Hur vet man om man vill ha barn?

Jag tror att det handlar mycket om hur ens grundliv ser ut. Jag skulle behöva ändra mitt liv radikalt om jag skaffade barn. Men hundar och hästar passar in utan att jag behöver göra några större ändringar.

Tur att jag inte vill ha barn så att jag slipper göra de ändringarna. För jag har ju det liv jag har för att jag trivs med det!
Ja jag tror vi menar ungefär samma sak.
 
@Roheryn Jag har en liknande definition av frihet som din :) För mig är det dessutom oerhört viktigt att känna att jag är fri att tex byta jobb, flytta, dra på en shoppingweekend, åka en halv dag och träna med min häst osv. Resa är inte nåt jag älskar att göra. Hade resa varit min frihet då hade ju kanske barn inte grusat de planerna på samma vis som de bevisligen grusar ovanstående...

@Sezziyanen Håller med. Min syster och hennes man fortsatte leva ungefär som vanligt när de fick barn. De for ut och tältade, syrran gjorde nt äventyrslopp i fjällen (pappan fick komma ut med barnet för amning på olika stationer :p ) , de reste osv. Det går nog rätt bra med ett barn. Sen fick de barn nr2 och ja... allt sånt där var ett minne blott. Det är först nu när mista barnet är 6 år och äldre 9, som de kanbörja göra saker igen såsom att åka ut och paddla kajak, tälta osv. Jag tror att det helt enkelt är ganska besvräligt att ha med två måttingar på liknande grejer och jag klandrar ingen...
 
Alltså, vilken märklig diskussion det blivit i den här tråden. Kan vi inte bara komma överens att vi alla är olika, upplever saker olika, har olika behov och har därmed olika uppfattningar om saker och ting? Om jag upplever att min frihet begränsas av någonting så är ju det min upplevelse av det, oavsett hur det är eller inte är "för alla andra" eller "för en annan person i tråden".

Själv har jag en hund som mestadels ligger under täcket och framför allt om det regnar småspik. Men andra människors hundägande ser annorlunda ut, och någon kan ändå tycka att det är skitjobbigt att behöva ta ut honom snabbt för att kissa med jämna mellanrum.

Hugger detta inlägg och vill, efter att ha läst tråden, peka på just denna aspekten av upplevd frihet.

Om någon säger att de inte vill skaffa hund eller häst för att det är för stort ansvar och skulle medföra att personen bli för låst i vardagen, så är det sällan någon ifrågasätter det. Alla vet att hundar och hästar medför begränsningar.

Men om någon säger samma sak gällande att skaffa barn, så ska detta direkt motsägas och förklaras hur barn kan anpassa sig och inte alla är begränsande.

Och såklart (hoppas jag iaf) så anser inte föräldrarna att barnen begränsar deras liv på ett negativt sätt, men jag upplever inte heller att mina fyra hundar begränsar mitt liv anmärkningsvärt. Jag kan ge massa förslag på hur man kan ha hund utan att det begränsar ens liv, men väldigt sällan upplever jag att jag behöver lägga fram dessa när någon säger att de inte vill ha hund pga. ansvaret.

(För övrigt brukar mitt svar till föräldrar som börjar jämföra ansvaret för hundarna med ansvaret för barn vara att jag förmodligen inte kommer kunna sätta barnet i hundgård när jag vill spendera en hel dag med att shoppa/gå på nöjesfält/ligga på den fina badstranden och läsa en bok ifred...).
 
Hugger detta inlägg och vill, efter att ha läst tråden, peka på just denna aspekten av upplevd frihet.

Om någon säger att de inte vill skaffa hund eller häst för att det är för stort ansvar och skulle medföra att personen bli för låst i vardagen, så är det sällan någon ifrågasätter det. Alla vet att hundar och hästar medför begränsningar.

Men om någon säger samma sak gällande att skaffa barn, så ska detta direkt motsägas och förklaras hur barn kan anpassa sig och inte alla är begränsande.

Och såklart (hoppas jag iaf) så anser inte föräldrarna att barnen begränsar deras liv på ett negativt sätt, men jag upplever inte heller att mina fyra hundar begränsar mitt liv anmärkningsvärt. Jag kan ge massa förslag på hur man kan ha hund utan att det begränsar ens liv, men väldigt sällan upplever jag att jag behöver lägga fram dessa när någon säger att de inte vill ha hund pga. ansvaret.

(För övrigt brukar mitt svar till föräldrar som börjar jämföra ansvaret för hundarna med ansvaret för barn vara att jag förmodligen inte kommer kunna sätta barnet i hundgård när jag vill spendera en hel dag med att shoppa/gå på nöjesfält/ligga på den fina badstranden och läsa en bok ifred...).

