Hur svårt är det att säga "tack"?

[tott]

Lika lite som "arg" är kärnan så tror jag att "orimliga förväntningar" är det. Kärnan är om det verkligen är den andras fel att jag är irriterad eller om något av ansvaret för irritationen ligger på mig. Du verkar ha bestämt dig för att det är tjejen som bär hela ansvaret för att du blir irriterad, jag uppfattar @Milosari som att man kanske kan rannsaka sig själv lite också - eller åtminstone fundera över orsaken till att den andra agerade som hon gjorde. Den här tjejen kanske var otacksam, eller kanske inte.

Suck.

 

[hundtant]

Suck.

Du ställer en fråga, jag svarar och du suckar. Det är minst sagt svårt att nå fram till dig.

 

[Enya]

Och jag tycker det är ganska märkligt att det dras så stora växlar på just känslan att vara arg - att den skulle vara "större" än alla andra känslor eller att den skulle vara enbart negativ. Ilska är, tycker jag, en känsla bland alla andra och måste få finnas den med. Och ja, jag tycker nog att ilska kan vara positiv - det är ju en känsla med mycket energi som kan omsättas i handlingskraft för att förändra det man är arg på!

Jag tänker att just "arg" är en ganska stor känsla för många av oss och inget som blir för att någon inte säger tack för en present.
Jag tycker att vara arg och ilska verkligen har sin plats, men det är inte vad jag tolkar TS alls.

 

[Enya]

Jag tror dock inte att "arg" är kärnan i @Milosari s inlägg, du kan nog ersätta det med t ex störd, upprörd eller det ord som @tott själv använder om sin känsla: irriterad.

Kärnan uppfattar jag som det här: Men jag tror att det kanske är bra att ibland tänka en gång till om det är andras fel att man är arg, eller om man har orimliga förväntningar på omgivningen. Är man otacksam för att man inte säger tack? Kanske. Men också, kanske inte.

Alltså: ligger hela ansvaret för min känsla på den andra parten eller ligger det även hos mig?

Jag svarade på känslan arg som uttrycktes, inte något annat. Jag tycker i sig inte att det är hela världen att tösen inte har tackat, tänker att det kommer snart när hon mognat lite till, hon är fortfarande tonårig lite grann. Dessutom gör jag själv misstag och glömmer tacka, be om ursäkt, säga hej osv. Det är oartigt, men att glömma är mänskligt.

Jag har samtidigt inga problem att förstå att TS känner sig besviken och kanske lite sårad, och jag tror inte hon egentligen behöver rannsaka sig själv utan bara få uttrycka sin besvikelse och sedan ta tag i det här igen. Det blir säkert fler presenter, det blir säkert en tanke om "det är inte hela världen, det var roligt att ge" osv, men först måste man få lov att uttrycka sin besvikelse innan man kan se det vidare.

 

[tott]

Du ställer en fråga, jag svarar och du suckar. Det är minst sagt svårt att nå fram till dig.

Ditt inlägg var inte svar på min fråga, som för övrigt mest var ett konstaterande - trots att jag satte ett frågetecken efter.

 

[hundtant]

Jag svarade på känslan arg som uttrycktes, inte något annat. Jag tycker i sig inte att det är hela världen att tösen inte har tackat, tänker att det kommer snart när hon mognat lite till, hon är fortfarande tonårig lite grann. Dessutom gör jag själv misstag och glömmer tacka, be om ursäkt, säga hej osv. Det är oartigt, men att glömma är mänskligt.

Jag tänkte inte så mycket på just fallet med systerdottern här, utan generellt, om ordet arg. Jag såg att det var det du svarade på och då menar jag att vilket ord som användes för känslan som väcktes.

 

[hundtant]

Jag tänkte inte så mycket på just fallet med systerdottern här, utan generellt, om ordet arg. Jag såg att det var det du svarade på och då menar jag att vilket ord som användes för känslan som väcktes.

När du citerar mig och slutar med ett frågetecken får du nog räkna med att jag uppfattar det som en fråga.

Nej, jag svarade inte på "är det en orimlig förväntning" eftersom du klippt ut två ord ur ett resonerande inlägg och frågade mig om just de två orden. Du vill fortfarande få acceptans för din egen känsla av att tjejen gjorde fel men det var inte den känslan mitt inlägg handlade om. Vad jag tänker om den känslan har jag skrivit om tidigare, när jag frågade dig om du själv aldrig gjort fel, slarvat, missat något osv. Det finns lite olika alternativ till varför tjejen inte tackade men du verkar bortse helt från dem.

