Hur stötta pappa?

[vemsomhelst123]

Barnen har gjort rätt . Du skriver själv att din pappa hade protesterat och nu slipper barnen detta mao de slipper bråk. Och det du skriver att din pappa ”vet” hur viktigt det är att ha kvar sitt liv som dement- det tyder på att vare sig han ( eller du) vet vad det handlar om, demens är inget som går att hålla kvar det sista friska - hjärnan blir tom o fylls med plack. Dessutom är det inte så sällan en beroendesjukdom för nära anhörig- man hjälper, sopar under mattan och utplånar sig själv och tappar verkligheten. Allt i sin iver att tro att hjälp hjälper. Det jag ändå undrar över- din pappas vän måste ju ändå varit i vården på ngt sätt och fått en diagnos.

Jag kan nog vara beredd att hålla med, det är inte heller ovanligt (vet inte hur det är här) att anhöriga planerar sånt här till ledigheter för att kunna vara med själva, även om det såklart är olyckligt att det blev precis runt jul. Såg hur min morfar slet med mormors eskalerande demens och sa att det går så bra många många år innan barnen till slut lyckades övertyga honom om att hon måste flytta, även då fortsatte han prata om vad de konverserade om (han gick dit dagligen) fast de med handen på hjärtat inte haft en dialog på många år, men det var en lättnad för honom att faktiskt bara få leva kvar i den tron utan allt runt omkring.
Däremot ts så är ju damen i fråga en vuxen autonom människa så några besök i hennes eget hem ( vilket det är även om det är ett boende) kan barnen absolut inte hindra.
Det kan ju vara så att de stängt av telefonerna just under flytt (blev säkert diskussion med mamman också) men det låter ju som de oavsett behöver ha en dialog med din pappa om en del praktiska saker.

 

[vemsomhelst123]

Jo det kan de även om det inte behöver vara så här.

Nej, hon är en vuxen människa med självbestämmande i sitt eget hem. De kan diskutera lämpligheten med personalen men absolut inte bestämma över henne.

 

[ginnies]

Nej, hon är en vuxen människa med självbestämmande i sitt eget hem. De kan diskutera lämpligheten med personalen men absolut inte bestämma över henne.

Jag tar ett kändis exempel, Alice babs vänner blev portade och fick inte besöka henne på demensboendet fast ” de ” filmade henne och då ansåg sig ha ”bevis” när hon sa att hon ville de skulle vara där. Alice babs fick inte bestämma själv. Det gjorde barnen och det va helt rätt.

 

[Otherside]

Vad hände med hennes katt?!? (Nej, jag bryr mig verkligen inte mer om katten än om människorna här, men jag undrar bara....)

Och även hennes hus? Är hon sedd som otillräknelig så de kan sälja hennes hus utan hennes medgivande?

 

[vemsomhelst123]

Jag tar ett kändis exempel, Alice babs vänner blev portade och fick inte besöka henne på demensboendet fast ” de ” filmade henne och då ansåg sig ha ”bevis” när hon sa att hon ville de skulle vara där. Alice babs fick inte bestämma själv. Det gjorde barnen och det va helt rätt.

Ja det var ju mycket turer, men där fanns en förvaltare och misstankar om att några vänner försökte lägga sig ekonomin/förvaltarskapet på ett sätt som kanske inte var ok (jag minns inte helt) här finns uppenbarligen ingen god man, ingen förvaltare och troligen inte den typen av royalties. Låter inte heller som det kommer springa excentriska kändisar där titt som tätt utan en drygt 80 åring livskamrat sedan ett kvarts sekel. Känns inte riktigt jämförbart.

 

[vemsomhelst123]

Jag vet tyvärr inget alls om någon av dom. Jag har aldrig träffat dom och vet inte ens vad dom heter. Jag har ju inte varit så insatt i pappas särbos liv heller, mer än att jag träffade henne när jag träffat pappa då dom som sagt alltid umgicks. Det var på den nivån att ringde jag pappa och han inte svarade så ringde jag henne och fick då prata med pappa, och när vi sågs på pratade vi och hade trevligt, men vi har aldrig gått in på några djupare samtal eller umgåtts med andra utanför.

Ja jag förstår inte hur man kan göra så här? Både för pappa och för damen. Nu är ju beslutet taget och hon inflyttad på boendet så nu lär ju inte det gå att ändras på. Pappa är inte vatten värd att ens få information om den planen för dom var inte gifta, och inte bodde dom tillsammans heller, då anser barnen att han inte har rätt till någon åsikt, fast det är han som spenderat nästan all sin vakna tid tillsammans med deras mamma i 26 år.

Men med tanke på hur dom hanterat och hanterar detta så är dom nog mycket medvetna om hur etniskt fel detta är. Dom ville få det gjort utan chans för pappa att protestera, vilket han hade gjort. Han vet hur viktigt det är för damen att få ha kvar ”sitt” liv för att hålla fast i det där sista friska.

Det kan ju också vara så att det är snurrigare än vad din pappa förstått. Min morfar täckte länge upp för mormor (vet att jag var där vid några tillfällen säkert 5-6 år innan hon fick diagnos och spisen stod på utan något som lagades) jag var också av någon anledning den hon ringde och det kunde vara 10-15 samtal om dagen i perioder (detta också många år innan hon fick diagnos och säkert 15 innan hon fick en plats på demensboende). Men hon kunde skärpa sig i sociala sammanhang länge, även om det då tog ut sin rätt på andra sätt. Hade hon bott ensam hade det kunnat gå helt åt helvete, eller så hade det fångats upp tidigare. Det kan ju vara så att när din pappa gått hem på kvällarna har barnen blivit attackringda och sett en helt annan bild. Att de hade telefonerna avstängda igår är som sagt inte konstigt, skulle gissa att de hade fullt upp med flytt och installation och säkert konflikter att hantera med sin mamma. Jättefint att du kan åka dit, så kanske ni kan prata med barnen tillsammans när allt lagt sig lite och försöka hitta en plan som blir bra för alla, så bra det nu kan bli.

 

[Dentaku]

Jag blir kluven när jag läser ditt inlägg.

Jag tycker spontant att din pappa borde informerats om planerna och inte bara ställas inför fullbordat faktum.
Är du helt säker på att frågan aldrig lyfts tidigare, även om det aldrig förts några djupare diskussioner?

En anhörig till mig har också varit i situationen med en särbo med demenssjukdom. Där var dock min anhöriga och särbons barn till slut eniga om att situationen var ohållbar.
Dels höll min anhöriga på att bränna ut sig allteftersom stödet särbon behövde blev allt mer omfattande när förvirringen ökade. Dels därför att särbo, precis som i detta fall, bodde i ett hus med vedeldning. Risken för ett nerbränt hus var faktiskt reell. Min anhöriga tyckte ändå att det var fruktansvärt jobbigt, och det krävdes en del övertalan från de närmaste som såg hur hen bröts ner innan beslutet om flytt fattades.

Jag tror att det är lätt att underskatta riskerna för en dement person som bor ensam, även om eldning inte finns med i bilden. Varje år anmäls flera tusen personer med demens som försvunna till polisen, den näst största gruppen efter psykiskt sjuka.

Om din pappa garanterat skulle protesterat mot flytt till ett boende är det tänkbart att barnen valde den enkla vägen att inte involvera honom i processen av den anledningen, om de redan fattat beslutet. Inte snyggt, men det är inte säkert att detta är något de gör med lätt hjärta heller. Vi saknar deras sida av saken.

 

[Palermo]

Jag tror inte att det är någon större risk att han inte kan besöka henne på boendet. Jag tycker också att ni ska se över om han tex kan ta hem henne varannan helg eller så. Ett boende är ju inte ett fängelse, och jag fattar det som att ingen av dem är satt under förvaltare? D

 

[Migo]

Det kan ju också vara så att det är snurrigare än vad din pappa förstått. Min morfar täckte länge upp för mormor (vet att jag var där vid några tillfällen säkert 5-6 år innan hon fick diagnos och spisen stod på utan något som lagades) jag var också av någon anledning den hon ringde och det kunde vara 10-15 samtal om dagen i perioder (detta också många år innan hon fick diagnos och säkert 15 innan hon fick en plats på demensboende). Men hon kunde skärpa sig i sociala sammanhang länge, även om det då tog ut sin rätt på andra sätt. Hade hon bott ensam hade det kunnat gå helt åt helvete, eller så hade det fångats upp tidigare. Det kan ju vara så att när din pappa gått hem på kvällarna har barnen blivit attackringda och sett en helt annan bild. Att de hade telefonerna avstängda igår är som sagt inte konstigt, skulle gissa att de hade fullt upp med flytt och installation och säkert konflikter att hantera med sin mamma. Jättefint att du kan åka dit, så kanske ni kan prata med barnen tillsammans när allt lagt sig lite och försöka hitta en plan som blir bra för alla, så bra det nu kan bli.

Det här var min första tanke också, efter att ha haft nära släktingar med demens. Att de klarar av att hålla ihop/hålla skenet uppe för några betyder inte alltid så mycket. Barnen kan få se helt andra sidor.

 

[Palermo]

Det här var min första tanke också, efter att ha haft nära släktingar med demens. Att de klarar av att hålla ihop/hålla skenet uppe för några betyder inte alltid så mycket. Barnen kan få se helt andra sidor.

Jag tänkte också på det. I det här fallet läser jag dock in att pappan träffar den gamla tanten mycket mer än barnen gör? Tid brukar väl avslöja demens.

(Jag har just nu en rejält dement släkting, där man lätt kan tro att det är ganska normalt om man ses en kortare stund.)

 

[vemsomhelst123]

Jag tänkte också på det. I det här fallet läser jag dock in att pappan träffar den gamla tanten mycket mer än barnen gör? Tid brukar väl avslöja demens.

(Jag har just nu en rejält dement släkting, där man lätt kan tro att det är ganska normalt om man ses en kortare stund.)

Fast man kan också lätt fastna i ett gradvis ökande normaltillstånd. Har som sagt sett det på nära håll där den anhörige vägrade inse faktum ens när det var solklart och diagnos var satt ”hen har fortfarande väldigt klara dagar” lät det fortfarande när ingen annan hade hört personen yttra ett vettigt ord på ett år. Här låter det som som att pappan kompenserat för mycket och ganska länge och till slut blir ju det en vardag. Ses man inte lika ofta blir det ju tydligare om det går utför.
Förhoppningsvis blir det inget strul med påhälsning eller att åka på utflykter/hem när det mest akuta lagt sig. Då kanske det t.o.m. finns mer ork till de aktiviteter som damen fortfarande verkar uppskatta om mannen inte behöver tänka på spisar, mat, hygien osv. Man är ju inte helt ung även om man är frisk och klar i huvudet vid 83.

 

[monster1]

Pappa ringde mig och grät idag. Jag har hört honom gråta tre gånger i mitt liv, en gång när han fick lov att avliva sin hund, en gång när hans bästa vän sen 60 år tillbaka plötsligt somnade in, och nu idag…

Lång historia kort. Han bor långt ute i ingenstans, enbart några få fasta hushåll. Han har bott där i ca 26 år och flyttade dit några år innan han gick i pension. Han träffade då en dam som bodde i samma by, och de fattade tycke för varandra och har hängt ihop i alla dessa 26 år, men varit särbos. Dock träffats varje dag, och ägt en hund tillsammans, och gjort i princip allt ihop, åkt in till byn och handlat varje vecka, fiskat, plockat bär/svamp, hjälpts åt med veden, ätit minst lunch och middag tillsammans. För ett par år sen började den där jävla demensen att knacka på hennes dörr. Pappa fortsatte finnas där men fick såklart steppa upp och nu började han umgås längre och längre dagar med henne för att hjälpa. Han betalade hennes räkningar via hennes internetbank, och barnen var medvetna om det och tacksamma för hjälpen då de själva bor en bit ifrån.

Sjukdomen eskalerade och pappa tog mer och mer ansvar över henne. Såg till så hon hade hela rena kläder, lagade all mat, såg till så hon kom upp på morgonen och i säng på kvällen, kokade kaffe, eldade osv. Han gick dit flera gånger om dagen. Hon började bli arg till och från, men han gav inte upp, klagade aldrig, sa att ”det är bara sånt man gör, hamnar hon på hem så kommer hon ge upp” (Två riktiga enstöringar, därför dom bor där dom bor) Hon mådde bra, var välskött och även om hon snurrade till det helt ibland så fanns det såklart många stunder där hon fortfarande var helt med. Hon känner fortfarande igen alla och pappa är/var hennes trygghet.

Idag var han där och hjälpte henne med veden och ena barnet kommer och hälsar på, pappa säger då att han går hem till sig så dom får umgås lite själva eftersom barnet inte är där så ofta. Barnet svarar att det låter väll bra, och att den ska ta med mamman ut på en biltur och handla lite gott så hon har inför helgerna. Pappa och barnet har alltid haft en bra relation och barnet har senaste åren pratat mest med pappa.

Efter 3-4 timmar ringer barnet till pappa och säger att de valt att placera henne på ett demensboende, att hon flyttat dit nu och inte kommer hem igen mer för dom tycker hon är så snurrig så ”snart kommer hon elda upp huset annars” och i princip lägger på luren. Där står pappa och fattar ingenting.

Han har träffat henne dagligen i 26 år, särbos, gjort allt ihop. Haft bara varandra i princip. Träffat barnen MASSOR av gånger, varit med på kalas osv. Pappa är nu 83 år och har precis blivit av med sin trygghet och bästa vän, barnen har inte ens diskuterat detta med honom, utan allt detta har skett helt utan hans vetskap, för att han inte skulle ”ställa till en scen”.

Jag åker till pappa i morgon, men hur ska jag kunna hjälpa honom? Hur ska jag kunna stötta honom i detta?

Jag är själv undersköterska och jobbar med många äldre som har någon form av demenssjukdom, och jag vet vilket helvete det är för anhöriga, det är verkligen en sjukdom som drabbar hela familjen, men hur kan dom tycka att det är ok att göra så här? Pappa är fullt frisk och stark och pigg i både kropp och knopp, så jag förstår inte varför det skulle gås bakom ryggen på honom?

Han har fått ta ett stort lass, och i slutändan så är det kanske bra att det blev så här ändå då damen blev sämre och sämre, och pappa fick verkligen slita på, men han ville ju självklart vara medverkande i detta beslut, kanske börjat med lite avlastning, men fortfarande låte henna få komma hem då och då.

Nu är han jätterädd att barnen kommer förbjuda honom att hälsa på henne på hemmet, men det kan dom väll inte göra? Eller?!
Jag jobbar som sagt själv som USKA, men har aldrig varit med om att något fall sköts på detta sätt!

Även om det varit tufft för pappa med all omsorg så inser jag ju att han förstår att nu är även han helt ensam också, han har ingen annan där ute, så det är ju också en sorg han behöver hantera. Och få denna chock fem dagar före julafton, som han redan hade handlat och sett till så dom två skulle ha god julmat hemma och fira den tillsammans som senaste 26 åren…

Jag tänker att för att stötta din pappa i detta så handlar det om att acceptera situationen som den är. Det låter trots allt som att ett demensboende är det bästa för hans vän. När man är dement och bor själv finns det ju stora risker med att tex vandra iväg med för lite kläder på sig och inte hitta hem, ta för mycket av sin medicin etc. Hur som helst så är hon ju på ett boende nu och det kanske tom är lättare för henne att acceptera det medan hon är med lite än senare när det blivit värre. Det som är tråkigt är ju att barnen inte klarade av att kommunicera detta med din far innan.

Men nu är det som det är. Så det är ju bara att försöka ha så god kontakt som möjligt med barnen om det går så att det inte blir problem att besöka vännen på sitt nya boende. Hon kommer säkert bli glad om han kan besöka henne ofta och de brukar även ha aktiviter som man kan delta i. Det kan ju vara ett sätt för din pappa att vänja sig vid tanken på att själv bo på ett boende så småningom om. Här i byn där jag bor är äldreboendet väldigt engagerat och har aktiviteter och träffar även för de personer som inte bor där som ett sätt för att förhindra ensamhet bland äldre.

Så stötta honom i hans sorg, men hon är ju inte död, hon har bara flyttat även om det såklart förändrar deras vardag.

 

[Otherside]

Men var finns katten??

(Förlåt.....)

 

[vemsomhelst123]

Jag tänker att för att stötta din pappa i detta så handlar det om att acceptera situationen som den är. Det låter trots allt som att ett demensboende är det bästa för hans vän. När man är dement och bor själv finns det ju stora risker med att tex vandra iväg med för lite kläder på sig och inte hitta hem, ta för mycket av sin medicin etc. Hur som helst så är hon ju på ett boende nu och det kanske tom är lättare för henne att acceptera det medan hon är med lite än senare när det blivit värre. Det som är tråkigt är ju att barnen inte klarade av att kommunicera detta med din far innan.

Men nu är det som det är. Så det är ju bara att försöka ha så god kontakt som möjligt med barnen om det går så att det inte blir problem att besöka vännen på sitt nya boende. Hon kommer säkert bli glad om han kan besöka henne ofta och de brukar även ha aktiviter som man kan delta i. Det kan ju vara ett sätt för din pappa att vänja sig vid tanken på att själv bo på ett boende så småningom om. Här i byn där jag bor är äldreboendet väldigt engagerat och har aktiviteter och träffar även för de personer som inte bor där som ett sätt för att förhindra ensamhet bland äldre.

Så stötta honom i hans sorg, men hon är ju inte död, hon har bara flyttat även om det såklart förändrar deras vardag.

Vilket klokt inlägg, det kan kanske också vara så att personalen rekommenderar lite lugn och ro ibörjan, så skulle det vara så att han får höra att han inte bör komma direkt så behöver det inte betyda för alltid. Min morfar hälsade på mormor nästan dagligen så länge hon levde, personalen var fantastisk och han fick vara med på aktiviteter och fika och köpa lunch om han ville, fast mormor faktiskt inte var delaktig alls sista åren. Det boendet han sen hamnade på (inte demensboende dock) välkomnar också anhöriga och fixar gärna med fika på rummet om han har vänner eller anhöriga på besök. Där får man även ha med djur när man hälsar på till hans stora glädje.

 

[Philosophia]

Pappa ringde mig och grät idag. Jag har hört honom gråta tre gånger i mitt liv, en gång när han fick lov att avliva sin hund, en gång när hans bästa vän sen 60 år tillbaka plötsligt somnade in, och nu idag…

Lång historia kort. Han bor långt ute i ingenstans, enbart några få fasta hushåll. Han har bott där i ca 26 år och flyttade dit några år innan han gick i pension. Han träffade då en dam som bodde i samma by, och de fattade tycke för varandra och har hängt ihop i alla dessa 26 år, men varit särbos. Dock träffats varje dag, och ägt en hund tillsammans, och gjort i princip allt ihop, åkt in till byn och handlat varje vecka, fiskat, plockat bär/svamp, hjälpts åt med veden, ätit minst lunch och middag tillsammans. För ett par år sen började den där jävla demensen att knacka på hennes dörr. Pappa fortsatte finnas där men fick såklart steppa upp och nu började han umgås längre och längre dagar med henne för att hjälpa. Han betalade hennes räkningar via hennes internetbank, och barnen var medvetna om det och tacksamma för hjälpen då de själva bor en bit ifrån.

Sjukdomen eskalerade och pappa tog mer och mer ansvar över henne. Såg till så hon hade hela rena kläder, lagade all mat, såg till så hon kom upp på morgonen och i säng på kvällen, kokade kaffe, eldade osv. Han gick dit flera gånger om dagen. Hon började bli arg till och från, men han gav inte upp, klagade aldrig, sa att ”det är bara sånt man gör, hamnar hon på hem så kommer hon ge upp” (Två riktiga enstöringar, därför dom bor där dom bor) Hon mådde bra, var välskött och även om hon snurrade till det helt ibland så fanns det såklart många stunder där hon fortfarande var helt med. Hon känner fortfarande igen alla och pappa är/var hennes trygghet.

Idag var han där och hjälpte henne med veden och ena barnet kommer och hälsar på, pappa säger då att han går hem till sig så dom får umgås lite själva eftersom barnet inte är där så ofta. Barnet svarar att det låter väll bra, och att den ska ta med mamman ut på en biltur och handla lite gott så hon har inför helgerna. Pappa och barnet har alltid haft en bra relation och barnet har senaste åren pratat mest med pappa.

Efter 3-4 timmar ringer barnet till pappa och säger att de valt att placera henne på ett demensboende, att hon flyttat dit nu och inte kommer hem igen mer för dom tycker hon är så snurrig så ”snart kommer hon elda upp huset annars” och i princip lägger på luren. Där står pappa och fattar ingenting.

Han har träffat henne dagligen i 26 år, särbos, gjort allt ihop. Haft bara varandra i princip. Träffat barnen MASSOR av gånger, varit med på kalas osv. Pappa är nu 83 år och har precis blivit av med sin trygghet och bästa vän, barnen har inte ens diskuterat detta med honom, utan allt detta har skett helt utan hans vetskap, för att han inte skulle ”ställa till en scen”.

Jag åker till pappa i morgon, men hur ska jag kunna hjälpa honom? Hur ska jag kunna stötta honom i detta?

Jag är själv undersköterska och jobbar med många äldre som har någon form av demenssjukdom, och jag vet vilket helvete det är för anhöriga, det är verkligen en sjukdom som drabbar hela familjen, men hur kan dom tycka att det är ok att göra så här? Pappa är fullt frisk och stark och pigg i både kropp och knopp, så jag förstår inte varför det skulle gås bakom ryggen på honom?

Han har fått ta ett stort lass, och i slutändan så är det kanske bra att det blev så här ändå då damen blev sämre och sämre, och pappa fick verkligen slita på, men han ville ju självklart vara medverkande i detta beslut, kanske börjat med lite avlastning, men fortfarande låte henna få komma hem då och då.

Nu är han jätterädd att barnen kommer förbjuda honom att hälsa på henne på hemmet, men det kan dom väll inte göra? Eller?!
Jag jobbar som sagt själv som USKA, men har aldrig varit med om att något fall sköts på detta sätt!

Även om det varit tufft för pappa med all omsorg så inser jag ju att han förstår att nu är även han helt ensam också, han har ingen annan där ute, så det är ju också en sorg han behöver hantera. Och få denna chock fem dagar före julafton, som han redan hade handlat och sett till så dom två skulle ha god julmat hemma och fira den tillsammans som senaste 26 åren…

Har något av barnen varit god man åt henne? Jag tänker på att din pappa har skött hennes ekonomi osv. så kan man tolka det som att så inte har varit fallet. Även om demensboende rent objektivt kan vara den tryggaste platsen så får man inte utan samtycke bara flytta någon - och det gäller i hög grad även vid demens. Så kan hon ha samtyckt till flytten utan din pappas vetskap? Eller har det även planerats helt utan hennes vetskap?

Jag förstår verkligen att din pappa är förtvivlad.

 

[Fibusen]

Men var finns katten??

(Förlåt.....)

Hos pappa, katten brukar gå emellan lite så han är van att vara på båda ställena.

 

[ginnies]

Har något av barnen varit god man åt henne? Jag tänker på att din pappa har skött hennes ekonomi osv. så kan man tolka det som att så inte har varit fallet. Även om demensboende rent objektivt kan vara den tryggaste platsen så får man inte utan samtycke bara flytta någon - och det gäller i hög grad även vid demens. Så kan hon ha samtyckt till flytten utan din pappas vetskap? Eller har det även planerats helt utan hennes vetskap?

Det är klart att en person med demens som här bor ensam såklart kan flyttas till ett boende utan den dementes samtycke.

Sen just i det här fallet låter det osannolikt att ett av barnen bara hämtar sin mor sådär och får plats på ett boende, det sannolika är läkarkontakt/er , diagnos, planering, kö till boende . Osv.

 

[ginnies]

Sedan så är det klart olämpligt att en åldrig man sköter ekonomin åt en dement kvinna då de inte bor ihop och kanske även om de gjorde.
Olämpligt kanske tom olagligt.

Om jag hade varit dotter i den sitsen hade jag nerver ever låtit en vän till min mor handha hennes BankID.

 

[Philosophia]

Det är klart att en person med demens som här bor ensam såklart kan flyttas till ett boende utan den dementes samtycke.

Sen just i det här fallet låter det osannolikt att ett av barnen bara hämtar sin mor sådär och får plats på ett boende, det sannolika är läkarkontakt/er , diagnos, planering, kö till boende . Osv.

Nej, det ska väldigt mycket till för det om det ska gå rätt till.

 

[Philosophia]

Sedan så är det klart olämpligt att en åldrig man sköter ekonomin åt en dement kvinna då de inte bor ihop och kanske även om de gjorde.
Olämpligt kanske tom olagligt.

Om jag hade varit dotter i den sitsen hade jag nerver ever låtit en vän till min mor handha hennes BankID.

Alltså, att vara 83 år behöver ju näppeligen innebära att man är åldrig i någon slags inkapabel betydelse. Det du säger andas åldersdiskriminering lång väg.