Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

[kryddelydd]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Man måste självklart inte ägna sig specifikt åt barnet, men många som har barn tycker att det är roligt att göra saker tillsammans, hela familjen. Alltså inte bara att man fortsätter med sånt man gjorde innan, och barnen får hänga med och titta på. Utan att man gör saker som familj. Det kan både barn och vuxna uppskatta.

En annan anledning till varför man gärna vill hitta på saker med barnen, utöver att en gång i veckan skjutsa dem till en aktivitet som man inte själv är med på, är ju att barnen annars får ett väldigt begränsat liv. En femåring kan ju inte ta sig någonstans, i princip, för egen maskin, så om föräldrarna eller någon annan vuxen inte kan tänka sig att ta med dem till bibliotek, muséer, fotbollsplanen, stallet, eller vad det nu är, så får de aldrig se dem, och aldrig uppleva något annat än hemmets fyra väggar. Nu brukar ju barn finna sig i det mesta eftersom de inte har så mycket att jämföra med, men de flesta barn kan ju ändå uppskatta en utflykt eller en aktivitet och tycka det är kul. Livet blir ju rätt begränsat, om man får gå hemma tills man är så stor att man kan upptäcka världen på egen hand.

Man vill göra saker tillsammans med barnen, helt enkelt, både för deras och ens egen skull. Många tycker ju rent av att det är roligt att umgås med sina barn, och att det således kan vara roligt att hitta på saker tillsammans med dem.

En del av svaret på varför föräldrar ska hitta på saker med sina barn är ju helt enkelt att så gör man väl med alla andra som man tycker om och vill umgås med, man hittar på saker tillsammans, så varför inte med barnen?

Att många vill göra saker tillsammans med barnen är en sak, som ju bör vara skälet till aktiviteter.

Jag håller inte med dig i att barn blir begränsade "inom hemmets fyra väggar".
De flesta barn träffar andra barn på förskolor och liknande.
en femåring, som var ditt exempel, har nog inte så stort utbyte av biblioteket men kan ha stort nöje av böckerna.


Det jag funderar mest på ur trådstarten är just att sambon "måste" göra både det ena och det andra.

Visst inser jag att det är annorlunda jämfört med när jag växte upp, men kanske alla aktiviteter stressar både föräldrar och barn?

 

[sjoberga]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Oj, med den nivån kan man känna sig som värsta curling- eller hönspappan.

Mina barn är de 5 människor i världen som jag är mest intresserad av att umgås med, veta hur de har det när vi inte ses, diskutera med och uppleva den här delen av livet med. Dem åker jag på hockey, spa, resor, till lekland, bio, arbetar tillsammans med hemma, lagar mat med, gör läxor med, diskuterar skolan och allt möjligt med, ställer krav på, skäller på, kramar, nattar, läser för. De är en mycket stor del av mitt liv, helt enkelt, mer givetvis för dem som är små och mycket mindre med äldste som är utflugen - där kontakten är på mellan 2 "vuxna"-villkor.

Samtidigt som man också behöver även annan samvaro med vuxna för att få andra "behov" tillfredsställda. Det hinner man dock med i mindre utsträckning under vissa perioder om man som jag har många barn i olika åldrar.

Men det här att man skaffar barn och sedan är nästan totalt ointresserad av dem, annat än att se till att de får mat och överlever - det trodde inte jag existerade annat än i extrema undantagsfall med människor som är långtifrån friska. Skrämmande att läsa om.

 

[Petruska]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

För mig låter det som att skaffa barn för att de ska ta över arvet/gården. Ungefär som att korna får kalvar för att verksamheten kräver det. Inte av några som helst mer personliga, känslomässiga skäl.

 

[Mabuse]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Att många vill göra saker tillsammans med barnen är en sak, som ju bör vara skälet till aktiviteter.

Jag håller inte med dig i att barn blir begränsade "inom hemmets fyra väggar".
De flesta barn träffar andra barn på förskolor och liknande.
en femåring, som var ditt exempel, har nog inte så stort utbyte av biblioteket men kan ha stort nöje av böckerna.


Det jag funderar mest på ur trådstarten är just att sambon "måste" göra både det ena och det andra.

Visst inser jag att det är annorlunda jämfört med när jag växte upp, men kanske alla aktiviteter stressar både föräldrar och barn?