Eftersom jag själv är hundägare och därmed pratar hund en del, så får jag ofta höra att folk gärna skulle vilja ha hund men att de inte vill bli så låsta. Jag tolkar det som att de gillar hundar och skulle tycka att det vore mysigt att ha en, men vill det inte tillräckligt mycket för att kompromissa med sin frihet. Jag känner inte att jag behöver förklara alla alternativ med dagmatte osv. jag antar att de vet allt det där, men ändå tycker att det är för krångligt. Bör tämligen vara lika med barn. Folk vet att de går att ta med, är anpassningsbara och allt det där. Det behöver inte förklaras, de har tagit sitt beslut baserat på sin bedömning.
 
Eftersom jag själv är hundägare och därmed pratar hund en del, så får jag ofta höra att folk gärna skulle vilja ha hund men att de inte vill bli så låsta. Jag tolkar det som att de gillar hundar och skulle tycka att det vore mysigt att ha en, men vill det inte tillräckligt mycket för att kompromissa med sin frihet. Jag känner inte att jag behöver förklara alla alternativ med dagmatte osv. jag antar att de vet allt det där, men ändå tycker att det är för krångligt. Bör tämligen vara lika med barn. Folk vet att de går att ta med, är anpassningsbara och allt det där. Det behöver inte förklaras, de har tagit sitt beslut baserat på sin bedömning.
Fast ärligt talat, det beror ju väldigt mycket på vad man får för barn med. Visst kan man alltid ta med barnet, men har man ett barn med en funktionsvariation som är grav så kanske det inte är rimligt att utsätta vare sig själv, barnet eller omgivningen för det. Man vet ju aldrig vad man får för barn, och det finns ingen returrätt för barn. Långt ifrån alla barn är anpassningsbara. Och jag tycker att det är viktigt att komma ihåg, för kan man inte se sig själv göra de uppoffringar som kanske kan krävas (beroende på vad man har för liv från början såklart) så bör man nog tänka till en gång till. Både för sin egens och det eventuella barnets skull.
 
Fast ärligt talat, det beror ju väldigt mycket på vad man får för barn med. Visst kan man alltid ta med barnet, men har man ett barn med en funktionsvariation som är grav så kanske det inte är rimligt att utsätta vare sig själv, barnet eller omgivningen för det. Man vet ju aldrig vad man får för barn, och det finns ingen returrätt för barn. Långt ifrån alla barn är anpassningsbara. Och jag tycker att det är viktigt att komma ihåg, för kan man inte se sig själv göra de uppoffringar som kanske kan krävas (beroende på vad man har för liv från början såklart) så bör man nog tänka till en gång till. Både för sin egens och det eventuella barnets skull.

Ja, jag tänkte att jag skulle skriva ett tillägg om det i texten du citerade eftersom jag gissade att någon skulle hugga på det, men orkade inte eftersom jag tänker att det goes without saying att barn är individer. Men förtydligar då:

"Folk vet att de ofta går att ta med, ofta är anpassningsbara, dock är individer så anpassningsförmågan varierar och allt det där. Det behöver inte förklaras, de har tagit sitt beslut baserat på sin bedömning."
 
@Sezziyanen Håller med. Min syster och hennes man fortsatte leva ungefär som vanligt när de fick barn. De for ut och tältade, syrran gjorde nt äventyrslopp i fjällen (pappan fick komma ut med barnet för amning på olika stationer :p ) , de reste osv. Det går nog rätt bra med ett barn. Sen fick de barn nr2 och ja... allt sånt där var ett minne blott. Det är först nu när mista barnet är 6 år och äldre 9, som de kanbörja göra saker igen såsom att åka ut och paddla kajak, tälta osv. Jag tror att det helt enkelt är ganska besvräligt att ha med två måttingar på liknande grejer och jag klandrar ingen...
Ja, man kan ju göra mycket. Klart man får anpassa en del, men det är ju inte så konstigt. Det handlar såklart inte om att klandra nån heller, om nån vill sluta med allt de gör så är det ju deras val. Men förstår inte riktigt varför man skulle sluta med allt för att det är två småttingar? Inga jag känner har gjort det, snarare blev det lättare med andra barnet eftersom de hade en del erfarenhet då.
 
