Hur ska jag kunna ta hand om barn, gråter varenda dag.

[Vallmo]

Självklart kan det bli så men tycker ändå du målar upp worst case scenario, då skulle ju ingen våga skaffa barn.

Men det är precis så det ÄR att bli förälder.
Och det där var inte ens "worst case scenario".
Jag är själv mamma till två pojkar som numera är ganska stora 7+10) men ändå kräver otroligt mycket. Fast på annat sätt.
Det är en stor förändring att bli förälder. På alla sätt.
Och det går inte tillbaka till hur det var innan när värsta småbarnsåren är över.
Det blir annorlunda (friare) men inte nödvändigtvis lättare.

Hade jag vetat hur jobbigt det var hade jag nog inte skaffat barn.
Helt ärligt!

 

[glömmerallt]

Det är långt ifrån alla barn har det bra hos "friska" föräldrar utan diagnoser, diagnosen säger liksom fortfarande ingenting hur man kommer klara av saker och ting. Det finns inget rätt och fel med föräldraskap på det sättet. Det finns många sätt man kan vara en bra förälder på. Och har man ett kontaktnät och kan få hjälp när man känner att man behöver det så kan man klara av det bra oavsett.

Och jag tycker det räknas att tänka på barnets bästa när man planerar och förbereder innan. Antagligen förbereder sig mera än "friska" "normala" människor gör som kanske står där oförberedda och blir överrumplade när barnet är mera krävande än väntat.

Jag är lite osäker på vad du menar när du skriver "friska" därför blir ditt inlägg lite svårt att bemöta eftersom jag kanske missförstår vad du menar. Jag gör ett försök och så får du påpeka om jag verkar ha missförstått dig.

Först och främst så har jag överhuvudtaget i diskuterat diagnoser. Det jag försökte få fram var att ordet "går" är svårtolkat och kan enligt mig betyda olika saker i sammanhanget och att jag tycker att det är bra att reflektera och tänka igenom saken innan en skaffar barn. Jag håller med om att en kan vara en bra förälder på många olika sätt. Jag tror dock inte en blir en bra förälder bara för att en vill det. Det hade ju dock varit praktiskt om det vore så.

Ditt andra stycke förstår jag inte riktigt om du undrar varför jag inte svarar på det.

 

[Fenestra]

Men det är precis så det ÄR att bli förälder.
Och det där var inte ens "worst case scenario".
Jag är själv mamma till två pojkar som numera är ganska stora 7+10) men ändå kräver otroligt mycket. Fast på annat sätt.
Det är en stor förändring att bli förälder. På alla sätt.
Och det går inte tillbaka till hur det var innan när värsta småbarnsåren är över.
Det blir annorlunda (friare) men inte nödvändigtvis lättare.

Hade jag vetat hur jobbigt det var hade jag nog inte skaffat barn.
Helt ärligt!

och jag har också skrivit att det är en stor förändring att bli förälder, nog en av de största man kan vara med om.
Det blir inte nödvändigtvis svårare heller.

Men sen är det ju så att vi alla tycker olika saker är jobbiga, eller hur?

Jag har ingenstans skrivit att det aldrig är jobbigt eller att man aldrig är trött..

 

[Grazing]

Jag är lite osäker på vad du menar när du skriver "friska" därför blir ditt inlägg lite svårt att bemöta eftersom jag kanske missförstår vad du menar. Jag gör ett försök och så får du påpeka om jag verkar ha missförstått dig.

Eftersom det pratas om diagnoser så menar jag föräldrar utan diagnoser, eftersom det tydligen ska vara en avgörande faktor. Vilket jag tycker är konstigt då jag mer anser man bör gå på individens situation och drivkraft och vilja att klara av det.

Först och främst så har jag överhuvudtaget i diskuterat diagnoser. Det jag försökte få fram var att ordet "går" är svårtolkat och kan enligt mig betyda olika saker i sammanhanget och att jag tycker att det är bra att reflektera och tänka igenom saken innan en skaffar barn. Jag håller med om att en kan vara en bra förälder på många olika sätt. Jag tror dock inte en blir en bra förälder bara för att en vill det. Det hade ju dock varit praktiskt om det vore så.

