Inte en dagbok

Alltid lika svårt att komma på en passande rubrik. Men jag får inte riktigt se detta som en dagbok helt och hållet för det blir inte bra.
Men jag vill ändå dela med mig av mina framsteg. Inom flera områden i livet. Sakta men säkert går det.

 

[Masqueradee]

Jag hade gärna ätit hemgjord pizza men orkar inte dra igång något sådant just nu. Så blev rester.
Just fredagar tycker jag annars är trevligt oftast att göra någonting och inte bara glo in i en vägg.
Sett på Färjan (SVT serie). Bebis satt i sin björn men vänd mot mig. Som hon tycker mer och mer om. Kändes för blodigt för att hon skulle få titta mot tv:n.
Sen har vi ammat mm som vanligt.
Jag är så trött.
Brasa och sånt lät mysigt men då måste jag ta in ved. Får göra det imorgon. Har luftvärmepumpen igång och några element så är ändå helt ok temp.

Drömkväll! Igår åt jag pizza, drack saft och kollade på fem avsnitt av Svensson Svensson.
Vill haka på det där med att "inte bara glo in i en vägg". Jag har fått jobba otroligt mycket med att öva på att vara ledig! Det låter kanske konstigt, men jag har insett att jag kanske fyllt min kalender för att vara "duktig" snarare än för att jag vill. Fear of missing out. Men jag har allt mer insett att det inte är hållbart, och att jag måste hitta njutning i att "göra ingenting". För det är sällan man gör absolut ingenting, eller glor in i en vägg. Att lyfta de små sakerna man gör. Igår tog du hand om ett barn, du fixade med en middag, du kollade på Färjan. Det är RIMLIGT att du är trött. Du har jobbat på som tusan med både kroppen och kroppen.

 

[karamelldrottningen]

Sååå trött igen. Påväg med P till stan och känner mig bara att jag orkar inte. Han säger att jag ska passa på att vila men ändå snackar han konstant. Så nu har jag musik i öronen för det enda sättet att få tyst på honom

Och en grej jag tycker känns off. Frågade vad han tycker om bebis. Fick inget vettigt svar så frågade igen om han tyckte om henne eller inte.
Han skulle inte köpt grejer till henne för nästan 30 000 om han inte brydde sig sa han.
Fast det var ju inte det jag frågade?
Och nu känner jag bara mig ännu mer som en skit. Mycket pengar det där men inget jag bett om alls utan helt och hållet hans initiativ.
Känner mig bara så konstant otillräcklig. Att jag inte är mer tacksam är jag är.

 

[Hazel]

Sååå trött igen. Påväg med P till stan och känner mig bara att jag orkar inte. Han säger att jag ska passa på att vila men ändå snackar han konstant. Så nu har jag musik i öronen för det enda sättet att få tyst på honom

Och en grej jag tycker känns off. Frågade vad han tycker om bebis. Fick inget vettigt svar så frågade igen om han tyckte om henne eller inte.
Han skulle inte köpt grejer till henne för nästan 30 000 om han inte brydde sig sa han.
Fast det var ju inte det jag frågade?
Och nu känner jag bara mig ännu mer som en skit. Mycket pengar det där men inget jag bett om alls utan helt och hållet hans initiativ.
Känner mig bara så konstant otillräcklig. Att jag inte är mer tacksam är jag är.

Varför ska du va tacksam för nåt du inte bett om? Kan det inte vara så att det är därför han gjort det, för att du ska känna att du är i skuld till honom? Han verkar ju högst ointresserad av personen han lagt 30 000 på

 

[Tantan]

Sååå trött igen. Påväg med P till stan och känner mig bara att jag orkar inte. Han säger att jag ska passa på att vila men ändå snackar han konstant. Så nu har jag musik i öronen för det enda sättet att få tyst på honom

Och en grej jag tycker känns off. Frågade vad han tycker om bebis. Fick inget vettigt svar så frågade igen om han tyckte om henne eller inte.
Han skulle inte köpt grejer till henne för nästan 30 000 om han inte brydde sig sa han.
Fast det var ju inte det jag frågade?
Och nu känner jag bara mig ännu mer som en skit. Mycket pengar det där men inget jag bett om alls utan helt och hållet hans initiativ.
Känner mig bara så konstant otillräcklig. Att jag inte är mer tacksam är jag är.

