Hur gamla är vi?

[Sryoqwe]

Jag har märkt att jag uttrycker mig annorlunda till unga, även unga vuxna äldre än mig själv, jämfört med äldre vuxna. Det är inte helt avsiktligt men tror jag uppfattat att det är lite väl lätt att skrämma ungdomar, medan jag förväntar mig att äldre vuxna klarar av direkt kommunikation. Det är enklare att kommunicera med folk om man kan anpassa sig till individen och jag ser inget fel i att göra det, sålänge man också kan inse att man kan ha bedömt felaktigt först. Finns ju till exempel många unga vuxna som faktiskt klarar av direkt kommunikation fint, där kan det vara frustrerande om man ska försöka vara alltför mild. Andra ungdomar kan behöva lite tid för att inse att man faktiskt inte är farlig eller menar något illa, och då kan det gå bra att "uppgradera" efter ett tag, även om man behöver vara lite mildare i början.

 

[Badger]

Jaha, ja, då baseras det nog enbart på att vi har olika idéer om vad det innebär att bli äldre. Personen du beskriver tänker jag är en personlighetstyp, mer än en ålder, och kanske till och med en väldigt sällsynt sådan. Det låter mer som ett kvinno/modersideal på 40-talet? Och då är det ju inte konstigt att man inte upplever att man lever upp till det, om det dessutom kommer med att man alltid måste veta var skåpet ska stå. Jag tänker nog snarare att vi alla har både barnsligheter och osäkerheter som följer oss hela vägen till ålderns höst.

Eller inte, vi kanske bara har olika idéer om hur man känner sig inuti. Jag känner mig inte speciellt i något slags utifrånperspektiv. Allt jag känner mig som är ur ett inifrånperspektiv .

Det kanske alla gör. Men ur en ren kvällstidningsretorikaspekt så låter det som att folk känner sig som tex en mor.

Så tex som jag skrev ovan kan det bli fel i konversation. Om jag sitter och diskuterar i en grupp så ser jag mig som i en grupp av likar (eller ok, om det är chefer kan jag lyckas komma ihåg det ett tag att jag borde vara mjuk eller ngt). Vi är alla -samma, på ett sätt, dvs jag kan diskutera med alla här som om vi alla vore människor.

Medan de kanske ser sig som i en grupp av olika. En är en man och ser att en annan är kvinna och då har ett persepektiv av att han är lite mer värd, så det blir en miskommunikation om en annan inte håller med om det perspektivet utan diskuterar som en like. En är en ung kvinna och ser en annan som en uråldrig men mjuk och ömsint relik, och får en chock om man svarar som om man vore en like, dvs diskuterar som om man också vore en i samma ålder.

Det tror jag kan vara en grej. Att många kan vara i en grupp med yngre och prata och inte inse att de ser en som en gammal dinosaurie. Och därmed missar man att bete sig korrekt som en gammal dinosaurie (tex ömsint inlyssnande och stöttande) och därmed också känner att det blir en misskommunikation.

Äh detta är säkert helt obegripligt.
(jag känner mig inte yngre eller äldre egentligen som sagt, jag får bara ibland vertigo när man inser att man borde tagit större hänsyn till den roll man ser ut att passa i och inte gjort just det.)

(Jmf forskning gällande medeltida munkar och nunnor (knasigt jag vet) I nunnornas texter är det tydligt att de ser sig som människor, tillsammans med munkar, män och kvinnor. I munkarnas texter är det tydligt att de ser sig som män-människor och nunnor är other och kvinnor är other. Intressant iom att man hade kunnat tro att medeltida nunnor borde varit så medvetna om sin feminina kasshet att de borde förstått att munkar anser att de är other. Men uppmuntrande om att de inte var det utan såg sig som människor.)

 

[Palermo]

Känner att jag borde göra det. Har några gånger pratat med 18-27 åringar och de reagerar annorlunda än jämnåriga när man säger samma sak. Som om det var skarpare än det man säger (de gråa håren liksom lägger till emfas ). Svårt att så att säga argumentera, diskutera, bättre att bara hålla med. (vilket jag tycker är extremt svårt, jag har aldrig pratat speciellt till barn, men jag inser att man nog bör göra det när man blivit 50 och pratar med någon som är 20. Iom att de reagerar annorlunda på det man säger. Så man borde nog prata speciellt mjukt och inkännande, typ moderligt, med dem, eller ngt. På Buke har jag noll koll på någons ålder så där får det väl gå bort.)