Ditt andra stycke förstår jag inte riktigt om du undrar varför jag inte svarar på det.

Men om någon blir en bra förälder eller inte är ju ingenting som går att planera innan, oavsett diagnoser eller inte. Uppenbarligen iallafall då ingen som vet att den blir en dålig förälder medvetet skaffar barn, förstår heller egentligen inte varför man ens vill ha barn i sådana lägen. Jag anser inte en förälder är dålig bara för att den kanske kan behöva mera hjälp en någon annan som klarar allt själv utan problem.

 

[aprilmaj]

Det är långt ifrån alla barn har det bra hos "friska" föräldrar utan diagnoser, diagnosen säger liksom fortfarande ingenting hur man kommer klara av saker och ting.

Självfallet finns inget som garanterar att barn hos diagnosfria föräldrar får det bra. Man kan ju ha svårt med olika saker även utan diagnos. Det som är "fördelen" med en diagnos är att man mer vet hur svårigheterna yttrar sig.

 

[Nethril]

Jag har valt att inte skaffa barn. Jag har varit övertygad hela mitt vuxna liv om att barn inte är något för mig och är snart trettio. Nu har jag blivit ännu mer säker i min övertygelse på grund av sjukdom. Jag är helt övertygad om att jag skulle bli en bra mamma om jag blev tvungen och självklart skulle jag älska mitt barn mer än allt. Jag har ett fint förhållande, en superb karl, bil, hus, utbildning, jobb och hela baletten.
MEN, jag skulle inte vara en optimal förälder och livet jag valt att leva och behöver är inte optimalt för ett barn. Jag vill kunna bestämma över min dag själv. Jag är egentligen väldigt nöjd med livet som det är (därmed inte sagt att jag inte skulle vara nöjd om jag fick barn - men det är ju absolut desto mer osäkert).

Jag har ingen psykiatrisk funktionsnedsättning utan har istället fysisk och autoimmun problematik som gör att jag fungerar dåligt.
Det blev väldigt tydligt när jag blev ordentligt sjuk att ett barn i den här situationen hade varit total pannkaka. Jag har fullt upp med att klara min vardag och då har jag ändå en sambo som ställer upp till tusen procent och är mycket hemma.
Jag klarar precis att ta hand om mig själv. Med betoning på precis. Hushållet blir kraftigt lidande.
Hade jag haft ett barn nu vågar jag inte ens tänka på vad som hänt.
Hade jag haft ett barn som i sin tur haft skador, sjukdomar, speciella behov osv hade läget varit än mer kritiskt.
Om sambon då blivit sjuk, lämnat (eller rent av dött) hade allt kollapsat.

Det är en stor risk och jag tycker att om man känner tvivel så ska man fundera mååånga extravarv. Vad gör just mig lämplig som förälder? Varför borde just jag ha barn? kan vara nyttiga frågor att ställa sig själv.

Och som någon skrev här ovan, beskriver man det på det här sättet "skulle ju ingen våga skaffa barn". Det kanske är en bra grej om folk var mer skraja för att skaffa barn? Då kanske barnen i världen hade fått det bättre?
Det ska kanske inte vara enkelt att skaffa barn kan jag tycka. Ibland känns det som att folk är mer noga när det ska skaffas ex. häst än barn och har pengabuffert, hästvakt för sommaren 2020 och tre olika foderstater redo. Men barn, äh. Det bara blev så. Hoppas ungen inte blir mongo bara (som en kompis sa..)
Stånk

 

[aprilmaj]

Men sen är det ju så att vi alla tycker olika saker är jobbiga, eller hur?

Jag har ingenstans skrivit att det aldrig är jobbigt eller att man aldrig är trött..

Din trötthet ser förmodligen annorlunda ut jämfört med en person som har exempelvis asperger. Du kanske kan härbärgera tröttheten på ett annat sätt?

 

[Milosari]

Blev fel

 

[Vallmo]

och jag har också skrivit att det är en stor förändring att bli förälder, nog en av de största man kan vara med om.
Det blir inte nödvändigtvis svårare heller.

Men sen är det ju så att vi alla tycker olika saker är jobbiga, eller hur?

Jag har ingenstans skrivit att det aldrig är jobbigt eller att man aldrig är trött..

Du skrev att ingen skulle vilja skaffa barn om man målade upp "worst case scenario".
Ungefär som att man inte ska tala om hur jobbigt det är för då vill ingen ha barn.....
Jag spyr på alla hurtfriska föräldrar som ska tala om hur enkelt och smidigt allt är.
Ursäkta!

 

[vallhund]

Eftersom det pratas om diagnoser så menar jag föräldrar utan diagnoser, eftersom det tydligen ska vara en avgörande faktor. Vilket jag tycker är konstigt då jag mer anser man bör gå på individens situation och drivkraft och vilja att klara av det.

Min fetning. Var i hela fridens har du fått det ifrån?

 

[Grazing]

Min fetning. Var i hela fridens har du fått det ifrån?

För att det är det som diskuteras just nu uppenbarligen. Varför ens annars dra in Ts diagnos i frågan om det inte har en stor betydelse. Men det har du uppenbarligen missat isåfall den lilla diskussionen.

 

[glömmerallt]

Eftersom det pratas om diagnoser så menar jag föräldrar utan diagnoser, eftersom det tydligen ska vara en avgörande faktor. Vilket jag tycker är konstigt då jag mer anser man bör gå på individens situation och drivkraft och vilja att klara av det.

Men om någon blir en bra förälder eller inte är ju ingenting som går att planera innan, oavsett diagnoser eller inte. Uppenbarligen iallafall då ingen som vet att den blir en dålig förälder medvetet skaffar barn, förstår heller egentligen inte varför man ens vill ha barn i sådana lägen. Jag anser inte en förälder är dålig bara för att den kanske kan behöva mera hjälp en någon annan som klarar allt själv utan problem.

Okej då förstår jag, tack för förtydligandet.

Jag tycker inte diagnoser är avgörande däremot innebär väl en diagnos oftast svårigheter av något slag och det kan ju vara klokt att tänka igenom och reflektera över hur det kan påverka ett eventuellt föräldraskap.

Jag tror inte heller att ett bra föräldraskap går att planera eller veta om i förväg men hur ens personliga egenskaper och sätt att fungera i olika typer av situationer kan ju en ha en ide om. Och att reflektera över hur det kan ta sig uttryck i och påverka ett föräldraskap tror jag är bra.

Det är ju inte diagnosen i sig som skapar problem utan snarare symtomen det ger. Hm kanske ingen riktigt bra förklaring kan försöka mig på ett exempel så blir det kanske tydligare. Om en som exempelvis jag mår bra av att lite koll på vad som kommer hända och ske och sedan har svårt att hantera om det inte blir annorlunda så kan ju det påverka. Barn kan ju vara oberäkneliga. Jag blir också lätt trött av socialt umgänge vilket jag kan tänka mig också skulle kunna bli ett problem osv. Jag kan alltså lätt se saker som skulle kunna bli problem för mig och det verkar rimligt att andra människor också skulle kunna göra den typen av reflektioner(ja inte om just samma saker utan utifrån hur de själva fungerar)

Problem kan ju gå att lösa men det är nog lättare om en belyser dem snarare än ignorerar dem.

 

[Miljon]

För att det är det som diskuteras just nu uppenbarligen. Varför ens annars dra in Ts diagnos i frågan om det inte har en stor betydelse. Men det har du uppenbarligen missat isåfall den lilla diskussionen.

Men det är ju klart att en diagnos som asperger KAN ha en enormt stor betydelse! För vissa är det en diagnos som ställer till väldigt stora problem i vardagen, för andra inte lika mycket. Och det är definitivt inte så enkelt som att alla med asperger kan leva "normala" (vad det nu är) liv med lite rätt hjälp och metoder bara. Det är så olika för alla, hur mycket man klarar. Oavsett hur mycket man vill, det handlar inte bara om det.

Och nej, även diagnoslösa människor kan ha hinder i livet, jag menar inte att bara de med någon diagnos har det. Det jag menar är att en diagnos inom autismspektrumet brukar ha stor påverkan på en persons vardag, så att då lite käckt mena att "allt går bara man vill, det finns hjälp att få!" känns lite väl naivt i en så här allvarlig och livsavgörande situation.

