Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Havsluft

Trådstartare
Barnens pappa och min sambo har sällan eller aldrig engagerat sig i barnen.

Han jobbar, kommer hem och är i huset ca en till två timmar innan de går och lägger sig. På den här stunden tar han hand om en del hushållssysslor, mailar mm men ägnar sig inte specifikt åt barnen. Han kanske läser en bok för dem om han nattar men då är det för att jag har den rutinen och är noga med att den följs.

Han står inte ut med att de låter och spelar instrument, då skriker han på dem.

Han har aldrig tagit kontakt med någon till förmån för att barnen skall skapa relationer (sina släktingar, sina vänner med barn, barnens vänner). Han har aldrig tagit hand om aktiviteter de har varit med på tex simskola, ridning eller fotboll.

Han ordnar aldrig saker som barnen uppskattar och vägrar vara med om han inte själv gillar det. Tex nått med hästar som idag tolkning med häst och pulka. Han gillar inte hästar. Åker aldrig till biblioteket, simhallen, bio, pulkaåkning, museum eller lekpark. Under tvång och mycket konflikter har han någon gång följt med.

Han kan aldrig gå ut med dem på helgen utan då får de vara inne medan han gör nått annat.

Hans beteende gör mig ledsen på barnens vägnar.

Jag vill inte jämt hålla på att konflikta mig till aktiviteter för deras skull. Då har vi mysigt utan honom men jag vill ju gärna att han ska vara med och tycka om att barnen har roligt!

Vi har det inte så dåligt i vår relation att jag vill bryta upp men jag ofta känns det som om jag är ensamstående. Det är jag och barnen. Fast vi lever med barnens pappa.

Är det här bara den vanliga kvinnofällan? Hur ska man göra för att förhålla sig till detta?

Jag hindras rätt mycket av att tycka det är mysigt när det ofta har föregåtts av hårda ord och konflikter när jag tycker vi ska göra något.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

-Som du beskriver det så låter det ju som om det bara var du som ville ha barn... och att han fann sig i att bli pappa før att han ville ha dig! Kanske ær han i hemlighet avundsjuk på dom før att dom tar så mycket av din tid. Men jag funderar -hur var hans førældrar mot honom? Før øvrigt, har han något intresse som barnen møjligen skulle kunna dela? Fiske, spela ett intstrument eller vad det nu skulle kunna vara...
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Han låter rätt lik mitt ex på många sätt. Det var enormt frustrerande att leva med :crazy:
Jag lämnade honom av flera olika orsaker, men en av de tyngst vägande var att jag inte ville utsätta mina barn vidare för att växa upp med en förälder som så öppet prioriterade annat framför dem, hela tiden.

För vår del (min och barnens) blev det MYCKET bättre efter skilsmässan, karln vaknade upp och insåg att han var tvungen att börja engagera sig om han överhuvud taget skulle ha barnen i sitt liv.
Jag tycker fortfarande att han är rätt usel som pappa, men han är fortfarande sisådär 300% bättre än han var när vi levde ihop.

Kan såklart inte råda dig till något, men vill uppmärksamma dig på det du själv skriver:
Vi har det inte så dåligt i vår relation att jag vill bryta upp men jag ofta känns det som om jag är ensamstående. Det är jag och barnen. Fast vi lever med barnens pappa.
Det där får jag faktiskt inte ihop...hur kan du tycka att det är en "tillräckligt" bra relation?
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Inte tillräckligt dålig relation? :crazy:

Jag hade haft väldigt svårt att respektera en sådan person som du beskriver och jag hade varit fullständigt avtänd. Han låter osympatisk och otrevlig.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Jag hade antagligen varit en liknande förälder som din sambo. Men jag har då valt att inte skaffa barn. Jag undrar varför många (framförallt karlar) ens går med på/vill skaffa barn när dom uppenbarligen är helt ointresserade av livet med barn?

Vidare undrar jag hur man hade det i sin relation innan barnen - var den andre parten social, engagerad osv? Är dessa verkligen intresserade av familjeliv eller är det nån dröm deras respektive har att när man väl får barn ska allt ändra sig...? Isåfall tycker jag att det borde finnas tillräckligt många dåliga och avskräckande exempel på att så sällan blir fallet. Tråkigt bara att det är lätt att inse för sent.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Hur ska man göra för att förhålla sig till detta?

Jag hindras rätt mycket av att tycka det är mysigt när det ofta har föregåtts av hårda ord och konflikter när jag tycker vi ska göra något.

