Hur vet man om man vill ha barn?

[Bison]

Såhär känns det för mig också. Jag kan absolut uppskatta att hänga med barn jag känner och gillar men bara i små doser, och helst äldre barn/tonåringar som man kan snacka med. Och föräldrar är svårare eftersom samtalen oftast är så långt ifrån vad jag känner igen mig i. Men det är säkert samma sak för föräldrarna, dom vill säkert dela och bolla saker som är aktuellt för dom, och det innebär oftast att vi inte har så stort utbyte av varandra.

Så känner jag med.
Tycker det är jättekul nu när min kusin som rider är lite äldre och vi faktiskt kan prata på riktigt och ha utbyte av varandra.
Trevliga, lugna barn i små doser är trevligt.

 

[FengurLaugar]

Ja, jag skulle säkert gilla min egen unge men den kommer ha kompisar
Vill inte ha ungar i mitt hem, inte styra med kalas, gå på föräldramöten, komma överens med andra föräldrar osv.
Jag är en misantrop som undviker andra människor på min fritid.

Jag älskar som sagt mina ungar, dom är skitroliga och vi har en viss humor i vår familj som ungarna anammar och vårt liv är inte så himla spänt. Men jag har helt klart svårare för att hantera andras barn, oavsett vad snälla och enkla dom är. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig och känner mig sjukt obekväm Och som du säger, ungarna har kompisar, en hel del till och med...
Jag är inte en barnperson och gillar oftast inte andras ungar. Så jag förstår precis vad du menar när du skriver så

 

[Vira]

När det handlar om stora livsval där jag har haft svårt att bestämma mig, har jag brukat trösta mig själv med att just det faktum att jag velar förmodligen betyder att båda alternativen är ganska likvärdiga. Oftast finns ju inte ett Enda Rätta Beslut, utan det kan bli hyfsat bra på flera sätt. Så jag tänker på samma spår att många som velar om barn eller ej förmodligen blir hyfsat lyckliga vilket beslut de än landar i. Så på sätt och vis är beslutet viktigt eftersom det förändrar hela ens framtid, men på sätt och vis mindre viktigt om man nog skulle trivas med båda utfallen.

För egen del kunde jag absolut inte se någon poäng med att ha barn fram till att jag var omkring 18 och skulle absolut inte ha några, sedan började jag snegla lite på barnforumet på buke och något år senare var det självklart att jag ska ha barn. Känns inte som att det var så mycket tanke bakom (vilket är lite läskigt för mig som alltid sätter argument före känsla), utan mer en biologisk klocka som plötsligt slog.

 

[miumiu]

Lite OT men jag blir alltid lite kofunderad när folk säger att dom "inte gillar barn". Som att barn vore en homogen grupp, och inte ett tillstånd man befinner sig i innan man sedan blir ungdom, vuxen and so on. Gör barn dig obekväm? Är dom inte tillräckligt stimulerande umgänge? Genuint nyfiken på vad som egentligen menas.

 

[sthu]

sedan började jag snegla lite på barnforumet på buke och något år senare var det självklart att jag ska ha barn.

Så olika det kan vara, för mig är just barndelen av buke ett av de bästa preventivmedlen jag stött på.
För att inte tala om barnkalas! Huuuuva, min livmoder flyttar ut vid blotta tanken.

 

[sthu]

Lite OT men jag blir alltid lite kofunderad när folk säger att dom "inte gillar barn". Som att barn vore en homogen grupp, och inte ett tillstånd man befinner sig i innan man sedan blir ungdom, vuxen and so on. Gör barn dig obekväm? Är dom inte tillräckligt stimulerande umgänge? Genuint nyfiken på vad som egentligen menas.

Jag gillar inte barn. Eller rättare sagt, v jag gillar inte människor jag inte kan relatera till och inte kan ha något utbyte av. Vilket inkluderar faktiskt alla barn jag träffat så långt.

Det innebär inte att jag inte älskar min systers barn. De är bortskämda snorungar, men de är mina bortskämda snorungar. Och jag älskar att åka hem därifrån igen.

 

[Asko]

Lite OT men jag blir alltid lite kofunderad när folk säger att dom "inte gillar barn". Som att barn vore en homogen grupp, och inte ett tillstånd man befinner sig i innan man sedan blir ungdom, vuxen and so on. Gör barn dig obekväm? Är dom inte tillräckligt stimulerande umgänge? Genuint nyfiken på vad som egentligen menas.

Mig personligen gör de mig obekväma. Jag gillar artigheten/respekten (eller vad jag ska kalla det) som de flesta vuxna har fått lära sig. Och jag har förståelse för att barn håller på att lära sig det och testar gränser ibland för att lära sig vad som funkar eller inte. Men jag trivs inte i situationer där det blir inget sånt eller osäkert, utan vill ha det som "självklar" grund i kommunikationen och umgänget.

Det innebär dock såklart att jag ogillar vuxna utan artighet/respekt också

 

[emma-vsm]

Så känner jag med.
Tycker det är jättekul nu när min kusin som rider är lite äldre och vi faktiskt kan prata på riktigt och ha utbyte av varandra.
Trevliga, lugna barn i små doser är trevligt.

Precis. Jag vill umgås med personer där det finns ett ömsesidigt utbyte, och det är ju sällan så mellan mig och små barn. Vi gillar oftast inte samma aktiviteter och samtalsämnen. Och så är det väl iofs med andra vuxna också, men chansen är större att det blir just ett utbyte.

Lite OT men jag blir alltid lite kofunderad när folk säger att dom "inte gillar barn". Som att barn vore en homogen grupp, och inte ett tillstånd man befinner sig i innan man sedan blir ungdom, vuxen and so on. Gör barn dig obekväm? Är dom inte tillräckligt stimulerande umgänge? Genuint nyfiken på vad som egentligen menas.

Jag skulle inte säga att jag inte gillar barn, men för min del är det nog ungefär som jag skrev ovan. Umgänget passar oftast inte mig, mer än i små doser med barn jag känner och gillar som individer. Jag tycker dessutom att det tar energi mer än det ger. Jag svärmar inte heller runt nyfödda bebisar och känner ingenting inför dom små, men det betyder inte att jag ”inte gillar barn”.

 

[nightcrawler]

Jag var osäker i början av 20 årsåldern. Kände ingen längtan och var totalt ointresserad av allt vad barn hette. Men lät det ligga längre fram i tiden i fall jag ville ha. Efter 25 var jag klar med att det skulle mycket till för att jag skulle skaffa. En karl som tog hand om allt med barnet så jag slapp. Helst kejsarsnitt och plastikkirurgi efteråt. Sen gick det ett par år och jag insåg att det var bara en ursäkt för att jag verkligen inte vill ha barn. Har alltid önskat att jag inte kan få så jag inte behövde fundera. Men nu vet jag att jag inte vill. Har egentligen vetat hela tiden.

 

[miumiu]

Jag gillar inte barn. Eller rättare sagt, v jag gillar inte människor jag inte kan relatera till och inte kan ha något utbyte av. Vilket inkluderar faktiskt alla barn jag träffat så långt.

Det innebär inte att jag inte älskar min systers barn. De är bortskämda snorungar, men de är mina bortskämda snorungar. Och jag älskar att åka hem därifrån igen.

Okej, ja upplever du att du varken kan relatera till eller få något utbyte av barn öht förstår jag att dom kanske inte blir så intressanta. För mig känns det lite främmande bara. Jag tycker personligen att barn är ungefär lika lite lika varandra som vuxna människor, dvs, vissa är mer lika varandra än andra osv.

 

[Happimess]

Lite OT men jag blir alltid lite kofunderad när folk säger att dom "inte gillar barn". Som att barn vore en homogen grupp, och inte ett tillstånd man befinner sig i innan man sedan blir ungdom, vuxen and so on. Gör barn dig obekväm? Är dom inte tillräckligt stimulerande umgänge? Genuint nyfiken på vad som egentligen menas.

Jag ogillar att man inte kan kommunicera med dem på ett vuxet sätt. Jag ogillar att de ofta är kladdiga, smutsiga, snoriga eller dylikt. Jag ogillar att de inte kan "vett och etikett" och sociala regler. Jag ogillar att de har dålig impulskontroll och är små vulkaner av känslor. Jag ogillar att de inte har känsla för turtagning och hänsynstagande i interaktioner. Jag ogillar att de är själviska eller "falskt empatiska". Jag ogillar att de testar gränser. Jag ogillar att de (ofta!) är skrikiga och högljudda.

Alltså, jag har 100 % förståelse för att allt det där är fullkomligt naturligt hos barn och att det är nödvändiga utvecklingssteg under uppväxten och att de lär sig allt eftersom. Men det betyder inte att det blir mindre odrägligt för det.

Jag tycker dessutom att det är dötrist att leka och förställa mig. Helt klart är det inte ett tillräckligt stimulerande umgänge - barn är verkligen råtråkiga.

Och sen finns det ju miljoner saker som egentligen inte har med barnet i sig att göra men med barnets närvaro, som att samtalen blir avbrutna tusen gånger om eller att aktiviteterna måste barnanpassas om de skall följa med, men som sammantaget bidrar till att jag inte gillar "närvaro av barn". Så när folk säger att de inte gillar barn gäller i alla fall för mig kombinationen av ett barn i sig och konsekvenserna av barnets närvaro.

 

[sthu]

Okej, ja upplever du att du varken kan relatera till eller få något utbyte av barn öht förstår jag att dom kanske inte blir så intressanta. För mig känns det lite främmande bara. Jag tycker personligen att barn är ungefär lika lite lika varandra som vuxna människor, dvs, vissa är mer lika varandra än andra osv.

Jag är ungefär lika intresserad av (att umgås med/prata om/med) barn som med hockeyspelare.

 

[Vira]

Så olika det kan vara, för mig är just barndelen av buke ett av de bästa preventivmedlen jag stött på.
För att inte tala om barnkalas! Huuuuva, min livmoder flyttar ut vid blotta tanken.

Jag tror att sneglandet på buke mer var ett symptom än orsaken till att jag ändrade mig

 

[sthu]

sen finns det ju miljoner saker som egentligen inte har med barnet i sig att göra men med barnets närvaro, som att samtalen blir avbrutna tusen gånger om eller att aktiviteterna måste barnanpassas om de skall följa med

Här håller jag med fullständigt. Det går inte umgås på samma sätt när barn är inblandade. Egoistiskt tänkande, säkert, men för mig är det obegripligt att folk frivilligt utsätter sig själva och andra för det.

 

[Happimess]

Såhär känns det för mig också. Jag kan absolut uppskatta att hänga med barn jag känner och gillar men bara i små doser, och helst äldre barn/tonåringar som man kan snacka med. Och föräldrar är svårare eftersom samtalen oftast är så långt ifrån vad jag känner igen mig i. Men det är säkert samma sak för föräldrarna, dom vill säkert dela och bolla saker som är aktuellt för dom, och det innebär oftast att vi inte har så stort utbyte av varandra.

Tonåringar är skitballa! Mina brorsbarn är i tonåren nu och börjar bli rätt roliga att hänga med. Får liksom följa med den ena brorsdottern på hopptävlingar och coacha vilket ju är skitroligt.

Ja, jag har ju förståelse att det är supernaturligt att barnfria och föräldrar glider ifrån varandra. På samma sätt som de behöver bolla barnrelaterade saker behöver vi barnfria andrum från det och en förståelse från likasinnade.

Lite allmänt: För mig har det varit superhjälpsamt att lyssna på ex podden Barnfrihet och vara med i Barnfri & Barnfria livet på facebook, det får mig att känna mig mer "normal" i min ställning. Och det är en skön balans att det dyker upp inlägg därifrån i flödet, som motvikt till den totala anstormningen av bebisbilder som fyller flödet annars.

 

[Happimess]

Här håller jag med fullständigt. Det går inte umgås på samma sätt när barn är inblandade. Egoistiskt tänkande, säkert, men för mig är det obegripligt att folk frivilligt utsätter sig själva och andra för det.

Men precis.

Det får mig att tänka på en vän, relativt nybliven förälder, som i somras var i Berlin (vilket de är varje sommar, då pappan är från Tyskland, men denna gången var första gången med barn).
Och när de fick frågan hur resan hade varit svarade hon "Den var toppen! Visst, vi fick ju hänga på lekplatser hela dagarna istället för att sitta på pubar och utforska stan, men det var precis lika roligt!). Min enda tanke var att om man ändå bara ska hänga på lekplatser kan man ju lika gärna göra det i hemstaden. Det kändes bara som ett tafatt försök att dölja hennes besvikelse över att resan inte blev vad hon hade önskat.

 

[nightcrawler]

Lite OT men jag blir alltid lite kofunderad när folk säger att dom "inte gillar barn". Som att barn vore en homogen grupp, och inte ett tillstånd man befinner sig i innan man sedan blir ungdom, vuxen and so on. Gör barn dig obekväm? Är dom inte tillräckligt stimulerande umgänge? Genuint nyfiken på vad som egentligen menas.

Jag gillar inte barn för jag tycker dom är störande och irriterande. Visst finns det ungar som jag tycker bättre om men dom flesta irriterar mej nått så kopiöst. Min kompis unge till exempel är jag fullkomligt allergisk emot. Jobbig, gapig och bortskämd. Jag klarar verkligen inte av henne. Föredrar äldre barn, typ tonåringar. Även om dom är sjukt jobbiga dom åxå så går dom att prata med och resonera med. Roligare att prata med.
Alla mina kompisar har barn nu. Och jag är så lycklig över att slippa. Slippa begränsa mitt liv.

 

[Sigvard]

Lite OT men jag blir alltid lite kofunderad när folk säger att dom "inte gillar barn". Som att barn vore en homogen grupp, och inte ett tillstånd man befinner sig i innan man sedan blir ungdom, vuxen and so on. Gör barn dig obekväm? Är dom inte tillräckligt stimulerande umgänge? Genuint nyfiken på vad som egentligen menas.

De är tråkiga, tjatiga och högljudda Är väl inte konstigare än att säga att man inte gillar män? Jag gillar inte de flesta män heller.

 

[sjoberga]

Slippa begränsa mitt liv.

Just det tänker man ofta inte att barn gör om man vill ha barn. Utan tvärtom. Vi gör alla lite olika värderingar helt enkelt.

 

[sjoberga]

De är tråkiga, tjatiga och högljudda Är väl inte konstigare än att säga att man inte gillar män? Jag gillar inte de flesta män heller.

För mig blir det svårt att beskriva barn som en homogen grupp människor, för de egenskaperna tar slut vid ganska tidig ålder. Sedan blir de som vilka medmänniskor som helst, möjligtvis med en något lägre grad av livserfarenhet att luta sig mot. Tråkiga, tjatiga eller högljudda har inget av mina barn varit och det är inte min allmänna uppfattning om de barn jag träffar annars heller. Även om det förekommer såklart.

Men jag ogillar generaliseringar som koncept för att förklara sitt ogillande av individer, för att generalisera.