"Jag gillar inte barn"

[Migo]

Men en massa leriga hundar går bra

Jag sniffar nog bara upp till att de är tre-fyra år. Sen tappar det charmen

Leran är ett icke-problem jämfört med barnkiss i soffan ;p

 

[Raderad medlem 6459]

Fjunet bakom hundöronen eller dygnsgamla lamm kan jag tycka luktar mysigt!

Kan tänka mig det! Mina hästar har luktar godast i världen också, på mularna och bakom öronen .

 

[Migo]

Väldigt få eller ingen! Men som småbarnsförälder får man många onda blickar och suckar vare sig man är på mataffären, restaurang eller ikea.

Jag har en minne från när ungen precis lärt sig gå och därför absolut inte under några som helst omständigheter undlät sig att sitta i nån töntig barnvagn. För att slippa skrik och panik så fick hen knata på i mataffären. En gubbe kommer upp bakom och suckar högljutt, varpå jag ber om ursäkt och försöker flytta på unge, kundvagn och mig själv för att låta honom gå förbi. Då suckar han igen och snäser "sånt där kan man väl träna på hemma".

För att inte tala om alla onda blickar man får om ungen blir ledsen, arg eller hungrig och man med alla medel tillgängliga försöker trösta och lugna. Svetten rinner och omgivningen blir märkbart irriterad. Ibland får man ett igenkännande leende och två gånger på fyra år har har det faktiskt hänt att någon erbjudit sig att hjälpa. Men oftast får man arga blickar, suckar och huvudskakningar. Värst var bebistiden när man försökte trösta med bröstet. Oj vad blickar och ibland kommentarer jag fick då

Härom veckan blev jag tillsagd av en tant att bry mig om barnet istället för att blänga i telefonen, när jag skulle kolla hur mycket pengar jag hade på kontot.

Sååå, efter världens längsta rant så är väl det jag vill komma fram till att man känner sig inte så välkommen med småbarn i samhället. Jag gör inte det iaf, om inte barnet uppför sig exemplariskt vilket sällan händer när man är 4 år. Alla i föräldragrupper jag gått i har sagt samma sak.

Fast det där är ju bristande hyfs, mer än antipati mot barn. Kanske egentligen kvinnoförakt? (Får pappor med barn såna kommentarer?).

Jag har massa olustkänslor förknippade med barn, men det skulle aldrig falla mig in att kommentera/glysa med familjer i samhället för det! Ingen blir ju hjälpt av sånt.

 

[Lena Furberg]

Haha är det sant!? Jag älskar att lukta på min man, kan sniffa hur länge som helst. Och jag är likadan med bebisar!

Solvarm hud doftar himmelskt! Oavsett om den sitter på en bebis, ett barn eller en vuxen.

 

[Energi]

Fast det där är ju bristande hyfs, mer än antipati mot barn. Kanske egentligen kvinnoförakt? (Får pappor med barn såna kommentarer?).

Jag har massa olustkänslor förknippade med barn, men det skulle aldrig falla mig in att kommentera/glysa med familjer i samhället för det! Ingen blir ju hjälpt av sånt.

Amningsgrejen tror jag absolut är kvinnoförakt. Det andra vet jag inte. Överlag får pappan sällan negativa kommentarer oavsett hur han är som förälder medan jag som mamma får ombedda råd och pekpinnar mest hela tiden.

 

[_Taggis_]

Ja, kan man inte se något annat än barnet är uppskruvat pga trots så förstår jag att man skickar ut det.

Vem har sagt att barnet är uppskruvat pga trots? Nu läser du som fan läser bibeln.

 

[mandalaki]

Vem har sagt att barnet är uppskruvat pga trots? Nu läser du som fan läser bibeln.

Tja, du skrev ”uppskruvade trotsiga barn”?

 

[_Taggis_]

Sååå, efter världens längsta rant så är väl det jag vill komma fram till att man känner sig inte så välkommen med småbarn i samhället. Jag gör inte det iaf, om inte barnet uppför sig exemplariskt vilket sällan händer när man är 4 år. Alla i föräldragrupper jag gått i har sagt samma sak.

