jag föreställer mig att den kunskapen handlar om mamman själv, inte om vilka livsmedel man bör kombinera och i vilka mängder för att tappa vikt. Det där sista kan ju vem som helst räkna ut. Det är inte det som är svårt.

Så du missförstod. Överviktiga berättar ju ofta irriterat att de minsann vet hur man ska äta. Ja, varför skulle överviktiga inte veta det? Det visar ju att den kunskapen inte är verksam. Det hjälper ju inte. (Jag tänker nu på överviktiga som vill gå ner i vikt.)

 

[purity_666]

Just det visar ju att det hon vet inte är verksamt. Det räcker uppenbarligen - i hennes fall - inte att veta det hon vet för att kunna gå ner i vikt. En hel del kunskap verkar saknas. Jag föreställer mig att den kunskapen handlar om mamman själv, inte om vilka livsmedel man bör kombinera och i vilka mängder för att tappa vikt. Det där sista kan ju vem som helst räkna ut. Det är inte det som är svårt.

Så du missförstod. Överviktiga berättar ju ofta irriterat att de minsann vet hur man ska äta. Ja, varför skulle överviktiga inte veta det? Det visar ju att den kunskapen inte är verksam. Det hjälper ju inte. (Jag tänker nu på överviktiga som vill gå ner i vikt.)

Okej, då fattar jag vad du menar. Och ja det är svårt. Det blir liksom en för stor fråga känner jag.
Jag hjälper gärna till som bollplank, komma med nya idéer eller ifrågasätta vanor. Att gå in så djupt och ifrågasätta min vän är inte läge. Därför ber jag om hjälp med "ytliga" tankar och idéer. Det gör inte hela jobbet men det kan bli en hjälp på vägen.

 

[Petruska]

Därför ber jag om hjälp med "ytliga" tankar och idéer. Det gör inte hela jobbet men det kan bli en hjälp på vägen.

Det tror inte jag. Jag tror att det snarare bidrar till att lägga på nya lager av dåligt samvete och andra negativa känslor. Kanske för mamman, och än mer troligt för barnet (som förhoppningsvis inte har all upptänklig ångest kring det hela ännu, utan bara något av den). Överviktiga vuxna blir ju nästan alltid irriterade över sådana där råd, och du säger ju att mamman redan vet allt sådant där ytligt. (Det är väl det som är den där icke verksamma vetskapen.) Så varför skulle det hjälpa?

 

[Mabuse]

Jag tror inte, men vet såklart inte, att dottern äter istället för att ta itu med känslor. De är en väldigt öppen familj där alla känslor är okej. De diskuterar problem, de har familjerådslag osv. Kanske blir den stilen lite för omhändertagande? Ja vet inte.. kanske blir det svårare med gränser när familjen fungerar så?
Klart man ska baka bullar och ha det mysigt, även om man verkligen inte borde baka bullar. Jag kan tänka mig att överätande kan vara ett problem, alltså stora portioner.
Mamman är glad över att ha barn som äter, är de hungriga så fixar de något att äta. Och ja det är ju bra med barn som äter, men inte när de äter för mycket.

De råd som känns bäst just nu är att prata om dietist, att ta upp om matdagbok så att mamman får se vad exakt äter barnen egentligen. Blir det 7 smörgåsar om dagen som mellanmål eller nåt så är ju det inte bra. Mycket skåpätande kanske. Just de där småsakerna blir mycket till slut.
Man kan ju presentera det också som en ofarlig grej, inte något som hör ihop med att banta.

Du sa tidigare att de är mycket mjuka och snälla, och att saker i stil med inga kakor mer resten av månaden! skulle vara otänkbart hårda i den familjen. Är de kanske helt enkelt ovana att säga nej till sig själva? Klart du ska äta, klart vi bakar bullar, klart vi kan köpa chips? Att det är bra att äta, vad bra att barnen äter, det gör ingenting alls om man blir tjock.

Jag vet åtminstone för egen del att min vikt raskt galopperar uppåt om jag äter allt jag vill äta.

