Hur sur är du?

[nightcrawler]

Jag är en grinig jävel. Jag blir inte sur eller irriterad på saker som är nödvändiga. Muttrar mest lite om att jag lyckas pricka just den tidpunkten när det håller på. Men annars kan jag vara irriterad och grinig över mycket. Även när jag inte är sur så tror folk att jag är det. Har åxå ett resting bitchface tydligen. Men jag kan inte gå omkring och le hela tiden bara för att folk ska va nöjda.

 

[miumiu]

Jag blir sur när folk tar ut sin skit där den inte hör hemma. Ex arg kund på ICA som står och skäller på någon anställd för saker som denne inte kan påverka öht. Sånt gör mig sur. Sura människor med dålig energi som måste trycka till någon som bara råkar finnas där och ser tillräckligt undergiven ut. 100% att det här gubb-aset hade varit mycket trevligare om han hade pratat med en högt uppsatt chef.

Usch nu blev jag sur när jag tänkte på honom.

 

[Mearas]

hehe, ser detta nickade framför mig. Så gör jag också @athena_arabians

 

[Efwa]

"I act accordingly" är mitt måtto tror jag.

Några i närmaste släkten tycker att jag är en surtant (och stel utan hjärta) av sällan skådat slag medan andra tycker jag är lättsam, snäll och aldrig sur.

Jag är till naturen glad och positiv och går mest med ett leende hela tiden.
Blir jag irriterad? Alltid! Just liknande människor som i TS som alltid har något att klaga på. Där andra liksom inte någonsin kan göra rätt. Vad som än händer så vet man att det alltid är fel.

Det är skillnad på att vara sur och arg hela tiden, så kroppen går in i något sorts klago-mode med ond cirkel som resultat, eller vara irriterad och raljera med en riktigt bra kompis och sedan lämna det bakom sig.

 

[Efwa]

Jag är nära 50 och jag tycker att man mer och mer insett att få saker är värda att bli upprörd över och att det mesta ordnar sig på något sätt.

Sedan finns det iofs de som blir än värre paragrafryttare och vänner av ordning med åldern

Jag tänkte exakt samma sak när jag läste din första mening och tänkte ju lägga till det du skev i din sista mening.

Jag är faktiskt till och med lite rädd att bli sådär arg, sur, irriterad när jag blir äldre. Att glömma att alla inte är, eller gör, som jag och att mitt accepterande ska bli naggat i kanten av ålderdom och kunskap som liksom försvinner från hjärnan.

Man märker det på några av de äldre man har att göra med. De blir rasister trots att de själva har kämpat mot detta sedan barnsben eller mindre toleranta mot det de alltid accepterat.

 

[LillaGubben]

Jag kan bli grinig när jag är hungrig.
Jag blir också sur om ngn frågar om jG är sur bara för att jag inte pratar hela tiden.

Sen blir jag sur på människor som inte håller vad de lovar. Kompisar som man bokat med och sen inte dyker upp eller ska göra annat. I de flesta fallen är det ok att annat kommer emellan men skicka ett sms så jag vet och kan använda tiden till ngt annat. Här blir jag sur på att de inte hör av sig snarare än att de inte vill/kan.

 

[Milosari]

Text och verklighet brukar inte alltid stämma överens. Svårt att förklara bra i text. Det är inte alltid jag blir sur på det jag nämnt, vissa dar mer andra dagar mindre.


Har inga egna barn och inga planer på att skaffa. Har inget emot barn som uppför sig

Fast alla barn kan faktiskt inte uppföra sig. Min klarar inte av att gå tyst och lugnt i en affär. Han är en virvelvind som både syns och hörs. Men du kan ju handla sent på kvällen så slipper du såna som oss

 

[TheRedLightning]

Fast alla barn kan faktiskt inte uppföra sig. Min klarar inte av att gå tyst och lugnt i en affär. Han är en virvelvind som både syns och hörs. Men du kan ju handla sent på kvällen så slipper du såna som oss

Jag förstår inte varför ni verkar tro att jag alltid blir sur och stör mig på sådant. Det är inte alltid jag ens reagerar på dom, beror som sagt på vilket humör jag är på. Handlar ändå alltid på kvällen i och med att jag jobbar sent.