Det enda sätt att "förhålla sig" som jag kan se, är att göra något radikalt åt saken. Det är obegripligt för mig att du skriver att relationen inte är så dålig att du vill bryta upp. Men om uppbrott inte är ett alternativ, så ser jag ingen annan råd än att du säger till honom samma saker som du skriver i tråden. Och så tar det därifrån.

Men för mig visar du upp en trist och osympatisk person, som jag inte kan se någon i världens anledning att du ska behöva stå ut med att leva med. Så som du beskriver honom, skulle jag inte ens vilja ha honom som barnvakt till mina barn.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Å jag skulle inte ens vilja att han var min hundvakt!
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Jag kan väl inte riktigt säga vad du ska göra, men jag har erfarenhet av det. Skillnaden är dock att jag var barnet och det var min pappa som var likadan som din sambo. När jag skriver oss menar jag mig och min två år yngre syster.

När jag var liten förstod jag ju inte varför, men nu på senaste tiden tror jag att det mest berodde på okunskap. Min pappa vet inte hur man beter sig mot barn, och hade väl antagligen inte ork eller tid att engagera sig den tiden han var hemma. Han har nu sedan vi blev lite äldre blivit en bättre pappa. Vi kan umgås, äta middag tillsammans och kolla på film typ, men vi har inte sån bra relation att vi berättar våra problem för varandra. Han är väldigt snäll och generös med att skämma bort oss på tex födelsedagar och jul, vilket han alltid varit. Men när det gäller vardagsproblem, som tex hjälp att skjutsa hästen någonstans, måste jag i princip alltid göra något i gentjänst för att han ska ställa upp.

Jag minns också, precis som du skriver, att han inte orkade med oss och kunde skrika till på oss. Mamma höjde sällan rösten mot oss, vilket gjorde att pappa kände att han "alltid" behövde göra det för att vi skulle lära oss. Jag och min syster reagerade ju som alla barn gör när någon säger till dem - att han var "dum" och vi blev ledsna. På den tiden jobbade mamma natt och jag var ett väldigt ängsligt barn när det gällde att sova. Pappa var ju alltid hemma men det hjälpte inte, jag var ledsen varje kväll när mamma åkte bara för att jag inte ville vara med pappa :o

Egentligen är det bara han i slutet som drabbas av sitt handlande. Både jag och min syster växte upp och blev människor. Vi har väldens bästa supermamma (vilket jag tror att du också är) och det räckte. Vår pappa får skylla sig själv att vi alltid väljer mamma i första hand. När vi var mindre och skulle kolla på TV kommer jag ihåg att vi alltid satt och myste med mamma medan pappa satt själv i soffan. Nu på senare dagar försvarar vi alltid mamma såfort det är något tjafs i familjen.

Självklart är det tråkigt att han inte var där för oss, men sålänge inte personen vill eller förstår att den måste ändra sig tror jag inte att det kommer ske genom tjat. På min pappa fungerade det inte att mamma tjatade och försökte, men jag tycker absolut att du ska prata med din sambo och förklara hur du känner! :)
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Lever dina föräldrar fortfarande ihop?

Vet du något om hur din mamma ser på din pappas tillkortakommanden som förälder?
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Jag har precis som Ponsse växt upp med en pappa som aldrig brydde sig om oss. Min mamma var också ensamstående trots att de var och fortfarande är gifta. Min pappa drog iväg i fyra år och pluggade närmare 40 mil bort mellan jag var fyra och åtta år gammal. Han kom hem till jul och till sommaren. Han hjälpte inte ens till med ekonomin utan mamma fick försöka ro runt huset, oss barn och allt annat ensam så några pengar att åka och hälsa på för fanns ju inte så han var bara den elaka gubben när han väl kom hem för hans elakhet var allt vi kom ihåg. Någon tanke på någon annan människas behov har han aldrig haft och lär nog aldrig ha.

Min mamma jobbade också natt och om pappa var hemma så var jag livrädd för att gå och lägga mig och sova för jag visste att han skulle börja bråka och gapa och skrika mitt i natten och dra upp oss i håret för någonting. Var det inte det ena så var det det andra. Han såg till att alltid lägga alla sammanträden på kvällstid så att han slapp träffa oss och skulle mamma jobba på natten så kom han så att hon precis hann i tid och blev arg om vi inte sov. Inte kunde vi somna när vi visste att mamma skulle åka iväg så det blev ju alltid bråk när han kom hem. Vi var hellre ensamma hemma på nätterna som vi oftast var när han pluggade. Då visste vi iallafall att inget skulle hända.