 

[purity_666]

Det tror inte jag. Jag tror att det snarare bidrar till att lägga på nya lager av dåligt samvete och andra negativa känslor. Kanske för mamman, och än mer troligt för barnet (som förhoppningsvis inte har all upptänklig ångest kring det hela ännu, utan bara något av den). Överviktiga vuxna blir ju nästan alltid irriterade över sådana där råd, och du säger ju att mamman redan vet allt sådant där ytligt. (Det är väl det som är den där icke verksamma vetskapen.) Så varför skulle det hjälpa?

Det finns ju saker de inte provat. Att ta hjälp av dietist t.ex. Då tänker jag alltså att barnen också får höra vad dietisten har att säga. Att barnen blir delaktiga i en mer hälsosam livsstil och dietisten kan förklara för dom om olika alternativ. Kanske är det lättare för föräldrarna att sätta gränserna när de kan hänvisa till vad dietisten sagt.
Kanske blir något av barnen så intresserade så de själva säger ifrån.

Att få förslag på aktiviteter är ju alltid bra när man själv kört fast.

 

[purity_666]

Du sa tidigare att de är mycket mjuka och snälla, och att saker i stil med inga kakor mer resten av månaden! skulle vara otänkbart hårda i den familjen. Är de kanske helt enkelt ovana att säga nej till sig själva? Klart du ska äta, klart vi bakar bullar, klart vi kan köpa chips? Att det är bra att äta, vad bra att barnen äter, det gör ingenting alls om man blir tjock.

Jag vet åtminstone för egen del att min vikt raskt galopperar uppåt om jag äter allt jag vill äta.

Ja förenklat tror jag det ligger något i det. Hellre att barnet är lite runt än att barnet ska börja tänka på att banta och måste vara smal för att må bra. Men sen slog det över för mycket.

 

[Petruska]

Det finns ju saker de inte provat. Att ta hjälp av dietist t.ex. Då tänker jag alltså att barnen också får höra vad dietisten har att säga. Att barnen blir delaktiga i en mer hälsosam livsstil och dietisten kan förklara för dom om olika alternativ. Kanske är det lättare för föräldrarna att sätta gränserna när de kan hänvisa till vad dietisten sagt.
Kanske blir något av barnen så intresserade så de själva säger ifrån.

Att få förslag på aktiviteter är ju alltid bra när man själv kört fast.

Jovisst, om det är det som är problemet så. Om en del av problemet istället är att det på något vis är "farligt" (väcker obehag) att säga nej, att avstå från livets goda, så är det ju en helt annan sak. En svårare. Och som inte främst handlar om barnet.

Ja, jag tjatar nu, men jag tycker att du i det du skriver förringar och förenklar problemet. Samtidigt vill du ju diskutera det, annars hade du ju inte startat tråden.

 

[Mabuse]

Ja förenklat tror jag det ligger något i det. Hellre att barnet är lite runt än att barnet ska börja tänka på att banta och måste vara smal för att må bra. Men sen slog det över för mycket.

Jag tror att det är ganska vanligt bland smala/normalviktiga att de inte mår bra om de inte är smala/normalviktiga. Jag är själv sån. Det är det som motiverar mig att avstå från allt onyttigt jag skulle vilja ha: jag vill inte bli tjock, jag tycker inte om mig själv och min kropp när jag är tjock. Så det är en gnutta angst involverat i att förmå sig själv att inte äta mer än att man håller vikten.

Det behöver inte leda till ätstörningar, i mild dos kan vådan av att bli tjock hjälpa en att inte bara veta utan göra så att man håller vikten.

 

[californication]

Det finns ju saker de inte provat. Att ta hjälp av dietist t.ex. Då tänker jag alltså att barnen också får höra vad dietisten har att säga. Att barnen blir delaktiga i en mer hälsosam livsstil och dietisten kan förklara för dom om olika alternativ. Kanske är det lättare för föräldrarna att sätta gränserna när de kan hänvisa till vad dietisten sagt.
Kanske blir något av barnen så intresserade så de själva säger ifrån.

Att få förslag på aktiviteter är ju alltid bra när man själv kört fast.

Att ta hjälp av en dietist känns ju tyvärr föga hjälpsamt om mamman vet hur man skall äta men väljer att inte efterleva det. Då är det ju inte kunskapen som är problemet menar jag.