Hur många barn vill du ha?

[Sedna]

Sv: Hur många barn vill du ha?

Nog förstår jag att många funderat jättemycket på frågan och det är klart att man ska njuta av de små sakerna i livet, men...
När jag ska åka på semester tänker jag inte "ååååhh vad skönt att jag inte har husdjur för då vet jag inte hur vi löst det " eller när sprisen går sönder tänker jag inte "åhhh vad skönt att vi inte bor i hus utan bara kan ringa hyresvärden och få det fixat". Det kan förvisso hända att jag kommer hem helt slut en dag efter jobbet och tänka "åhhh vad skönt att jag inte har barn att laga mat till nu" men så jobbar jag med barn så det faller sig rätt naturligt, hade jag haft ett annat jobb hade tanken inte funnits där. Skulle jag börja tänka en liknande tanke som jag nu tagit som exempel varje gång det var aktuellt skulle det nog handla om att jag försökte övertyga mig själv om jag gjort rätt beslut som valt bort husdjur, hus eller barn mer än det skulle handla om att njuta av situationen.

 

[sidensvans]

Sv: Hur många barn vill du ha?

Oj, gör du inte? Det gör jag! Jag älskar katter, men varje gång jag ska åka bort tänker jag -Å vad skönt att jag inte har katt! Och när något krånglar i lägenheten tänker jag vad fantastisk praktiskt det är att bo i hyresrätt. Det känns som om min tid är så intecknad, så att det minsta uppdrag blir jobbigt. Måste snart köpa nya däck till bilen, t ex. Hur ska man ha tid med en sådan sak?

 

[No1]

Sv: Hur många barn vill du ha?

Det jag kan tycka är intressant är att ni som har bestämt er för att inte skaffa barn ändå verkar fundera och tänka så mycket över barn, de vänner som jag har som har bestämt sig för att inte skaffa barn har konstaterat att det inte är något de är intresserade av, de gillar visserligen barn och umgås gärna med mina ialla fall, men är inte intresserade av egna.

Att inte engagera sig för barn, föräldraskap och familjeliv är direkt omöjligt eftersom det är den mest utbredda mänskliga masspsykos som existerar. Sedan brinner jag lite extra för detta med politik, ekonomi och jämställdhet och då är familje/barnfrågor centrala.
Dessvärre kommer man alltid få höra att eftersom man inte har barn så har man ingen talan så det hade nog varit bra att ha en eller två iaf

 

[Tassetass]

Sv: Hur många barn vill du ha?

*kl*

Noll och nada barn för mig.

Under ganska lång tid har jag sagt att jag KANSKE skulle kunna tänka mig ett om jag var ihop med en karl vars hela existens och lycka hängde på att få en avkomma med just mig, men jag har ändrat mig. Hade jag varit karl hade jag fortfarande kanske kunnat tänka mig ett barn, men jag skulle hellre hugga av mig en fot än att vara gravid.

Surrogatmamma skulle i och för sig kanske funka, när jag tänker efter. Eller adoption.

 

[No1]

Sv: Hur många barn vill du ha?

Hur kan man man varje dag efter jobbet känna att man är tacksam för att man inte har barn och slipper allt vad det innebär om man säger att man inte vill ha barn.

Precis som jag kan bli enormt tacksam över att jag är frisk när jag ser en handikappad.

Hur kan man vara så fokuserad på något man är så ointresserad av? Livet hade kunnat vara totalt annorlunda, men det är ju inte bara barn som kunnat ändrat livssituationen. En mer rimlig tanke när du åker hem helt slut från jobbet hade väl varit att tänka att du ändå tack och lov har ett jobb?

Som någon annan skrev, jag får inte ihop det med alla er som säger att ni verkligen inte vill ha barn men ändå tänker och fundera så mycket på det.

Jag spontantänker mycket sällan på barn.
Jag har heller aldrig känt tvivel eller behov av att syna mig själv i min övertygelse.
De gånger tacksamheten kommer över mig har något i regel triggat tankarna ex berättelser från omgivningen om hur deras vardag och scheman ser ut, men även berättelser av beskare sort gällande barnomsorgs/skol/barnvakts/diagnos/problem/sjukdomskrångel.

 

[No1]

Sv: Hur många barn vill du ha?

Nog förstår jag att många funderat jättemycket på frågan och det är klart att man ska njuta av de små sakerna i livet, men...
När jag ska åka på semester tänker jag inte "ååååhh vad skönt att jag inte har husdjur för då vet jag inte hur vi löst det " eller när sprisen går sönder tänker jag inte "åhhh vad skönt att vi inte bor i hus utan bara kan ringa hyresvärden och få det fixat".

Det gör jag.
Jag har haft hund, gillar hund, är intresserad av hund men ofta påminner jag mig själv om hur skönt det inte är att ha hund och vad gott friheten smakar.
Bara det att jag inte behöver stressa hem efter jobbet för att rasta hund jag jag mysa gott åt.
Bor i hyresrätt och blir nästan glad när något går sönder för att jag varken behöver betala eller fixa.
Japp, jag missar inte ett tillfälle att kreditera det bekväma liv jag lever.
Dock skulle jag av placeringsskäl helst vilja äga mitt boende och det ligger på min to-do-list.

 

[No1]

Sv: Hur många barn vill du ha?

Oj, gör du inte? Det gör jag! Jag älskar katter, men varje gång jag ska åka bort tänker jag -Å vad skönt att jag inte har katt! Och när något krånglar i lägenheten tänker jag vad fantastisk praktiskt det är att bo i hyresrätt. Det känns som om min tid är så intecknad, så att det minsta uppdrag blir jobbigt. Måste snart köpa nya däck till bilen, t ex. Hur ska man ha tid med en sådan sak?

Hahaha soulmate

Undrar om det beror på att vi har en förkärlek till det enkla okomplicerade livet?
Jag är iaf sådan. Mitt jobb, som jag älskar passionerat, får jäklas hur mycket det vill och det är bara kul men när det gäller mitt privatliv vill jag kunna gå/komma som jag vill OCH...jag vill INTE ha några problem.
Nu har jag utmanat ödet och skaffat häst igen men där går alla gränser.

 

[Sedna]

Sv: Hur många barn vill du ha?

Jag spontantänker mycket sällan på barn.
Jag har heller aldrig känt tvivel eller behov av att syna mig själv i min övertygelse.
De gånger tacksamheten kommer över mig har något i regel triggat tankarna ex berättelser från omgivningen om hur deras vardag och scheman ser ut, men även berättelser av beskare sort gällande barnomsorgs/skol/barnvakts/diagnos/problem/sjukdomskrångel.

Då har jag mer förståelse för det. Det var inte riktigt så jag uppfattade det när du skrev att du varje gång som du kom hem från jobbet och var helt slut, vilket var nästan alltid, kände att det var skönt att inte ha barn. I sådana lägen känner jag också tacksamhet, som när barnen jag tar hand om varit riktigt jobbiga en dag, då är jag jättetackam över att kunna lämna de när arbetsdagen och åka hem till mitt hem där det inte finns några barn.

 

[Sedna]

Sv: Hur många barn vill du ha?

Oj, gör du inte? Det gör jag! Jag älskar katter, men varje gång jag ska åka bort tänker jag -Å vad skönt att jag inte har katt! Och när något krånglar i lägenheten tänker jag vad fantastisk praktiskt det är att bo i hyresrätt. Det känns som om min tid är så intecknad, så att det minsta uppdrag blir jobbigt. Måste snart köpa nya däck till bilen, t ex. Hur ska man ha tid med en sådan sak?

Jag älskar katter och hundar och hästar och skulle på ett sätt gärna haft flera av varje, även om det samtidigt är skönt att vara obunden, och jag skulle mer än gärna bo i hus, även om det har sina fördelar att inte göra det också, men grejen är att jag tänker väldigt sällan på hur livet varit om jag valt att ha det annorlunda. Jag uppskattar det jag har men jag jämför det väldigt sällan med andra alternativ. Så olika kan man vara.

 

[Kimz0r]

Sv: Hur många barn vill du ha?

Hur kan man man varje dag efter jobbet känna att man är tacksam för att man inte har barn och slipper allt vad det innebär om man säger att man inte vill ha barn. Hur kan man vara så fokuserad på något man är så ointresserad av? Livet hade kunnat vara totalt annorlunda, men det är ju inte bara barn som kunnat ändrat livssituationen. En mer rimlig tanke när du åker hem helt slut från jobbet hade väl varit att tänka att du ändå tack och lov har ett jobb?

Som någon annan skrev, jag får inte ihop det med alla er som säger att ni verkligen inte vill ha barn men ändå tänker och fundera så mycket på det.

Jag tänker oftast:
- SÅ skönt att vara hemma!
- YES! Ikväll är det ... på TV!
- Nu är jag sugen på ett glas vin, så jobbig den här veckan har varit!
- Hurra! Massa nya böcker på inkommande!
- Nu ska jag hem och läsa boken ... !!
- GÖTT att vara tillbaka i skolan!
- Guuuuuuuud vad jag är trött ... sooooova ....

Ibland leker barn på parkeringsplatsen och då tänker jag:
- Så skönt att jag inte har barn.
- När jag var liten fick jag lära mig att parkeringsplatser var farliga.
- Har inte ungarna fått lära sig att hålla sig ifrån bilar?

Och då och då dyker sådana här diskussioner upp och då tänker jag lite oftare att "gud så skönt att inte ha barn".

Ibland flikar svärmor in att hon vill ha barnbarn, maken ilsknar till och jag blir också sur, och kan som en tyst hämnd under den kommande veckan tänka "HA! Inga barn! SKÖNT!"

Och så: i umgängeskretsen finns en familj som liksom är symbolen för allt som är dåligt med barn. Allt suger, allt är skit, de är jättelåsta på alla sätt och vis och en gång i halvåret kommer den ene föräldern på att det kanske ser lite illa ut med alla "jävla unge" och "fan jag är så jävla trött på all jävla trots!!" och då säger hon "åååh älskade barn!" - och den familjen genererar en del samtalsämnen här hemma. För att vi känner dem. Och för att maken och jag pratar om allt.

Och jag ser inte varför man inte kan prata om och fundera på barn trots att man inte vill ha egna: för det första finns barn överallt, ja, masspsykos som No1 kallar det. Normen är att ha barn och kvinnor som klämmer fram barn verkar i det närmaste anses ha begåvats med Allvetande och Universell Yttranderätt Och Åsiktsfrihet; finns ingen hejd för på mammor kommer undan med. Som barnlös anses man ibland sakna både talan, livserfarenhet och saker att leva för. Samhället ska barnanpassas allt mer o.s.v. Det påverkar alla - inte bara barnföräldrar (även om många verkar vilja tro det).

 

[Kimz0r]

Sv: Hur många barn vill du ha?

Jag tror att de flest som har valt att inte ha barn har funderat jättemycket på frågan.

För egen del har valet "barn" aldrig funnits där, jag har inte övervägt, jag har inte funderat. "Jag vill inte ha barn" har jag sagt ända sedan jag var i lågstadieåldern och jag har ännu inga anledningar att revidera den ståndpunkten. Jag vill bara inte ha barn. Punkt och bra så.

Maken och jag diskuterar OM och KRING barn - vi har som sagt släkt och bekanta med barn, och han har dessutom läst på lärarprogrammet; till skillnad från mig kan han hantera barn och han verkar gilla dem (inte "barnkär" men "OK") - men när det kommer till EGNA barn är det inte ens något att diskutera eller resonera kring: "Barn? Nej." Det räcker så.

Jag njuter grymt mycket när jag är hemma hos mig, bara av att se att saken ligger kvar där jag faktiskt har lagt den. Och massor av andra liknande småsaker! Men det är väl bra att man har förstånd att njuta av de små sakerna i livet ...?

Åh, en nystädad lägenhet! Böckerna i ordning! Inget spill! Kladdfritt i köket!

 

[Kimz0r]

Sv: Hur många barn vill du ha?

när sprisen går sönder tänker jag inte "åhhh vad skönt att vi inte bor i hus utan bara kan ringa hyresvärden och få det fixat".

Nu verkar vi vara befriade från trasiga vitvaror, men jag tänker ofta att det är skönt att bo i hyresrätt i stället för att bo i hus/BR. Vi lånade ett hus i några dagar, och det var väl mysigt, men det var jätteskönt att komma hem igen - inte bara för att det var hemma utan även för att vi då var tillbaka i det enkla och okomplicerade: inget begränsat varmvatten, inte så stor yta, inget gräs att klippa, inget larm att larma/larma av ...

Jag är dessutom uppväxt i BR så jag har sett båda delarna och hyresrätt vinner hands down - även det kan jag gotta mig i.

För mig handlar det inte om att övertyga mig själv om att mitt beslut är rätt, utan snarare om att gotta mig lite extra i hur bra jag har det.

 

[Kimz0r]

Sv: Hur många barn vill du ha?

Precis som jag kan bli enormt tacksam över att jag är frisk när jag ser en handikappad.

På samma tema: de flesta av mina kollegor har inte gått gymnasiet, några har inte ens gått ut grundskolan. Därför kan jag vara tacksam över att jag läser på högskolan och därför har en väg bort från jobbet.

Jag känner många som saknar körkort och när jag ser hur de krånglar med kollektivtrafik och tidsbrist blir jag så glad över att jag har både körkort och bil och njuter lite extra.

När Bård och Lars står och fryser vid en strandkant i Norge är jag glad för att det är sommar i Sverige.

När jag ser krigsscener på TV är jag lättad över att jag bor här.

Jag spontantänker mycket sällan på barn.
Jag har heller aldrig känt tvivel eller behov av att syna mig själv i min övertygelse.
De gånger tacksamheten kommer över mig har något i regel triggat tankarna ex berättelser från omgivningen om hur deras vardag och scheman ser ut, men även berättelser av beskare sort gällande barnomsorgs/skol/barnvakts/diagnos/problem/sjukdomskrångel.

+1.

 

[No1]

Sv: Hur många barn vill du ha?

Då har jag mer förståelse för det. Det var inte riktigt så jag uppfattade det när du skrev att du varje gång som du kom hem från jobbet och var helt slut, vilket var nästan alltid, kände att det var skönt att inte ha barn.

Men det är i stort sett dagligen jag får motta information om barnaårens baksida

En sak som fö är intressant är att sedan jag böt från mansdominerad arbetsplats till kvinnlig så har denna info bokstavligen exploderat...undrar varför

 

[No1]

Sv: Hur många barn vill du ha?

Jag älskar katter och hundar och hästar och skulle på ett sätt gärna haft flera av varje, även om det samtidigt är skönt att vara obunden, och jag skulle mer än gärna bo i hus, även om det har sina fördelar att inte göra det också, men grejen är att jag tänker väldigt sällan på hur livet varit om jag valt att ha det annorlunda. Jag uppskattar det jag har men jag jämför det väldigt sällan med andra alternativ. Så olika kan man vara.

Hehehe det gäller ju att man valt RÄTT annars kan det bli rätt jobbigt att inse att ett annat val hade varit betydligt mer lyckat

 

[boccia]

Sv: Hur många barn vill du ha?

Jag har två underbara ungar, och vill (som jag känner nu) inte ha flera. Jag älskar mina barn över allt annat , men känner att nu är det nog. Orkar inte med mer småbarnsår...
Det är (eller har iaf varit för mig) en stor omställning att gå från att vara "fri" att göra precis vad man vill precis när man vill, till att inrätta en stor del av sitt liv efter barnen och avstå från mycket spontana påhitt som man tidigare gjorde. (missförstå mig rätt, jag skulle inte för något i världen vilja ha mina barn ogjorda!)
Men.... Jag erkänner att jag blir sugen på en till när jag ser andra med sina nyfödda, och jag skulle gärna vara gravid igen , men sedan tänker jag på alla mnindre glammiga sidor med små bebisar, och sansar mig.
Tack och lov så har min make samma inställning som mig, han anser också att två är alldeles lagom.

 

[Kattennizze]

Sv: Hur många barn vill du ha?

Men det är i stort sett dagligen jag får motta information om barnaårens baksida

En sak som fö är intressant är att sedan jag böt från mansdominerad arbetsplats till kvinnlig så har denna info bokstavligen exploderat...undrar varför

Vad konstigt det där är, jag hör aldrig nästan något negativt om det här med barn, våra bekanta som också har småbarn tycker jag nästan alltid är positiva och älskar sina småbarnsår. Faktiskt. Men det kan ju såklart bero på att de är oftast äldre som väntat längre med barn och har god ekonomi. Jag skulle aldrig vilja byta ut mitt småbarnsliv, men däremot har jag full respekt och förståelse för de som inte vill ha barn och tycker det är helt sjukt att det ska vara så provocerande för vissa att vissa ffa kvinnor inte vill ha barn. Som om inte livet kan bestå av annat kul liksom,jisses.

 

[Mustasukka]

Sv: Hur många barn vill du ha?

Och jag tänker istället att det är kanske för att jag var så pass ung (21) när jag fick barn som jag inte tycker att det har varit speciellt jobbigt. Jag hade inte mycket till liv som kunde förändras drastiskt när jag fick barn.

Jag har ändå varit ensamstående i 7 år, varav 4½ år med två barn.
Tror inte att jag har gnällt. Hade kanske gjort det om jag hade haft en karl hemma som jag inte var nöjd med.

 

[Fashionistan]

Sv: Hur många barn vill du ha?

När jag var yngre ville jag ha första barnet vid 23, andra vid 25 och sista vid 28!

Nu när jag är 21 vill jag ha första vid 30 och sen får det andra komma när vi (min dåvarande man ) tycker att det passar med ETT syskon till!

Jag vill verkligen kunna njuta av att ha barn, och det skulle jag aldrig kunna nu!
Just nu duger det gott med att gosa med andras barn, i stort sett alla kusinerna har barn + vänner som nyss fått och är gravida!

(Men jag älskar att planera namn och liknande! )

 

[Anna]

Sv: Hur många barn vill du ha?

Jag skulle gärna vilja ha tre barn tror jag. Är 28 nu och det kommer inte att bli läge att fundera på att skaffa barn på kanske tre år så jag får se vad jag hinner med hursomhelst är ju alla barn en välsignelse, så får jag ett så är jag lycklig ändå!