Hur når jag fram?!

[Anonymulois]

Försök att inte döma mig, det känns rätt utlämnande att fråga det här.

Jag är en medelålders kvinna som varit ihop med min sambo i +20 år. Vi har barn och djur och ett rätt bra liv ihop.

Sambon är en typisk "karl", han har svårt att prata om känslor, särskilt i samband med konflikter. Förlåt för generaliseringen, men jag tror det är bästa beskrivningen. Nu har vi under alla år nästan aldrig bråkat så det har inte gjort mig så mycket.

Jag har rätt stort närhetsbehov och nu när barnen börjar bli större skulle jag behöva mer kroppslig närhet från sambon. Inte sex utan närhet. Och jag har förklarat det oändligt många gånger för sambon att nu när jag inte kramas lika ofta med barnen så skulle jag behöva att han "steppar upp" och tex kramas mer. Och det går liksom inte fram. Om jag tar upp det så kan han ev komma ihåg det ett par dagar, sedan blir det som "vanligt" igen och enda gångerna han (obedd) tar i mig är vid sex.

När jag frågat varför han inte kramas mer trots att jag bett honom så säger han att han glömmer bort. Och jag vill ju inte tjata mig till närhet, jag vill att han ska ge mig närhet för att han tycker om mig och för att han fattar hur viktigt det är för mig.

Men det går ju för fan inte fram?!

 

[gulan]

Försök att inte döma mig, det känns rätt utlämnande att fråga det här.

Jag är en medelålders kvinna som varit ihop med min sambo i +20 år. Vi har barn och djur och ett rätt bra liv ihop.

Sambon är en typisk "karl", han har svårt att prata om känslor, särskilt i samband med konflikter. Förlåt för generaliseringen, men jag tror det är bästa beskrivningen. Nu har vi under alla år nästan aldrig bråkat så det har inte gjort mig så mycket.

Jag har rätt stort närhetsbehov och nu när barnen börjar bli större skulle jag behöva mer kroppslig närhet från sambon. Inte sex utan närhet. Och jag har förklarat det oändligt många gånger för sambon att nu när jag inte kramas lika ofta med barnen så skulle jag behöva att han "steppar upp" och tex kramas mer. Och det går liksom inte fram. Om jag tar upp det så kan han ev komma ihåg det ett par dagar, sedan blir det som "vanligt" igen och enda gångerna han (obedd) tar i mig är vid sex.

När jag frågat varför han inte kramas mer trots att jag bett honom så säger han att han glömmer bort. Och jag vill ju inte tjata mig till närhet, jag vill att han ska ge mig närhet för att han tycker om mig och för att han fattar hur viktigt det är för mig.

Men det går ju för fan inte fram?!

Jag och min sambo som jag träffade i vuxen ålder pussas hej då varje morgon vid god natt och vid hej efter jobbet. Jag var fysiskt nära även med min tidigare man. Jag kan förstå att om man lägger av det för många år så kan det bli svårt att få in vanan igen. Men kan inte du bara säga -ge mig en kram -jag behöver få känna dig nära. Kanske att det måste hamna på dig att bygga upp vanan igen.

 

[Sassy]

Hur tar du initiativ till närhet och vad är hans respons då?

 

[Irrbloss]

Som en som lätt hade kunnat vara sambon i denna fråga... Han kanske inte är en kramig typ av naturen? Det behöver inte betyda att han älskar dig mindre men det är inte konstigt att det krockar om ditt behov av närhet är större än hans eller av en annan typ.

Jag undrar som ovanstående, hur många gånger initierar du själv närhet utanför sex och vad gör han då? Får du bra gensvar eller är det svalt om det inte leder till sex? Är det det sistnämnda så låter det som att ni har kört fast där, och då tänker jag att det kan vara bra med parterapi. Särskilt eftersom det är en sån karl som inte gärna pratar känslor, då kan det vara närmast nödvändigt med en tredje part som kan ställa rätt frågor för att få honom att öppna upp.

Är det det förstnämnda så tycker jag att du kanske får acceptera att vara mer drivande. Jag fattar att det känns trist att uttryckligen behöva be om det du vill ha men om han hörsammar dina önskemål och resten av relationen är friktionsfri, är inte det huvudsaken?

 

[Roheryn]

Jag känner att jag väldigt lätt hade kunnat vara i din sambos situation. Jag är inte någon väldigt fysisk eller kramig person, så det är sällan jag själv känner att jag vill kramas. För mig hade det varit skitjobbigt om min (högst hypotetiske, jag är singel) partner hade lagt ansvaret på mig att "kramas tillräckligt ofta" om det nu vore han som hade det behovet. Jag tänker snarare att det nog behöver vara den som uttalat har behovet av att kramas eller vara nära som faktiskt ser till att det händer. För min egen del har jag ju aldrig något EMOT att kramas med en person jag tycker om, det är bara att jag inte själv kommer på idén för jag BEHÖVER det inte.

 

[vilde]

Försök att inte döma mig, det känns rätt utlämnande att fråga det här.

Jag är en medelålders kvinna som varit ihop med min sambo i +20 år. Vi har barn och djur och ett rätt bra liv ihop.

Sambon är en typisk "karl", han har svårt att prata om känslor, särskilt i samband med konflikter. Förlåt för generaliseringen, men jag tror det är bästa beskrivningen. Nu har vi under alla år nästan aldrig bråkat så det har inte gjort mig så mycket.

Jag har rätt stort närhetsbehov och nu när barnen börjar bli större skulle jag behöva mer kroppslig närhet från sambon. Inte sex utan närhet. Och jag har förklarat det oändligt många gånger för sambon att nu när jag inte kramas lika ofta med barnen så skulle jag behöva att han "steppar upp" och tex kramas mer. Och det går liksom inte fram. Om jag tar upp det så kan han ev komma ihåg det ett par dagar, sedan blir det som "vanligt" igen och enda gångerna han (obedd) tar i mig är vid sex.

När jag frågat varför han inte kramas mer trots att jag bett honom så säger han att han glömmer bort. Och jag vill ju inte tjata mig till närhet, jag vill att han ska ge mig närhet för att han tycker om mig och för att han fattar hur viktigt det är för mig.

Men det går ju för fan inte fram?!

Kramar är något man gör, inte något man säger man skall göra. Vill du kramas så gör det bara, det är mycket effektivare än prat

 

[tuaphua]

Försök att inte döma mig, det känns rätt utlämnande att fråga det här.

Jag är en medelålders kvinna som varit ihop med min sambo i +20 år. Vi har barn och djur och ett rätt bra liv ihop.

Sambon är en typisk "karl", han har svårt att prata om känslor, särskilt i samband med konflikter. Förlåt för generaliseringen, men jag tror det är bästa beskrivningen. Nu har vi under alla år nästan aldrig bråkat så det har inte gjort mig så mycket.

Jag har rätt stort närhetsbehov och nu när barnen börjar bli större skulle jag behöva mer kroppslig närhet från sambon. Inte sex utan närhet. Och jag har förklarat det oändligt många gånger för sambon att nu när jag inte kramas lika ofta med barnen så skulle jag behöva att han "steppar upp" och tex kramas mer. Och det går liksom inte fram. Om jag tar upp det så kan han ev komma ihåg det ett par dagar, sedan blir det som "vanligt" igen och enda gångerna han (obedd) tar i mig är vid sex.

När jag frågat varför han inte kramas mer trots att jag bett honom så säger han att han glömmer bort. Och jag vill ju inte tjata mig till närhet, jag vill att han ska ge mig närhet för att han tycker om mig och för att han fattar hur viktigt det är för mig.

Men det går ju för fan inte fram?!

Men hur var det innan ni fick barnen? Var han mer fysisk då?
Tänker att man kan ju vara olika så, ha olika behov. Har man levt på ett sätt i över 20 år kanske det inte är så lätt att ställa om när det inte är något man "förstår behovet av" så att säga.
Jag fattar din sida iom att jag är fysisk av mig. Men jag väljer också partners som är så de med, från start. Tänker att det är en rätt viktig bit att matcha, både att få tillräckligt och att slippa känna press om mer än man har behov av.

 

[BernT]

Jag är ingen kramig person och hade min man klagat på det och sagt att han förväntar sig att jag ska kramas oftare hade jag lämnat. Tycker du är fånig i detta, kramas själv då om det är viktigt för dig?

 

[Askur2017]

Jag förstår dig, är i samma fas i livet och tycker jag blivit lite allmänt känslig på ett nytt sätt Stora barn, förklimakterie… nytt kapitel i livet liksom.

Jag hämtar kramar från både man och barn när jag behöver. De skrattar åt mig när jag kommer klängandes och ska gosa med mina bebisar som växt om mig nu… jag har även en valp på gång som jag insett att jag lite omedvetet skaffar för att få en ny kramkompis men framför allt ett nytt syfte med all denna fritid jag fått plötsligt.

Mina kanske inte självmant kommer och kramas i den frekvens jag behöver men både du och jag får kanske tänka att det är okej. Så länge vi faktiskt blir kramade tillbaka när vi visar att nu är det kramkalas en liten stund

 

[Bulldoozer]

Är själv inte någon jätte-fysisk person (alls) men det helt okej att make tar iniativ till pussar, kramar, beröring m.m.
Det nog svårt att få någon ändra på hur man är liksom, men kanske försöka bygga in en rutin om ni kan komma överens om det?
Vi kramas/pussar hejdå innan vi går hemmifrån tex och när nån kommer hem. Eftersom rutinen nu satt sig så har även jag fått in att göra det ibland. Det inte att jag inte gillar det (eller jo, när det gäller alla andra än maken) men jag är oftast väldigt inne i mina egna grejjer och "glömmer" bort..

 

[Teilani]

Måste det vara kramar? Jag tycker om att sitta nära min partner när vi tittar på "tv".
Har ingen tv, men tittar tillsammans på skärm en stund på kvällen, dumma klipp, dokumentärer, motoGP, serier vi båda gillar.

 

[Anonymulois]

Jag undrar som ovanstående, hur många gånger initierar du själv närhet utanför sex och vad gör han då? Får du bra gensvar eller är det svalt om det inte leder till sex? Är det det sistnämnda så låter det som att ni har kört fast där, och då tänker jag att det kan vara bra med parterapi. Särskilt eftersom det är en sån karl som inte gärna pratar känslor, då kan det vara närmast nödvändigt med en tredje part som kan ställa rätt frågor för att få honom att öppna upp.

Är det det förstnämnda så tycker jag att du kanske får acceptera att vara mer drivande. Jag fattar att det känns trist att uttryckligen behöva be om det du vill ha men om han hörsammar dina önskemål och resten av relationen är friktionsfri, är inte det huvudsaken?

När jag läser det här svaret och Sassys ovanför så inser jag att det här är en orsak att det skaver i mig. Det blir inte alltid välkomnat om jag kliver fram och vill ha en kram, även om jag gör det rätt ofta blir det liksom "Va, nu igen?!" *himlar lite med ögonen*- reaktion och det gör ont. Vilket ju gör att jag antingen låter bli helt sy be om den där kramen eller går in i grinigt läge nästan innan han gör något.

Och nej, det är nog egentligen inte just "kramar" jag är ute efter utan närhet.

Någon dag i veckan lägger vi oss båda på soffan och då ligger vi nära och jag kan "tanka" närhet så det räcker och blir över liksom.

Han har varit bättre på att kramas/ uppmärksamma mig men som alla par så är det ju både upp och ner, men jag tycker det går bara ner i just den här frågan.

Sedan har vi ett bra liv i övrigt och att lämna finns inte på kartan, det är liksom inte det svaret jag är ute efter. Jag vill ha mer än vad jag får och funderar mycket på hur jag också ska bli nöjd i vårt förhållande. För även om jag kan se att jag måste ta ansvar för hur jag mår så finns det ju en vits med att vara två och det är i mina ögon bla att få hjälp att må bättre.

Jag initierar sex mycket oftare än vad han gör. Oftast får jag signaler från honom att han är intresserad (låter ju lite sjukt när jag skriver ut det) och jag vill ju typ jämt så då initierar jag.

Ja det här jävla förklimakteriet skulle jag lätt klara mig utan... plus att det är en hel del andra "viktiga frågor" som rasar runt i huvudet och stressar mig.

 

[Sassy]

Det låter som att ni kanske kan behöva hjälp med att prata om det här på ett bra sätt? Om båda parter vill möta den andra i sina behov och är öppna för att hitta nya sätt att kommunicera det, sätt som kanske inte har samma känslomässiga ryggsäck, så brukar det ju gå att hitta en lösning.

Att få sina behov bemötta med himlande ögon gör det ju rätt tufft oavsett vad det gäller. Bättre att försöka hitta en mer hållbar lösning innan det blir väldigt infekterat.

 

[tanten]

När jag läser det här svaret och Sassys ovanför så inser jag att det här är en orsak att det skaver i mig. Det blir inte alltid välkomnat om jag kliver fram och vill ha en kram, även om jag gör det rätt ofta blir det liksom "Va, nu igen?!" *himlar lite med ögonen*- reaktion och det gör ont. Vilket ju gör att jag antingen låter bli helt sy be om den där kramen eller går in i grinigt läge nästan innan han gör något.

Och nej, det är nog egentligen inte just "kramar" jag är ute efter utan närhet.

Någon dag i veckan lägger vi oss båda på soffan och då ligger vi nära och jag kan "tanka" närhet så det räcker och blir över liksom.

Han har varit bättre på att kramas/ uppmärksamma mig men som alla par så är det ju både upp och ner, men jag tycker det går bara ner i just den här frågan.

Sedan har vi ett bra liv i övrigt och att lämna finns inte på kartan, det är liksom inte det svaret jag är ute efter. Jag vill ha mer än vad jag får och funderar mycket på hur jag också ska bli nöjd i vårt förhållande. För även om jag kan se att jag måste ta ansvar för hur jag mår så finns det ju en vits med att vara två och det är i mina ögon bla att få hjälp att må bättre.

Jag initierar sex mycket oftare än vad han gör. Oftast får jag signaler från honom att han är intresserad (låter ju lite sjukt när jag skriver ut det) och jag vill ju typ jämt så då initierar jag.

Ja det här jävla förklimakteriet skulle jag lätt klara mig utan... plus att det är en hel del andra "viktiga frågor" som rasar runt i huvudet och stressar mig.

Känner igen mig i mycket. Som detta att slingra sig ur kramar, avbryta inviter till sex.
Vill med detta säga att jag förstår iom att det tärde på mig också.
Mitt ex ändrade sig inyte. Hoppas att det blir bättre för dig.