Intressant. Det är ju lite samma upplevelse en annan kan ha, just i avsaknad av barn eller desto varmare känslor för fenomenet barn. Jag förmodar att det handlar om att man reagerar extra på det som inom ens upptagningsområde sas. Jag vet många äldre som upplever samma sak, att det tittas snett på dem och att de anses vara i vägen osv. Vi människor har nog en förmåga att överanalysera våra intryck många ggr, det ligger nog i vår natur.

 

[_Taggis_]

Tja, du skrev ”uppskruvade trotsiga barn”?

Ja precis. Jag skrev inte att barnet var uppskruvat pga trots. Det är en stor skillnad.

 

[Petruska]

Väldigt få eller ingen! Men som småbarnsförälder får man många onda blickar och suckar vare sig man är på mataffären, restaurang eller ikea.

Jag har en minne från när ungen precis lärt sig gå och därför absolut inte under några som helst omständigheter undlät sig att sitta i nån töntig barnvagn. För att slippa skrik och panik så fick hen knata på i mataffären. En gubbe kommer upp bakom och suckar högljutt, varpå jag ber om ursäkt och försöker flytta på unge, kundvagn och mig själv för att låta honom gå förbi. Då suckar han igen och snäser "sånt där kan man väl träna på hemma".

För att inte tala om alla onda blickar man får om ungen blir ledsen, arg eller hungrig och man med alla medel tillgängliga försöker trösta och lugna. Svetten rinner och omgivningen blir märkbart irriterad. Ibland får man ett igenkännande leende och två gånger på fyra år har har det faktiskt hänt att någon erbjudit sig att hjälpa. Men oftast får man arga blickar, suckar och huvudskakningar. Värst var bebistiden när man försökte trösta med bröstet. Oj vad blickar och ibland kommentarer jag fick då

Härom veckan blev jag tillsagd av en tant att bry mig om barnet istället för att blänga i telefonen, när jag skulle kolla hur mycket pengar jag hade på kontot.

Sååå, efter världens längsta rant så är väl det jag vill komma fram till att man känner sig inte så välkommen med småbarn i samhället. Jag gör inte det iaf, om inte barnet uppför sig exemplariskt vilket sällan händer när man är 4 år. Alla i föräldragrupper jag gått i har sagt samma sak.

Nu är det väldigt länge sen, men jag har så gott som inget minne av att min unge inte bemöttes trevligt överallt. På fik, restauranger, bussar, tåg osv. Den ungen var inte en duracellkanin, men fick enorma härdsmältor av ilska. Dessa försökte jag så klart skydda andra från.

Mitt plastbarnbarn är en duracellunge, med enkelt humör, och jag möter inget negativt när vi gör saker heller.

Väldigt lite, i alla fall.

Det är nog bara i London jag har känt att barn verkligen inte är välkomna.

 

[Energi]

Nu är det väldigt länge sen, men jag har så gott som inget minne av att min unge inte bemöttes trevligt överallt. På fik, restauranger, bussar, tåg osv. Den ungen var inte en duracellkanin, men fick enorma härdsmältor av ilska. Dessa försökte jag så klart skydda andra från.

Mitt plastbarnbarn är en duracellunge, med enkelt humör, och jag möter inget negativt när vi gör saker heller.

Väldigt lite, i alla fall.

Det är nog bara i London jag har känt att barn verkligen inte är välkomna.

Vad skönt.

 

[mandalaki]

Ja precis. Jag skrev inte att barnet var uppskruvat pga trots. Det är en stor skillnad.

Du tolkar barnen som trotsiga, ja.

 

[Petruska]

Vad skönt.

Jag kan inte låta bli att undra över skillnaden. Tänk om vi bara läser ungefär samma sociala signaler helt olika!?!

 

[_Taggis_]

Du tolkar barnen som trotsiga, ja.