Du måste inte vara tacksam. Precis som att man inte måste ligga med nån som bjuder på en drink. Hellre självständig, arg och stolt än kåt, glad och tacksam

Han kanske är rädd för att knyta an eller så är han bara rätt konstig. Jag vet inte. Hoppas det blir en bra kväll för dig och bebis

 

[Thaliaste]

Sååå trött igen. Påväg med P till stan och känner mig bara att jag orkar inte. Han säger att jag ska passa på att vila men ändå snackar han konstant. Så nu har jag musik i öronen för det enda sättet att få tyst på honom

Och en grej jag tycker känns off. Frågade vad han tycker om bebis. Fick inget vettigt svar så frågade igen om han tyckte om henne eller inte.
Han skulle inte köpt grejer till henne för nästan 30 000 om han inte brydde sig sa han.
Fast det var ju inte det jag frågade?
Och nu känner jag bara mig ännu mer som en skit. Mycket pengar det där men inget jag bett om alls utan helt och hållet hans initiativ.
Känner mig bara så konstant otillräcklig. Att jag inte är mer tacksam är jag är.

Du är något på spåret här: nej, det var inte det du frågade honom, och det säger en del om var han är i det här och det verkar inte vara där du önskar att han skulle vara.

Frågan är hur länge du ska vänta på honom? Det är inte hans pengar eller att du skulle vara mer "tacksam" som kommer att göra er till en familj. Däremot finns det en risk att han binder upp dig, genom att han försätter dig i en tacksamhetsskuld, så att du indirekt blir beroende av honom trots att han kanske inte ser samma långsiktiga mål som du.

Jag tycker att du borde kunna få ett svar från honom om hur han ser på er framtid tillsammans, och sen är det upp till dig om det är vad du vill nöja dig med det (att fortsätta som nu t ex) eller om du vill ge dig själv chansen att ha en bättre relation med någon annan.

Ger han dig inget svar är det rätt troligt att han tycker att det är bekvämt att fortsätta som nu - han kommer och går som han vill, du tar hand om hans häst och han spenderar pengar på dig och din dotter så att det istället blir du som framstår som otacksam om du kommer med synpunkter eller krav på honom...och han har noll incitament att själv säga att han inte vill fortsätta er relation, för det funkar ju jättebra för honom.

 

[karamelldrottningen]

Du är något på spåret här: nej, det var inte det du frågade honom, och det säger en del om var han är i det här och det verkar inte vara där du önskar att han skulle vara.

Frågan är hur länge du ska vänta på honom? Det är inte hans pengar eller att du skulle vara mer "tacksam" som kommer att göra er till en familj. Däremot finns det en risk att han binder upp dig, genom att han försätter dig i en tacksamhetsskuld, så att du indirekt blir beroende av honom trots att han kanske inte ser samma långsiktiga mål som du.

Jag tycker att du borde kunna få ett svar från honom om hur han ser på er framtid tillsammans, och sen är det upp till dig om det är vad du vill nöja dig med det (att fortsätta som nu t ex) eller om du vill ge dig själv chansen att ha en bättre relation med någon annan.

Ger han dig inget svar är det rätt troligt att han tycker att det är bekvämt att fortsätta som nu - han kommer och går som han vill, du tar hand om hans häst och han spenderar pengar på dig och din dotter så att det istället blir du som framstår som otacksam om du kommer med synpunkter eller krav på honom...och han har noll incitament att själv säga att han inte vill fortsätta er relation, för det funkar ju jättebra för honom.