Han har aldrig lagt en enda krona till något till oss barn utan allt vi behövde skulle mamma stå för. Inte ens nu ger han några julklappar eller födelsedagspresenter utan det är det mamma som köper och betalar. Min pappa har haft ett högavlönat jobb men jag och mina syskon har alltid levt på minsta möjliga. Min mamma köpte aldrig några nya kläder till sig själv när jag var liten för hon hade helt enkelt inte råd medans han betalade för att få kostymer uppsydda till sig. Vi barn fick till största delen begagnade kläder och självklart fick vi ärva av varandra.

Min pappa åt alltid lunch ute medans mamma skrapade ihop småpengar för att ha råd att köpa en liter mjölk så att hon iallafall skulle kunna göra pannkakor till oss. Hon odlade så mycket hon bara kunde och orkade och bakade allt bröd själv för att dryga ut hushållskassan medans han ofta åt innan han kom hem för maten hemma dög ju inte. Ändå var det alltid han som åt mest för visst åt han hemma också. Godis fick vi extremt sällan när jag var liten för det fanns helt enkelt inte pengar till det men om man någon gång fick åka med i pappas bil så var där fullt med godispapper. Han köpte ny bil vartannat år medans mamma fick cykla och åka buss vart hon än skulle för hur skulle hon ha råd med bil?
Vi var helt enkelt en familj med fyra barn och en mamma också en stor bebis som skulle passas upp men som inte kunde ge något tillbaka. Varför min mamma stannade hos honom har alltid varit ett stort mysterium för mig för det hade jag aldrig gjort. Ingen kan heller säga att han inte visste hur han skulle bete sig med barn för dels ville han ha barn och dels jobbade han mycket med barn i sitt jobb. Det gick bra med andras barn men inte med sina egna.

Jag har aldrig kunnat tända på en man som inte brydde sig om sina barn. Det var en av orsakerna till att jag lämnade mina barns pappa och det har varit orsaken till att jag har backat i början av förhållanden när jag har insett vilken dålig relation mannen hade till sina barn. Mina barns pappa var en superpappa hela graviditeten med första och sedan i drygt 18 månader. Sedan var det inte roligt längre så i mitten av graviditet nummer två så hade han tröttnat på barn fast det var han som tjatade blödande sår i öronen på mig att vi skulle skaffa en till. Han blev tyvärr inte någon bättre pappa när vi hade gått isär heller.

Du gör självklart som du vill men du ska veta att det skadar barnen att bli utskällda utav någon som de inte vet älskar dem. Antingen får du prata med honom om hur han uppfattas och att han ändrar på sig eller så får du iallafall säga till honom att sluta gapa på barnen för bryr han sig inte annars så behöver han inte bry sig då heller. Nu verkar ju inte ert förhållande vara lika illa som mina föräldrars men det skadar barn att känna att de inte är älskade av sina föräldrar. Förälder är inte något man är bara för att man råkar få biobarn utan förälder är något man förtjänar att kallas och det gör man först om man finns där för sina barn och älskar dem vanvettigt mycket. Barn behöver liksom inte vara ens biobarn för att man ska kunna kallas för förälder.

Jag blir både ledsen och upprörd när jag läser hur du och dina barn har det och jag tycker inte att du ska fortsätta leva såhär. Att du skriver av dig här visar ju att nu behöver något förändras. Läs ditt eget inlägg och låtsas som om det var en vän som hade skrivit det. Vad hade du rått henom till att göra?
 
Senast ändrad:
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Men alltså, hur kom det sig att ni skaffade barn tillsammans? Ändrade han sig, eller har han alltid varit likadan?

Fråga honom. Hur vill han leva sitt liv. Hur vill du leva ditt? Passar dessa två inte ihop får ni separera.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Min fundering är om han inte gör något alls med barnen, eller om han inte gör det du vill med barnen?
Min man har nog aldrig varit vare sig på biblioteket eller i en lekpark med någon av barnen, men däremot är han betydligt bättre än mig på att låta barnen vara med och känna sig delaktiga i olika arbeten, de snickrar, fixar i trädgården, fixar saker inne, han tar med dem till jobbet när han ska mecka osv. Men visst skulle jag önska att han skulle hänga med på mer av de sakerna jag vill göra men samtidigt måste jag acceptera att vi är olika, och även kunna se vad han gör bättre än mig.

Sen försöker han även hinna med träningar men i dagsläget är det svårt när träningen börjar 17 00 och han slutar jobba 19 00. Just nu är den yngsta lite sur över att pappa väljer att åka med storasyster på hennes tävlingar och jag åker med lillebror på hans matcher men det är för att dottern behöver pappas kunskaper som jag inte har, men på lillebrors sport kan jag göra nytta och hjälpa till. Men sommartid så är det lillebrors sport som maken får ta hand om istället så det jämnar ut sig.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Jag vill inte jämt hålla på att konflikta mig till aktiviteter för deras skull. Då har vi mysigt utan honom men jag vill ju gärna att han ska vara med och tycka om att barnen har roligt!
....
Är det här bara den vanliga kvinnofällan? Hur ska man göra för att förhålla sig till detta?

Nej, det är inte den vanliga kvinnofällan. Du har barn med en person som verkar sakna förmåga att ha en nära relation med andra människor?

Om man lever nära, tillbringar mycket tid ihop, så brukar man få en nära relation, förr eller senare. Med sin rumskompis, med sin arbetskamrat etc etc. Oavsett om man valt relationen eller inte.

Din sambo har biologiska barn som han bor med men har inte lyckats knyta an till dem. Man kan fråga sig varför.

Och även om han inte lyckats skaffa sig känslomässiga band till barnen borde vanlig normal anständighet leda till att han uppför sig som en hyfsad pappa.

Tycker han att det är hans barn? Eller är barnen dina?
Konstig fråga men allvarligt menad.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Han jobbar, kommer hem och är i huset ca en till två timmar innan de går och lägger sig. På den här stunden tar han hand om en del hushållssysslor, mailar mm men ägnar sig inte specifikt åt barnen.

Vad beror det på? Tror han att han avlastar dig genom att fixa mat så att du kan prioritera tid med barnen? Är han trött och urlakad efter jobbet och orkar inte med fler sociala kontakter? Kommer du hem tidigare så att ni är i ofas när han kommer hem?

Har han varit föräldraledig och tagit merparten av ansvaret någon gång?
Tillåter du att han gör saker på sitt sätt eller har han tappat lusten för att han får höra att han gör allt fel?

Hur skulle han beskriva situationen tror du?
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Min fundering är om han inte gör något alls med barnen, eller om han inte gör det du vill med barnen?
Min man har nog aldrig varit vare sig på biblioteket eller i en lekpark med någon av barnen, men däremot är han betydligt bättre än mig på att låta barnen vara med och känna sig delaktiga i olika arbeten, de snickrar, fixar i trädgården, fixar saker inne, han tar med dem till jobbet när han ska mecka osv. Men visst skulle jag önska att han skulle hänga med på mer av de sakerna jag vill göra men samtidigt måste jag acceptera att vi är olika, och även kunna se vad han gör bättre än mig.

Sen försöker han även hinna med träningar men i dagsläget är det svårt när träningen börjar 17 00 och han slutar jobba 19 00. Just nu är den yngsta lite sur över att pappa väljer att åka med storasyster på hennes tävlingar och jag åker med lillebror på hans matcher men det är för att dottern behöver pappas kunskaper som jag inte har, men på lillebrors sport kan jag göra nytta och hjälpa till. Men sommartid så är det lillebrors sport som maken får ta hand om istället så det jämnar ut sig.

Jag kan inte tänka mig att min pappa någonsin tig med oss varesig till simhall, biblotek eller lekpark och jag vet som faktum att han inte alltid vetat hur han ska vara den bästa pappan men han sett att lösa det på var att jag och min äldre bror fick vara med på hans intressen istället(motorer och hundar) och det vart ju bra det också eftersom hans intressen blev våra intressen och idag som vuxen kan jag fortfarande umgås med min pappa hela dagar och bara skratta. Jag har nog rest land och rike runt på alla hundtävlingar och sett varenda veteranbilsklubben och museum från insidan. När jag vart äldre (runt 11-12 år) och fortfarande inte uppskattade bilintresset fullt lika mycket som han ville, lärde sig även pappa att faktiskt uppskatta mina intressen (hästar och målning) så han började rida ut med mig och införskaffade mig en Airbruch så jag skulle kunna (läs va tvungen pga tillgången till tryckluft) måla ute i garaget :p så hans sett att bli en bra pappa var att ge oss gemensamma intressen och som barn förstod vi nog faktiskt det ganska snabbt och man ansträngde sig lite för att det skulle funka.

Men till TS prata med karln och säg hur du känner och som många sagt fråga vilket typ av liv han vill ha och vilken relation han vill ha till sina barns liv. Ibland ser man inte skogen för alla träd du vet så påminn honom lite.
 
Senast ändrad:
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Först:
Vad förväntar du dig att barnens pappa ska göra med barnen?

Varför "måste" han gå med dem till biblioteket, vara med och tolka med hästen och så vidare?

Måste barnen vara med på alla de aktiviteter som du räknar upp?

Du skriver så många exempel på vad din sambo borde göra med era gemensamma barn att jag blir lite trött av all verksamhet barnen ska göra men det kan ju också vara så att du skriver många exempel för att visa upp situationen.