Där har du rätt, eller jag håller i alla fall med dig! När jag pratar med personer i sena tonåren, tidiga 20-åren, så tänker jag numera på att låta lite mjukare och mer inbjudande, eller något ditåt. Jag ser till att komma ihåg att de kan uppleva min blotta närvaro som att en tant uppfostrar dem. Men i skrift blir det ju mindre tydligt.

 

[Badger]

Jag har märkt att jag uttrycker mig annorlunda till unga, även unga vuxna äldre än mig själv, jämfört med äldre vuxna. Det är inte helt avsiktligt men tror jag uppfattat att det är lite väl lätt att skrämma ungdomar, medan jag förväntar mig att äldre vuxna klarar av direkt kommunikation. Det är enklare att kommunicera med folk om man kan anpassa sig till individen och jag ser inget fel i att göra det, sålänge man också kan inse att man kan ha bedömt felaktigt först. Finns ju till exempel många unga vuxna som faktiskt klarar av direkt kommunikation fint, där kan det vara frustrerande om man ska försöka vara alltför mild. Andra ungdomar kan behöva lite tid för att inse att man faktiskt inte är farlig eller menar något illa, och då kan det gå bra att "uppgradera" efter ett tag, även om man behöver vara lite mildare i början.

Ah! här har vi det precis så jag menar.

Jag är dåligt på att först uppmärksamma att sällskapet är ungt och nervöst, och sedan anpassa kommunikationer till vederbörlig mjuk ömsinthet eller tillräckligt många, kanske, skulle, eventuellt, men jag vet inte om, fast om möjligt osv. Jag har bestämt mig för att öva på detta men vi får se hur det går. Detta gäller alltså om man tex hamnat på ett möte, en kurs, ett seminarium eller liknande med unga personer.

 

[Skojamindoja]

Jag fyller 37 i höst. Eller som jag föredrar att se det, "jag har precis fyllt 36". Har i vissa hänseenden känt mig äldre än min faktiska ålder, framför allt under tonåren när jag mest hade äldre (läs: vuxna) kompisar i stallet och inte kände så stor gemenskap med mina jämnåriga och deras tonårsdraman. Har i väldigt mycket annat känt mig yngre än min faktiska ålder. Väntar fortfarande lite på att de ska komma på att jag bara låtsas vara vuxen på jobbet.

Bidrar säkert att jag arbetar på en arbetsplats där många dels har längre eftergymnasial utbildning och dels är det många som varit där väldigt länge och inte så många nya tillkommer, så jag har varit rookien i gruppen fram tills i höstas när det anställdes en person som är yngre än jag. Och då har jag varit där sen 2018...

 

[Palermo]

Jag har svårt att förstå det här med att känna sig yngre, så om någon relaterar till det så får ni gärna förklara hur det känns för er. När jag tänker på mig själv som yngre så tänker jag på en person som hade svårt att sätta gränser och säga ifrån, som accepterade alldeles för mycket skit från killar och kom med förklaringar och undanflykter å deras vägnar, som famlade i vad jag ville i livet, som älskade alkohol och fest, som behövde bekräftelse av omgivningen. Som också givetvis hade väldigt roligt och utforskade både världen och relationer. Men att tänka "jag känner mig fortfarande som 25" som jag hör en del säga blir för mig helt tokigt. Jag känner mig verkligen inte som den person jag var då, och jag tror ju att de allra flesta, liksom jag, växer och utvecklas med tiden. Så vad innebär det att känna sig yngre, är det att vi har olika uppfattning om vad det innebär att vara ung respektive äldre? Jag har många barnsliga sidor, kan jag tycka. Jag älskar barnlitteratur, bada naken och bygga kojor och snögubbar med barnen. Men jag tänker att det är sådant som man rimligtvis kan gilla i alla åldrar. En bra koja är ju en bra koja, liksom.