Jag trodde nog han skulle kanske vara lite mer intresserad som att byta blöja någon enstaka gång och själv ta initiativ att passa henne bara någon gång. Men det har hittills aldrig hänt.
Så jag vet inte längre om jag vill ha fler barn iaf inte med honom. Vilket jag iofs inte vet än men då det är vi som är tillsammans är han ändå den som mest är pappan oavsett. Eller också ingen och det kanske får bli så då.
För mig är det viktigt att han tycker om henne. Han behöver inte älska henne men tycka mycket om henne. Inte att han ska köpa grejer och sånt utan tycka om henne för den hon är. Att hon är Bebis och just precis ingen annan.

 

[Thaliaste]

Jag trodde nog han skulle kanske vara lite mer intresserad som att byta blöja någon enstaka gång och själv ta initiativ att passa henne bara någon gång. Men det har hittills aldrig hänt.
Så jag vet inte längre om jag vill ha fler barn iaf inte med honom. Vilket jag iofs inte vet än men då det är vi som är tillsammans är han ändå den som mest är pappan oavsett. Eller också ingen och det kanske får bli så då.
För mig är det viktigt att han tycker om henne. Han behöver inte älska henne men tycka mycket om henne. Inte att han ska köpa grejer och sånt utan tycka om henne för den hon är. Att hon är Bebis och just precis ingen annan.

Jag kanske minns fel, men trodde du inte tidigare att det var en annan av dina partners som är biologisk pappa till barnet?

 

[karamelldrottningen]

Jag kanske minns fel, men trodde du inte tidigare att det var en annan av dina partners som är biologisk pappa till barnet?

Jo men man kan väl tycka om någon ändå?

 

[Thaliaste]

Jo men man kan väl tycka om någon ändå?

Absolut, det kan man hoppas på. Men rent krasst så är det väl så att fram till nu så har du och partner haft en relation, och du har under den tiden träffat andra män och önskat en öppnare/icke-monogam relation vilket partner inte velat. Nu har en av de andra relationerna (troligen) resulterat i ett barn, och då förväntar du (och en del andra här) att partner med öppna armar ska älska den bebisen och bli en familj med er.

Jag tycker absolut att partner ska vara tydligare mot dig hur han ser på er framtid tillsammans, så att du vet vad du har att utgå ifrån i dina val. Men jag tror du behöver acceptera att det faktiskt inte är självklart att han kommer att vilja bilda familj med dig och din andra partners barn.

 

[karamelldrottningen]

Läst i tråden om förlossningsdepression. Verkar inte som att jag direkt har det mot för hur andra beskriver det.
Eller också har jag det?
Mådde dåligt förra hösten så kan vara det också. Alltså att det är oberoende av förlossningen. Men jag vet inte.
Gör en del när möjligheten finns och hade gärna gjort ännu mer.
En förlossningsdepression verkar det som att man inte orkar göra något alls.

 

[tanten]

För mig är det viktigt att han tycker om henne. Han behöver inte älska henne men tycka mycket om henne. Inte att han ska köpa grejer och sånt utan tycka om henne för den hon är. Att hon är Bebis och just precis ingen annan.

Den viktiga aspekten fyller han tydligen inte.

Är det vettigt att din dotter lever med (om än då och då) med en man som inte visar kärlek?

En vanlig vettig person - kvinna eller man - har svårt att motstå bebisar.

I min värld hade jag aktat mig för att befästa sådana intryck hos ett barn. Jag hade sett till att hålla dem isär.
Men det är jag det.

Världen är full av dysfunktionella personer som inte fått den kärlek de behövde som små. Ett barn ytterligare behövs inte

 

[karamelldrottningen]

Absolut, det kan man hoppas på. Men rent krasst så är det väl så att fram till nu så har du och partner haft en relation, och du har under den tiden träffat andra män och önskat en öppnare/icke-monogam relation vilket partner inte velat. Nu har en av de andra relationerna (troligen) resulterat i ett barn, och då förväntar du (och en del andra här) att partner med öppna armar ska älska den bebisen och bli en familj med er.