Ja, andra barn träffar ju de flesta barn på förskolan, men livet består ju av mer än så. Åka pulka, t ex, tycker ju många barn är roligt såhär års, men det är kanske svårt att göra på tomten, eller i lägenheten om man bor så. Alltså krävs det att någon vuxen tar med barnen till en lämplig backe för att det ska bli åka av.

Sen håller jag inte med dig om att en femåring inte skulle kunna uppskatta ett bibliotek. Poängen med biblioteket är ju inte bara att det finns böcker där, som man lika gärna kan ha hemma, utan att det finns massor av böcker, och att man kan gå och botanisera och välja vilka man vill läsa och ta hem. Det uppskattar min treåring, i alla fall, och rimligen kommer inte det nöjet vara mindre när han blir fem. Jag älskade att gå till biblioteket när jag var liten - själva läsandet gjorde jag hemma, såklart, det roliga med biblioteket var ju att gå och välja bland alla böcker, och att det fanns mycket mer att välja på än vad jag rimligtvis kunde ha hemma.

Även små barn kan uppskatta upplevelser mer än vad du verkar tänka dig. Min treåring är t ex mycket intresserad av kyrkor, fick han bestämma skulle vi varje dag åka på utflykt till någon kyrka, åker vi bil eller tåg sitter han och spanar efter kyrktorn, och håller koll på om det är Storkyrkan eller Tyska kyrkan som skymtar, och därhemma byggs det i princip enbart kyrkor av olika slag med duplo eller byggklossar. Men det är ju ett intresse som kräver ett visst mått att vuxeninsatser, eftersom han själv är alldeles för liten för att på egen hand åka runt i stan och titta på olika kyrkor. Alltså åker vi föräldrar på kyrkoutflykter med honom, eftersom han så hemskt gärna vill det.

Att göra något tillsammans med sina barn upplever jag absolut inte som stressande, tvärtom är det rätt roligt för alla inblandade att komma hemifrån och se nåt nytt, mer än hemmet och jobbet/förskolan. Med lite tur kan man ju hitta sånt som är roligt för de vuxna också, inte bara för barnen.

 

[Skjøldur]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

-Jag växte upp på en liten bondgård och mamma jobbade tio nätter i månaden på sjukhuset. Född i mitten av sextiotalet, innan man började med så mycket aktiviteter och sådantdär för barn. Vi räknade inte med att pappa skulle göra saker tillsammans med oss. Han brukade dra ihop en ganska stor brasa till valborg tillsammans med oss, ge oss brädlappar att bygga koja av o s v. Han förstod i alla fall att småungar är som dom är så han blev inte arg om man vaknade på natten då mamma jobbade, lekte och blötte ned kläderna och behövde hjälp ett ombyte och så... Han tyckte nog att det var värst att jag brukade springa framför fötterna på honom i ladugården och vara ivägen.
Jag tror inte det är hela världen att han kräver att dom inte ska vara högljudda inomhus så länge han låter dom vara barn för övrigt. (Som jag beskrev ovan.) Du har inte sagt i vilka åldrar dom är, men kanske blir det bättre då dom blir äldre. Och som skrev i första inlägget, om han har något intresse som dom kan dela. Så
länge han inte är elak mot dom så tror jag inte det skadar dom att ni håller ihop.

 

[kryddelydd]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Jag håller med flera av er om att man "bör" vilja umgås med sina barn när/om man skaffar dem. Annars - varför skaffar man dem, liksom?

Men i TS fall verkar ju TS ha stora önskemål om hur mycket som ska göras med barnen, och vilka aktiviteter som ska göras.
Barnens pappa verkar ha en annan "målnivå" och problemet är att TS och pappan inte tycker lika och TS är frustrerad (?) över att pappan inte har samma önskan att umgås med barnen.

Där kan jag ju tycka att det är helt OK med lägre "målnivå" än den jag uppfattar att TS beskriver.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Där kan jag ju tycka att det är helt OK med lägre "målnivå" än den jag uppfattar att TS beskriver.

HUR kan detta vara OK??

Han jobbar, kommer hem och är i huset ca en till två timmar innan de går och lägger sig. På den här stunden tar han hand om en del hushållssysslor, mailar mm men ägnar sig inte specifikt åt barnen. Han kanske läser en bok för dem om han nattar men då är det för att jag har den rutinen och är noga med att den följs.

