Hur ska jag kunna ta hand om barn, gråter varenda dag.

[hollypolly]

Jodå. Två stycken biobarn, två bonusbarn och numera även ett litet bonusbarnbarn. Att få mina barn och att få leva med dem är det absolut bästa och mest fantastiska jag någonsin gjort. Men jag har sett alldeles för många barn fara illa. Alldeles för många människor som aldrig borde blivit föräldrar. Jag vill att människor som funderar på att få barn har en realistisk syn på vad det innebär att ha barn. Jag vill att barnets bästa ska stå i fokus i alla lägen. Både för barnets och för föräldrarnas skull.

Ja det är så att jag vill avstå om jag inte kan vara en bra mamma.
är så osäker på om jag skulle anpassa mig eller balla ur fullständigt och tycka det är för jobbigt.
kan lika gärna bli så att jag går in till hundra procent och bara har barnet som intresse, jag lägger ofta väldigt mycket tid på det jag är intresserad av , men jag tvekar ändå på risken på om det inte blirså, och jag blir en hemsk mamma som aldrig skulle skaffat barn.

 

[Och_Aye]

Nej jag uppskattar alla svar =)
Är skönt att höra båda sidor.
De två jag brukar träffa har varsitt barn , och den ena är så snäll , en tjej hon har alltid varit lätt, hon sov i vagnen när hon var liten , hon kunde vara ute och gå med henne flera timmar och hon bara sov, och nätterna sov hon hela redan från början, nu är hon 1,5 år och fortfarande lika snäll.
Är nöjd hela tiden, gråter inte när hon ramlar och bara är liksom.
En annan kompis har ett killbarn i samma ålder, och han har alltid varit jobbifg istället, gråtit på nätterna och är inte nöjd på samma sätt, skriker mycket och är bestämd.

jag funderar på om jag skulle orka ett sådant barn, skulle jag få ett snällt barn tror jag det skulle gå vägen, men om jag får ett som aldrig är nöjd vet jag inte om jag skulle klara det , jag är så känslig för alltför mycket krav och kan bete mig konstigt då som inte en normal person hade gjort.

Det här gör mig lite ledsen. Barn är inte snälla eller dumma. De är olika.

 

[Grazing]

Nej, det går faktiskt inte.

Så säger jag om mina problem också för jag personligen orkar inte med och vill inte ta tag i dom. Jag är inte intresserad av att klara av att leva vanligt och därför kommer det aldrig att gå heller. Jag kommer aldrig må bra och få ett fungerande liv för jag vill inte ta emot hjälpen för jag kan inte acceptera hur saker och ting är.

Jag kan ju inte säga att andra som har liknande problem som mig inte kan fungera bara för att jag inte orkar med det. Har ju sett det själv vad folk faktiskt klarar och vad folk får för hjälp för att klara av det. Men hos mig saknas också den viljan och drivet att anpassa mig efter vad jag behöver. Samhället är sådant faktiskt att det finns otroligt mycket hjälp bara man vill själv.

 

[Grazing]

Nej, allt går faktiskt inte att överkomma oavsett om det är psykiskt eller fysiskt.

Inte överkomma det på det sättet dom försvinner men acceptera och lära sig att leva med problemen och lära sig hur man fungerar och varför går. Vad det är för nåt som man behöver i vardagen för att fungera, vilken hjälp och vilket kontaktnät som behövs. Att bli av med problemen kommer ju aldrig gå förmodligen men det går att lära sig att hantera dom.

 

[hollypolly]

@hollypolly

Jag kanske har missat vad du skrivit så jag passar på att fråga: Hur mycket föräldraledighet har pappan till barnet sagt att han ska ta ut?

vi har inte pratat om det

 

[Gimlan]

vi har inte pratat om det

gör det!

 

[Tass]

Andas och ta det lugnt tills du pratat på måndag. Sen kan du börja nysta i vad som ska hända , låt helgen vara en viloperiod nu.

Hear hear! Kloka ord!
TS jag hoppas att du får en bra person att prata med.
Och hur du än gör så önskar jag dig lycka till!

 

[hollypolly]

Ok jag kan inte hålla på det här längre.... något som jag blir illa till mods av i tråden är när folk skriver om hur deras barn "blev precis som de ville ha dem", hur TS vill att hennes barn ska vara "normal" och bli hennes kompis när hon är äldre och ta hand om henne när hon är gammal och någon kommer in i tråden och beskriver vackert hur hennes barn minsann är en dröm och social och någon säger att hennes barn gillar katter precis som hon och blablabla alla dessa förväntningar på BARN!!

Herregud!!! Barn finns inte till för att göra livet lätt och trevligt för föräldrarna! Barn kommer inte till världen för att uppfylla föräldrarnas innersta önskningar och passa in i deras scheman!! Barn är individer och inte objekt , man kan inte styra hur de kommer bli

När någon har haft det lite jobbigt i perioder med sitt barn beskrivs det av de som bara haft det trevligt med sina barn som ett "mardrömsscenario"??? Får ett barn inte ställa några krav eller?? Vara mänsklig? Ha svagheter?? Ha det tufft??

Barn blir inte alltid som man har tänkt sig och det är bara naturligt att det blir så
Man kan önska sig ett enkelt och glassigt liv för sig och sitt barn men det är inte säkert man får det

Barn är individer med olika behov
de har rätt att inte vara perfekta och att inte nå upp till alla förväntningar

Det är ett jävla tjat i tråden om att man inte behöver vara en perfekt förälder MEN när ett BARN inte uppfyller alla ens drömmar och snuttigull fantasier då är det plötsligt ett "mardrömsscenario"
Barnet råkar vara mänskligt liksom och beskrivs som en mardröm????

Och ja vissa skuttar tydligen på rosa moln genom livet efter att de klämt ut en unge men så är det inte för alla långtifrån och jag tycker det är jävligt orättvist mot barnet att ställa upp en massa förväntningar och krav på barnet som är beroende av en och aldrig bett om att bli till!!
Det är så fult bara att förvänta sig att någon som inte ens kan ta hand om sig själv , ett BARN, ska nå upp till alla ens förväntningar och fantasier

Egoistiskt

DET VAR DUMT ATT JAG SKREV ATT VARA EN KOMPIS ELLER FINNAS DÄR NÄR JAG ÄR GAMMAL, DET VAR DET ENDA JAG KOM PÅ JUST DÅ, MEN JAG FÖRSTÅR SÅKLART ATT DET INTE ÄR DET SOM ÄR GREJEN OCH ATT DET ÄR JAG SOM SKA FINNAS FÖR BARNET OCH INTE TVÄRTOM

 

[athena_arabians]

Så säger jag om mina problem också för jag personligen orkar inte med och vill inte ta tag i dom. Jag är inte intresserad av att klara av att leva vanligt och därför kommer det aldrig att gå heller. Jag kommer aldrig må bra och få ett fungerande liv för jag vill inte ta emot hjälpen för jag kan inte acceptera hur saker och ting är.

Jag kan ju inte säga att andra som har liknande problem som mig inte kan fungera bara för att jag inte orkar med det. Har ju sett det själv vad folk faktiskt klarar och vad folk får för hjälp för att klara av det. Men hos mig saknas också den viljan och drivet att anpassa mig efter vad jag behöver. Samhället är sådant faktiskt att det finns otroligt mycket hjälp bara man vill själv.

Inte överkomma men acceptera och lära sig att leva med problemen och lära sig hur man fungerar och varför. Vad det är för nåt som man behöver i vardagen för att fungera, vilken hjälp och vilket kontaktnät som behövs. Att bli av med problemen kommer ju aldrig gå förmodligen men det går att lära sig att hantera dom.

Jag har så vansinnigt jäkla svårt för skuldbeläggande av de som inte klarar att leva ett "normalt" liv.

Alla (av olika skäl) klarar inte av att jobba 100%, ha 1,8 barn och städa huset varje vecka. Det har inte med ork eller vilja att göra utan för att man bara inte fungerar i den mallen. Oavsett den hjälp och stöd man får.

 

[Fenestra]

NU känner jag mig nästan elak, som klagar så mycket på barn.
det menar jag inte.
Jag tycker om barn också, barn tycker om mig , har lekt massor med mina kompisars barn, de brukar säga du är så rolig en vuxen tjej som leker, när vi är på leos lekland.
Men det att aldrig få en paus ifrån dom, om man lär sig att alltid vara med barnet att det blir naturligt, eller om det kommer ge mig ångest så jag gör knäppa saker igen.