 

[Freddie]

Jag fick barn som psykiskt sjuk tjugoåring och det första året som mamma kan beskrivas som ett rent helvete. Jag fick en djup förlossningsdepression (risken för en sådan är dessvärre många gånger större för den som har psykisk problematik i bakgrunden) och min älskade make tog hand om allt. Och med allt menar jag all skötsel av sonen och utöver det matlagning, tvätt, disk, städning, matinköp - rubbet. I år fyller sonen 10 och jag älskar honom mer än jag någonsin kunnat föreställa mig och jag ångrar mig inte, men nog är det stundtals rejält tuff med den oro och det ansvar som medföljer föräldraskapet. Då ska ändå nämnas att enklare bebis kan man förmodligen inte hitta, han sov hela nätter från några veckors ålder och har fortsatt med det sedan dess.
Den ursprungliga planen var att jag skulle vara föräldraledig från start (ta ut aktivitetsersättning + föräldrapenning), men den planen fick vi snabbt ändra på. Maken har tagit ut all föräldrapenning utom de månader som var vikta för mig.

För ett par år sedan blev jag gravid igen och då valde jag abort. Inte för att ekonomin och tiden inte fanns för fler barn, men för att jag visste att jag inte kunde erbjuda ett barn till det jag ville kunna erbjuda. Jag hade då varit sjukskriven i åtta års tid och var precis på väg att börja studera och jag visste att risken fanns för att jag skulle hamna i en förlossningsdepression igen och få lägga ner de planerna. Jag har inte ångrat aborten en enda gång, detta trots att jag nu två år senare börjar känna ett visst bebissug och vi funderar på att utöka familjen inom några år. Idag mår jag betydligt bättre psykiskt, jag är inte sjukskriven längre och sonen är ett harmoniskt, glatt och lättsamt barn. Efter ett års KBT-terapi i privat regi (innan dess gick jag mer än tio år i landstingsregi) och tre terminers studier känner jag att jag har möjligheten att ta hand om fler barn på ett bra sätt.

För mig löste det sig, men det hade inte löst sig på ett så bra sätt som det gjorde om det inte vore för maken. Hade vi gått isär hade jag med största sannolikhet fått bli "varannan helg-mamma", mer hade jag inte orkat med. Jag är inte helt på det klara med vad jag vill ha sagt med den här novellen, men mitt tips är att prata med kuratorn som är knuten till abortmottagningen vid närmaste sjukhus, jag och maken pratade med en sådan två gånger inför aborten och jag tyckte att det gjorde nytta. Att boka tid hos hen betyder inte att du har bestämt dig för en abort, men det kan vara bra att få reda i sina tankar tillsammans med en utomstående. Med ett barn och en abort i bagaget kan jag säga att aborten påverkat mitt liv någon tiondels promille av vad föräldraskapet har påverkat mig, men med det inte sagt att jag inte är glad för min son. Nu när jag ser tillbaka inser jag dock att jag hade blivit en betydligt bättre mamma nu, när jag mår bättre. Den psykiska ohälsan tar hur man än vänder och vrider på det mycket energi och barn till psykiskt sjuka föräldrar har en betydligt större risk än genomsnittet för att själva må dåligt (vilket är en rädsla jag lever med) .

Jag hoppas hursomhelst att du kommer fram till ett beslut som känns rätt för dig. Med rätt stöd, inte minst från den andra föräldern, kan det naturligtvis bli bra om ni väljer att behålla, men en abort behöver inte vara ett stort trauma.

 

[stjarnhimmel]

Jag fick barn som psykiskt sjuk tjugoåring och det första året som mamma kan beskrivas som ett rent helvete. Jag fick en djup förlossningsdepression (risken för en sådan är dessvärre många gånger större för den som har psykisk problematik i bakgrunden) och min älskade make tog hand om allt. Och med allt menar jag all skötsel av sonen och utöver det matlagning, tvätt, disk, städning, matinköp - rubbet. I år fyller sonen 10 och jag älskar honom mer än jag någonsin kunnat föreställa mig och jag ångrar mig inte, men nog är det stundtals rejält tuff med den oro och det ansvar som medföljer föräldraskapet. Då ska ändå nämnas att enklare bebis kan man förmodligen inte hitta, han sov hela nätter från några veckors ålder och har fortsatt med det sedan dess.
Den ursprungliga planen var att jag skulle vara föräldraledig från start (ta ut aktivitetsersättning + föräldrapenning), men den planen fick vi snabbt ändra på. Maken har tagit ut all föräldrapenning utom de månader som var vikta för mig.