Nått jag tycker är lite sorgligt är föräldrar som (väldigt regelbundet) klagar på hur de inte kan göra saker som de egentligen vill göra nu när de skaffat barn. Eller hur de lägger av med sina olika aktiviteter (som de bevisligen älskar att hålla på med) för att de skaffat barn. Det råder nån slags allmän uppfattning om en rad olika saker man inte kan göra och således bör sluta med när man får barn - det är som nått jäkla mantra. Som inte alls är sant. Det blir snarare som en bekväm ursäkt att använda för att man av nån anledning köpt den valsen, eller inte "orkar", inte vill (fast ändå säger att man vill!), whatever.

Och på den andra sidan älskar jag att se alla mina vänner som helt ratar det mantrat och integrerar sina småbarn in i de aktiviteter och den livsstil de levt i massvis av år innan barnet kom. Och vad bra det funkar. Nu är detta anekdotiskt, men de småbarnsföräldrar jag känner som gör på det viset mår betydligt bättre, och har (enligt mig) mer välanpassade ungar som klarar av olika situationer på ett helt annat vis än de småbarnsföräldrar jag känner som dedikerar sina liv till att leva kring det nya barnet enl. hur man "ska" göra - och slutar med allt annat de tidigare hållt på med på sin fritid.

Det är synd att se hur så många väljer att skaffa barn, för att sen prata om dem som hinder för ditt och datt.

Klaga låter ju väldigt tråkigt. Men att lägga ner saker man tidigare pysslat med behöver inte vara nåt sorgligt.

Jag hade egen häst när jag fick barn. Min plan var att komma igång och rida som vanligt så fort som möjligt. Men tji fick jag. Hästintresset försvann i ett nafs och blev bara ett måste. Sålde hästen mindre än ett halvår senare. För mig var det inte det minsta sorgligt. Bara skönt.

Jag tror jag kommer skaffa häst igen i framtiden. Eller snarare ponny.

Men att lägga om sitt liv behöver inte vara nåt sorligt. Om det görs av fri vilja.
 
Klaga låter ju väldigt tråkigt. Men att lägga ner saker man tidigare pysslat med behöver inte vara nåt sorgligt.

Jag hade egen häst när jag fick barn. Min plan var att komma igång och rida som vanligt så fort som möjligt. Men tji fick jag. Hästintresset försvann i ett nafs och blev bara ett måste. Sålde hästen mindre än ett halvår senare. För mig var det inte det minsta sorgligt. Bara skönt.

Jag tror jag kommer skaffa häst igen i framtiden. Eller snarare ponny.

Men att lägga om sitt liv behöver inte vara nåt sorligt. Om det görs av fri vilja.

Jag kan knappt vänta på att få byta ut forna glansdagar med fest, restaurangbesök och resor (nåväl, Covid-19 satte väl effektivt stopp på det ändå) till att bli en riktig Tupperware-mamma. Personligen skulle jag tycka att det vore trist att göra samma sak livet ut, jag gillar charmen i att vissa saker har sin tid och sen tar något annat vid. För att sen kanske komma tillbaks senare i livet, vem vet.
 
Självklart förändras livet om man får barn, det finns liksom inga vägar runt det. Ett barn är ytterligare en individ i familjen och behöver få ta sin plats. Självklart går det oftast att ta med en bebis, men ju äldre barnet blir desto mer egna intressen odlar det, egna idéer om vad hen vill göra. För mig var det självklart att stötta mina barn och hjälpa till där jag kan för att underlätta. Det har inneburit att jag har stått i kiosken på fler fotbollsmatcher än vad jag vill komma ihåg, jag har varit tävlingsledare på fyra endags cuper, jag tycker fortfarande att fotboll är extremt tråkigt men jag har haft mycket roligt under åren också. Jag har lärt känna många olika människor som jag aldrig hade lärt känna om jag inte hade haft barn.
Jag sitter i dagsläget med i styrelsen och är ledare i det ena barnets sport, jag hade noll insikt i sporten när barnet började, idag kan jag tävlingsregler och arrangerar tävlingar, har rest över hela Sverige och känner en mängd människor om jag återigen aldrig hade mött om jag inte hade haft barn.

Men hade jag inte haft barn hade jag engagerat mig i andra saker, jag hade betydligt tidigare hamnat i styrelsen för rasklubben, jag hade antagligen tävlat i agility, jag hade antagligen haft minst en egen häst osv. Varje val man gör i livet leder till förändringar, ibland pyttesmå, ibland blir det ringar på vattnet som leder till större förändringar. Jag fick ett erbjudande efter gymnasiet att åka till Skåne och arbete, något som jag tackade nej till men hade jag gjort det så har jag svårt att tro att jag ens hade träffat min man eftersom de val jag har gjort har lett fram till bland annat honom.

Vissa saker skulle jag ha velat varit utan, men på det stora hela skulle jag leva mitt liv på samma sätt om jag hade kunnat valt om, trots att jag har lagt av med hästar på vägen, har sett mer fotboll än vad jag vill och försakat vissa saker för att jag hellre har velat vara med mina barn.

Betyder det då att det alltid är rätt val att skaffa barn? Nej verkligen inte, det är helt och hållet upp till var och en att fatta det beslut som är bäst för dem. Att försöka tala om för andra vad som är bäst för dem är idiotiskt.
 
Klaga låter ju väldigt tråkigt. Men att lägga ner saker man tidigare pysslat med behöver inte vara nåt sorgligt.

Jag hade egen häst när jag fick barn. Min plan var att komma igång och rida som vanligt så fort som möjligt. Men tji fick jag. Hästintresset försvann i ett nafs och blev bara ett måste. Sålde hästen mindre än ett halvår senare. För mig var det inte det minsta sorgligt. Bara skönt.

Jag tror jag kommer skaffa häst igen i framtiden. Eller snarare ponny.

Men att lägga om sitt liv behöver inte vara nåt sorligt. Om det görs av fri vilja.

Nej nej, verkligen inte. Livet förändras ju hela tiden, så inga konstigheter att ändra sin vardag och lägga tid på olika intressen. Jag syftar just på när folk är missnöjda för att de "måste" lägga ner ditt eller datt pga småbarnen.
 
Betyder det då att det alltid är rätt val att skaffa barn? Nej verkligen inte, det är helt och hållet upp till var och en att fatta det beslut som är bäst för dem. Att försöka tala om för andra vad som är bäst för dem är idiotiskt.

Detta är väl egentligen huvudet på spiken :)
Det är bara man själv som kan känna efter och veta vad som är rätt. Framförallt i såna här stora frågor.
För vissa är valet jättelätt, för andra krävs mycket tankar och vånda.
 
Nej nej, verkligen inte. Livet förändras ju hela tiden, så inga konstigheter att ändra sin vardag och lägga tid på olika intressen. Jag syftar just på när folk är missnöjda för att de "måste" lägga ner ditt eller datt pga småbarnen.

Ja, och det måste vara jättejobbigt att känna att man är missnöjd över det. Jag är glad att själv inte känna så.
 
Missade du biten jag skrev om friheten att slippa gå ut vid dåligt väder. Att bara kunna mysa ner sig hemma och ta det lugnt en hel när det ändå bara är kallt och regnar småspik??
Nej, det missade jag inte, men jag tyckte det var mer slående att ni var flera som refererade till just resande - det är allt!
 
@Roheryn Jag har en liknande definition av frihet som din :) För mig är det dessutom oerhört viktigt att känna att jag är fri att tex byta jobb, flytta, dra på en shoppingweekend, åka en halv dag och träna med min häst osv. Resa är inte nåt jag älskar att göra. Hade resa varit min frihet då hade ju kanske barn inte grusat de planerna på samma vis som de bevisligen grusar ovanstående...

@Sezziyanen Håller med. Min syster och hennes man fortsatte leva ungefär som vanligt när de fick barn. De for ut och tältade, syrran gjorde nt äventyrslopp i fjällen (pappan fick komma ut med barnet för amning på olika stationer :p ) , de reste osv. Det går nog rätt bra med ett barn. Sen fick de barn nr2 och ja... allt sånt där var ett minne blott. Det är först nu när mista barnet är 6 år och äldre 9, som de kanbörja göra saker igen såsom att åka ut och paddla kajak, tälta osv. Jag tror att det helt enkelt är ganska besvräligt att ha med två måttingar på liknande grejer och jag klandrar ingen...
Det är mycket på grund av det du skriver som jag visserligen har barn, men lät det stanna vid ett! :D
 
Ja, man kan ju göra mycket. Klart man får anpassa en del, men det är ju inte så konstigt. Det handlar såklart inte om att klandra nån heller, om nån vill sluta med allt de gör så är det ju deras val. Men förstår inte riktigt varför man skulle sluta med allt för att det är två småttingar? Inga jag känner har gjort det, snarare blev det lättare med andra barnet eftersom de hade en del erfarenhet då.

Det beror nog på hur en är funtad. Jag som har en tendens att tycka saker är omständliga och besvärliga hade nog aldrig orkat med att dra runt två blöjbarn på hajk. Men en har ju väldigt olika förutsättningar och tålamod med saker och ting. Jag har ju också valt bort barn av en anledning så jag är fel person att yttra mig om just det möjligen.
 