Idag har jag gått ifrån att absolut vilja behålla det med allt vad det innebär, genom att tänka att rida och vara själv kan jag vara när det blir äldre om det blir ett svårt barn, och tänka att det kommer ordna sig, jag kan absolut inte döda det, och gått och tänkt på vilken person det kommer bli.

För att sedan svänga om totalt till att tänka jösses vad håller jag på med, jag kan inte ha barn jag kan inte, det kommer inkräkta på mitt revir, jag kommer aldrig kunna ta hand om det och ge det det den behöver , jag måste få fortsätta leva som jag alltid gjort, vill inte ha förändring.

Så jag hoppas det går bra på måndag ,just nu är det bara kaos=(

Bra att du kommer iväg på måndag. Du behöver ngn att prata med. .

 

[Raderad medlem 6459]

Så jag hoppas det går bra på måndag ,just nu är det bara kaos=(

Din stackare, en så jobbig situation och diskussionen bara försvinner ifrån dig. Först och främst - jag hoppas verkligen att du får bra hjälp på måndag! Var så ärlig du bara kan, skit i vad personen kan tänka om dig och prata bara fritt om hur du känner och tänker.

Du resonerar ändå klokt kan jag tycka ändå, det ÄR viktigt att du funderar över om du tror att du kan stå ut med ett "svårt" och "krävande" barn. För risken finns alltid att barnet blir så.
Och ja - har du ett barn sker saker och ting på barnets villkor. Man går långsamt, man får lirka ibland, stå ut med gnäll ibland fastän man gjort allt rätt, man får stå ut med skrik ibland, bråk ibland. Så är det bara.

Angående föräldraledigheten: Diskutera det med din partner. Vill han prompt ha barn ska det inte bara hamna på dig så givetvis ska han ta ut mycket pappaledighet. Man kan inte sitta och prata om mord på bebisar om man inte ens är villig att vara pappledig.

 

[hollypolly]

Det här gör mig lite ledsen. Barn är inte snälla eller dumma. De är olika.

ja de är olika

 

[vallhund]

NU känner jag mig nästan elak, som klagar så mycket på barn.
det menar jag inte.
Jag tycker om barn också, barn tycker om mig , har lekt massor med mina kompisars barn, de brukar säga du är så rolig en vuxen tjej som leker, när vi är på leos lekland.
Men det att aldrig få en paus ifrån dom, om man lär sig att alltid vara med barnet att det blir naturligt, eller om det kommer ge mig ångest så jag gör knäppa saker igen.

Idag har jag gått ifrån att absolut vilja behålla det med allt vad det innebär, genom att tänka att rida och vara själv kan jag vara när det blir äldre om det blir ett svårt barn, och tänka att det kommer ordna sig, jag kan absolut inte döda det, och gått och tänkt på vilken person det kommer bli.

För att sedan svänga om totalt till att tänka jösses vad håller jag på med, jag kan inte ha barn jag kan inte, det kommer inkräkta på mitt revir, jag kommer aldrig kunna ta hand om det och ge det det den behöver , jag måste få fortsätta leva som jag alltid gjort, vill inte ha förändring.

Så jag hoppas det går bra på måndag ,just nu är det bara kaos=(

Du är inte alls elak o det gläder mig att du har erfarenhet av hur olika små barn kan vara. Stressa inte ihjäl dig med tankar nu, koppla av tiden tills dess att du ringer på måndag morgon. Samtal med kurator/BM på abortmottagningen är minst lika viktigt som samtal med dina KP/annat på psyk, de fokuserar ju på olika saker.

 

[hollypolly]

Din stackare, en så jobbig situation och diskussionen bara försvinner ifrån dig. Först och främst - jag hoppas verkligen att du får bra hjälp på måndag! Var så ärlig du bara kan, skit i vad personen kan tänka om dig och prata bara fritt om hur du känner och tänker.

Du resonerar ändå klokt kan jag tycka ändå, det ÄR viktigt att du funderar över om du tror att du kan stå ut med ett "svårt" och "krävande" barn. För risken finns alltid att barnet blir så.
Och ja - har du ett barn sker saker och ting på barnets villkor. Man går långsamt, man får lirka ibland, stå ut med gnäll ibland fastän man gjort allt rätt, man får stå ut med skrik ibland, bråk ibland. Så är det bara.

Angående föräldraledigheten: Diskutera det med din partner. Vill han prompt ha barn ska det inte bara hamna på dig så givetvis ska han ta ut mycket pappaledighet. Man kan inte sitta och prata om mord på bebisar om man inte ens är villig att vara pappledig.

det ska jag absolut göra, jag ska försöka prata om allt på måndag
ska prata med killen också om föräldraledighet , dock har jag inga problem med att vara hemma och är väldigt huslig av mig så skulle det funka med barn har jag inget emot att vara hemma med barnet , jag kanske kommer älska att ha sällskap av mitt barn och inte förstå hur jag kunde vara utan barn , är så svårt att veta innan.

 

[hollypolly]

Du är inte alls elak o det gläder mig att du har erfarenhet av hur olika små barn kan vara. Stressa inte ihjäl dig med tankar nu, koppla av tiden tills dess att du ringer på måndag morgon. Samtal med kurator/BM på abortmottagningen är minst lika viktigt som samtal med dina KP/annat på psyk, de fokuserar ju på olika saker.

ja och jag tror att barn kan vara ännu värre än vad jag sett också jag som bara träffar barn d¨och då, om jag ska behålla ska jag vara med barnet jämt.
ja jag ska prata med alla på måndag , ska gå bra.

 

[Dentaku]

Jo, viljan att försöka. Viljan att acceptera problemen. Det har bara med viljan att göra och inget annat. Sen får man krascha ibland, världen går inte under för det. Och då är det bra att ha bra kontaktnät runt sig så man kan få hjälp ibland. Vissa får anstränga sig mera än andra och vara noggrannare än andra för att fungera, betyder inte att det inte går att ha barn för det. Dock att ha barn helt själv utan något som helst kontaktnät runt om däremot, det kan ju bli en liten utmaning då.

Nej, jag får inte krascha ibland, det är direkt livsfarligt. Världen går inte under men jag kan göra det.

Just eftersom jag till fullo accepterar hur jag fungerar har jag också accepterat att det bästa är att jag inte blir förälder. För mig men också för mina hypotetiska barn, trots att jag säkerligen skulle älska dem mer än allt annat.

 

[Raderad medlem 6459]

@hollypolly Eller så blir det tufft och du vill ha avlastning. Och då kan det vara bra att innan du ens föder barnet veta att din partner kommer komma som ett skott till hjälp och vara pappaledig.

 

[Alexis]

DET VAR DUMT ATT JAG SKREV ATT VARA EN KOMPIS ELLER FINNAS DÄR NÄR JAG ÄR GAMMAL, DET VAR DET ENDA JAG KOM PÅ JUST DÅ, MEN JAG FÖRSTÅR SÅKLART ATT DET INTE ÄR DET SOM ÄR GREJEN OCH ATT DET ÄR JAG SOM SKA FINNAS FÖR BARNET OCH INTE TVÄRTOM

Vad bra!!! Men det var inte bara dig det handlade om utan också kritik mot att människor i allmänhet har höga krav på barn och det finns flera i tråden som verkar ha högre förväntningar på ditt embryo än på dig

 

[hollypolly]

@hollypolly Eller så blir det tufft och du vill ha avlastning. Och då kan det vara bra att innan du ens föder barnet veta att din partner kommer komma som ett skott till hjälp och vara pappaledig.

vi har pratat om det och hans föräldrar är pensionärer och kan vara barnvakt för det mesta, de är nästan osams om att de vill passa hans syskons barn så ofta de kan, så där finns mycket hjälp.
men vi har inte pratat om ifall han ska vara ledig eller inte.

 

[Raderad medlem 6459]

@hollypolly Det är väldigt hemskt tycker jag att han är så otroligt kategorisk när det gäller abort men inte ens tagit upp att han vill vara hemma med barnet.

Jag hade aldrig velat skaffa barn med en sån människa. Aldrig.