Absolut, en bra koja är en bra koja, och att bygga saker är ofta roligt (särskilt om det gäller kojor och annat som får vara lite improviserat och hejsan).

Jag är nog en av de som i någon mening känner mig yngre än jag är. Jag relaterar inte alls till det där festandet och hopplösa killar, så det har inte med det att göra, och jag relaterar inte alls lika tydligt till olika nöjen i olika perioder av livet, men jag glömmer på något vis vilka åldrar som ändå ofta hör till vissa saker. När personer som är tex 35 har villa och två bilar och chefsbefattningar, tänker jag att "hjälp, de är för unga för det, JAG är ju för ung för det". En kompis har förklarat för mig att jag blandar ihop ålder med livsstil i just de sammanhangen, och det stämmer ju uppenbarligen, men jag fortsätter att reagera likadant för det.

Jag känner mig också ofta som ett barn jämfört med "riktiga vuxna" i "dessa tider" när folk har det jobbigt med elräkningar och räntor och här sitter jag med fjärrvärme, hushållsel och inga lån. Fast när dessa "riktiga vuxna" då är decennier yngre än jag, tänker jag ändå att de snarare spelar vuxna än är det.

Jag undviker naturligtvis att agera på dessa känslor något nämnvärt, jag säger inte till 30+ att de är för unga för vad de håller på med, eller så. Men jag har någon sorts känsla i den riktningen.

Men den sortens känslor. Som bara handlar om mig, det som låter nedlåtande i det har enbart att göra med att jag inte hittar bättre sätt att formulera mig. Jag fattar naturligtvis att det är en himla bra grej att ha lite ordning på sitt liv vid 30+! (Att många sedan har en helt annan ordning än jag, handlar som sagt egentligen inte om ålder. Det bara känns så för mig.)

Samtidigt har jag inget emot att åldras, och jag tycker tex att jag relativt min ålder hittills snarare ser bättre ut än som ung.

 

[Midsommarblomster]

Absolut, en bra koja är en bra koja, och att bygga saker är ofta roligt (särskilt om det gäller kojor och annat som får vara lite improviserat och hejsan).

Jag är nog en av de som i någon mening känner mig yngre än jag är. Jag relaterar inte alls till det där festandet och hopplösa killar, så det har inte med det att göra, och jag relaterar inte alls lika tydligt till olika nöjen i olika perioder av livet, men jag glömmer på något vis vilka åldrar som ändå ofta hör till vissa saker. När personer som är tex 35 har villa och två bilar och chefsbefattningar, tänker jag att "hjälp, de är för unga för det, JAG är ju för ung för det". En kompis har förklarat för mig att jag blandar ihop ålder med livsstil i just de sammanhangen, och det stämmer ju uppenbarligen, men jag fortsätter att reagera likadant för det.

Jag känner mig också ofta som ett barn jämfört med "riktiga vuxna" i "dessa tider" när folk har det jobbigt med elräkningar och räntor och här sitter jag med fjärrvärme, hushållsel och inga lån. Fast när dessa "riktiga vuxna" då är decennier yngre än jag, tänker jag ändå att de snarare spelar vuxna än är det.

Jag undviker naturligtvis att agera på dessa känslor något nämnvärt, jag säger inte till 30+ att de är för unga för vad de håller på med, eller så. Men jag har någon sorts känsla i den riktningen.

Men den sortens känslor. Som bara handlar om mig, det som låter nedlåtande i det har enbart att göra med att jag inte hittar bättre sätt att formulera mig. Jag fattar naturligtvis att det är en himla bra grej att ha lite ordning på sitt liv vid 30+! (Att många sedan har en helt annan ordning än jag, handlar som sagt egentligen inte om ålder. Det bara känns så för mig.)

Samtidigt har jag inget emot att åldras, och jag tycker tex att jag relativt min ålder hittills snarare ser bättre ut än som ung.