 

[tott]

När du citerar mig och slutar med ett frågetecken får du nog räkna med att jag uppfattar det som en fråga.

Nej, jag svarade inte på "är det en orimlig förväntning" eftersom du klippt ut två ord ur ett resonerande inlägg och frågade mig om just de två orden. Du vill fortfarande få acceptans för din egen känsla av att tjejen gjorde fel men det var inte den känslan mitt inlägg handlade om. Vad jag tänker om den känslan har jag skrivit om tidigare, när jag frågade dig om du själv aldrig gjort fel, slarvat, missat något osv. Det finns lite olika alternativ till varför tjejen inte tackade men du verkar bortse helt från dem.

Vet du, jag funderar inte mera på själva "händelsen" att jag inte fick ett tack - det har jag lagt bakom mig. Jag har dessutom fått stöd både i tråden och via pm - bland annat av personer som inte, förståeligt nog, vill skriva i tråden.

Onödiga frågor som till exempel om jag själv aldrig gjort fel, slarvat, missat något lämnar jag medvetet obesvarade.

Jag hade hoppats att den här tråden skulle självdö, men tydligen är ni inte färdiga ännu. Jag är.

 

[monster1]

Att säga/skriva "tack" är väl ingalunda en orimlig förväntning för en överraskningspresent?

Jag kan tycka att det är orimligt att ha förväntningar på att en person ska leva upp ens egna föreställningar om ett korrekt beteende inom en viss tidsrymd. Det är ju dina förväntningar inte hens.

Det enda som kommer att hända är ju att personen som har förväntningarna långsamt förgiftar sina egna relationer när andra människor inte lever upp till förväntningarna och uppvisar de beteenden som personen önskar inom den tidsram som personen satt istället för att se till en helhet. Jag tror man knyter ris till sin egen rygg så att säga.

Artighetsnivå är inte en måttstock för hur mycket man älskar eller respekterar en person, snarare tvärtom skulle jag säga. Strikt artig man ju bara mot människor man inte känner sig särskilt nära eller har något förtroende för, främlingar eller människor man inte gillar skulle jag säga. Sådana personer som man vet inte snälltolkar en helt enkelt utan snarast sätter upp varje förseelse man gör på en liten lista av missnöje.

Det känns också väldigt ålderdomligt att hålla noggrant på konventioner snarare än att se människor i ens närhet för vad de är snarare än hur de uttrycker sig. Speciellt med den medvetenhet som finns kring sociala svårigheter idag. Ska man vara kravställande i någons liv får man också se till att vara närvarande och stöttande, annars tycker jag nog inte man har rätt att förvänta sig något alls av andra människor

 

[Enya]

Jag kan tycka att det är orimligt att ha förväntningar på att en person ska leva upp ens egna föreställningar om ett korrekt beteende inom en viss tidsrymd. Det är ju dina förväntningar inte hens.

Det enda som kommer att hända är ju att personen som har förväntningarna långsamt förgiftar sina egna relationer när andra människor inte lever upp till förväntningarna och uppvisar de beteenden som personen önskar inom den tidsram som personen satt istället för att se till en helhet. Jag tror man knyter ris till sin egen rygg så att säga.

Artighetsnivå är inte en måttstock för hur mycket man älskar eller respekterar en person, snarare tvärtom skulle jag säga. Strikt artig man ju bara mot människor man inte känner sig särskilt nära eller har något förtroende för, främlingar eller människor man inte gillar skulle jag säga. Sådana personer som man vet inte snälltolkar en helt enkelt utan snarast sätter upp varje förseelse man gör på en liten lista av missnöje.

Det känns också väldigt ålderdomligt att hålla noggrant på konventioner snarare än att se människor i ens närhet för vad de är snarare än hur de uttrycker sig. Speciellt med den medvetenhet som finns kring sociala svårigheter idag. Ska man vara kravställande i någons liv får man också se till att vara närvarande och stöttande, annars tycker jag nog inte man har rätt att förvänta sig något alls av andra människor

Oj, jag tycker man är artig mot alla liksom, det är så jag är uppfostrad. Mamma var hård, är fortfarande hård med just olika artigheter, strikt så att säga. Hon skulle inte snälltolka ett missat tack så där känns det som jag är mer noga att inte glömma.