Han står inte ut med att de låter och spelar instrument, då skriker han på dem.

Han har aldrig tagit kontakt med någon till förmån för att barnen skall skapa relationer (sina släktingar, sina vänner med barn, barnens vänner). Han har aldrig tagit hand om aktiviteter de har varit med på tex simskola, ridning eller fotboll.

Han ordnar aldrig saker som barnen uppskattar och vägrar vara med om han inte själv gillar det. Tex nått med hästar som idag tolkning med häst och pulka. Han gillar inte hästar. Åker aldrig till biblioteket, simhallen, bio, pulkaåkning, museum eller lekpark. Under tvång och mycket konflikter har han någon gång följt med.

Han kan aldrig gå ut med dem på helgen utan då får de vara inne medan han gör nått annat.

 

[Myrten]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

-Jag växte upp på en liten bondgård och mamma jobbade tio nätter i månaden på sjukhuset. Född i mitten av sextiotalet, innan man började med så mycket aktiviteter och sådantdär för barn. Vi räknade inte med att pappa skulle göra saker tillsammans med oss. Han brukade dra ihop en ganska stor brasa till valborg tillsammans med oss, ge oss brädlappar att bygga koja av o s v. Han förstod i alla fall att småungar är som dom är så han blev inte arg om man vaknade på natten då mamma jobbade, lekte och blötte ned kläderna och behövde hjälp ett ombyte och så... Han tyckte nog att det var värst att jag brukade springa framför fötterna på honom i ladugården och vara ivägen.
Jag tror inte det är hela världen att han kräver att dom inte ska vara högljudda inomhus så länge han låter dom vara barn för övrigt. (Som jag beskrev ovan.) Du har inte sagt i vilka åldrar dom är, men kanske blir det bättre då dom blir äldre. Och som skrev i första inlägget, om han har något intresse som dom kan dela. Så
länge han inte är elak mot dom så tror jag inte det skadar dom att ni håller ihop.

Fast saker och ting var annorlunda på 60-talet. Jag är också född då och normen då innefattade att det främst var kvinnorna som var intresserade av barnen. Att pappan inte ägnade tid åt barnen på samma sätt var inget man reagerade över, det var så för väldigt många. Min pappa hade en affär och därmed väldigt begränsade möjligheter att vara den som tog tid på dagarna och tog oss på aktiviteter. Mamma var lärare, så det var lättare för henne, men mormor tog hand om främst mig mycket när jag var liten (sedan hade vi barnflicka och mina syskon gick på dagis).

Även om min pappa inte hade möjlighet att vara så aktiv under veckodagarna och lördagsförmiddagarna med oss, var det aldrig någon tveksamhet från vår sida att han verkligen var intresserad av oss. Skidturer, utflykter m m som familj var pappa initiativtagare till och med på. Dessa skedde även när mamma ibland var borta.

När jag blev äldre blev det däremot smärtsamt tydligt för mig att min mamma hade väldigt begränsat intresse i om inte oss så i alla fall i mig. Nu var hon för all del elak ibland, men just detta... ointresse är egentligen inte rätt ord, men jag hittar inget bättre, var rätt tungt att bära. Främst berodde ointresset i (tror jag) att mina intresseområden och hennes liksom min personlighet och hennes var väsenskilda. Vi var helt enkelt fruktansvärt olika och när det blev mer och mer tydligt så var jag inte intressant längre. Mamma skulle naturligtvis aldrig erkänt det, men det var oerhört tydligt.

Till slut skilde sig mina föräldrar och det var inte en dag för tidigt. För min del skedde det efter att jag flyttat hemifrån. Mina syskon bodde båda kvar hos pappa. Har jag blivit skadad av mammas ointresse? Jag tror att det är en starkt bidragande orsak till att jag aldrig velat ha egna barn, trots att jag verkligen stött och blött beslutet i jag tror trettio år. Jag kan vare sig förstå vad glädjen är med barn och har aldrig vågat att vara säker på att förstå det om jag skaffade barn. Och en ointresserad förälder ville jag inte utsätta mina egna barn för, alltså blev det inga. Jag ska verkligen inte säga att jag lider av att vara utan barn, för det är definitivt mitt eget val och jag har ett bra liv. Dock är jag mycket medveten om att jag med stor sannolikhet gjorde valet p g a mitt bagage.

Hur som helst tycker jag det är väldigt provocerande när råd ges att hålla ihop dysfunktionella förhållanden p g a barnen. Jag undrar hur många barn som har blivit lidande av det?

 

[kryddelydd]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

HUR kan detta vara OK??

Jag tycker inte att det är OK att skrika på barn.

I övrigt tycker jag att det är helt OK att inte sysselsätta barnen aktivt.

Jag tycker - faktiskt - att det är helt OK att en familj befinner sig i samma bostad och man gör helt eller delvis olika saker.

Att, exemepelvis, mamma satt och rättade skolböcker medan min syster och jag lekte med klippdockor (som man gjorde på min tid) tycker jag är utmärkt.

Men det beror ju på vad man har för referensram.

Det kan säkert bli ramaskri om min "torftiga barndom" men utflykter med familjen hände när jag växte upp högst ett par gånger per år.

När min syster och jag var pyttesmå, är det klart att mamma och pappa kunde dra oss i pulka någon gång, men sedan fick vi åka pulka själva, eller skidor eller liknande lekar på vintern: gräva grottor i snödrivan som blivit av att gårdsplanen var plogad, göra snöänglar, eller allt annat.

På sommaren byggde vi kojor, lekte i skogen, hoppade i höladan och liknande.
Själva, utan föräldrarna.

Inomhus kunde vi (beroende på ålder förstås) leka, läsa, spela spel.
Föräldrarna var inte delaktiga i våra lekar.'
De fanns i huset och hade säkert koll så det inte drog iväg, men inte mer än så.

Promenader, tolka...fanns inte.

När vi krattade löv på höstarna, skulle syrran och jag hjälpa till. Och när löven kördes bort i en stor korg på traktorns lastare, fick syrran och jag åka i korgen och så gjorde pappa lite "bergochdalbana" med skopan vilket vi tyckte var roligt (det var jättekul att kratta löv av den orsaken)...

Vi var med i balvagn och traktor när pappa körde hö på sommaren.

Jag tycker att jag hade en rik barndom, men inte på grund av att föräldrarna drog med mig och min syster på olika aktiviteter eller till bibliotek och liknande.

Skolbiblioteket var det första bibliotek jag träffade på, och det var skolan som ordnade att vi fick åka in till stadens bibliotek och till badhus, inte föräldrarna.

I "vardagen" förekom inte att det umgicks med barnen. På helgerna jobbade pappa - förstås - lika som på vardagarna eftersom korna fanns där de fanns och saker skulle göras. Mamma var visserligen inte på jobbet på helgerna (lärare) men hon förberedde, rättade. Dessutom var det hon som lagade all mat, städade och tvättade och strök och det är ju vad hon gjorde på helgerna.

Nej, jag ser inte ett problem med att man inte specifikt ägnar tid åt barnen.
Dock förutsätter min tankegång att föräldrarna finns på samma plats som barnen och att det därmed finns en närvaro som kan vara tillräckligt bra.

Man tycker olika.

Jag har ingen längtan efter barn, och det är nog, som jag skrev tidigare, bra

 

[TygerTyger]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Min pappa hade en affär och därmed väldigt begränsade möjligheter att vara den som tog tid på dagarna och tog oss på aktiviteter.

Jag vill bara förvissa mig om att jag inte missförstår. Var det en butik?

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Men att aldrig engagera sig ordentligt, är det verkligen bra föräldraskap? På fullaste allvar?

 

[Myrten]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Jag vill bara förvissa mig om att jag inte missförstår. Var det en butik?

Svar: ja. tiiiiio

 

[kryddelydd]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Men att aldrig engagera sig ordentligt, är det verkligen bra föräldraskap? På fullaste allvar?

På fullaste allvar tycker jag att min pappa var en tillräckligt bra pappa. Trots sina arbetstider. Trots att hans engagemang sträckte sig till att låta oss vara med (vilket inte är så illa).

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

OK. Då håller vi helt enkelt inte med varandra, jag skulle aldrig skaffa barn på de premisserna.

 

[ghost]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

*kl*

Frågan i den här tråden är väl inte om pappan är tillräckligt bra för barnen utan för mamman?

Jag är inte heller rätt person att yttra mig egentligen då inte jag heller har några barn, delvis troligen av samma orsaker som ovanstående då jag såg min mamma slösa bort sitt liv på en oduglig karl.

Jag undrar om TS orkar med att leva så där under det antal år det behövs utan att ta skada själv.

 

[Mia_R]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Jag tycker frågan är om han är bra för någon i familjen, skulle inte TS klara sig och ungarna betydligt bättre utan honom?

 

[Badger]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

kn: Men det måste väl bero på plats och omständigheter om det fungerar att aldrig gå ut ur huset/trädgården med barnen? En bondgård på landet där man får följa med pappa är väl inget problem utan utflykter. Eller en småstad med näraliggande pulkabacke och bibliotek inte heller.

Men stort flerfamiljshus med gräsplätt utan backe, ingen lekpark i närheten, ingen skog bredvid och tre fyrfiliga vägar att passera till biblioteket kräver kanske lite mer aktivitet. I alla fall en söndagspromenad eller tur till lekplatsen. Man kan väl inte vara inomhus framför TVn hela helgen, alla helger (med enstaka avbrott för att rita)? (Lekar som inte nudda mark och slagsmål lär ju föra oväsen och instrument fick inte spelas.)

 

[Ponsse]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Lever dina föräldrar fortfarande ihop?

Vet du något om hur din mamma ser på din pappas tillkortakommanden som förälder?

Mina föräldrar lever fortfarande ihop.

Min mamma är både stark och svag i olika situationer. Hon är otroligt stark eftersom hon lyckades ro runt två barn, ett hushåll och jobba heltid. Hon är dock inte lika stark när det gäller att vara ensam. Hon skulle aldrig lämna honom för hon är för rädd att vara ensam. Jag antar att hon älskar honom någonstans också, för i sina bra stunder är han ju en bra man.

Jag vet inte riktigt hur hon ser på hans roll som pappa, men hon är väl medveten om att han inte betedde sig som en pappa till oss. Eftersom min pappa alltid har jobbat mycket (eget företag) har hon nog tagit det i försvar - eftersom han jobbar mer än henne måste hon ta hand om barnen och göra allt hemma och även tycka att det är "okej". Min pappa har under hela uppväxten jobbat mycket och han har alltid antagit att mamma ska göra allt hemma och allt med mig om min syster. Hon har alltid fixat mat, disken, tvätten, städat, lekt med mig och min syster, skjutsat oss, varit på utvecklingssamtal. ALLT. Jag har nog aldrig sett pappa laga mat till vardags eller åka och handla. Han plockar inte ens bort sin egen disk efter sig.

Mamma har nu på senare tid sagt att pappa har faktiskt ändrat sig. Och ja, han är ju lite mer intresserad av mig och min syster nu. Hon säger även att han inte är lika arg längre.

Sen finns det även en annan aspekt att se saken på. Han är som sagt mer intresserad av oss nu, men det märks tydligt att han är mer intresserad av min yngre syster som är väldigt duktig inom en sport som han är intresserad av. Han tycker inte att hästar är lika intressant och eftersom jag inte tävlar finns ingen anledning till att engagera sig eller stötta..


Till TS

Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta både vår och eran situation. Min pappa har som sagt inte brytt sig om oss, men han har aldrig varit snål med pengar. Vi har som sagt fått fina presenter och alltid haft bra kläder. Enligt min pappa har ju han alltså jobbat för att vi ska kunna bo fint och få fina saker, och enligt honom gör han det för vår skull och det är hans insats till sin familj. Hur är det i er familj TS?

Jag kan köpa den anledningen i vissa fall, men faktiskt inte vårt. Och det beror på att min mamma jobbar i princip lika mycket som honom (kanske inte när vi var små för mamma hämtade ju oss på dagis/fritids någon timme tidigare än pappa slutade). Nu jobbar de lika många timmar men mamma gör fortfarande allt hemma och anledningen är att pappa gör så himla mycket mer på sitt jobb. Jag har jobbat på hans jobb och håller inte med honom.

Som någon annan undrade undrar jag också ifall din sambo hellre gör vissa hushållssysslor och låter dig sköta barnen eftersom han anser att du gör det bättre?

Tror du din sambo skulle tycka att det var roligare att involvera barnen i saker som han själv tycker är roligt?

 

[Mabuse]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Fast även om man bor på gård blir ju livet rätt begränsat om man aldrig rör sig utanför tomten. Få gårdar är ju så stora att de innehåller exempelvis en biograf, en teater, ett bibliotek och ett gäng museum, utöver olika sorters djur, klätterställningar, båtar, tåg och spårvagnar att åka med, osv.

Sen tror jag säkert att man kan växa upp till en funktionell vuxen ändå, även om föräldrarnas omsorg inskränker sig till att man har mat i magen och kläder på kroppen, och inte skadar sig, men att barnen inte blir direkt dysfunktionella och far illa är förhoppningsvis inte den enda ambition man har med sitt föräldraskap. Och om det är det, så blir det ju svårt att dela föräldraskapet med någon som har ambitionen att göra saker tillsammans, att ta med barnen på saker, osv.

För egen del tycker jag inte det låter lockande alls med en familj där man måste bråka och tjata på den ena föräldern för att han ska vilja umgås med resten av familjen, det skulle inte vara roligt ens om det var ett barn som betedde sig så, än mindre en vuxen som ju dessutom valt själv att skaffa familj.

 

[pluskvamperfekt]

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Fast även om man bor på gård blir ju livet rätt begränsat om man aldrig rör sig utanför tomten. Få gårdar är ju så stora att de innehåller exempelvis en biograf, en teater, ett bibliotek och ett gäng museum, utöver olika sorters djur, klätterställningar, båtar, tåg och spårvagnar att åka med, osv.

Sen tror jag säkert att man kan växa upp till en funktionell vuxen ändå, även om föräldrarnas omsorg inskränker sig till att man har mat i magen och kläder på kroppen, och inte skadar sig, men att barnen inte blir direkt dysfunktionella och far illa är förhoppningsvis inte den enda ambition man har med sitt föräldraskap. Och om det är det, så blir det ju svårt att dela föräldraskapet med någon som har ambitionen att göra saker tillsammans, att ta med barnen på saker, osv.

Och jag tycker tvärtom att det är begränsande för ett barn att ständigt behöva bli underhålen eller särskilt uppmärksammad. Så ter sig ju normalt inte livet senare heller. Man behöver kunna skapa något själv, kunna underhålla sig själv. Jag undrar om det inte kan bero på detta att de senaste generationerna verkar vilja bli stjärnor eller bli ett tv-nylle i någon form. Att man har behov av att vara i blickfånget hela tiden.

Jag ser Kryddelydds barndom som en rätt rimlig och bra barndom. En gård har ju all underhållning som tänkas kan. Naturen är ju ett ständigt under av nyskapande och museum i ett. Bättre biosalong finns väl inte, underhållsvärdet i nyfödda djurungar slår det mesta som finns att se på artificiell väg i mitt tycke.

Det Myrten beskriver om att inte haft intresserade föräldrar kan jag delvis känna igen mig i. Yrkesarbetande/heltidsarbetande föräldrar med få egna intressen. Jag kan inte minnas att de någonsin skulle ha lekt med mig. Far läste lite för mig, och tog mig med ut i naturen. Honom kan jag tacka för att jag är fullständigt trygg i skog och mark. Mor var den som köpte mig kläder osv. Jag kan inte ens föreställa mig lek eller sådan samvaro med farsan. Stört omöjligt. Han skulle tröttna på en nanosekund. Jag lekte själv (ensambarn) och det har jag nytta av än idag, den egna fantasin och en egen drivkraft. Det jag kan sakna är intresset och respekten för mig som person, den jag är. Det samspelet eller den bekräftelsen fanns inte riktigt. Det kan ha haft negativ påverkan, men knappast att leka lite ensam utan vuxensällskap.

Jag tycker att man rimligen borde se och bekräfta sitt barn som person, ha intresse för barnets utveckling och vilja umgås. Men därifrån till att ständigt aktivera och lägga sitt liv endast kring detta, ser jag som lite underligt. Aktiv närvaro (mindfullness för att beskriva det bättre) den korta stund man har i vardagen tillsammans med barnen skulle jag se som svårt nog att få till som heltidsarbetande.

Till TS
Kanske en massa aktiviteter inte är det viktigast. Jag tror att du tagit upp det som exempel på symtomet på var skon egentligen klämmer. Du skulle önska att han ville vara med barnen och intresserade sig för dem i någon form, vilken han än skulle välja. Att det kom ur ett eget behov hos honom. Detta kan ju vara svårt att tvinga fram, men jag tror du ändå måste fråga honom om hur han ser på saken och beskriva hur du känner det.