Jag fattar! Jag kan relatera till att tänka att personer som är yngre än jag, är väldigt unga. Jag tror att det hänger kvar från skolåldern när det faktiskt var en ganska stor skillnad på några år. Det var skillnad på att vara 18 och 16, eller 14. Det där hängde kvar länge och när jag dejtade hade jag först en åldersinställning på apparna på två år äldre än mig, och uppåt. Sedan min egen ålder och uppåt. Jag trodde inte att jag skulle ha så mycket gemensamt med yngre. När jag skulle fylla 30 insåg jag att de som är yngre inte är barn längre och drog ner två år till, och bland dem dök min man upp.

Men än idag så glömmer jag av mig. Nu ska min lillebror få barn, och jag höll på att trilla baklänges när han berättade det. Han är född 2000, och jag fick tänka till ett varv tills jag kom på att han är ju 26 vilket inte alls är en häpnadsväckande ålder för att få barn i. Det är som att min hjärna har programmerats under skoltiden och inte tycks uppdatera sig på att vi alla blivit vuxna, inte bara jag.

 

[Palermo]

Jag fattar! Jag kan relatera till att tänka att personer som är yngre än jag, är väldigt unga. Jag tror att det hänger kvar från skolåldern när det faktiskt var en ganska stor skillnad på några år. Det var skillnad på att vara 18 och 16, eller 14. Det där hängde kvar länge och när jag dejtade hade jag först en åldersinställning på apparna på två år äldre än mig, och uppåt. Sedan min egen ålder och uppåt. Jag trodde inte att jag skulle ha så mycket gemensamt med yngre. När jag skulle fylla 30 insåg jag att de som är yngre inte är barn längre och drog ner två år till, och bland dem dök min man upp.

Men än idag så glömmer jag av mig. Nu ska min lillebror få barn, och jag höll på att trilla baklänges när han berättade det. Han är född 2000, och jag fick tänka till ett varv tills jag kom på att han är ju 26 vilket inte alls är en häpnadsväckande ålder för att få barn i. Det är som att min hjärna har programmerats under skoltiden och inte tycks uppdatera sig på att vi alla blivit vuxna, inte bara jag.

Ja, när min bonusdotter berättade att hon var gravid var vi flera generationer samlade, och vi blev alla förskräckta på grund av hennes ringa ålder. Någon sekund senare hade vi alla räknat ut att hon var åtminstone något år äldre än vad någon av oss andra var när vi fick våra första barn... Min son frågade mig när han började andra klass i lågstadiet om folk liksom krymper för varje generation, för han tyckte att ettorna var så extremt små numera...

Något är ju uppenbarligen väldigt svårt med åldrar, samtidigt som det ju på många sätt inte alls är viktigt. Bara klurigt.

Men jag undrar om alla (de flesta) som hållit sig undan från villa-volvo-vovve på olika vis, har en känsla av att vara eller ses som barnsliga. Det är ju trots allt väldigt tydligt i vår kultur, att det är ungefär så vuxen definieras, samtidigt som vi vet att många inte vill ha det och kanske ännu fler helt saknar förutsättningar att få det, oavsett vad de vill.

 

[villhöver]

Blir 38 i år

 

[Midsommarblomster]

Men jag undrar om alla (de flesta) som hållit sig undan från villa-volvo-vovve på olika vis, har en känsla av att vara eller ses som barnsliga. Det är ju trots allt väldigt tydligt i vår kultur, att det är ungefär så vuxen definieras, samtidigt som vi vet att många inte vill ha det och kanske ännu fler helt saknar förutsättningar att få det, oavsett vad de vill.

Det tror jag absolut.

 

[LenaH]

Jaha, ja, då baseras det nog enbart på att vi har olika idéer om vad det innebär att bli äldre. Personen du beskriver tänker jag är en personlighetstyp, mer än en ålder, och kanske till och med en väldigt sällsynt sådan. Det låter mer som ett kvinno/modersideal på 40-talet? Och då är det ju inte konstigt att man inte upplever att man lever upp till det, om det dessutom kommer med att man alltid måste veta var skåpet ska stå. Jag tänker nog snarare att vi alla har både barnsligheter och osäkerheter som följer oss hela vägen till ålderns höst.