Däremot kan jag förstå det där med sociala svårigheter, ibland har jag svårt att prata med folk jag inte känner och då blir det tufft att säga hej osv. Min mamma skulle absolut inte förstå den biten. Min neurolog och terapeut säger båda "Välkommen" när jag kommer på ett bokat besök. Vad säger man då? Hej? Eller tack? Jag brukar säga tack, men det får mig helt ur balans, det är ju inte en hälsning i sig, tycker jag själv.

 

[monster1]

Oj, jag tycker man är artig mot alla liksom, det är så jag är uppfostrad. Mamma var hård, är fortfarande hård med just olika artigheter, strikt så att säga. Hon skulle inte snälltolka ett missat tack så där känns det som jag är mer noga att inte glömma.

Däremot kan jag förstå det där med sociala svårigheter, ibland har jag svårt att prata med folk jag inte känner och då blir det tufft att säga hej osv. Min mamma skulle absolut inte förstå den biten. Min neurolog och terapeut säger båda "Välkommen" när jag kommer på ett bokat besök. Vad säger man då? Hej? Eller tack? Jag brukar säga tack, men det får mig helt ur balans, det är ju inte en hälsning i sig, tycker jag själv.

Jo jag är också fostrad så, jag tvingades runt att hälsa på alla släktingar och andras släktingar när man var på släktkalas och kom sent (man vallades runt och skulle presentera sig och ta i hand med alla), man säger tack och kan jag be och få osv. Det är ett skådespel som ska utföras för att saker och ting ska "se bra ut" snarare än något man gör för att man känner respekt, kärlek eller samhörighet.

Självklart följer jag regelverket för artighet även som vuxen med valfrihet, för det är så jag är fostrad. Men det är ju ett skådespel, något vi gör för att vi är lärda att göra det det finns ju ingen faktisk känsla bakom.

 

[Enya]

Jo jag är också fostrad så, jag tvingades runt att hälsa på alla släktingar och andras släktingar när man var på släktkalas och kom sent (man vallades runt och skulle presentera sig och ta i hand med alla), man säger tack och kan jag be och få osv. Det är ett skådespel som ska utföras för att saker och ting ska "se bra ut" snarare än något man gör för att man känner respekt, kärlek eller samhörighet.

Självklart följer jag regelverket för artighet även som vuxen med valfrihet, för det är så jag är fostrad. Men det är ju ett skådespel, något vi gör för att vi är lärda att göra det det finns ju ingen faktisk känsla bakom.

Jag både håller med och inte. Jag tycker det många gånger är en känsla bakom när jag säger något, det är inte bara uppfostran och ren och skär artighet många gånger. Det är ju tacksamhet och vänlighet också inblandat.

Jag tar inte i hand längre, är glad att pandemin fick oss alla ur det. Känns fullt tillräckligt att säga hej!

 

[Roheryn]

Jag tänker att just "arg" är en ganska stor känsla för många av oss och inget som blir för att någon inte säger tack för en present.
Jag tycker att vara arg och ilska verkligen har sin plats, men det är inte vad jag tolkar TS alls.

Ja det var väl kanske egentligen det jag reagerade på - att många verkar tycka att just "arg" är en så stor känsla! Jag tänker mer att man kan bli mycket arg och man kan bli lite arg och det är verkligen inte hela världen om man blir lite arg på nån som inte tackar (eller är oartig på nåt annat sätt)!

 

[Enya]

Ja det var väl kanske egentligen det jag reagerade på - att många verkar tycka att just "arg" är en så stor känsla! Jag tänker mer att man kan bli mycket arg och man kan bli lite arg och det är verkligen inte hela världen om man blir lite arg på nån som inte tackar (eller är oartig på nåt annat sätt)!

Jo, men jag tycker det finns många andra känslor man kan uppleva av ett missat tack än arg och ilska, oavsett storlek på den. Jag tycker att arg är en stor känsla, en känsla som man får av något orätt. Att missa ett tack är för lite orätt till känslan arg. Irriterad, eller mer besviken passar bättre. Tycker jag, måste jag nog nämna här. Tycker jag.

 

[Palermo]

Vad hon möjligen lärt sig är väl att hennes moster är väldigt känslig på den där punkten.

Ibland när jag skickar något till tonåringarna i familjekretsen glömmer de att tacka. Och om jag i samma veva råkar prata med deras mamma kan hon fråga Har han tackat för det han fick? Om jag då svarar nej kommer det rätt snart ett tack från ynglingen ifråga och jag tycker att det känns jättedumt, han ser mig antagligen som en surögd gammal tant som hakar upp sig på sånt där

Jag tror att ynglingen tänker så om sin mamma, inte om dig. I alla fall om mamman säger till honom att hon frågade moster om han hade tackat. Om hon säger att"moster ringde och sa att du inte hade tackat", däremot...

 

[Palermo]

Oj, jag tycker man är artig mot alla liksom, det är så jag är uppfostrad. Mamma var hård, är fortfarande hård med just olika artigheter, strikt så att säga. Hon skulle inte snälltolka ett missat tack så där känns det som jag är mer noga att inte glömma.

Däremot kan jag förstå det där med sociala svårigheter, ibland har jag svårt att prata med folk jag inte känner och då blir det tufft att säga hej osv. Min mamma skulle absolut inte förstå den biten. Min neurolog och terapeut säger båda "Välkommen" när jag kommer på ett bokat besök. Vad säger man då? Hej? Eller tack? Jag brukar säga tack, men det får mig helt ur balans, det är ju inte en hälsning i sig, tycker jag själv.

Ja, det är bra att vara artig, eller ännu hellre trevlig, mot alla.

Av skäl som jag inte helt förstår, tyckte min son verkligen på riktigt att det var svårt att säga just tack, tills han var nånstans runt 20. Om mormor skickade en bok, tex, tackade han inte. När vi pratade om det, syntes det att något tog emot, på ett svårt vis. Men sen när han hade läst boken, tog han upp ett samtal om den med sin mormor.

Samma sak en gång tex när han var liten. Han fick en väldigt fin (och mycket enkel, inte dyr alls) sten av någon ökenvariant. Han tackade inte. Men några minuter senare var halva hemmet en öken som han lekte i, inspirerad av den lilla stenen. Det tyckte givaren var milsvida överlägset ordet tack.

 

[MiaMia]

Jag hör till dem som haft svårt för att säga tack, särskilt som yngre.
En sak som jag tror har samband med det är hur man får lära sig tackandet som liten. Det är liksom en order där en situation pekas ut som att här ska det tackas och sedan är det belastande och negativt om man inte gör det. Hela grejen blir som att det handlar om ett styrt script, med hög fallhöjd vid misslyckande.

Misstänker att det som lärts in är att tackandet är ett socialt leveranskrav och att det då inte kommer att ha att göra med känslor och relationer mellan de inblandade människorna. Har på liknande sätt haft svårt med "förlåt".
För mig gör detta att det känts som att jag inte är genuin och att de tack och förlåt som sägs då saknar värde. Framför allt jämfört med annat som utgör innehåll i relationerna, det som alltså (enligt hur jag upplevt det) har att göra med verkligt utbyte mellan individerna (som inte kommer av mekaniska formkrav).

Idag kan jag tacka på ett mer funktionellt sätt. Dels artighetstacka för att jag utvecklat en mer mogen förståelse för sociala konventioner, som gör att jag kan se hur de utgör något värdefullt i ett samhälle även när de sker enbart för att leva upp till en viss kulturs normer. Dels tacka genuint för något jag varken önskat eller vill ha för att jag "kodat om" fokuset till att handla om den personens tanke och relationens innehåll, inte om den givna prylen.

 

[Sassy]

Jag hör till dem som haft svårt för att säga tack, särskilt som yngre.
En sak som jag tror har samband med det är hur man får lära sig tackandet som liten. Det är liksom en order där en situation pekas ut som att här ska det tackas och sedan är det belastande och negativt om man inte gör det. Hela grejen blir som att det handlar om ett styrt script, med hög fallhöjd vid misslyckande.

Misstänker att det som lärts in är att tackandet är ett socialt leveranskrav och att det då inte kommer att ha att göra med känslor och relationer mellan de inblandade människorna. Har på liknande sätt haft svårt med "förlåt".
För mig gör detta att det känts som att jag inte är genuin och att de tack och förlåt som sägs då saknar värde. Framför allt jämfört med annat som utgör innehåll i relationerna, det som alltså (enligt hur jag upplevt det) har att göra med verkligt utbyte mellan individerna (som inte kommer av mekaniska formkrav).