Det beror nog på hur en är funtad. Jag som har en tendens att tycka saker är omständliga och besvärliga hade nog aldrig orkat med att dra runt två blöjbarn på hajk. Men en har ju väldigt olika förutsättningar och tålamod med saker och ting. Jag har ju också valt bort barn av en anledning så jag är fel person att yttra mig om just det möjligen.

Alltså visst, såklart kan man tycka så! Och det måste ju nödvändigtvis inte vara långhajk, eller samma typ av hajk. Men jag som är friluftare till en hyffsad utsträckning och allmänt aktiv kommer verkligen inte sluta med det för att jag får barn. När jag var liten parvel åkte jag pulka efter skidor, blev buren-gick på fjället, satt ute vid en brasa i skogen och tältade osv. Rodde båt, metade och la nät, lite allt möjligt. Nått år senare var det stora nöjet att tälja vid brasan, under översikt förstås. Samtidigt som jag började med sporter runt 5-6 år gammal. Har kompisar som tar med sig bebisar/småbarn på SUParna, utomhusträningarna, whatever. Finns ju massa smidiga kärror och bärselar nu så man både kan springa, åka skidor, allt möjligt med småbarn i släptåg.

Så kommer det bli för mina barn också, med skillnaden att jag har lite mer pengar och valmöjligheter nu än mina föräldrar hade, så kommer kunna hålla på med vissa saker lite lättare.
 
Senast ändrad:
@Sezziyanen Jag har också en sådan uppväxt. Min syster med eftersom vi kommer från samma kärnfamilj. Ser även tex att min kusin som är än mer friluftare också har haft med sin son på allting, nu har de precis fått son nr 2 så vi får väl se om det fortsätter. Det tror jag nog att det kan göra.
Men jag förstår verkligen att det finns de som tycker att saker med barn blir för besvärligt. Precis som endel som inte förstår hur jag kan idas ha med hunden på allt. Tyvärr tenderar väl de barnen som aldrig fåt hänga med på nåt att bli lite mindre roliga att väl ha med sig, likväl som hundar som inte socialiserats ordentligt...
 
@Sezziyanen Jag har också en sådan uppväxt. Min syster med eftersom vi kommer från samma kärnfamilj. Ser även tex att min kusin som är än mer friluftare också har haft med sin son på allting, nu har de precis fått son nr 2 så vi får väl se om det fortsätter. Det tror jag nog att det kan göra.
Men jag förstår verkligen att det finns de som tycker att saker med barn blir för besvärligt. Precis som endel som inte förstår hur jag kan idas ha med hunden på allt. Tyvärr tenderar väl de barnen som aldrig fåt hänga med på nåt att bli lite mindre roliga att väl ha med sig, likväl som hundar som inte socialiserats ordentligt...

Håller med. För min del ser jag det iofs lite såhär: Mitt fokus i livet är inte att undvika "besvär" så mycket som möjligt. Tvärtom tror jag att det dels inte är möjligt, och inte heller önskvärt. Rutiner, ansvar och vissa tvång är sånt jag ser som recept för välmående och framgång så att säga på ett filosofiskt plan.

Sen är det förstås en balans. Viss frihet i schemat och flexibilitet är bra. Men när jag tänker kring att skaffa barn så värderar jag inte det utifrån hur låst eller inte jag skulle bli av det särskilt mycket alls.
 
Kommer osökt att tänka på romanen ”We need to talk about Kevin” (som sedermera även blev en film) när jag går in och läser här i tråden. Läste den när jag var runt 20 och bodde i London, lånade sen ut den till min morsa som också läste den. När vi diskuterade boken, då, var min ståndpunkt att jag absolut aldrig under några omständigheter skulle skaffa egna barn, jag var 100% övertygad att om jag gjorde det skulle ungen bli en vandal och förstöra hela mitt liv, medvetet. Min mor, som är psykolog och har jobbat större delen av sitt verksamma yrkesliv med just barn hade läst nånting helt annat mellan raderna i boken märkte jag när vi diskuterade den 😜 ”utebliven anknytning” osv.

Riktigt bra bok ändå måste jag säga, så rekommenderar den! Även om man inte blir sjukt sugen på att skaffa barn när man har läst den 😂
 

Liknande trådar

Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 473
Senast: Nixehen
·
Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
12 758
Senast: Ramona
·
Fritid Jag stickade lite som barn och har stickat en och annan halsduk med bara räta maskor och det är ju inte så avancerat (vad jag minns)...
3 4 5
Svar
87
· Visningar
3 531
Senast: vilde
·
Kropp & Själ Jag har haft ont i ländryggen i några år nu på morgonen när jag vaknat (stel och öm i musklerna ffa) men det har blivit så att säga...
Svar
14
· Visningar
575
Senast: Ramona
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp