Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Och jag tycker tvärtom att det är begränsande för ett barn att ständigt behöva bli underhållen eller särskilt uppmärksammad.

Fast varför hamna på ytterligheterna hela tiden? Att se sina barn, visa att de är älskade, uppmärksamma dem och visa intresse för dem och deras liv - är banne mig en förälders skyldighet. Det handlar inte om att "ständigt" behöva bli underhållna eller "ständigt" särskilt uppmärksammade. Däremot handlar det definitivt om att bli särskilt uppmärksammade. Det är ju mina barn. Jag har aktivt valt att försöka få dem.

Jag tror heller inte att det är aktiviteterna i sig det handlar om. Det handlar om det totala ointresset, bristen på engagemang och att alltid prioritera egna agendan framför barnens. Vad man gör när man umgås med sina barn är inte avgörande; det är själva umgänget och närvaron i det som är viktigt.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Kl


Mina föräldrar lekte sällan aktivt med oss, men de var alltid intresserade och närvarande.
Jag har dessutom syskon, så vi lekte med varandra. vårt barn är ensambarn, och som jag ser det gör det att lite mer insats krävs i form av lek och kul från vår sida.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

En gård har definitivt inte all underhållning som tänkas kan. För egen del skulle jag ledas ihjäl av att tvingas leva hela mitt liv på en gård, eftersom det finns så otroligt mycket man inte kan göra på en gård, som jag tycker är kul.

Att man en eller ett par gånger per vecka tar med barnen på en utflykt utanför den egna tomten är ju knappast att ständigt underhålla dem, eller hur menade du? Snarare ger man ju barnen lite näring till fortsatta självständiga lekar, härhemma byggs det t ex numer kyrkor dagarna i ända av klossar och duplo, utan föräldrainblandning, men de byggena får ju tydligt inspiration av kyrkor vi har besökt på utflykter. Har vi besökt en ny kyrka, så kan sonen leva i veckor på det, och bygga olika varianter av den kyrkan hemma. För att nu ta ett exempel, alla barn kanske inte är intresserade av just kyrkor, men det kan ju lika gärna handla om att bygga dinosaurier man sett på naturhistoriska, eller vad det nu är.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Fast även om man bor på gård blir ju livet rätt begränsat om man aldrig rör sig utanför tomten. Få gårdar är ju så stora att de innehåller exempelvis en biograf, en teater, ett bibliotek och ett gäng museum, utöver olika sorters djur, klätterställningar, båtar, tåg och spårvagnar att åka med, osv.

.
OT
Även jag lägger in en protest här, varför skulle man bli begränsad av att bo på gård, de där du räknar upp hör ju till städer till och inte blir vi som är uppvuxen på landet begränsad för det? Men vi vet att produkten fiskpinnar inte simmar runt i havet och att även köttet i köttdisken är döda djur ;) skämtar lite men ibland är det pinsamt vad lite folk kan trots att de är uppvuxen med allt det du räknar upp så jag tror inte att man är mer begränsad utan det men man kanske blir tvingad att lära sig saker genom att själv fundera ut det än att hela tiden få kunskap serverad för sig. Men nu går jag från ämnet, förlåt. Men det jag vill säga är att även om jag inte tycker att den beskrivning du ger av din man är okej så behöver man inte nödvändigtvis umgås på det vis du anser bäst. Men allt mynnar ju ändå ut i att det handlar om vad han vill ha för relation till barnen, vad är hans intressen och kan barnen vara med på det?
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Även om man växer upp på landet, så går det ju normalt att besöka en stad nån gång ibland. Ungefär som att barn som växer upp i stan utan större problem kan åka ut på landet och fiska och hälsa på kor.

Som femåring har man normalt väldigt små möjligheter att ta reda på saker själv. Jag ser absolut inget problem med att servera lite kunskap, som du uttrycker det. Det är väldigt svårt att fundera ut saker man inte har en aning om att de existerar.

Dessutom kan det ju faktiskt vara väldigt roligt att få se och uppleva lite nya saker, det tycker jag fortfarande fast jag är vuxen sen länge och har hunnit se och uppleva rätt mycket.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Även om man växer upp på landet, så går det ju normalt att besöka en stad nån gång ibland. Ungefär som att barn som växer upp i stan utan större problem kan åka ut på landet och fiska och hälsa på kor.

Som femåring har man normalt väldigt små möjligheter att ta reda på saker själv. Jag ser absolut inget problem med att servera lite kunskap, som du uttrycker det. Det är väldigt svårt att fundera ut saker man inte har en aning om att de existerar.

Dessutom kan det ju faktiskt vara väldigt roligt att få se och uppleva lite nya saker, det tycker jag fortfarande fast jag är vuxen sen länge och har hunnit se och uppleva rätt mycket.

Somsagt skämtade lite och ja man kan låta barnen vara både på landet och istaden men menar att presis som det finns barn som iprincip aldrig varit utan för Stockholm så finns det barn som lever långt ute i skogarna utan att vara begränsad och som förskollärare skulle jag inte kunna säga att en 5 årings möjligheter att hitta kunskap själv är liten, inte de att de skulle kunna lära sig allt i livet själv men nog finner de kunskap i relation till sin ålder det har ju människan gjort i alla tider. På gårdar och naturen händer det nya saker hela tiden kan jag dom vuxen tycka. Det inte så att man ska dra det till ytligheter dör föräldrarna inte är närvarande eller att barnen inte skulle gå verken på förskola eller få lämna gården men jag menar bara att de finns betydligt mer saker, andra saker man kan välja att göra och uppleva utan att det är fel för det. Men du svarade aldrig på om din man har intressen som barnen kanske kan delta i?

Mina framtida barn kommer kanske verken jag eller min sambo köra till lekparken, gå på teater ( även om barnen får göra sådant på förskolan) eller kanske uppleva bio först ganska långt upp i ålder om vår biograf blir nedlagd då närmsta bio då är 10 mil enkel resa men istället kommer de få följa med på jakt och fiske, åka skridskor på natur is och bygga sina egna klätterställningar och läsa böcker och se på film hemma och de kommer inte vara begränsade för det tänker jag
 
Senast ändrad:
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Min man har väl kanske inte så mycket med tråden att göra eftersom jag inte är TS? Men för att svara på din fråga, så har han absolut intressen som barnen kan vara med på, gå på café är t ex något som hela familjen, inkluderat barnen, tycker är kul. Men eftersom våra barn är så små än, så handlar våra gemensamma aktiviteter än så länge mest om att vi tar med barnen på sånt som de tycker är kul. När de blir äldre så kommer de med lite tur kanske vilja vara i stallet, t ex, vilket är min mans största fritidsintresse. Men det får man ju se.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Min man har väl kanske inte så mycket med tråden att göra eftersom jag inte är TS? Men för att svara på din fråga, så har han absolut intressen som barnen kan vara med på, gå på café är t ex något som hela familjen, inkluderat barnen, tycker är kul. Men eftersom våra barn är så små än, så handlar våra gemensamma aktiviteter än så länge mest om att vi tar med barnen på sånt som de tycker är kul. När de blir äldre så kommer de med lite tur kanske vilja vara i stallet, t ex, vilket är min mans största fritidsintresse. Men det får man ju se.
:bow:
Haha förlåt, ja är nog väldigt trött. :o vet inte hur jag fick för mig det :cautious: kanske dags att lägga sig :p
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

*kl*

Svarar lite på alla svar jag fått (tack!)

Startade tråden i ett ilsket tillstånd :cautious:! Det jag ville med den var nog att få någon form av bekräftelse på att mina tankar.

Jag har valt att leva med den här pappan och han har många fina sidor också. Jag kommer inte kunna ändra på honom. Jag kan bara ändra på min egen inställning till det hela. Då menar jag att jag får acceptera att läget och han är som han är i förhållande till barnen. Tro mig jag har pratat med honom.

Självklart har jag tänkt hur det skulle varit att leva själv med barnen men av många olika anledningar så är bryta upp och flytta inget alternativ för mig. Dels flyttade jag själv till en ny ort i samma ålder som mina barn (med hela familjen) och det förstörde i princip min skolgång och barndom. Sen skulle jag aldrig vilja utsätta mina barn för varannan-veckas -boende och kanske en dåligt fungerande vardag när de inte var hos mig. Jag skulle heller aldrig själv vilja flytta en gång i veckan i flera decennier framöver...

Förstår att många vill förfasa sig över hur vi har det men jag och barnen har det ändå bra. Jag har en bra och nära kontakt med dem och det har deras pappa med egentligen. Jag skulle bara vilja dela barnens liv med sambon mer. Vi bor på gård på landet och de har inget behov av att bli underhållna (hitta på vad de ska göra) det kommer de på själva.

Men som sagt, man kan inte ändra någon annan, bara sig själv. Det jag vet att jag ska göra är att inte tvinga med honom eller ställa krav på något han inte vill. Jag och barnen kan ha det bra, mysigt, spännande och roligt! Tids nog när barnen är lite större kommer det både komma tillbaka till honom själv och ställas andra krav från barnen direkt till honom.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Jag tycker du låter honom komma väldigt lätt undan, när föräldraansvaret får bli en valfri aktivitet för honom. Men om du är ok med att vara en ensamstående förälder som råkar bo med barnens pappa, så är det ju ok. Det är ju ditt liv, och självklart kan du välja att ändra dig så att du tycker det är ok att din partner är så ointresserad av ert gemensamma ansvar. Om det är en personlighetsjustering du önskar.

Att engagera sig i sina barn handlar ju, som många påpekat, inte om att barnen ska underhållas, utan just om att de flesta tänker att föräldraskap också innebär engagemang, utöver att läsa en sagobok ibland och skrika åt barnen när man tycker de stör.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Ja men jag kan ju inte hur mycket jag än vill ändra på en annan människa!

Jag kan välja att acceptera det eller inte. Att inte acceptera gör det sämre för barnen och mig så jag väljer att acceptera och göra det bästa av situationen.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Vad jag kan se är det ingen som förfasar sig.

Om du är nöjd som det är, så är väl det okej, men då undrar man ju lite varför du drar igång en diskussion med oss om saken.

En av de saker som hade bekymrat mig om jag vore i dina kläder, är vad barnen på sikt lär sig av det här. Du och deras pappa förmedlar en bild till dem av en kvinna som anpassar sig efter sin man så att hon slipper vara missnöjd med honom. Och ni förmedlar bilden av att barnen och familjen är kvinnans ansvar, pappan deltar bara om han råkar ha lust. Det vill säga, föräldraansvar är obligatoriskt för kvinnor men valbart för män.

Det finns naturligtvis en chans att barnen trots det utvecklar vettigare relationer och föräldraskap än så när de blir vuxna, men då är det ju trots de förebilder ni är, inte med hjälp av er som förebilder.
 
Senast ändrad:
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Jag håller med dig, mkt vettigt skrivet inlägg.

Jag har som sagt inte egna barn och är inte insyltad i ev tänk om "jag vill inte utsätta barnen för skilsmässa, jag har inte råd att vara ensam" etc etc. Men vad jag däremot alltid reflekterar över vad gäller de dåliga relationer inkl barn som jag i egenskap av vän får höra på, är just bristen på att reflektera över det du precis skrivit. Hur relationen påverkar barnen och dess framtida syn på relationer. Är det ingen eller väldigt få som tänker på det?

Det värsta exemplet jag har i min krets är en mamma som flertalet ggr sagt att hon och pappan inte skulle ha varit ihop om hon inte råkat bli gravid. Sonen är nu 8 år. När sonen var 2 år letade hon eget boende för att kunna separera. Sedan när sonen var 3 år skulle de visst ha ett barn till. Och det blev ju som det blev.
Mannen är som en tredje son. Han jobbar, dricker öl, käkar piller, är påverkad hemma dagligen, kör bil (inkl hela familjen i bilen då in väninna inte har körkort och han är enda möjligheten då de ska åka iväg). Ibland försvinner han iväg och är borta utan att kunna nås, han behöver sin egentid enligt honom själv. Utöver att han aldrig är hemma och deltar varesig i hushållsarbetet, barnen, sin fru eller tar hand om de leksaker han skaffat (hund och diverse prylar), så behöver han dessutom "egentid" då ingen i familjen är välkommen.

Jag har frågat min väninna om hon ärligt talat är mer rädd för att barnen ska ha separerade föräldrar, byta dagis och skola, ha lite knapert ekonomiskt (det är hennes argument att stanna) än vad hon är rädd att de blir när de växer upp i detta - Mamma tar hand om allt, kvittrar och håller fasad medan pappa super, missbrukar och ständigt är frånvarande mentalt eller fysiskt.

Jag blir heligt förbannad bara av att tänka på detta. Jag har erbjudit hjälp med allt - bostad, flytthjälp osv för henne och barnen. Det är nu 2-3 år sedan. Inget händer. Det är så illa att jag inte ens vill åka dit och hälsa på, eftersom jag tar så illa vid mig över allt den här karlsloken förstör i sin väg.
 
Senast ändrad:
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Varför måste du flytta till en annan ort och varför skulle dina barn tvingas bo varannan vecka? Jag tror inte att deras pappa kommer vilja ha dem varannan vecka så som du beskriver honom och jag som mamma hade inte ens tänkt tanken att lämna iväg mina barn varannan vecka till en människa som uppför sig så. Det finns ingen lag på att barn till skilda föräldrar ska bo så utan det är något som varje föräldrapar bestämmer själva. Fler och fler forskare anser ju att det inte alls är ett bra sätt för barn att växa upp på heller att bo varannan vecka så jag ser verkligen ingen anledning till att du skulle gå med på det. Visst är det hans barn också men då får han ju vara förälder också. Det är han ju inte nu. Det kanske till och med blir så att barnen får en bättre relation med sin pappa om ni går isär för att han då tvingas ta hand om sina barn. Då vinner ju alla parter.

Att stanna i ett förhållande pga ovanstående premisser tycker jag verkligen är hemskt. Vill du verkligen att dina barn ska växa upp på det sättet? Att se att deras mamma inte mår bra i förhållandet är ju inte bra för barnen heller och fy tusan för att få veta att ens mamma stannade för ens egen skull när hon istället kunde haft ett så mycket bättre liv...

Jag förstår att du skrev i affekt men det är ju ändå som det är. Jag förstår att det är fruktansvärt tufft men du har ju ändå kommit en bit på vägen till ett bättre liv nu när du faktiskt erkänner för dig själv att det är såhär.
 
Senast ändrad:
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Ja men jag kan ju inte hur mycket jag än vill ändra på en annan människa!

Jag kan välja att acceptera det eller inte. Att inte acceptera gör det sämre för barnen och mig så jag väljer att acceptera och göra det bästa av situationen.

Nej, DU kan inte ändra på en annan människa. Men DU kan berätta exakt hur du känner och göra dina känslor och åsikter tydliga för din partner (inte genom att hitta på saker och tvinga - utan genom att diskutera på exakt det sätt du inledde denna tråd med). Sedan är det upp till denne att välja hur man reagerar på det. Jag skulle, trots den mörka bild du målar upp, inte vara alltför övertygad om att en ändring inte kan ske till det bättre. Människor har överraskat många gånger, när de tydligt får ta del av hur deras val påverkar andra, som vissa helt enkelt reflekterar något för lite över.

Glider man bara runt och "accepterar" tror i alla fall inte jag att man når bästa möjliga tillgängliga resultat.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Fast även om man bor på gård blir ju livet rätt begränsat om man aldrig rör sig utanför tomten. Få gårdar är ju så stora att de innehåller exempelvis en biograf, en teater, ett bibliotek och ett gäng museum, utöver olika sorters djur, klätterställningar, båtar, tåg och spårvagnar att åka med, osv.

Sen tror jag säkert att man kan växa upp till en funktionell vuxen ändå, även om föräldrarnas omsorg inskränker sig till att man har mat i magen och kläder på kroppen, och inte skadar sig, men att barnen inte blir direkt dysfunktionella och far illa är förhoppningsvis inte den enda ambition man har med sitt föräldraskap. Och om det är det, så blir det ju svårt att dela föräldraskapet med någon som har ambitionen att göra saker tillsammans, att ta med barnen på saker, osv.

För egen del tycker jag inte det låter lockande alls med en familj där man måste bråka och tjata på den ena föräldern för att han ska vilja umgås med resten av familjen, det skulle inte vara roligt ens om det var ett barn som betedde sig så, än mindre en vuxen som ju dessutom valt själv att skaffa familj.

Nej jag håller verkligen med, jag förstår inte alls konceptet. Men med syskon tror jag nog att det kan gå bra. De har ju ett syskon som kan ge respons och kärlek och de har en miljö som kan ge stimulans, pulkabacke-gå själv till bibliotek. Däremot tycker jag inte alls det vore ok under andra omständigheter, tex instängd på 60-116 kvadrat, med -var tysta! förälder närvarande, utan möjlighet att själv ge sig stimulans och rörelse och ev syskon mest är i vägen.

Så jag svarar på dem som tycker att det fungerar jättebra att bara öppna dörren och slänga ut barnen och lite mer onödigt att åka och se saker. Att det beror på omständigheterna. (småstad, bondgård jo kanske, stora vägar o område med bara hus överallt, nope)

(Själva får vi nippran, vi praktiskt taget bodde på biblioteket o olika museer när A var lite yngre, eller i skogen bredvid (flerfamiljs) huset.)
 
Senast ändrad:
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Själv då? Hade karriärande föräldrar som jobbade jämt var skilda och intresserade och lekfulla. Men lekte mycket själv. (I jämförelse med andras trötta mammor som kom hem klockan tre och såg jättetrötta ut och bara lagade mat var mamma awesome som kunde klättra i träd och släpade mig på jumpa. Och pappa till ridning, båtmässor och flyguppvisningar.)
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Även jag lägger in en protest här, varför skulle man bli begränsad av att bo på gård, de där du räknar upp hör ju till städer till och inte blir vi som är uppvuxen på landet begränsad för det? Men vi vet att produkten fiskpinnar inte simmar runt i havet och att även köttet i köttdisken är döda djur

Min uppgift som stadsbo är ju att ge mina barn medvetenhet om djurhållning och var maten kommer ifrån. Men den som bor på landet kanske har ett liknande ansvar, att någon gång visa barnet ett museum och en stad. Instängdhet är väl inte bra åt någotdera hållet.

Att servera våra barn kunskap är ju vår skyldighet, att visa på möjligheter. jmf att strunta i att lära barnet hur man gör ost i en bondefamilj på 1700-talet -det upptäcker de säkert själva, uppenbart vansinnigt såklart, men det är väl någonting liknande i att fostra inskränkthet och att aldrig visa på viktiga delar i vårt samhälle idag. Faktiskt är det egentligen överlevnad på sätt och vis att kunna känna att man hör hemma i olika miljöer. (att ha sett ett museum kanske hjälper när man ska ha föreläsning i universitetshuset första gången. Ja jag har varit med om någon som var extremt obekväm där.)
 
Senast ändrad:
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Tro mig jag har pratat med honom.
Vad säger han själv om detta då? Vad säger han om att han inte engagerar sig i barnen? Vad säger han om att han är arg och lättirriterad på barnen? Vad säger han om att han inte vill göra saker med sina barn?
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

KL
Jag tänker ibland lite krass att vem vet hur länge jag eller någon annan finns kvar i livet? Det är en stor fördel om båda föräldrarna faktisk klarar av att ta ansvar för barnen. För vad händer annars om en av föräldrarna inte längre finns?
 

Liknande trådar

Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 920
Senast: lundsbo
·
Relationer Varning för vääääldigt långt inlägg! Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
24 443
Senast: alazzi
·
Övr. Barn Jag börjar bli såpass gammal att det börjar bli osannolikt att jag skulle hinna skaffa barn med en partner. Jag måste ju då först hitta...
2 3 4
Svar
60
· Visningar
6 834
Kropp & Själ Jag har hamnat i ett dilemma med mig själv ang trådrubriken. Jag har alltid haft lite svårt för att bli bjuden på saker, ekonomiskt...
2
Svar
34
· Visningar
4 818
Senast: _Taggis_
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp