Hur sur är du?

[Catsu]

Jag reagerar ofta på att så många människor verkar sura. Är du sur? Varför är du sur? Varför är människor sura? Mår folk sådär dåligt att de letar fel på allting eller är de bara födda sådana?

Häromkvällen sopades gatorna i byn jag bor utanför. Det finns en Facebook-grupp med händelser i byn och flera personer skrev arga inlägg i gruppen hur dålig stil det var att sopa efter kontorstider, de var uppriktigt arga över att kommunen inte satt ut några skyltar innan etc trots att kommunen flaggat för sopningen på deras hemsida m. Jag trodde det var en bra grej att det blev sopat. Jag hade istället kunnat bli irriterad på att det dröjde med sopningen i kommunen.

Alla som jobbat inom serviceyrken kan nog också berätta ett gäng händelser där människor blir sura över vad som hos andra kan tyckas vara obetydliga småsaker. Eller människor som helt surnar ihop ifall de inte får som de vill och är sura länge.

Hur sur är du?

Jag är oftast inte sur men däremot ser jag sur ut om jag inte ler. Resting bitch face

 

[Milosari]

Ursprungsfrågan då: Nej, jag är inte sur. Inte för att jag är en människa som är i Harmoni utan för att jag har alldeles för dåligt minne för att komma ihåg vad jag borde vara sur på. Jag har ett ganska selektivt minne ibland och kan helt förtränga vissa moment av t ex en resa som varit jobbiga, och inte förrän jag befinner mig i exakt samma sits igen så kommer jag ihåg "visst tusan, det här var ju skitjobbigt förra gången också". I mitt minne var det idel solsken och lyckliga barn typ. Yttre omständigheter påverkar mig alltså ganska lite. Exempel; var på en resa som varade 2 dagar. Restaurangbesöket på kvällen var en katastrof. Servicen var rent ut sagt SKIT och en i sällskapet fick en biff som var helt sönderstekt. Servitrisen hade mage att börja tjafsa och säga att deras medium betydde att det var noll rosa kött. Sen skällde hon ut barnen (4 st i åldrarna 5-9 år) för att de inte satt ordentligt (en låg ner på soffan). En person i sällskapet ältade länge och ville prata om händelsen hela kvällen (faktiskt flera dagar efteråt), men jag och mitt vanliga resesällskap såg fram emot kompensationen vi skulle få efter att vi hade skickat klagomail. Jag har faktiskt svårt att se hur en dålig timme skulle kunna förstöra all den andra tiden som ju var bra. Den här händelsen minns jag enbart för att jag fick höra den så många gånger, annars hade jag helt ärligt förträngt den och säkert också glömt bort att skicka klagomailet.

 

[Milosari]

Jag är oftast inte sur men däremot ser jag sur ut om jag inte ler. Resting bitch face

Jag ser också rätt sur ut ("lärarrynka" mellan ögonbrynen) och har nog lätt att låta arg på rösten så fort jag är engagerad. Funderat på botox men jag vete tusan om det passar min dominanta personlighet att inte kunna rynka rejält på pannan. Det är nästan så att äntligen ser jag så bestämd ut som jag känner mig, och folk gör som jag säger nu utan att jag behöver förklara mig .

 

[Wysiwyg]

Hur sur jag är beror definitivt på dagsform. Ibland är jag som en glad gås och allt bara rinner av mig och ibland påverkas jag av allt möjligt. Men överlag är jag nog ingen sur person tror jag. Kan bli mer lättirriterad när jag är hungrig men det vet jag ju om så jag ser till att äta i tid.

 

[Eurydome]

Vad är det man blir sur över? Att dom låter eller är ivägen?
Barn är ju barn?

Kanske att man vill ha ordning och reda och det faktum att barn stör det är tillräckligt.

 

[Stefffie]

Sur mot andra och allmanheten ar jag inte, tycker jag oftast ar talmodig och forstaende mot andra - hade defintiivit inte lagt marke till nagon gatsopning.
Trott/arg/depppig ar jag daremot ofta, men det ar inte nagot jag later ga ut over andra!

 

[Islandshästryttare]

Jag insåg att jag var på väg att bli en riktig surkärring när vi bodde i vår förra lägenhet. De byggde om lekpkatsen utanför och tog bort buskar och annat ljuddämpande runt den då den byggdes ut.

Det resulterade i helt outhärdlig höga skrik, skratt och rop från den i princip hela dagarna. Även förskolan som låg på området fick använda den. Så trots att vi hade alla balkongdörrar och fönster stängda så hördes allt in till oss.

Det höll på att ta knäcken på oss båda till slut man kunde aldrig komma undan och använda balkongen fick vi helt lägga ner. Med pandemin så var vi ju dessutom hemma jämt och jobbade även hemma. Ibland kunde jag ställa mig och skrika från balkongen håll tyst när jag inte orkade lyssna längre.

Så då insåg jag hur ohållbar situationen var och jag ville absolut inte stanna och bli bitter surkärring. Så nu har vi flyttat och har en jättetyst lägenhet. Så skönt och mitt humör har stigit betydligt sen dess och jag är sällan sur.