För ett par år sedan blev jag gravid igen och då valde jag abort. Inte för att ekonomin och tiden inte fanns för fler barn, men för att jag visste att jag inte kunde erbjuda ett barn till det jag ville kunna erbjuda. Jag hade då varit sjukskriven i åtta års tid och var precis på väg att börja studera och jag visste att risken fanns för att jag skulle hamna i en förlossningsdepression igen och få lägga ner de planerna. Jag har inte ångrat aborten en enda gång, detta trots att jag nu två år senare börjar känna ett visst bebissug och vi funderar på att utöka familjen inom några år. Idag mår jag betydligt bättre psykiskt, jag är inte sjukskriven längre och sonen är ett harmoniskt, glatt och lättsamt barn. Efter ett års KBT-terapi i privat regi (innan dess gick jag mer än tio år i landstingsregi) och tre terminers studier känner jag att jag har möjligheten att ta hand om fler barn på ett bra sätt.

För mig löste det sig, men det hade inte löst sig på ett så bra sätt som det gjorde om det inte vore för maken. Hade vi gått isär hade jag med största sannolikhet fått bli "varannan helg-mamma", mer hade jag inte orkat med. Jag är inte helt på det klara med vad jag vill ha sagt med den här novellen, men mitt tips är att prata med kuratorn som är knuten till abortmottagningen vid närmaste sjukhus, jag och maken pratade med en sådan två gånger inför aborten och jag tyckte att det gjorde nytta. Att boka tid hos hen betyder inte att du har bestämt dig för en abort, men det kan vara bra att få reda i sina tankar tillsammans med en utomstående. Med ett barn och en abort i bagaget kan jag säga att aborten påverkat mitt liv någon tiondels promille av vad föräldraskapet har påverkat mig, men med det inte sagt att jag inte är glad för min son. Nu när jag ser tillbaka inser jag dock att jag hade blivit en betydligt bättre mamma nu, när jag mår bättre. Den psykiska ohälsan tar hur man än vänder och vrider på det mycket energi och barn till psykiskt sjuka föräldrar har en betydligt större risk än genomsnittet för att själva må dåligt (vilket är en rädsla jag lever med) .

Jag hoppas hursomhelst att du kommer fram till ett beslut som känns rätt för dig. Med rätt stöd, inte minst från den andra föräldern, kan det naturligtvis bli bra om ni väljer att behålla, men en abort behöver inte vara ett stort trauma.

Starkt och fint av dig att berätta..,

 

[Dentaku]

Jag fick barn som psykiskt sjuk tjugoåring och det första året som mamma kan beskrivas som ett rent helvete. Jag fick en djup förlossningsdepression (risken för en sådan är dessvärre många gånger större för den som har psykisk problematik i bakgrunden) och min älskade make tog hand om allt. Och med allt menar jag all skötsel av sonen och utöver det matlagning, tvätt, disk, städning, matinköp - rubbet. I år fyller sonen 10 och jag älskar honom mer än jag någonsin kunnat föreställa mig och jag ångrar mig inte, men nog är det stundtals rejält tuff med den oro och det ansvar som medföljer föräldraskapet. Då ska ändå nämnas att enklare bebis kan man förmodligen inte hitta, han sov hela nätter från några veckors ålder och har fortsatt med det sedan dess.
Den ursprungliga planen var att jag skulle vara föräldraledig från start (ta ut aktivitetsersättning + föräldrapenning), men den planen fick vi snabbt ändra på. Maken har tagit ut all föräldrapenning utom de månader som var vikta för mig.

För ett par år sedan blev jag gravid igen och då valde jag abort. Inte för att ekonomin och tiden inte fanns för fler barn, men för att jag visste att jag inte kunde erbjuda ett barn till det jag ville kunna erbjuda. Jag hade då varit sjukskriven i åtta års tid och var precis på väg att börja studera och jag visste att risken fanns för att jag skulle hamna i en förlossningsdepression igen och få lägga ner de planerna. Jag har inte ångrat aborten en enda gång, detta trots att jag nu två år senare börjar känna ett visst bebissug och vi funderar på att utöka familjen inom några år. Idag mår jag betydligt bättre psykiskt, jag är inte sjukskriven längre och sonen är ett harmoniskt, glatt och lättsamt barn. Efter ett års KBT-terapi i privat regi (innan dess gick jag mer än tio år i landstingsregi) och tre terminers studier känner jag att jag har möjligheten att ta hand om fler barn på ett bra sätt.

För mig löste det sig, men det hade inte löst sig på ett så bra sätt som det gjorde om det inte vore för maken. Hade vi gått isär hade jag med största sannolikhet fått bli "varannan helg-mamma", mer hade jag inte orkat med. Jag är inte helt på det klara med vad jag vill ha sagt med den här novellen, men mitt tips är att prata med kuratorn som är knuten till abortmottagningen vid närmaste sjukhus, jag och maken pratade med en sådan två gånger inför aborten och jag tyckte att det gjorde nytta. Att boka tid hos hen betyder inte att du har bestämt dig för en abort, men det kan vara bra att få reda i sina tankar tillsammans med en utomstående. Med ett barn och en abort i bagaget kan jag säga att aborten påverkat mitt liv någon tiondels promille av vad föräldraskapet har påverkat mig, men med det inte sagt att jag inte är glad för min son. Nu när jag ser tillbaka inser jag dock att jag hade blivit en betydligt bättre mamma nu, när jag mår bättre. Den psykiska ohälsan tar hur man än vänder och vrider på det mycket energi och barn till psykiskt sjuka föräldrar har en betydligt större risk än genomsnittet för att själva må dåligt (vilket är en rädsla jag lever med) .

Jag hoppas hursomhelst att du kommer fram till ett beslut som känns rätt för dig. Med rätt stöd, inte minst från den andra föräldern, kan det naturligtvis bli bra om ni väljer att behålla, men en abort behöver inte vara ett stort trauma.

Ett av de mest läsvärda inläggen i tråden hittills!

 

[Grazing]

Men det är ju klart att en diagnos som asperger KAN ha en enormt stor betydelse! För vissa är det en diagnos som ställer till väldigt stora problem i vardagen, för andra inte lika mycket. Och det är definitivt inte så enkelt som att alla med asperger kan leva "normala" (vad det nu är) liv med lite rätt hjälp och metoder bara. Det är så olika för alla, hur mycket man klarar. Oavsett hur mycket man vill, det handlar inte bara om det.

Det kan inte ha en stor betydelse, det har en enorm betydelse. Och det är positivt att ha fått diagnosen då personen förhoppningsvis då också kan sina problem relativt och kan bygga livet runt dom. En med Asperger kan inte leva ett "normalt" liv. Den kan dock få bra med hjälp i vardagen för att klara av den. Och vill vill väl alla, alla vill väl vara perfekta och klara allting men det är inte det det handlar om.

Viljan som jag pratar om går mera ut på att vilja acceptera sig själv och sina problem, lära sig att leva med dom och lära sig hantera dom och vilja ta emot hjälpen som finns. Har man orken och ett bra kontaktnät och ser sig runt efter lösningar så går det även att skaffa barn på det. Man kan även se viljan som hos mig, jag vill vara "normal" och jag vill leva ett bra liv men jag orkar inte, såpass mycket vill och orkar jag inte ta tag i saker och ting helt enkelt. Men vill vill jag ju dock men utan drivkraft så är det svårt.

Och nej, även diagnoslösa människor kan ha hinder i livet, jag menar inte att bara de med någon diagnos har det. Det jag menar är att en diagnos inom autismspektrumet brukar ha stor påverkan på en persons vardag, så att då lite käckt mena att "allt går bara man vill, det finns hjälp att få!" känns lite väl naivt i en så här allvarlig och livsavgörande situation.

Jag vet mycket väl vad det innebär att leva med diagnoser inom autismspektrumet. Och ja det har en stor påverkan på ens vardag. Det är inga problem som försvinner men det går att lära sig hantera och leva med det. Det går att hitta en egen strategi i vardagen som gör att det går att klara av det med hjälp och stöttning.