 

[lil-sis]

Sällan. Inte långsint. Kan nog dra liknelsen med labradoren igen

 

[lil-sis]

”Vad händer i (valfri stad/by/samhälle/grannskap)” är en guldgruva om man är intresserad av människor

 

[Nota]

Att bli sur på barn som springer och skriker i affären skulle jag ändå påstå är rätt surt. var glad att det inte är dina barn istället.

Vad är det man blir sur över? Att dom låter eller är ivägen?
Barn är ju barn?

 

[athena_arabians]

"I act accordingly" är mitt måtto tror jag.

Några i närmaste släkten tycker att jag är en surtant (och stel utan hjärta) av sällan skådat slag medan andra tycker jag är lättsam, snäll och aldrig sur.

Jag är till naturen glad och positiv och går mest med ett leende hela tiden.
Blir jag irriterad? Alltid! Just liknande människor som i TS som alltid har något att klaga på. Där andra liksom inte någonsin kan göra rätt. Vad som än händer så vet man att det alltid är fel.

Det är skillnad på att vara sur och arg hela tiden, så kroppen går in i något sorts klago-mode med ond cirkel som resultat, eller vara irriterad och raljera med en riktigt bra kompis och sedan lämna det bakom sig.

Åh, delar av min släkt tycker garanterat att jag är en surkärring... det är helt ok för min del, jag bestämmer över vad som placeras på min gård och inte

 

[miumiu]

Vad är det man blir sur över? Att dom låter eller är ivägen?
Barn är ju barn?

Det känns som att typ alla barn har perioder då dom är mindre roliga att vistas i affärer med. Minns en gång för några år sedan då min son fick en bryt för att han inte fick köpa lego på Coop. Alltså varför säljer dom ens leksaker i mataffärer kan jag känna ibland, men det är ju en annan diskussion. Iaf han gråter så han nästan hyperventilerar och jag svettas och vill egentligen bara lägga mig på golvet och grina själv där och då. En snubbe knallar förbi med ett brett flin över hela ansiktet och ba "BEEN THERE!"

Ibland måste man dock handla trots att ens unge är trött, grinig, hungrig osv. Tänker att dom flesta ändå har förståelse för att barn får sina härdsmältor och att dom flesta mest känner sympatier med den trötta, jagade föräldern vars högsta önskan hade varit att det vore nån annans unge som hade ett psykbryt.

 

[Efwa]

Det känns som att typ alla barn har perioder då dom är mindre roliga att vistas i affärer med. Minns en gång för några år sedan då min son fick en bryt för att han inte fick köpa lego på Coop. Alltså varför säljer dom ens leksaker i mataffärer kan jag känna ibland, men det är ju en annan diskussion. Iaf han gråter så han nästan hyperventilerar och jag svettas och vill egentligen bara lägga mig på golvet och grina själv där och då. En snubbe knallar förbi med ett brett flin över hela ansiktet och ba "BEEN THERE!"

Ibland måste man dock handla trots att ens unge är trött, grinig, hungrig osv. Tänker att dom flesta ändå har förståelse för att barn får sina härdsmältor och att dom flesta mest känner sympatier med den trötta, jagade föräldern som vars högsta önskan hade varit att det vore nån annans unge som hade ett psykbryt.

Fast, som sagt, detta händer väl alla föräldrar någon gång. Jag tycker det är jättebra att de säljer sådant i affärerna så man kan träna sina barn på att acceptera ett nej. Det är för få barn som lärt sig det i tidig ålder. Det är skitsvettigt men nödvändigt, anser jag.

Det finns andra barn som man blir betydligt mer irriterad över, MYCKET. Det har med attityd att göra, både på föräldrar och barn, inte själva händelsen.

 

[tuaphua]

Nej, jag är inte en sur person. Jag tror på good vibes och kan oftaskratta åt problem.
Visst kan jag bli arg. Men det handlar ju då oftast om rejäla saker.
Jag skadade mig en gång i stallet och kunde inte gå på foten som var i elefantstrl. En kompis hjälpte mig hoppa till bilen som skulle hämta mig. Då sade någon ”att så illa kan det ju inte vara så mkt som du skrattar. Det är ju bra!”
En annan svarade att ”Tuaphua hade kunnat garva med 2 brutna ben.”.
Lite så är jag nog.

 

[TinyWiny]

Nej bli sur är faktiskt inget jag blir. Barn som svirvlar omkring i affären brukar jag ge ett leende och byta några ord med. De stör mig inte alls.

 

[miumiu]

Fast, som sagt, detta händer väl alla föräldrar någon gång. Jag tycker det är jättebra att de säljer sådant i affärerna så man kan träna sina barn på att acceptera ett nej. Det är för få barn som lärt sig det i tidig ålder. Det är skitsvettigt men nödvändigt, anser jag.

Det finns andra barn som man blir betydligt mer irriterad över, MYCKET. Det har med attityd att göra, både på föräldrar och barn, inte själva händelsen.

Jo, såklart är det bra att barnen tränas på att få ett nej ibland men samtidigt så hade det ju varit skönt att bara få kunna gå och köpa en liter mjölk efter förskolan utan att det blir en stor scen av det hela. Men ja I get your point.

 

[iNHALE]

Vad är det man blir sur över? Att dom låter eller är ivägen?
Barn är ju barn?

Jag blir irriterad på ljudvolymen och att barn som springer runt ofta är i vägen, ffa när det är yngre och inte riktigt har greppat den sociala koden om att man flyttar sig när någon vill komma förbi och allmänt visar hänsyn till andra människor som också befinner sig runt en, vilket i allmänhet kommer med åren. Jag tror att alla som ibland irriterar sig på skrikiga barn i mataffärer har full förståelse för att barn är barn och beter sig därefter, men man kan bli irriterad ändå precis som att man kan bli irriterad på hur andra människor kör i trafiken även om man vet och förstår att alla kör olika bra. Som hundmänniska är jag väldigt medveten om att hundar är hundar men kan ändå bli irriterad på hundar som skäller och far runt. Att man blir irriterad är ju inte synonymt med att man saknar förståelse.

 

[Nota]

Det känns som att typ alla barn har perioder då dom är mindre roliga att vistas i affärer med. Minns en gång för några år sedan då min son fick en bryt för att han inte fick köpa lego på Coop. Alltså varför säljer dom ens leksaker i mataffärer kan jag känna ibland, men det är ju en annan diskussion. Iaf han gråter så han nästan hyperventilerar och jag svettas och vill egentligen bara lägga mig på golvet och grina själv där och då. En snubbe knallar förbi med ett brett flin över hela ansiktet och ba "BEEN THERE!"

Ibland måste man dock handla trots att ens unge är trött, grinig, hungrig osv. Tänker att dom flesta ändå har förståelse för att barn får sina härdsmältor och att dom flesta mest känner sympatier med den trötta, jagade föräldern vars högsta önskan hade varit att det vore nån annans unge som hade ett psykbryt.

Ja jag har aldrig ens tänkt på att barn stör,kanske om man befinner sig på ett dagis eller skola i några timmar men att passera några ledsna eller livliga barn i mataffären hör väl till vardagen dom har också rätt att finnas

 

[Jerseyite]

Jag försöker vara som Lilla My: glad eller arg. Sur är jag oftast inte för antingen bryr jag mig inte eller när jag när en viss gräns så blir jag förbannad istället.