 

[Monimaker]

Jag kan definitivt uppfattas som sur och snarstucken, speciellt som mitt ansikte ofta vilar i ett glädjelöst uttryck. Däremot sade en psykolog en gång att den enda känsla jag faktiskt visar är glädje, förutom just när ansiktet vilar i sitt neutrala läge. Men mycket av glädjen är spelad för att slippa reprimander just för att jag är sur/verkar vara sur.

Jag har dåligt tålamod med både mig själv och andra, ingen stresströskel vilket yttrar sig i ilska och nära till surhet genom att jag ofta tar saker ytterst personligt. Jag är nog ingen dröm att vara runt.

 

[Marvin]

Enda gången jag blir riktigt sur är när någon frågar "är du sur?"

Haha! I mitt liv är det bara min mamma som säger sånt och jag blir SÅ TRIGGAD av det så det startar alltid ett rejält gräl. Som såklart är mitt fel.

 

[nightcrawler]

Haha! I mitt liv är det bara min mamma som säger sånt och jag blir SÅ TRIGGAD av det så det startar alltid ett rejält gräl. Som såklart är mitt fel.

Har ofta fått den kommentaren när jag har varit ute och festat varför ska jag gå runt och le hela tiden? Skulle känna mej som en idiot om jag gjorde det

 

[Dopy]

I min lilla by blev några också arga pga grus sopningen, det var pga att det inte annonserades tydligt nog innan sopningen när det skulle ske, eftersom husägaren har som uppgift att sopa ut grus från sin tomtgräns/"trottoar" ut på vägen innan sopningen sker så blev detta grus nu kvar och därför blev folk upprörda.

Så det kan finnas en anledning till att folk bli arga/upprörda som du kanske inte förstår ibland?

Jag blir extrem sällan arg, mest eftersom det tar energi och inte leder till någonting, däremot kan jag bli irriterad, tex på folk som kör bil dåligt.

 

[_Taggis_]

Jag reagerar ofta på att så många människor verkar sura. Är du sur? Varför är du sur? Varför är människor sura? Mår folk sådär dåligt att de letar fel på allting eller är de bara födda sådana?

Jag är sur för att jag är bitter och trött på livet. Men jag har iaf självinsikt att veta om det så jag håller inne med det i stor utsträckning. Klart jag blir sur om det sopas gator när jag jobbat natt, men jag fattar ju att så är det att bo i en stad. Kommunen vet ju inte hur jag jobbar. Då blir jag betydligt jävla surare av att grannar väsnas i tid och otid i lägenheter, som om de vore ensamma. Bo i hus eller håll käft för fan

 

[Hippocampus]

Jag reagerar ofta på att så många människor verkar sura. Är du sur? Varför är du sur? Varför är människor sura? Mår folk sådär dåligt att de letar fel på allting eller är de bara födda sådana?

Häromkvällen sopades gatorna i byn jag bor utanför. Det finns en Facebook-grupp med händelser i byn och flera personer skrev arga inlägg i gruppen hur dålig stil det var att sopa efter kontorstider, de var uppriktigt arga över att kommunen inte satt ut några skyltar innan etc trots att kommunen flaggat för sopningen på deras hemsida m. Jag trodde det var en bra grej att det blev sopat. Jag hade istället kunnat bli irriterad på att det dröjde med sopningen i kommunen.

Alla som jobbat inom serviceyrken kan nog också berätta ett gäng händelser där människor blir sura över vad som hos andra kan tyckas vara obetydliga småsaker. Eller människor som helt surnar ihop ifall de inte får som de vill och är sura länge.

Hur sur är du?

Skitsur.

 

[Huggorm]

Jag blir bara lite sur i trafiken ibland, och i affärer. För det är enda ställena jag rör mig bland mycket folk sedan jag flyttade ut i skogen

 

[Enya]

Jag har sura gener. Jag ser sur ut när jag inte ler. Min mamma är så långsint att det sträcker sig över hela liv. Jag har bittra, tråkiga, sura, långsinta syskon. Det vore väl märkligt om jag inte är sur ibland? Min bror beskriver mig som sur, andra i familjen tycker inte att jag är sur. Inte mer sur än andra liksom. Mina närmaste vänner kan se att det finns saker jag kan bli sur över, men samtidigt se att det inte varar så länge. Det har dessutom blivit bättre med åren och att jag tagit mer avstånd från familjen- plötsligt blir jag inte lika sur för saker och ting, dras inte lika lätt med i surandet som andra skapar. En befrielse. Jag har faktiskt inte åsikter, känslor, tankar om allt längre.

Jag blir inte sur för att man sopar, det är bara bra tycker jag och jag struntar i när man gör så- kontorstider är... tja, förlegat?! Däremot är kommunens skottning/plogning en fråga jag diskuterat i "bygrupp" på FB. Här gör den som plogar stora vallar runt trottoarerna så när man ska gå över vägen när trottoaren tar slut måste man klättra över vallar. Jag klagar inte på plogat eller inte plogat i sig utan på det där tänket att ALLA kan ta sig över vallarna utan problem. Ibland kan jag kommentera kommunens handfallna attityd till snö "OJ! Har det snöat?! Huuur ska vi lösa det?! Vänta, vi kanske kan se om några dagar om det försvunnit av sig själv?!" men det är ju inte som man är sur?

Jag har lite lätt för att bli irriterad och lika lätt för att släppa det. Mammas långsinthet har inte gått i arv. Vad jag däremot kan bli heligt sur över är när datorer inte fungerar.... och tonåringar som inte följer rådande restriktioner.

 

[Pilot]

Inget triggar mig så mycket som min familj.

På andra människor tar det rätt mycket, vissa FB grupper jag läser i frekvent finns många, bittra, människor. Har lite svårt för att inte suga åt mig av den negativiteten.

Är jag stressad kan jag bli sur lätt.

Däremot kan jag bli rätt stressad över att man förväntas av att gå runt och le helt random för att andra inte ska uppfatta en som sur.

Men generellt sett så skulle jag säga nej, tänker ofta att andra människor har en dålig dag/ hatar sitt liv/ att det säger mer om dem än om mig.

T.ex. finns det en tant som jobbar i en matbutik som varje gång är otrevlig mot mig, har handlat där tillräckligt mycket för att hon borde känna igen mig något. Men försöker ta en djupt andetag och vara trevlig även om hon inte är det tillbaka.
Tycker det tar så mycket energi att vara otrevlig, än att vara trevlig själv.

 

[karamelldrottningen]

Jag reagerar ofta på att så många människor verkar sura. Är du sur? Varför är du sur? Varför är människor sura? Mår folk sådär dåligt att de letar fel på allting eller är de bara födda sådana?

Häromkvällen sopades gatorna i byn jag bor utanför. Det finns en Facebook-grupp med händelser i byn och flera personer skrev arga inlägg i gruppen hur dålig stil det var att sopa efter kontorstider, de var uppriktigt arga över att kommunen inte satt ut några skyltar innan etc trots att kommunen flaggat för sopningen på deras hemsida m. Jag trodde det var en bra grej att det blev sopat. Jag hade istället kunnat bli irriterad på att det dröjde med sopningen i kommunen.

Alla som jobbat inom serviceyrken kan nog också berätta ett gäng händelser där människor blir sura över vad som hos andra kan tyckas vara obetydliga småsaker. Eller människor som helt surnar ihop ifall de inte får som de vill och är sura länge.

Hur sur är du?

En del ser sura ut utan att nödvändigtvis behöva vara det. Typ som en introvert häst som ser lugn ut men känslorna bara bubblar under ytan. Fast tvärtom dådå
Dvs personen är INTE sur!

 

[Thaliaste]

Vad är det man blir sur över? Att dom låter eller är ivägen?
Barn är ju barn?

Ja jag har aldrig ens tänkt på att barn stör,kanske om man befinner sig på ett dagis eller skola i några timmar men att passera några ledsna eller livliga barn i mataffären hör väl till vardagen dom har också rätt att finnas

Jag blir inte direkt sur, men irriterad, när barn leker tafatt i mataffären. Eller fingrar på saker (t ex godis) som de inte ska ha. Som exempel.

Ja de har rätt att finnas, såklart. Men jag tycker ändå att det är störande och blir irriterad när de springer in i mig eller min vagn eftersom jag inte tycker att en mataffär är en lekplats. Konflikter, t ex skrik vid ledsaks- eller godishyllan stör mig inte alls lika mycket. Det brukar då finnas en förälder i närheten som gör sitt bästa för att lösa situationen och det kommer i sin tur ibland generera skrik som del av det, vilket jag inte har några problem med alls.

 

[athena_arabians]

Inget triggar mig så mycket som min familj.

På andra människor tar det rätt mycket, vissa FB grupper jag läser i frekvent finns många, bittra, människor. Har lite svårt för att inte suga åt mig av den negativiteten.

Är jag stressad kan jag bli sur lätt.

Däremot kan jag bli rätt stressad över att man förväntas av att gå runt och le helt random för att andra inte ska uppfatta en som sur.

Men generellt sett så skulle jag säga nej, tänker ofta att andra människor har en dålig dag/ hatar sitt liv/ att det säger mer om dem än om mig.

T.ex. finns det en tant som jobbar i en matbutik som varje gång är otrevlig mot mig, har handlat där tillräckligt mycket för att hon borde känna igen mig något. Men försöker ta en djupt andetag och vara trevlig även om hon inte är det tillbaka.
Tycker det tar så mycket energi att vara otrevlig, än att vara trevlig själv.

Släkt är släkt... på gott och ont. Jag har inte så många kvar och jag söker inte deras sällskap längre. Jag är givetvis artig och trevlig när jag träffar dem men ser till att inte bli indragen i kaoset igen. För det är alltid något kaos och drama

 

[MayGrace]

Jag är nog inte en sådan som surar och har ganska hög tröskel men blir jag arg så blir jag arg på riktigt och river upp himmel och jord. Värst är när jag blir felaktigt behandlad, de tål jag inte längre efter haft ett arbete som knäckte mig pga av hur jag blev behandlad. Så sur nej kan jag inte påstå direkt.