Jag tycker absolut att partner ska vara tydligare mot dig hur han ser på er framtid tillsammans, så att du vet vad du har att utgå ifrån i dina val. Men jag tror du behöver acceptera att det faktiskt inte är självklart att han kommer att vilja bilda familj med dig och din andra partners barn.

Nej det verkar inte så. Eller snare jag har ingen aning.
Han älskar mig och vill inte lämna. Men då vill jag att han iaf ska tycka om henne. Inte för att jag säger det utan för att det borde vara så.

 

[karamelldrottningen]

Den viktiga aspekten fyller han tydligen inte.

Är det vettigt att din dotter lever med (om än då och då) med en man som inte visar kärlek?

En vanlig vettig person - kvinna eller man - har svårt att motstå bebisar.

I min värld hade jag aktat mig för att befästa sådana intryck hos ett barn. Jag hade sett till att hålla dem isär.
Men det är jag det.

Världen är full av dysfunktionella personer som inte fått den kärlek de behövde som små. Ett barn ytterligare behövs inte

Nja finns många vettiga personer som inte bryr sig om bebisar. Alla får inte tindrande ögon av att se en liten människa.
Men hon är inte vem som helst. Hon och jag hänger ihop.

 

[Thaliaste]

Nej det verkar inte så. Eller snare jag har ingen aning.
Han älskar mig och vill inte lämna. Men då vill jag att han iaf ska tycka om henne. Inte för att jag säger det utan för att det borde vara så.

Jag betvivlar inte att ni båda älskar varandra, men kärlek räcker tyvärr inte för att kompensera för andra problem som kan finnas. Är det värt att fin dotter ska växa upp i en dysfunktionell relation, för att ni båda två älskar varandra och inte vill lämna? Ibland är kärlek tyvärr ett plåster man måste rycka, och sedan finns det utrymme för en relation som kan innehålla både kärlek och vara mer funktionell.

Hur det är för er, kan bara du avgöra. Men utifrån, så tycker jag att ni båda två verkar önska att er situation skulle se ut på ett annat sätt, men ni har två helt olika bilder. Han älskar dig och vill inte lämna, men önskar att du inte hade andra relationer och att barnet (med en av dem) inte fanns. Du önskar att han ska älska barnet, att ni tre blir som en familj, men att du kan ha fortsatt relation med dina andra partners.

Jag har svårt att se hur ni tillsammans ska få era önskemål att gå ihop, när det hittills verkar som att båda parter hoppas på att den andre ska ändra sig...

 

[Kilauea]

Läst i tråden om förlossningsdepression. Verkar inte som att jag direkt har det mot för hur andra beskriver det.
Eller också har jag det?
Mådde dåligt förra hösten så kan vara det också. Alltså att det är oberoende av förlossningen. Men jag vet inte.
Gör en del när möjligheten finns och hade gärna gjort ännu mer.
En förlossningsdepression verkar det som att man inte orkar göra något alls.

Depression ter sig olika för alla.

 

[hundtant]

Nej det verkar inte så. Eller snare jag har ingen aning.
Han älskar mig och vill inte lämna. Men då vill jag att han iaf ska tycka om henne. Inte för att jag säger det utan för att det borde vara så.

Precis det som @tanten tar upp är oerhört oroväckande för mig. Ett litet litet barn ska, vart hon än tittar, bara möta värme, kärlek, trygghet. Och det tror jag att din bebis gör, från dig. Åtminstone när du inte är upptagen med neurotiska situationer med P, F eller nån annan av de där olycksaliga initialerna som du inte lyckas kapa.

Men en person i hennes närmaste omgivning som, istället för att ge henne det där, distanserar sig från henne? Som ska pressas att byta blöja men vägrar, som ens får frågan om han tycker om henne? Redan frågan ger mig ont i magen.

Ni hade 9 månader på er att reda ut hur ni skulle ha det. Skulle ni vara en familj? Skulle han vara pappa även om det inte var hans barn? Hur skulle hon få en fin och kärleksfull uppväxt? Men ni gjorde ju inte det, ni stack huvudet i sanden. Men nu är hon här och hon förtjänar en trygg och kärleksfull vardag, utan personer som möter henne med tvekan eller kyla. Du måste ordna det för henne.

 

[tuaphua]

Det kan väl vara allt möjligt som gör att du mår dåligt. Utmattning, oro över bebis och anknytningar runt henne, förlossningsdepression, ledsamhet över att det inte blev så som du trott, alkoholismen, annat jobbigt.
Klart man blir helt slut och leds av allt det även om man har en underbar bebis!
Känns oerhört ruttet av partner att inte ge dig lite möjlighet till återhämtning. Även om det bara varit min kompis som varit själv med så liten bebis och var slut hade jag ju erbjudit mig hjälpa för att hen ska få någon slags återhämtning.
Fattar helt att man inte vill ta hand om en annan mans barn. Men han har ju valt att stanna och hintat om att han ska göra saker. Då är det väl bara att göra det eller säga bye. Jag skulle aldrig kunna se min sambo må så kasst och slita så och inte göra något. Det normala är ju att man hjälps åt i en relation.
Hoppas du kan öppna upp inför vettiga människor så de kan få finnas där för dig och bebis när det är tufft!

 

[Thaliaste]

Ni hade 9 månader på er att reda ut hur ni skulle ha det. Skulle ni vara en familj? Skulle han vara pappa även om det inte var hans barn? Hur skulle hon få en fin och kärleksfull uppväxt? Men ni gjorde ju inte det, ni stack huvudet i sanden. Men nu är hon här och hon förtjänar en trygg och kärleksfull vardag, utan personer som möter henne med tvekan eller kyla. Du måste ordna det för henne.

@karamelldrottningen Jag fattar att det är en jättetrist och jobbig insikt, när du hela tiden hoppats på att bara barnet är här, så kommer P att ta sig an det. Men du har nog dessvärre svaret på det nu, och tills att han eventuellt skulle ändra sig längre fram i tiden och det då är uppriktigt (eller att det ändå skulle visa sig att han faktiskt är pappan), så kanske han inte ska träffa barnet alls? Att tvinga på barnet en person som inte visar omsorg och intresse (just direkt "kärlek" tycker jag faktiskt inte är nödvändigt) är inte schysst mot henne, och framför allt så påverkar relationen mellan er även henne. Och P har uppenbarligen en stor påverkan på dig, och ofta då inte på ett positivt sätt.

 

[athena_arabians]

Nej det verkar inte så. Eller snare jag har ingen aning.
Han älskar mig och vill inte lämna. Men då vill jag att han iaf ska tycka om henne. Inte för att jag säger det utan för att det borde vara så.

Fast det är ju inte bara han som avgör om ni ska vara tillsammans.

Att ha en partner som behandlar mitt barn med iskyla (vilket är det han gör) hade fått mig att kasta ut kräket omgående. Att inte ge ett barn kärlek och trygghet är i mina ögon misshandel.

 

[Unafraid]

Den viktiga aspekten fyller han tydligen inte.

Är det vettigt att din dotter lever med (om än då och då) med en man som inte visar kärlek?

En vanlig vettig person - kvinna eller man - har svårt att motstå bebisar.

I min värld hade jag aktat mig för att befästa sådana intryck hos ett barn. Jag hade sett till att hålla dem isär.
Men det är jag det.

Världen är full av dysfunktionella personer som inte fått den kärlek de behövde som små. Ett barn ytterligare behövs inte

Måste bara motsätta mig att mot en "vanlig vettig person" har svårt att motstå bebisar. Jag tror inte det är något större fel på mig men jag är exakt 0% intresserad av en bebis. Hellre tvärtom, jag vill inte ha något med dom att göra, mina kompisar vet det och är noll brydda om att de kommer med sin nyfödda bebis och jag inte är intresserad. Gillar varken bebisar eller barn och har aldrig gjort.