Du skriver heller inte hur gamla barnen är men med tanke på en del av aktiviteterna du räknar upp, misstänker jag att de är runt 7-8 år eller äldre?

Hur mycket behöver man aktivera dem???

Jag tänker att det kan vara fullt normalt att föräldrarna och barnen är hemma. Barnen leker med sitt, föräldrarna ägnar sig åt sitt.

Och någon dag per vecka har respektive barn någon aktivitet, där föräldrarna utifrån förutsättningar hjälps åt att skjutsa, passa och allt som nu ska vara.

Varför måste en förälder "ägna sig specifikt åt barnen"?

Som säkert syns, har jag inga barn vilket säkert kan vara lämpligt:p

Jag kan inte komma ihåg att någon av mina föräldrar "ägnade sig specifikt" åt mig och min syster när vi växte upp. Pappa var ute i ladugården och mjölkade och fodrade; mamma lagade mat, diskade och skötte förberedelser för sin nästa arbetsdag medan min syster och jag lekte med vårt.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Kl

Nu är ju jag så gammal så då gjorde man inte så mycket med barnen som nu. Man fick sysselsätta sig bäst man kunde eller sitta och glo på morsan som sydde dagarna i ända. Pappa var frånvarande både hemma och borta då han var mycket upptagen med politiken. Pappa var en tråkmåns hemma men tydligen väldigt trevlig utanför hemmet har vi fått höra.

Om det är detta som gjort att vi inte hade så bra kontakt som vuxna är svårt att säga men jag försökte ändå vara mera närvarande i min sons liv och vad jag förstått är han väldigt nöjd med det. Mina föräldrar var väldigt stränga så vi tyckte nog att det var roligast att inte vara med dem utan med kompisar i stället.

Nu är ju frågan hur TS barn uppfattar fadern, eller om det bara är TS som mår dåligt.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

För att det är roligt att lära känna sina barn, pejla vilka individer de är, följa deras utveckling, för att umgås med dem, göra saker tillsammans, för att visa dem kärlek och engagemang ... Osv.

Varför skulle man annars ha barn? Det är ju bara att inga skaffa om man inte lyckas uppbåda minsta intresse för dem.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Man måste självklart inte ägna sig specifikt åt barnet, men många som har barn tycker att det är roligt att göra saker tillsammans, hela familjen. Alltså inte bara att man fortsätter med sånt man gjorde innan, och barnen får hänga med och titta på. Utan att man gör saker som familj. Det kan både barn och vuxna uppskatta.

En annan anledning till varför man gärna vill hitta på saker med barnen, utöver att en gång i veckan skjutsa dem till en aktivitet som man inte själv är med på, är ju att barnen annars får ett väldigt begränsat liv. En femåring kan ju inte ta sig någonstans, i princip, för egen maskin, så om föräldrarna eller någon annan vuxen inte kan tänka sig att ta med dem till bibliotek, muséer, fotbollsplanen, stallet, eller vad det nu är, så får de aldrig se dem, och aldrig uppleva något annat än hemmets fyra väggar. Nu brukar ju barn finna sig i det mesta eftersom de inte har så mycket att jämföra med, men de flesta barn kan ju ändå uppskatta en utflykt eller en aktivitet och tycka det är kul. Livet blir ju rätt begränsat, om man får gå hemma tills man är så stor att man kan upptäcka världen på egen hand.

Man vill göra saker tillsammans med barnen, helt enkelt, både för deras och ens egen skull. Många tycker ju rent av att det är roligt att umgås med sina barn, och att det således kan vara roligt att hitta på saker tillsammans med dem.

En del av svaret på varför föräldrar ska hitta på saker med sina barn är ju helt enkelt att så gör man väl med alla andra som man tycker om och vill umgås med, man hittar på saker tillsammans, så varför inte med barnen?
 

Liknande trådar

Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 740
Senast: lundsbo
·
Relationer Varning för vääääldigt långt inlägg! Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
24 148
Senast: alazzi
·
Övr. Barn Jag börjar bli såpass gammal att det börjar bli osannolikt att jag skulle hinna skaffa barn med en partner. Jag måste ju då först hitta...
2 3 4
Svar
60
· Visningar
6 754
Kropp & Själ Jag har hamnat i ett dilemma med mig själv ang trådrubriken. Jag har alltid haft lite svårt för att bli bjuden på saker, ekonomiskt...
2
Svar
34
· Visningar
4 767
Senast: _Taggis_
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Vildkattungar
  • Senast tagna bilden XV
  • Diarré

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp