Hur länge vågar man vänta?

[Petruska]

Så varför skriver du som du gör här? Du verkar bli provocerad.

Så uppfattar jag det också.

 

[Hyacinth]

Jag måste också fråga, vad är det för fel på att vara "good enough"?
Jag tror att de flesta strävar efter att vara jämställda, nästan alla misslyckas antagligen (iaf om man pratar om millimeterrättvisa), men är inte huvudsaken att man är medveten och försöker så mycket man kan enligt sina personliga omständigheter? Att man pratar om det med sina barn och gör dem medvetna?

Precis som att innan många blir föräldrar så har de en bild av vilken perfekt förälder de ska vara. Sedan blir det verkligt med livets alla svängar och de inser att man får göra så gott man...och det är helt ok.

Men jag tror att om jag hade släppt på vissa av sakerna (inte "napp eller inte napp"-grejer) då hade vi inte levt ihop idag och definitivt inte väntat barn nr 2.
Det har säkert varit "onödigt" jobbigt ibland, men det har också gjort att vi kan leva vidare tillsammans.
Hade inte den där strävan efter jämställdhet funnits utan vi bara hade tagit enklast möjliga väg hade jag varit vansinnigt bitter på min partner som inte värderade vårt förhållande mer än så.

Att jag nu är inkapabel till typ allt är faktiskt bra för vårt förhållande hur tragiskt det än låter, eftersom nu syns ALLT jag normalt gör. Jag kan inte handla en liter mjölk själv.

 

[Ray]

Därför att man inte är fri från samhällets påverkan hur hårt man än anstränger sig, det finns där precis hela tiden.

Jag tänker på i hemmet- alltså att båda gör lika mycket (eller som i vårt fall mannen ofta mer) med hushåll, barn och det där projektledandet.
Det är väl ändå rätt lätt att hålla koll på. Man kan väl föra dagbok en månad och jämföra sen?

 

[Imogen]

Jag har väl hela tiden skrivit om uppdelning som riskfaktor? Vem har nämnt förbud?
Jag vet inte riktigt hur du har läst..

Och måste man så måste man. Men så långt det är möjligt kommer iaf jag vilja försöka annorlunda.

Nej du har inte skrivit om förbud. Jag skrev att jag förstod att du menade det som en riskfaktor och inte ett förbud.

 

[Imogen]

Och jag kan inte för mitt liv begripa hur du kan få det MiniLi skriver till det här?! Vad i hela världens namn har du svarat på? Exakt var i det du citerar skriver hon att man ska göra allt i ett hushåll tillsammans? EXAKT var??

Och jag kan för mitt liv inte begripa hur du fick det till att jag skrev att MiniLi hade skrivit allt det där.

Jag började med att skriva hur jag hade förstått hennes utgångspunkt med idealbild och att avsteg var en riskfaktor. Sen utifrån det fortsatte jag med ett eget resonemang där jag skrev varför jag tyckte det var orimligt. Allt var skrivet som frågor.

Det är resonemanget med idealbilden och att alla avsteg skulle vara riskfaktorer jag har ifrågasatt.

 

[Imogen]

Hos oss har det verkligen råkat bli så och det är faktiskt risken. Jag tvättar och han lagar mat (han avskyr att laga mat båda samtidigt) och handlar och jag diskar osv. Vi städar tillsammans, det är liksom "enklast" det är det. Men barnen riskerar ju tycka att matlagning är mansgöra och bakning kvinnogöra. Enda fördelen är att samhället inte är helt med på det giget och kan motverka.

Jag ser verkligen MiniLis poäng och jag ser verkligen akos poäng. Jag håller med om båda.

Ett annat alternativ är ju att man diskar, tvättar, bakar, lagar mat och allt vad det kan vara ungefär varannan gång. Att mamma inte alltid bakar och pappa inte alltid diskar. Att barnen ska få med sig att alla hushållssysslor både görs av män och kvinnor tycker jag är jätteviktigt! Men varför man ska göra dem samtidigt förstår jag inte poängen med.

 

[Kilauea]

Och där har du ju då ett lysande exempel på hur svårt det är att vara jämställd när samhället inte är det!

Det kommer ju att bli oerhört svårt för er att leva jämställt som föräldrar utifrån de förutsättningarna.

Absolut kommer det bli svår och långt ifrån jämställt. Jag förstår att det inte passar alla, men så länge bägge parter är nöjda så är det väl bra.

 

[Petruska]

Absolut kommer det bli svår och långt ifrån jämställt. Jag förstår att det inte passar alla, men så länge bägge parter är nöjda så är det väl bra.

Jovisst, om det nu är nöjdhet man är ute efter, och så får det bli som det blir med jämställdheten. Precis som jämställdhet inte är det mest praktiska, är högst troligt inte heller jämställdhet det enklaste sättet att bli nöjd. Men man kan ju vilja eftersträva jämställdhet ändå, man kan tycka att det är viktigare än att allting är mest praktiskt och/eller viktigare än att bli nöjd på enklast möjliga vis.

 

[Mabuse]

Jag skrev inget om rosor.
Jag grundade på att om vädret är dåligt säger ofta min sambo " inte ska du behöva ut i regnet, jag tar hundarna " och jag skulle personligen ljuga om jag sa att jag inte uppskattar att titta på tv medan han går ut i leran.
Det är gentlemen i mina ögon och inte ett smack jämställt men ändå svårt att inte uppskatta.

Jag har nog aldrig tänkt på sånt som att det har med gentlemannaskap och att göra saker för sin kvinna att göra. Utan mer att han gör sånt för att han bryr sig om mig, för att jag är viktig, typ.

Idag t ex så har jag jobbat som en galning ända inpå småtimmarna hela veckan, så nu när det är lördag har han tagit barnen och åkt till sina föräldrar för att jag ska få vara hemma ifred och vila. Det ser jag nog mer som att gör det för att han bryr sig om mig och tar hand om mig som partner, än för att han är en gentleman som tar hand om sin kvinna. Han är en vuxen som tar hand om sin partner, snarare, på samma sätt som jag försöker vara för honom. Särskilt traditionellt manligt är det väl ändå inte eftersom hans omsorg den här gången yttrade sig i att ta hand om barnen så att jag kunde satsa på jobbet.

 

[Petruska]

Jag har nog aldrig tänkt på sånt som att det har med gentlemannaskap och att göra saker för sin kvinna att göra. Utan mer att han gör sånt för att han bryr sig om mig, för att jag är viktig, typ.

Idag t ex så har jag jobbat som en galning ända inpå småtimmarna hela veckan, så nu när det är lördag har han tagit barnen och åkt till sina föräldrar för att jag ska få vara hemma ifred och vila. Det ser jag nog mer som att gör det för att han bryr sig om mig och tar hand om mig som partner, än för att han är en gentleman som tar hand om sin kvinna. Han är en vuxen som tar hand om sin partner, snarare, på samma sätt som jag försöker vara för honom.

När jag läste @Ray s inlägg, tänkte jag mig att det där har att göra med hur man pratar. Och hur man pratar visar ju hur man tänker.

Dvs, om jag är trött och sliten och min man då avlastar mig så gör det stor skillnad om han så att säga "bara gör det", ungefär som du beskriver.

Eller om han gör det medan han pratar om det som något att "göra för sin kvinna". Det senare skulle ge mig antingen ett raseriutbrott eller ett fnitteranfall. Men vi skulle absolut ha en diskussion att ta, oavsett min omedelbara reaktion.

 

[Mabuse]

När jag läste @Ray s inlägg, tänkte jag mig att det där har att göra med hur man pratar. Och hur man pratar visar ju hur man tänker.

Dvs, om jag är trött och sliten och min man då avlastar mig så gör det stor skillnad om han så att säga "bara gör det", ungefär som du beskriver.

Eller om han gör det medan han pratar om det som något att "göra för sin kvinna". Det senare skulle ge mig antingen ett raseriutbrott eller ett fnitteranfall. Men vi skulle absolut ha en diskussion att ta, oavsett min omedelbara reaktion.

Jag har nog lite egotrippat tänkt att sånt förtjänar jag för att jag är jag, inte för att jag är kvinna, så att säga.

Skulle han ha sagt att jag vill vara en gentleman och ta hand om min kvinna, så jag tar barnen, så hade jag nog betraktat det som ett ganska trist skämt.

 

[Petruska]

Jag har nog lite egotrippat tänkt att sånt förtjänar jag för att jag är jag, inte för att jag är kvinna, så att säga.

Skulle han ha sagt att jag vill vara en gentleman och ta hand om min kvinna, så jag tar barnen, så hade jag nog betraktat det som ett ganska trist skämt.

Lite så, ja.Ett dåligt skämt (och för mig en smärre katastrof om det inte är ett skämt). Man blir helt enkelt inte en gentleman av att ta ansvar för sin familj och avlasta sin fru när hon behöver det. På det viset blir man en vettig man att leva med, i delaktighet.

Gentlemannen handlar för mig typiskt inte om att delaktighet, utan om andra - mycket tristare - saker.

 

[Ray]

När jag läste @Ray s inlägg, tänkte jag mig att det där har att göra med hur man pratar. Och hur man pratar visar ju hur man tänker.

Dvs, om jag är trött och sliten och min man då avlastar mig så gör det stor skillnad om han så att säga "bara gör det", ungefär som du beskriver.

Eller om han gör det medan han pratar om det som något att "göra för sin kvinna". Det senare skulle ge mig antingen ett raseriutbrott eller ett fnitteranfall. Men vi skulle absolut ha en diskussion att ta, oavsett min omedelbara reaktion.

Klart det har med omtanke att göra.
Men en av oss är mer omtänksam känner jag särskilt när det gäller obekväma uppgifter i dåligt väder. Är det bara jag som har det så?

 

[Ray]

Jag har nog lite egotrippat tänkt att sånt förtjänar jag för att jag är jag, inte för att jag är kvinna, så att säga.

Skulle han ha sagt att jag vill vara en gentleman och ta hand om min kvinna, så jag tar barnen, så hade jag nog betraktat det som ett ganska trist skämt.

Tror ingen säger så mer än Björn Ranelid

 

[Mabuse]

Klart det har med omtanke att göra.
Men en av oss är mer omtänksam känner jag särskilt när det gäller obekväma uppgifter i dåligt väder. Är det bara jag som har det så?

Nej, det finns säkert fler som har det som du, men obekväma uppgifter i dåligt väder faller lika på oss båda. Jag har nog aldrig ens tänkt på att det skulle kunna vara "mansgöra". Saker som kräver styrka och längd, däremot, de faller ofta på min man. Om vi går och handlar så lär han bära matkassen, även om jag skulle ha orkat ta den också. Han är väldigt mycket starkare än jag, så relativt sett är det lättare för honom att bära den.

 

[Ray]

Nej, det finns säkert fler som har det som du, men obekväma uppgifter i dåligt väder faller lika på oss båda. Jag har nog aldrig ens tänkt på att det skulle kunna vara "mansgöra". Saker som kräver styrka och längd, däremot, de faller ofta på min man. Om vi går och handlar så lär han bära matkassen, även om jag skulle ha orkat ta den också. Han är väldigt mycket starkare än jag, så relativt sett är det lättare för honom att bära den.

Haha, jag bär gärna men stannar tacksamt inne i dåligt väder. Jag blir gärna lite tvär om han tar kassen för att han är starkare fast jag kan. Känns som att han inte skulle tro att jag kan och att jag är klen... Min sambo tycker det är lite jobbigt för han hade gärna gjort det...
Jag försöker hitta vad det är för samhällsnormer jag inte märker som gör livet så ojämnt?

 

[YorkWann]

Du citerar henne? och skriver exempelvis

"Men om jag har fattat det rätt så är enligt dig idealbilden för ett jämställt förhållande när det gäller hushållsarbete att båda parter gör allting tillsammans samtidigt? Att avvika från detta är en riskfaktor för jämställdheten som man måste förhålla sig till?

Jag måste isf fråga om du känner något som lever såhär? Som gör varenda hushållssyssla tillsammans?"

MiniLi har inte skrivit att man ska göra all hushållssysslor tillsammans, så jag undrar igen: Exakt var skriver hon att par ska göra varenda hushållssyssla TILLSAMMANS?

 

[SaraMara]

Jag vet inte om tråden bidragit mest till att avskräcka mig eller funderingar på att det kanske kan funka.. Båda kanske
Men jag känner mig helt klart lugnare i 30-års-krisen så där har tråden absolut fyllt en funktion

Jag svarar på det här inlägget istället för det första, orkar inte hoppa tillbaka.

Jag blev gravid när jag var 34. Min sambo och jag hade då gått från "vill absolut inte" till "skulle inte bryta ihop om vi tabbade oss" till "är vi verkligen säkra på att vi aktivt vill avstå". En process som tog sisådär 17 år.

Inför att vi bestämde oss för att "blir det så blir det" så pratade vi massor. Om barnuppfostran, engagemang, strategi, önskemål osv. Jag trycktestade vissa för mig väsentliga triggers (hasplade tex ur mig att "så skönt det skulle bli att vara hemma i 1 drygt år" för att se reaktionen - hade sambon inte direkt reagerat och protesterat och krävt att få dela lika på tiden hemma hade jag avstyrt projektet direkt innan det ens i tankesfären inletts). För mig var min möjlighet till ett bra liv viktigare än att fylla tillvaron med ett barn så hade inte sörjt att vara utan - hur lycklig jag än är över att vi valde att prova.

Jag ser oss som ett bra team, med en jämställdhet som haltar lite pga maktobalans. Jag tjänar mkt mer, har mer att säga till om, lägger mkt mer tid på mina hobbies (och pengar!), skulle stå stadigare vid ett uppbrott och har dessutom genom åren varit väldigt bortskämd med att få hushållsarbetet utfört under tiden jag varit i stallet. Vi försöker kompensera för detta på många sätt, men lyckas inte fullt ut förstås.
Vårt liv skulle heller aldrig funka om vi inte optimerade och delade upp sysslorna efter lämplighet och tid. Den som kör förbi affären handlar det som behövs, den som kommer hem först roddar med det som behövs och släpper ut hunden osv. Tjänster köper vi i stor utsträckning, tack vare min högre lön = jag köper mig fri så att jag kan få tid till mina hästar osv. Denna uppdelning hade vi dock innan barn, annars hade jag fått sälja hästarna och ge upp mitt liv - och för mig är det viktigare än absolut jämställdhet i den bemärkelsen.

Jag är förvisso inte ngn påläst teoretisk feminist, jag lever mitt liv på så sätt som gör mig lycklig. Valde man efter kärlek - men kan samtidigt säga att en man som inte krävt att få halva tiden med sitt barn för mig hade varit så oattraktiv att risken för att bli gravid varit noll.

Den stora jämställdhetsfällan med barn är omgivningens förväntningar och upplägg. Pappor som inte inkluderas i föräldragrupper, skötbord som bara finns på damtoa, arbetsgivare som ser män som går hem på lång fl som oengagerade och illojala osv.
Vår dotter är bara 6 mån men kan än så länge säga att vårt förhållande hittills inte skiftat karaktär på annat sätt än att vi på pappret är mer jämställda eftersom min inkomst under fl är lägre än annars. Samma brister och förtjänster kvarstår helt enkelt. Men så var vi inne på sjuttonde året ihop också när vi fick barn, så vi kände varandra tämligen väl - på gott och ont...

Mitt medskick är alltså att välja väl, att prata innan och att ha goda analytiska glasögon på inför beslutet. Det gör det i vart fall lite lättare att fatta ett väl underbyggt beslut.

 

[ako]

"Att komma och skriva andra på näsan att de minsann inte lever jämställt bara för att de -trots att de delar lika på både ansvar och sysslor- inte utför saker på precis det sätt du skulle vilja (nämligen samtidigt) tycker jag faktiskt bara är trångsynt och tråkigt."

Exakt var i tråden har någon skrivit dig "på näsan"? Det står verkligen ingenstans att någon tycker mannen och kvinnan i ett heterosexuellt förhållande ska göra samma hushållsarbete SAMTIDIGT. Däremot lyfter flera att det är bra att reflektera över VEM som gör VAD.

Om du tycker att tråden bara handlat om att delge varandra exempel så har du faktiskt missat poängen både MiniLi och inverterad tex skriver om.

Det är så att kvinnor i Sverige år 2014, enligt statistik från SCB, i genomsnitt hade en lön som motsvarande 71% av en mans lön och utför mer obetalt arbete i hemmet än männen. Regeringen menade i sin proposition om en jämställdhetsbonus som familjepolitisk reform att en anledning till detta var att kvinnor år 2006 tog ut nästan fyra femtedelar av föräldraledigheten. Som ett led i att förändra dessa siffror, stärka kvinnors position på arbetsmarknaden och därmed även öka jämställdheten, införde Regeringen utifrån ovan nämnda proposition en lag om jämställdhetsbonus. Tanken var att jämställdhetsbonusen som familjereform skulle göra att fler föräldrar i större grad delade lika på föräldraledigheten. Jämställdhetsbonusen innebar att föräldrar som fick barn efter den 30 juni 2008 fick en ekonomisk bonus, i form av skattelättnad det efterföljande året. Detta har inte uppfyllt sitt syfte, eftersom könsroller sitter som berget. Så ÄVEN om argumentet att han tjänar så mycket mer, därför har vi inte råd att han ska vara hemma med barnen bryts ned, ÄR de facto mannen inte hemma med barnen, varför?
Samtidigt visar forskning, att blivande pappor överlag föreställde sig som engagerade och aktivt deltagande i sina barns omsorg och ansåg att det var viktigt att ta ut föräldraledighet. Utifrån detta, kan det därför tyckas märkligt att det i någon större grad inte kunnat ses i fördelningen av föräldraledigheten mellan kvinnor och män. Par i mycket större utsträckning anger ekonomiska motiv, som kan anses vara en mer lämplig orsak, trots att mer traditionella förställningar kring moderskap och faderskap, egentligen ligger bakom deras ojämna fördelning av föräldraledighet. Delar par lika på föräldraledigheten, leder detta INTE till sämre villkor karriärmässigt för NÅGON av parterna.

Precis som någon innan i tråden nämnde så är pappor som är föräldralediga, ibland understöds av sin kvinnliga partner t.ex. genom att denne tar semester samtidigt som hennes partner är föräldraledig eller jobbar deltid. Därmed är pappors uttag av föräldraledighet inte likställt med att det är de som har det primära ansvaret över omsorgsarbetet eller minskar kvinnans arbetsbelastning vad gäller det obetalda jobbet i hemmet.

En annan bra grej över att reflektera över både hushållsarbete och föräldraledighet, är att föräldrar som tar ut en mer jämnt fördelad föräldraledighet, så ökade sannolikheten för att par höll ihop det första året efter barnets födelse. Mäns ökade deltagande i barnomsorgen, som pappornas längre uttag av föräldraledighet förväntas medföra, är anledningen till den minskade risken för skilsmässa eller separation det första året efter barnets födelse.

Men visst, undantagen finns....

Källorna är SCB, Försäkringskassan och Proposition 2007/08:93.

Jag är med dig i varendaste ord av det du saxat från källorna! Det är tråkigt att det ser ut som det gör, men faktiskt roligt att det hela tiden faktiskt verkar förbättras även om man kan önska att det gick fortare! Och även om det är snedfördelat så finns det som tur är gott om sjyssta, vettiga snubbar som är föräldralediga i gråaste november och sköter bäbis och hämtar och lämnar ev syskon på skola/ fsk etc, etc- dvs är föräldraledig "på riktigt". Här omkring (villaområde m mkt akademiker- jag är lite av en främmande fågel som ridlärare ) verkar det t o m vara normen att männen är f l i alla fall ett halvår, men där vi bodde förut (Jordbruksbygd) uppfattade jag uppdelningen som mer traditionell och där såg jag också exempel på t ex tidigare nämnda altanbyggande .
Personligen är jag för delad f l- förstås- även om jag inte är övertygad om en absolut tvingande regel på 50/50 är rätt väg att gå, och själva har vi varit fl ganska exakt lika mycket- dock lite varierat med de olika barnen p g a min jobbsituation. Hade vi båda haft fasta jobb när alla barn föddes hade vi splittat rakt av. Att båda föräldrar är hemma med barnen ensamma någon period tror jag är jätteviktigt, och bekräftas ju också av statistiken.

Jag vet inte om det finns någon bestämd definition av vad jämställdhet är? Det vore intressant att läsa i så fall.

Vad jag ser som jämställdhet är det självklara i lika lön för lika arbete. Det är skandal att det INTE är så än!! Det är också att man oavsett kön ska ha samma möjligheter både yrkesmässigt och privat / socialt och att mäns och kvinnors åsikter är lika viktiga. Det ska tycker jag handla om människor och inte om man har snippa eller snopp.

Att människor är olika och gillar olika saker oavsett kön är en annan femma och att man har olika talanger och intressen ska väl uppmuntras? Samtidigt som såklart alla vuxna i ett hushåll ska hjälpas åt och dra sitt strå till stacken lika mycket.

På det mer privata planet ser jag att jämställdhet är att man är jämbördiga i förhållandet, att ingen står i mer beroendeställning till den andra (som par i en sund relation bör man väl dock båda faktiskt ha utvecklat ett visst ömsesidigt beroende av varandra- i alla fall känslomässigt), att båda har lika inflytande över sådant som rör hem, barn och annat i det gemensamma livet och att man delar jämt på såväl ansvar som sysslor, samt att man respekterar varandra, ger varandra egentid och tid tillsammans och försöker hjälpa varandra i livet. Om man har barn anser jag att man bör vara primärfäräldrar båda två, och umgås och sköta om barnen i samma omfattning, och självklart dela på både föräldraledighet och vabb.

Att reflektera över vem som gör vad är absolut nyttigt och viktigt! Särskilt viktigt om man har barn så att man föregår med gott exempel och visar att vägarna är öppna oavsett smipp eller snippa.

Däremot anser jag att man- förutsatt att arbetsbördan blir lika- också måste få använda sina intressen och kompetenser till viss del. Jag tror t ex inte att man blir mindre jämställda om t ex mannen (som min karl t ex) bakar bullar men inte jag. Det gör ju knappast att någon hamnar i underläge liksom. Men alla blir glada när de får bullar . Någonstans handlar ju inte relationer enbart om kön utan också om riktiga människor med olika egenskaper och intressen.

Den diskussion som uppkom mellan mig och @MiniLi grundade sig i att @MiniLi upprepade gånger tog upp att hon ansåg att det- för att man inte skulle hamna i ojämställdhet- var viktigt att man som par gjorde merparten av hushållssysslorna tillsammans och samtidigt. Jag sade emot detta med argumentet att visst kan det vara både trevligt och mysigt och ibland praktiskt att göra hushållarbete tillsammans, men att jag inte ansåg att man per automatik blev mindre jämställd om man oftare delade upp uppgifterna så att t ex en drar i väg och handlar och en dammsuger. Visst kan det finnas en risk att den ena parten gör mer, men det är inte nödvändigt att det blir så. Jag anser alltså att man kan nå mål på
olika sätt, och att olika sätt passar olika människor. Som reaktion på detta fick jag svar som "att andra krävde mer än jag" och att hon uppfattade att mitt liv var "mindre jämställt" mm. Dessa citat reagerade jag på och detta är vad jag tycker är att ogrundat skriva på näsan.

Jag hoppas det var svar på ditt inlägg ovan? Om inte så har jag i a f gjort ett försök.

 

[Monstermom]

Ett annat alternativ är ju att man diskar, tvättar, bakar, lagar mat och allt vad det kan vara ungefär varannan gång. Att mamma inte alltid bakar och pappa inte alltid diskar. Att barnen ska få med sig att alla hushållssysslor både görs av män och kvinnor tycker jag är jätteviktigt! Men varför man ska göra dem samtidigt förstår jag inte poängen med.

Då får man nog så lov att faktiskt dokumentera och kontrollera så det är varannan gång. Annars kommer det där "ungefär varannan gång" snart glida iväg utan att någon märker det.

Oavsett vad det är (alltså inte unikt för könsuppdelning och sysslor) människor ska passivt observera så kommer det att glida. Det är väl just en av de där riskfaktorerna @MiniLi ser? Det är kanske en personlighetsfråga, men jag tror nog inte det för många skulle kännas mer naturligt och enkelt att föra tidsdokumentation över vardagen än att göra så mycket som möjligt gemensamt.