Just vad gäller mig själv så tror jag en del handlar om att jag inte har barn, de flesta barnlösa/fria jag känner slutar liksom att utvecklas vid säg 32?
Jag lever mitt liv ungefär som jag gjorde vid 30, har inte blivit dressyrtant (än) osv.

Med det sagt så brukar jag inte beskriva mig som yngre eller ungdomlig eller liknande, jag älskar att vara medelålders och utnyttjar pondusen som jag erövrat med åren.

 

[TinyWiny]

Jag har aldrig riktigt fattat vad folk menar när de säger att de känner sig äldre eller yngre än sin faktiska ålder... Kanske för att jag inte fattar vad det finns för krav på hur man ska vara, tänka och bete sig under olika åldrar?...

Samma här. Jag är som jag är oavsett ålder. Jag kan tycka att det är konstigt men ibland också intressant när folk menar att de är/känner sig yngre/äldre än de är för jag har aldrig känt så.

Fyller förövrigt 54 i maj och fick nyss trofe för 20 år på buke Började läsa här något tidigare.

 

[Bison]

Just vad gäller mig själv så tror jag en del handlar om att jag inte har barn, de flesta barnlösa/fria jag känner slutar liksom att utvecklas vid säg 32?
Jag lever mitt liv ungefär som jag gjorde vid 30, har inte blivit dressyrtant (än) osv.

Med det sagt så brukar jag inte beskriva mig som yngre eller ungdomlig eller liknande, jag älskar att vara medelålders och utnyttjar pondusen som jag erövrat med åren.

Det tror jag med
Jag säger inte att jag känner mig yngre än mina 40 år eftersom jag inte vet hur det ska kännas men jag känner ingen skillnad alls mot hur jag var när jag var typ 25 år.
Har alltid varit en ganska tuff person som gått min egen väg och inte brytt mig om normer eller vad andra tycker.
Jag är väl lite lugnare nu kanske men har fortfarande lika dålig impulskontroll och konsekvenstänk

 

[Valle]

Samma här. Jag är som jag är oavsett ålder. Jag kan tycka att det är konstigt men ibland också intressant när folk menar att de är/känner sig yngre/äldre än de är för jag har aldrig känt så.

Fyller förövrigt 54 i maj och fick nyss trofe för 20 år på buke Började läsa här något tidigare.

Heeeeey, jag fyller också 54 i maj!

 

[Asko]

Förra gången jag skrev CV när jag var arbetslös (för bara 3-4 år sedan) så skrev jag i mitt personliga brev att jag var en tjej. Nu i mitt nya personliga brev så kände jag plötsligt när jag krypit över en viss ålder att det blev fånigt att beskriva sig som tjej och skrev kvinna istället

 

[grodan21]

Förra gången jag skrev CV när jag var arbetslös (för bara 3-4 år sedan) så skrev jag i mitt personliga brev att jag var en tjej. Nu i mitt nya personliga brev så kände jag plötsligt när jag krypit över en viss ålder att det blev fånigt att beskriva sig som tjej och skrev kvinna istället

Är äldre än dig och vet inte om jag skulle beskriva mig som kvinna, men inte heller tjej kanske

 

[Asko]

Är äldre än dig och vet inte om jag skulle beskriva mig som kvinna, men inte heller tjej kanske

Jag visste inte heller hur jag skulle beskriva mig, därav det fick bli en kvinna.
Skulle inte passa med "34 vintrar" heller

Edit: Fast jag hade ju kunnat skriva bara att jag är 34 år .... kom jag på nu

 

[grodan21]

Jag visste inte heller hur jag skulle beskriva mig, därav det fick bli en kvinna.
Skulle inte passa med "34 vintrar" heller

Edit: Fast jag hade ju kunnat skriva bara att jag är 34 år .... kom jag på nu

Skriver inget om ålder alls, det blir en glad överraskning

 

[Asko]

Skriver inget om ålder alls, det blir en glad överraskning

Jag inbillar mig att jag är ännu i den ålder som åldern är en fördel

 

[grodan21]

Jag inbillar mig att jag är ännu i den ålder som åldern är en fördel

De får räkna efter själva, de får när jag gick på gymnasiet jag är ju också 90-talist så är inte så mycket äldre än dig