Idag kan jag tacka på ett mer funktionellt sätt. Dels artighetstacka för att jag utvecklat en mer mogen förståelse för sociala konventioner, som gör att jag kan se hur de utgör något värdefullt i ett samhälle även när de sker enbart för att leva upp till en viss kulturs normer. Dels tacka genuint för något jag varken önskat eller vill ha för att jag "kodat om" fokuset till att handla om den personens tanke och relationens innehåll, inte om den givna prylen.

Jag är likadan. Saker som har hög rigiditet i hur de ska göras och kommer med höga sociala förväntningar (tex som i den här tråden, det kommer väldigt många åsikter om en person som inte tackar "rätt") triggar en sorts social prestationsångest. Som barn var jag tex väldigt blyg i situationer där man förväntas bete sig på ett visst sätt, men hade inga problem att prata med främlingar spontant.

Tacka är samma sak, det finns ett "script" man ska följa och för mig gör själva den förväntan att det känns påtvingat och falskt (även om jag är uppriktigt glad). Som vuxen kan jag svälja det och bara säga vad som förväntas, men det betyder absolut ingenting för mig i det läget. Det kan till och med sabba en del av glädjen just för att det finns en förväntan om vad man ska känna och göra.

(Jag har nada problem med formell etikett i sammanhang där det är meningen att det ska vara ritualiserat, men då är ju själva syftet att etiketten är ett skådespel som ska flyta "snyggt". Mina mellanmänskliga relationer vill jag verkligen inte ska vara ett skådespel.)

För mig innebär alltså ett tack som ska komma för att "det är så man beter sig" att det tacket är ett helt tomt ord både för mig som mottagare eller om det är jag som säger det. Det urholkar värdet av ordet helt.

 

[Palermo]

Jag är likadan. Saker som har hög rigiditet i hur de ska göras och kommer med höga sociala förväntningar (tex som i den här tråden, det kommer väldigt många åsikter om en person som inte tackar "rätt") triggar en sorts social prestationsångest. Som barn var jag tex väldigt blyg i situationer där man förväntas bete sig på ett visst sätt, men hade inga problem att prata med främlingar spontant.

Tacka är samma sak, det finns ett "script" man ska följa och för mig gör själva den förväntan att det känns påtvingat och falskt (även om jag är uppriktigt glad). Som vuxen kan jag svälja det och bara säga vad som förväntas, men det betyder absolut ingenting för mig i det läget. Det kan till och med sabba en del av glädjen just för att det finns en förväntan om vad man ska känna och göra.

(Jag har nada problem med formell etikett i sammanhang där det är meningen att det ska vara ritualiserat, men då är ju själva syftet att etiketten är ett skådespel som ska flyta "snyggt". Mina mellanmänskliga relationer vill jag verkligen inte ska vara ett skådespel.)

För mig innebär alltså ett tack som ska komma för att "det är så man beter sig" att det tacket är ett helt tomt ord både för mig som mottagare eller om det är jag som säger det. Det urholkar värdet av ordet helt.

Samma här. Men jag har också lärt mig att det är viktigt för somliga. Det visar ju även den här tråden. Då kan jag tänka att mitt tack får lite mer genuin mening genom att det landar hos den andra. Men som barn och ung kände jag det bara som att ordet tack var till för att jag måste visa att jag kan koden. För min del hade jag lika gärna kunnat säga "jag vet att jag ska säga tack nu" (jämförbart med att jag ibland när det är klädkod mest vill sätta en liten skylt på bröstet där det står att jag vet hur man ska klä sig, och sen klä mig som jag tycker själv).

 

[Rumpnissen]

Samma här. Men jag har också lärt mig att det är viktigt för somliga. Det visar ju även den här tråden. Då kan jag tänka att mitt tack får lite mer genuin mening genom att det landar hos den andra. Men som barn och ung kände jag det bara som att ordet tack var till för att jag måste visa att jag kan koden. För min del hade jag lika gärna kunnat säga "jag vet att jag ska säga tack nu" (jämförbart med att jag ibland när det är klädkod mest vill sätta en liten skylt på bröstet där det står att jag vet hur man ska klä sig, och sen klä mig som jag tycker själv).

En till som känner precis likadant!

Det känns jättejobbigt att tacka för att jag "ska", det känns inte genuint alls. Men jag har ganska jobbigt med många sociala situationer där jag känner att det finns en förväntan på att vara på ett visst sätt eller följa en viss ritual/kod.