 

[Gimlan]

Det kan inte ha en stor betydelse, det har en enorm betydelse. Och det är positivt att ha fått diagnosen då personen förhoppningsvis då också kan sina problem relativt och kan bygga livet runt dom. En med Asperger kan inte leva ett "normalt" liv. Den kan dock få bra med hjälp i vardagen för att klara av den. Och vill vill väl alla, alla vill väl vara perfekta och klara allting men det är inte det det handlar om.

Viljan som jag pratar om går mera ut på att vilja acceptera sig själv och sina problem, lära sig att leva med dom och lära sig hantera dom och vilja ta emot hjälpen som finns. Har man orken och ett bra kontaktnät och ser sig runt efter lösningar så går det även att skaffa barn på det. Man kan även se viljan som hos mig, jag vill vara "normal" och jag vill leva ett bra liv men jag orkar inte, såpass mycket vill och orkar jag inte ta tag i saker och ting helt enkelt. Men vill vill jag ju dock men utan drivkraft så är det svårt.

Jag vet mycket väl vad det innebär att leva med diagnoser inom autismspektrumet. Och ja det har en stor påverkan på ens vardag. Det är inga problem som försvinner men det går att lära sig hantera och leva med det. Det går att hitta en egen strategi i vardagen som gör att det går att klara av det med hjälp och stöttning.

Du kanske vet vad det innebär i teorin och att man i teorin kan klara av och orka med, men du verkar ju ändå inte fatta.

Vad menar du med att klara av vardagen tex? När går gränsen för att man inte klarar av vardagen?

 

[Milosari]

Vad är det egentligen som är så provocerande med att skriva "det kan gå bra". Inte "det kommer helt säkert gå bra". Utan "det kan gå bra"?

Och framförallt, hur kan det tolkas som att den som skriver detta är en hysterisk halvreligiös ja-sägare till livet? Jag tycker det är rätt fantastiskt att min text tolkades som om jag är en person som tycker att barn ska skaffas lättvindigt och allt kommer ordna sig. Det är ungefär så långt ifrån mina värderingar man kan komma. Men jag tror att TS har rätt bra koll på vilka nackdelar det finns med barn. OBS att det står tror, inte vet. Så därför kände jag inte ett behov av att tala om hur jobbigt det kan vara med barn. Vad som är jobbigt är också jättesvårt att avgöra för en utomstående. Det är olika från förälder till förälder. Men jag tror nog att TS har fått en ganska god inblick i vilken pest och pina det kan vara med barn .

Ibland tänker jag också att jag måste leva i en annan dimension än många andra på Buke. De flesta människor jag känner till, i alla fall de förstfödda, är oplanerade. Jag är själv resultatet av en tillfällig förbindelse. Och min erfarenhet (OBS att det står MIN) är att de här barnen inte är mindre älskade än de planerade barnen. Föräldrarna har inte varit sämre. Inte heller de som har diagnoser. De dåliga föräldrarna har varit de som jobbat för mycket/inte varit närvarande, missbrukande föräldrar och föräldrar som varit överdrivet auktoritära. Men så ser det alltså inte ut i resten av Sverige?

 

[Fenestra]

Du skrev att ingen skulle vilja skaffa barn om man målade upp "worst case scenario".
Ungefär som att man inte ska tala om hur jobbigt det är för då vill ingen ha barn.....
Jag spyr på alla hurtfriska föräldrar som ska tala om hur enkelt och smidigt allt är.
Ursäkta!

jag är vare sig hurfrisk eller har sagt att allt är enkelt. För min/vår del har det gått bra men det är inte som att ha en docka givetvis men det tror ju inte ts heller.

Det är väl självklart att man behöver höra om de som har en positiv småbarnstid också?

Man behöver höra både och..

Men självklart från båda håll.. jag kan ex fortfarande bli galen på den barnmorskan som sa till mig att det gör inte ont att föda barn. Jag tyckte att det gjorde skitont att föda barn! Men sen finns det ju de där det bara tjoffar ut barn, eller som har väldigt hög smärttröskel. Jag tillhör inte den kategorin.