Hur vet man om man vill ha barn?

[Jenka]

Jag håller med här. Sen upplever jag också en viss avundsjuka mot mig och min partner att vi är så fria och bekymmerslösa gentemot de som skaffat barn. Typ om man pratar om sitt liv, att vi ska ut och resa eller bara har en lugn kväll hemma, så är det ofta folk med barn som tycker det låter så skönt och att ”så skulle man haft det”. Givetvis tror jag inte de ångrar sina barn. Men ibland undrar jag hur de trodde att det skulle vara.

Fast, och nu får jag ju tala utifrån mig själv, det behöver inte vara avundsjuka. Det kan vara en längtan att få uppleva det igen att kunna åka iväg. Jag kan också tänka att vad skönt det är att bara kunna ta en weekend nånstans. Men därifrån och att vara avundsjuk är ett väldigt långt steg.

Visst blir man låst av småbarn, jag är det nu. Men det är en väldigt övergående period i livet. Så resonerar i alla fall jag

Tycker det känns lite knasigt att sätta etiketten avundsjuka rakt av. Sen är det kanske det dom är. Men jag tycker inte det är nåt man ska förutsätta

Som exempel influensers som säger att dom som ifrågasätter bara är avundsjuka. Alltså jag tror verkligen inte det är fallet i majoriteten av fallen.

Håller med @Linn-Nora här. Behöver ju inte vara avundsjuka.

Sen kan jag väl för den delen avundas en ostörd natt, även om jag inte vill offra det som krävs för det (barnlöshet). Precis som mycket annat man prioriterar olika kring i livet.

 

[Jenka]

Jag går på ursprungsfrågan

Jag kände inget sug efter vare sig graviditet eller bäbis, men det jag visste var att jag verkligen ville ha vuxna barn en dag

Merparten av livet med barn är inte blöjbyten och lekplatser. Våra barn går i lågstadiet och det känns som om det var evigheter sedan som det torkades bajs till höger och vänster. Merparten av tiden kommer ju faktiskt barnen att vara vuxna

Jag blev orimligt nyfiken. Varför lockar det med vuxna barn?

 

[vemsomhelst123]

(Jag lägger denna under allmänt då jag inte enbart vill ställa frågan till föräldrar.)

Jag har alltid varit osäker på om jag vill ha barn eller inte. För 10år sedan fick jag en "knäpp" där jag verkligen kände att jag ville ha barn/bli gravid, men det gick över efter några år och jag har inte känt det sedan dess. När jag försöker föreställa mig mitt liv med barn så ser jag knappt något positivt med det utan det känns mest som något jobbigt.

Jag vill inte lägga så mycket vikt vid den negativa bilden jag har av att ha barn då jag omöjligen vet om det kommer bli så eller ej. Det svåra är för mig att verkligen känna efter vad jag vill. Jag vill helst ta något slags beslut då jag velat i så många år redan.

Så frågan till er som vet att ni vill/inte vill ha barn: Hur visste ni det?

Jag visste inte, och hade jag inte råkat bli gravid hade jag nog inte bestämt mig för att jag ville och fortsatt leva utan barn. Nu har jag ett och det är fantastiskt roligt men räcker gott så. Pappan är nog mer sugen på att ha ett till och kan ibland prata lite längtande om spädbarnstiden, men jag är ganska övertygad om att det är nog för mig. Jag ångrar inte mitt barn men hade kunnat leva lycklig utan barn också

 

[krus]

Jag blev orimligt nyfiken. Varför lockar det med vuxna barn?

Har en bra relation till min egen mamma och såg väl antagligen framför mig att jag själv skulle vilja vara som i hennes sits senare

 

[Lovisaleonora]

Jag har fått höra (igen och igen och igen) "Men tänk om du låter bli och sedan ångrar dig när du är 67 år gammal". Jag brukar kontra med att "Tänk om jag skaffar barn och ångrar mig när jag är (var) 35 år och ungen är två år gammal? Vilket är värst?"

För jo, det finns de som ångrar sina barn och det ska inget barn behöva uppleva.

 

[Sel]

Jag har fått höra (igen och igen och igen) "Men tänk om du låter bli och sedan ångrar dig när du är 67 år gammal". Jag brukar kontra med att "Tänk om jag skaffar barn och ångrar mig när jag är (var) 35 år och ungen är två år gammal? Vilket är värst?"

För jo, det finns de som ångrar sina barn och det ska inget barn behöva uppleva.

Och KL*
Det händer absolut, det här är den andra artikeln på ganska kort tid som dykt upp i mitt flöde. Den första var om en mor som ångrade sina barn, här är det en far som helt enkelt inte känner kärleken. Man väljer ju trots allt varken sina föräldrar eller sina barn, den som kommer till världen kan ju vara vilken typ av person som helst, det vet man inte i förväg.
https://www.dailymail.co.uk/femail/...6Etw0Yb9Uw8T_TsjfVNgLg1zYnpOqVq5n1O72ZQ8V6u7o

Något av en skvallerblaska, men jag är rätt övertygad om att posten och pappan är på riktigt.

 

[Tilly_85]

Och KL*
Det händer absolut, det här är den andra artikeln på ganska kort tid som dykt upp i mitt flöde. Den första var om en mor som ångrade sina barn, här är det en far som helt enkelt inte känner kärleken. Man väljer ju trots allt varken sina föräldrar eller sina barn, den som kommer till världen kan ju vara vilken typ av person som helst, det vet man inte i förväg.
https://www.dailymail.co.uk/femail/...6Etw0Yb9Uw8T_TsjfVNgLg1zYnpOqVq5n1O72ZQ8V6u7o

Något av en skvallerblaska, men jag är rätt övertygad om att posten och pappan är på riktigt.

Fast denna kommentar på artikeln säger lite ändå tycker jag iaf, utifrån hur jag tänker

"A third added: 'Honestly just go to therapy. I’m pretty sure it’s related to getting abandoned by your dad, and maybe the thought of your son triggers something in you that causes you to avoid your emotions for him.' "


För just när det gäller barn, det är liksom inte en färdig person. Dom är väldigt följsamma och följer mycket av det runt sig och sin omgivning. Hur många människor, vuxna, har man träffat på som man genuint har noll anknytning till? Tänk då en som delar ditt dna. Jag tror det vid sådana tillfällen handlar mycket om att den vuxna har känslor den måste jobba med, gärna innan hen blir förälder.

 

[Sel]

Fast denna kommentar på artikeln säger lite ändå tycker jag iaf, utifrån hur jag tänker

"A third added: 'Honestly just go to therapy. I’m pretty sure it’s related to getting abandoned by your dad, and maybe the thought of your son triggers something in you that causes you to avoid your emotions for him.' "


För just när det gäller barn, det är liksom inte en färdig person. Dom är väldigt följsamma och följer mycket av det runt sig och sin omgivning. Hur många människor, vuxna, har man träffat på som man genuint har noll anknytning till? Tänk då en som delar ditt dna. Jag tror det vid sådana tillfällen handlar mycket om att den vuxna har känslor den måste jobba med, gärna innan hen blir förälder.

Eller också känner han varken bu eller bä inför sonen? Det är ett barn helt enkelt, en person, omöjligt att säga vad som stämmer i just det här fallet, men varför måste det vara 'fel' på en bara för att man inte anknyter till en släkting?

Jag har i mitt vuxna liv sett många människor komma och gå, och det är få jag ägnar en extra tanke.

 

[Tilly_85]

Eller också känner han varken bu eller bä inför sonen? Det är ett barn helt enkelt, en person, omöjligt att säga vad som stämmer i just det här fallet, men varför måste det vara 'fel' på en bara för att man inte anknyter till en släkting?

Jag har i mitt vuxna liv sett många människor komma och gå, och det är få jag ägnar en extra tanke.

Släkting och ens egna barn är otroligt olika iaf för mig. Det är oceaner mellan de två.

För att hårddra och göra en grov generalisering.

Kvinnor lämnar sina barn pga att dom blir tvingade in i det, det är något som samhället "kräver" av dom innan/om ens någonsin dom själva önskar det/är klara för det.

Män lämnar sina barn för det att det tyvärr finns många dåliga fädrar därute och istället för att hantera sina egna "spöken" vilket kräver för mycket så lämnar dom.

Sen gäller väl inte det alla och det finns många andra anledningar, men det är två jag tror är "vanliga". Småbarns tiden är tuff, har man en haltande relation, dålig kommunikation etc sen innan blir det knappast bättre av barn, kanske för någon, men skulle tro det är ett mindre tal. Tror det att kommunicera sina känslor och att vara ärlig med dom är så viktigt både för sitt eget och andras mående.

Fel blir ett konstigt ord att använda. Pappan skriver själv i artikeln att han vill känna något för sin son och han vill ha starka känslor för honom. Om dom inte är där, måste han jobba för att få dom, då jobba på sig själv, han kan ju inte gärna ändra på sonen.

Tror säkert många föräldrar kan känna som den pappan och det är inte självklart att en anknytning kommer automatiskt för alla. En del får jobba helt enkelt jobba för det.

 

[Sel]

Släkting och ens egna barn är otroligt olika iaf för mig. Det är oceaner mellan de två.

För att hårddra och göra en grov generalisering.

Kvinnor lämnar sina barn pga att dom blir tvingade in i det, det är något som samhället "kräver" av dom innan/om ens någonsin dom själva önskar det/är klara för det.

Män lämnar sina barn för det att det tyvärr finns många dåliga fädrar därute och istället för att hantera sina egna "spöken" vilket kräver för mycket så lämnar dom.

Sen gäller väl inte det alla och det finns många andra anledningar, men det är två jag tror är "vanliga". Småbarns tiden är tuff, har man en haltande relation, dålig kommunikation etc sen innan blir det knappast bättre av barn, kanske för någon, men skulle tro det är ett mindre tal. Tror det att kommunicera sina känslor och att vara ärlig med dom är så viktigt både för sitt eget och andras mående.

Fel blir ett konstigt ord att använda. Pappan skriver själv i artikeln att han vill känna något för sin son och han vill ha starka känslor för honom. Om dom inte är där, måste han jobba för att få dom, då jobba på sig själv, han kan ju inte gärna ändra på sonen.

Tror säkert många föräldrar kan känna som den pappan och det är inte självklart att en anknytning kommer automatiskt för alla. En del får jobba helt enkelt jobba för det.

Det är klart att han vill känna något för sin son, för det ska man ju enligt en mycket Mycket stark norm i samhället.. för att inte tala om att han kommer ha barnet i sitt liv i många långa år framöver, och att han vill ta ansvar, men det förtar ju inte det faktum att det finns föräldrar därute som kanske aldrig knyter an till sina barn, eller som för all del älskar dem men som ångrar sitt val ändå.
Jag ville mest lyfta att det verkligen förekommer och att det tack och lov pratas mer om det (upplever jag) trots att det är tabu.

 

[Tilly_85]

Det är klart att han vill känna något för sin son, för det ska man ju enligt en mycket Mycket stark norm i samhället.. för att inte tala om att han kommer ha barnet i sitt liv i många långa år framöver, och att han vill ta ansvar, men det förtar ju inte det faktum att det finns föräldrar därute som kanske aldrig knyter an till sina barn, eller som för all del älskar dem men som ångrar sitt val ändå.
Jag ville mest lyfta att det verkligen förekommer och att det tack och lov pratas mer om det (upplever jag) trots att det är tabu.

Jag kan hålla med dig till viss del. Tycker även att det på nått sätt är så fel att det ska vara någon form för rosa skimmer runt det att skaffa barn att det ska gå som på räls för alla. Nä, jag är absolut för en öppen diskussion speciellt om det kan leda till mer medvetna val. Men jag tror och hoppas det blir bättre och bättre, läser en del böcker och tidningar om föräldraskap, finns många FB grupper etc. Det är mkt öppenhet ändå känns det som runt många "problem" lr vad man nu ska kalla det. Men ibland känns det som att man glömmer att ta ansvar för sitt eget, tänker det är viktigt att reflektera och tänka inifrån och ut och att inte glömma se saker i sin helhet. Ska stoppa här innan det blir för flummigt/svävande ^^

 

[Return_to_the_moon]

Det är klart att han vill känna något för sin son, för det ska man ju enligt en mycket Mycket stark norm i samhället.. för att inte tala om att han kommer ha barnet i sitt liv i många långa år framöver, och att han vill ta ansvar, men det förtar ju inte det faktum att det finns föräldrar därute som kanske aldrig knyter an till sina barn, eller som för all del älskar dem men som ångrar sitt val ändå.
Jag ville mest lyfta att det verkligen förekommer och att det tack och lov pratas mer om det (upplever jag) trots att det är tabu.

En vän till mig var med om just detta. Han blev förälder "ofrivilligt" som relativt ung och kunde inte knyta an till sitt barn. Det tog väldigt många år tills det blev bättre men jag skulle säga att det inte är helt bra nu heller. Det är sorgligt tycker jag både för barnet och för föräldern.

 

[Sel]

Jag kan hålla med dig till viss del. Tycker även att det på nått sätt är så fel att det ska vara någon form för rosa skimmer runt det att skaffa barn att det ska gå som på räls för alla. Nä, jag är absolut för en öppen diskussion speciellt om det kan leda till mer medvetna val. Men jag tror och hoppas det blir bättre och bättre, läser en del böcker och tidningar om föräldraskap, finns många FB grupper etc. Det är mkt öppenhet ändå känns det som runt många "problem" lr vad man nu ska kalla det. Men ibland känns det som att man glömmer att ta ansvar för sitt eget, tänker det är viktigt att reflektera och tänka inifrån och ut och att inte glömma se saker i sin helhet. Ska stoppa här innan det blir för flummigt/svävande ^^

Jag tycker att en del av det stora problemet är att det fortfarande är en sådan norm med barnalstrande att det frekvent förekommer kommentarer som: "men det blir annorlunda när du får ett EGET!" när någon uttrycker ett generellt ointresse eller ogillande gentemot barn. Det är ju helt enkelt inte alltid sant.

 

[Millicent]

Alltid vetat att jag inte vill ha barn. Sållar mig till de som rent av tycker barn är äckliga, oavsett hur mycket det svider i ögonen på en del.

När jag råkade bli gravid förra året ringde jag samma dag jag fick veta (ca vecka 6) för att beställa tid för abort. Kände mig så sjukt äcklad av hela situationen att det är svårt att beskriva hur lättad jag var efter att det där som växte i min kropp var ute. Tycker överlag att det läggs mycket press på en att man måste tycka att en abort är så jobbig blablabla men för mig är det bland det bästa som hänt (trots smärtan ) om man jämför med alternativet.

 

[Tilly_85]

Jag tycker att en del av det stora problemet är att det fortfarande är en sådan norm med barnalstrande att det frekvent förekommer kommentarer som: "men det blir annorlunda när du får ett EGET!" när någon uttrycker ett generellt ointresse eller ogillande gentemot barn. Det är ju helt enkelt inte alltid sant.

Har aldrig riktigt förstått det heller, helt. Hur folk kan säga något så viktigt så bombsäkert. Vad vet man själv om hur andra kommer reagera på ett föräldraskap liksom? Vet man att man inte tycker om barn och inte vill ha några kan man väl få komma fram till det beslutet och bli lämnad ifred för någon märklig diskussion där man ska bli överbevisad och "omvänd". Det är ju faktiskt kanske bättre om dom personerna inte skaffar barn ist för å potentiellt bli pressade till det.

Sen är det dom som medvetet skaffat barn och vill känna något, men inte gör det. Men där måste ju den vuxna jobba för det om dom vill ha en förändring menar jag. Och då är det bra att det öppnas upp runt det så dom kan få bättre hjälp.

För jag har ändå svårt för att se för mig att folk skaffar barn med intensioner om att inte tycka om dom, hoppas ingen gör det iaf. Men samtidigt, det finns många exempel på när föräldrar ångrar sina barn, tyvärr. Då är det ju bättre att man är ärlig om sina känslor så det kanske stoppar andra att skaffa oönskade barn. Det finns många olämpliga föräldrar därute.

 

[_Taggis_]

Jag har fått höra (igen och igen och igen) "Men tänk om du låter bli och sedan ångrar dig när du är 67 år gammal". Jag brukar kontra med att "Tänk om jag skaffar barn och ångrar mig när jag är (var) 35 år och ungen är två år gammal? Vilket är värst?"

För jo, det finns de som ångrar sina barn och det ska inget barn behöva uppleva.

Exakt så. Jag får höra precis samma sak, att jag riskerar att ångra mig om jag inte skaffar barn. Men jag känner precis som du, att det är värre att ångra det barn man skaffat... Ett ofött barn lider inte och jag förstår öht inte hur en kan slänga ur sig såna kommentarer som att en borde "prova och se".

Det finns så mkt barn kring mig som jag kan ta del av i de portioner som är mer lagom. Jag är hellre en vettig vuxen i nån unges liv än att vara förälder.

 

[MiniLi]

Intressant att läsa tråden och alla era tankar . Den har väckt väldigt blandade känslor till om jag vill ha barn eller inte.

Jag funderade på det där med barnlängtan när jag såg hundar idag och fick värsta hundabstinensen (vill verkligen ha hund men det passar inte i mitt liv just nu). Är det så man känner fast om man ser ett gulligt barn?
Äsh kanske är knäpp liknelse

Ja jag tycker mina barnkära kollegor/vänner reagerar likadant på spädbarn som jag gör på hundvalpar/kattungar/föl. Helt uppenbart!

 

[Roheryn]

Alltid vetat att jag inte vill ha barn. Sållar mig till de som rent av tycker barn är äckliga, oavsett hur mycket det svider i ögonen på en del.

När jag råkade bli gravid förra året ringde jag samma dag jag fick veta (ca vecka 6) för att beställa tid för abort. Kände mig så sjukt äcklad av hela situationen att det är svårt att beskriva hur lättad jag var efter att det där som växte i min kropp var ute. Tycker överlag att det läggs mycket press på en att man måste tycka att en abort är så jobbig blablabla men för mig är det bland det bästa som hänt (trots smärtan ) om man jämför med alternativet.

Jag har precis samma erfarenhet som du gällande abort - jag blev oplanerat gravid när jag var 21 och gjorde genast abort, vilket jag inte ångrat en sekund. Att göra abort var inte ett dugg jobbigt - tiden mellan positivt graviditetstest och att aborten utfördes var däremot skitjobbig, jag ville ju verkligen inte ha det där fostret växande i mig! För mig var det en "lycklig" abort, kände mig så oerhört lättad efteråt!

Sedan fick jag barn 8 år senare, och även om DET barnet var önskat och planerat, så gjorde det mig också om möjligt ännu säkrare i att aborten jag gjorde var helt rätt - jag hade absolut inte blivit någon bra förälder vid 21 års ålder!

 

[Roheryn]

Ja jag tycker mina barnkära kollegor/vänner reagerar likadant på spädbarn som jag gör på hundvalpar/kattungar/föl. Helt uppenbart!

Håller med om det och har sett det massor av gånger! Tror däremot inte att det är en "nödvändig" känsla för att bestämma sig för att få egna barn. Jag har aldrig känt så inför spädbarn, men har (ett) barn ändå, och vill tro att jag varit/är en helt okej mamma till henne Jag älskar den individ som är min dotter, men älskar fortfarande inte barn generellt och har hela livet tyckt att alla spädbarn utom mitt eget är komplett ointressanta!

 

[Lingon]

Håller med om det och har sett det massor av gånger! Tror däremot inte att det är en "nödvändig" känsla för att bestämma sig för att få egna barn. Jag har aldrig känt så inför spädbarn, men har (ett) barn ändå, och vill tro att jag varit/är en helt okej mamma till henne Jag älskar den individ som är min dotter, men älskar fortfarande inte barn generellt och har hela livet tyckt att alla spädbarn utom mitt eget är komplett ointressanta!

Precis så är det för mig också