Hur gamla är vi?

[Midsommarblomster]

Om vi räknar bort riktigt små barn, så kommer jag inte riktigt på hur jag skulle anpassa språket efter andras ålder. Menar du att du gör det?

Själv anpassar jag nog samtalsämnen, men egentligen mer efter vilken relation jag har till personen än hens ålder (av lätt insedda skäl är min relation till min 14-åriga bonus annorlunda än tex den med mina bästa vänner).

Jag beskrev det lite tidigare i tråden. Men när jag pratar med yngre har jag nog ett förhållningssätt att folk också måste få skapa sina egna erfarenheter. Man kan inte skriva folk på näsan, och det är väl det jag upplever lite kan ske här på forumet ibland. Unga personer ber om råd och tonaliteten är ”du måste väl förstå att”, trots att nog ingen av oss förstod samma sak i den åldern. Jag tror inte heller tonåringar är särskilt mottagna för den typen av uppläxningar. Medan om jag pratar med äldre så kan jag nog vara lite mer direkt. Även om jag generellt undviker att låta uppläxande. En nyans, bara.

 

[sthu]

Nåt jag har svårt för att det faktiskt är 26 år sen millennieskiftet var. Förlåt alla mina kollegor som är födda 200X, ni är för små för att flytta hemifrån, utbilda er och arbeta.
Jag blir alltid lika ställd när det kommer en ny kollega som är född typ 2002. Då kan man ju omöjligt vara äldre än typ 6 år? Eller...?

Jag stannade själv i 25 årsåldern, så min tideräkning är fast på 2013 nånting.

 

[Johanna1988]

Blir 43

 

[Midsommarblomster]

Jag är för övrigt också en sån som alltid känt mig äldre. Fann en lättnad i att fylla 30 när de flesta andra hade 30-års kris, för någonstans kändes det mer i linje med mitt inre. Känner lite samma inför att fylla 40 om två år. ”Lillgammal”, som min mamma alltid beskrivit mig. Jag står och tittar mig i hårbotten och undrar varför jag inte fått några gråa hår ännu, tills jag kommer på att just det, jag är bara 38.

Sen är det inte så att jag längtar, heller. Jag är smärtsamt medveten om att tiden, och livet, går. Det behöver verkligen inte gå fortfarande. Men jag är nog bara en lugn själ, innerst inne, och det är lite skönt när omgivningen börjar matcha det.

 

[marti130]

Jag fyller 70 i höst, fan vet hur det gick till! Leker fortfarande med dockskåp och ponnyer.

 

[Palermo]

Jag beskrev det lite tidigare i tråden. Men när jag pratar med yngre har jag nog ett förhållningssätt att folk också måste få skapa sina egna erfarenheter. Man kan inte skriva folk på näsan, och det är väl det jag upplever lite kan ske här på forumet ibland. Unga personer ber om råd och tonaliteten är ”du måste väl förstå att”, trots att nog ingen av oss förstod samma sak i den åldern. Jag tror inte heller tonåringar är särskilt mottagna för den typen av uppläxningar. Medan om jag pratar med äldre så kan jag nog vara lite mer direkt. Även om jag generellt undviker att låta uppläxande. En nyans, bara.

Egentligen tror jag att i stort sett alla tycker att de undviker att låta uppläxande, iofs. Sen varierar det förvisso hur väl folk lyckas, eller vad man tycker krävs för ett undantag. Tror jag.

 

[FeatherCloud]

Jag är för övrigt också en sån som alltid känt mig äldre. Fann en lättnad i att fylla 30 när de flesta andra hade 30-års kris, för någonstans kändes det mer i linje med mitt inre. Känner lite samma inför att fylla 40 om två år. ”Lillgammal”, som min mamma alltid beskrivit mig. Jag står och tittar mig i hårbotten och undrar varför jag inte fått några gråa hår ännu, tills jag kommer på att just det, jag är bara 38.

Sen är det inte så att jag längtar, heller. Jag är smärtsamt medveten om att tiden, och livet, går. Det behöver verkligen inte gå fortfarande. Men jag är nog bara en lugn själ, innerst inne, och det är lite skönt när omgivningen börjar matcha det.

Jag hävdade redan på högstadiet att min mentala ålder var 36. Och när jag fyllde 36 kändes det rimligt, jag hade äntligen vuxit ikapp min personlighet och pusselbitar föll på plats Hittills har livet bara blivit bättre och bättre ju äldre jag blivit, men att fylla 40 var ändå lite konstigt, ny förstasiffra liksom...

 

[Midsommarblomster]

Egentligen tror jag att i stort sett alla tycker att de undviker att låta uppläxande, iofs. Sen varierar det förvisso hur väl folk lyckas, eller vad man tycker krävs för ett undantag. Tror jag.

Stämmer säkert för många. Men på det här forumet upplever jag absolut att det finns en del som gärna axlar den rollen.

 

[Palermo]

Stämmer säkert för många. Men på det här forumet upplever jag absolut att det finns en del som gärna axlar den rollen.

Man exponerar sig ju för väldigt många åsikter här.

 

[sassiball]

Egentligen tror jag att i stort sett alla tycker att de undviker att låta uppläxande, iofs. Sen varierar det förvisso hur väl folk lyckas, eller vad man tycker krävs för ett undantag. Tror jag.

Jag tror tvärtom - vissa njuter av och är stolta över att låta uppläxande

Midsommarblomster hör dock inte till dessa, alltid snäll och trevlig.

 

[lingonben]

Försvann inte mycket i en krasch? Jag hade annat nick då som jag vill minnas att det försvann på något sätt.

Så kanske det var!

 

[pajaztar]

Försvann inte mycket i en krasch? Jag hade annat nick då som jag vill minnas att det försvann på något sätt.

Ja det var en stor krasch sommaren 2001 och då fick man ”börja om”. Jag är 40 (blir 41 i augusti) och registrerade mig när jag var 14-15 första gången.

 

[Emiro]

Jag fyller 49 i sommar, har hängt här sen stallet-tiden men då under annat nick.

 

[Lightzone]

Fyller 37 till hösten

 

[Midsommarblomster]

Jag har svårt att förstå det här med att känna sig yngre, så om någon relaterar till det så får ni gärna förklara hur det känns för er. När jag tänker på mig själv som yngre så tänker jag på en person som hade svårt att sätta gränser och säga ifrån, som accepterade alldeles för mycket skit från killar och kom med förklaringar och undanflykter å deras vägnar, som famlade i vad jag ville i livet, som älskade alkohol och fest, som behövde bekräftelse av omgivningen. Som också givetvis hade väldigt roligt och utforskade både världen och relationer. Men att tänka "jag känner mig fortfarande som 25" som jag hör en del säga blir för mig helt tokigt. Jag känner mig verkligen inte som den person jag var då, och jag tror ju att de allra flesta, liksom jag, växer och utvecklas med tiden. Så vad innebär det att känna sig yngre, är det att vi har olika uppfattning om vad det innebär att vara ung respektive äldre? Jag har många barnsliga sidor, kan jag tycka. Jag älskar barnlitteratur, bada naken och bygga kojor och snögubbar med barnen. Men jag tänker att det är sådant som man rimligtvis kan gilla i alla åldrar. En bra koja är ju en bra koja, liksom.

 

[Iamia]

För mig är det att inte särskilt mycket ”inom mig” har ändrats sedan jag var yngre. Jag har nog aldrig känt/varit som det där du beskriver ovan. När jag var barn var jag väldigt lillgammal. Trivdes aldrig med andra barn utan var hellre med vuxna. Blev utfryst under skoltiden, men fattade aldrig riktigt att jag nog egentligen blev mobbad. Brydde mig helt enkelt inte, och de få gånger jag verkligen brydde mig gjorde jag för det mesta något åt det. Var inte heller ”stökig” som tonåring utan det liksom bara knallade på. Både de sidor av mig som är ”bra” och ”dåliga” har alltid funnits där i någorlunda samma proportioner. Jag bryr mig möjligen ändå lite mindre om vad andra tycker är ”passande” nu, än när jag var yngre, men det är nog det enda som jag kan komma på.

Om jag tänker på hur det ”borde” kännas att väldigt snart vara 50 år, så är det absolut inte samstämmigt med det jag känner. (Fråga inte exakt hur jag tror att det borde kännas, för det vet jag inte, men lite åt hållet att man känner sig ”mogen”, ”trygg i sig själv” och har ”landat i livet” liksom?) För mig är det mer att jag känner mig som mig själv och inte en ålder, och eftersom jag känner mig ungefär likadan som när jag var 15 eller 20, så känns det ju som om mitt mentala jag är yngre än mina 50?

Jag är kanske bara dålig på att växa och utvecklas, vad vet jag?

 

[abc]

Jag är född på -60 talet och min insida går absolut inte i takt med min ålder. På de flesta punkter känner jag mig som jag alltid gjort. Men utsidan förändras.

 

[Badger]

Om vi räknar bort riktigt små barn, så kommer jag inte riktigt på hur jag skulle anpassa språket efter andras ålder. Menar du att du gör det?

Själv anpassar jag nog samtalsämnen, men egentligen mer efter vilken relation jag har till personen än hens ålder (av lätt insedda skäl är min relation till min 14-åriga bonus annorlunda än tex den med mina bästa vänner).

Känner att jag borde göra det. Har några gånger pratat med 18-27 åringar och de reagerar annorlunda än jämnåriga när man säger samma sak. Som om det var skarpare än det man säger (de gråa håren liksom lägger till emfas ). Svårt att så att säga argumentera, diskutera, bättre att bara hålla med. (vilket jag tycker är extremt svårt, jag har aldrig pratat speciellt till barn, men jag inser att man nog bör göra det när man blivit 50 och pratar med någon som är 20. Iom att de reagerar annorlunda på det man säger. Så man borde nog prata speciellt mjukt och inkännande, typ moderligt, med dem, eller ngt. På Buke har jag noll koll på någons ålder så där får det väl gå bort.)

 

[Badger]

Jag har svårt att förstå det här med att känna sig yngre, så om någon relaterar till det så får ni gärna förklara hur det känns för er. När jag tänker på mig själv som yngre så tänker jag på en person som hade svårt att sätta gränser och säga ifrån, som accepterade alldeles för mycket skit från killar och kom med förklaringar och undanflykter å deras vägnar, som famlade i vad jag ville i livet, som älskade alkohol och fest, som behövde bekräftelse av omgivningen. Som också givetvis hade väldigt roligt och utforskade både världen och relationer. Men att tänka "jag känner mig fortfarande som 25" som jag hör en del säga blir för mig helt tokigt. Jag känner mig verkligen inte som den person jag var då, och jag tror ju att de allra flesta, liksom jag, växer och utvecklas med tiden. Så vad innebär det att känna sig yngre, är det att vi har olika uppfattning om vad det innebär att vara ung respektive äldre? .

Jag tänker att folk tänker att folk i en viss ålder är moderliga, faderliga, omhändertagande, eleganta, har ett vackert hem och bara bryr sig om inredning och matlagning och barnafostrande. Äger en värdighet och älskar att stryka skjortor. (dock har jag ju förstått att det finns mängder av 19-45 åringar som älskar precis sådant. Själv har jag aldrig gjort det.)

Så

Tänker att det är den här delen som är grejen

Jag har många barnsliga sidor, kan jag tycka. Jag älskar barnlitteratur, bada naken och bygga kojor och snögubbar med barnen. Men jag tänker att det är sådant som man rimligtvis kan gilla i alla åldrar. En bra koja är ju en bra koja, liksom

Att många gillar just det och därför inte känner sig som sin ålder. Dvs som en självsäker stadig tanta/gubbe med värdighet i varje steg. En matriark/patriark som vet bäst och kan berätta vart skåpet ska stå i alla lägen.

Jag har aldrig varit så som du skrev i övre biten party animal, famla, älska alkohol, utforska relationer. Inte accepterat någonting alls från killar. Men hade och har alltid haft dåligt självförtroende och behov av bekräftelse och det har jag fortfarande . Därav avsaknad av den moderliga värdigheten. Jag undviker alltid att ha en åsikt om vart skåpet ska stå.

 

[Midsommarblomster]

Jag tänker att folk tänker att folk i en viss ålder är moderliga, faderliga, omhändertagande, eleganta, har ett vackert hem och bara bryr sig om inredning och matlagning och barnafostrande. Äger en värdighet och älskar att stryka skjortor. (dock har jag ju förstått att det finns mängder av 19-45 åringar som älskar precis sådant. Själv har jag aldrig gjort det.)

Så

Tänker att det är den här delen som är grejen

Att många gillar just det och därför inte känner sig som sin ålder. Dvs som en självsäker stadig tanta/gubbe med värdighet i varje steg. En matriark/patriark som vet bäst och kan berätta vart skåpet ska stå i alla lägen.

Jag har aldrig varit så som du skrev i övre biten party animal, famla, älska alkohol, utforska relationer. Inte accepterat någonting alls från killar. Men hade och har alltid haft dåligt självförtroende och behov av bekräftelse och det har jag fortfarande . Därav avsaknad av den moderliga värdigheten.

Jaha, ja, då baseras det nog enbart på att vi har olika idéer om vad det innebär att bli äldre. Personen du beskriver tänker jag är en personlighetstyp, mer än en ålder, och kanske till och med en väldigt sällsynt sådan. Det låter mer som ett kvinno/modersideal på 40-talet? Och då är det ju inte konstigt att man inte upplever att man lever upp till det, om det dessutom kommer med att man alltid måste veta var skåpet ska stå. Jag tänker nog snarare att vi alla har både barnsligheter och osäkerheter som följer oss hela vägen till ålderns höst.