Ja? Om hen efter en och ett par lågmälda och trevliga uppmaningar till att skruva ner ljudvolymen lite, såsom tidigare deklarerats för, istället ställer sig 10 cm från ens ansikte och skriker med stora bokstäver "BLABLABLA" så kan jag inte uppleva det som just så mkt annat än trots. Hur ska man tolka det? Som att hen inte förstår innebörden av att dämpa sig och gör tvärtom? Hur hade du tolkat det? Kan barn ens vara trotsiga i dina ögon? Hur ter det sig isf?

 

[Energi]

Jag kan inte låta bli att undra över skillnaden. Tänk om vi bara läser ungefär samma sociala signaler helt olika!?!

Ja det är ju svårt att veta. Du kanske inte bryr dig om vad andra människor tycker i samma utsträckning? Vi är ju helt olika generationer och de föräldrar som jag umgås med är i min ålder eller lite äldre, vi kanske är ängsligare än andra.

 

[_Taggis_]

Ja det är ju svårt att veta. Du kanske inte bryr dig om vad andra människor tycker i samma utsträckning? Vi är ju helt olika generationer och de föräldrar som jag umgås med är i min ålder eller lite äldre, vi kanske är ängsligare än andra.

Jag tänker nog främst att vi är olika känsliga, och ffa olika känsliga i olika delar av livet. Du kanske är känslig på detta just när det gäller barn. Jag kan ibland känna liknande med min hund, jag är så glad att jag får ha henne med på jobbet och så mån om att hon inte ska störa nån, så jag hela tiden känner mig skyldig och till besvär när hon är som en glad valp/unghund är. Ska jag försöka vara objektiv så är hon ganska exemplarisk, hon är glad, snäll, har lärt sig att stanna på sin plats trots att hon vill fram till allt och alla, skäller inte i onödan mkt osv. Ändå känner jag hela tiden ett sorts behov av att bevisa att hunden inte är till besvär genom att springa fram till folk osv, för på jobbet har inte alla ett intresse för hundar. Jag har varit öppen mot mina kollegor med detta, och det är typ 1 som uppenbarligen inte gillar hundar. Alla andra tycker hon är toppen och störs inte alls. Men ändå har jag det där gnagandet inom mig varje gng vi umgås i större sammanhang tex fikaraster med 10 per osv. Jag tror att det är nån sorts läggning jag har.

 

[pollex]

Ja? Om hen efter en och ett par lågmälda och trevliga uppmaningar till att skruva ner ljudvolymen lite, såsom tidigare deklarerats för, istället ställer sig 10 cm från ens ansikte och skriker med stora bokstäver "BLABLABLA" så kan jag inte uppleva det som just så mkt annat än trots. Hur ska man tolka det? Som att hen inte förstår innebörden av att dämpa sig och gör tvärtom? Hur hade du tolkat det? Kan barn ens vara trotsiga i dina ögon? Hur ter det sig isf?

Jag är inte @mandalaki och dessutom borde jag veta bättre än att diskutera en situation som du varit med om och inte jag, men... nej, jag tror inte på trots, sexåringen förstod naturligtvis vad du sa men var inte i stånd att agera utifrån det. Förmodligen för att vuxensammankomster generellt sett är jättetråkiga för barn om man inte hjälper dem.

 

[mandalaki]

Ja? Om hen efter en och ett par lågmälda och trevliga uppmaningar till att skruva ner ljudvolymen lite, såsom tidigare deklarerats för, istället ställer sig 10 cm från ens ansikte och skriker med stora bokstäver "BLABLABLA" så kan jag inte uppleva det som just så mkt annat än trots. Hur ska man tolka det? Som att hen inte förstår innebörden av att dämpa sig och gör tvärtom? Hur hade du tolkat det? Kan barn ens vara trotsiga i dina ögon? Hur ter det sig isf?

T ex Petra Krantz Lindgren och Jesper Juul ser de där faserna som barnets behov av inflytande och självständighet. Sedan jag läste detta första gången har jag omvärderat ”trots”

http://petrakrantzlindgren.se/2012/03/05/fem-tips-till-dig-som-har-trotsiga-barn/

 

[mandalaki]

Jag kan inte låta bli att undra över skillnaden. Tänk om vi bara läser ungefär samma sociala signaler helt olika!?!

Men du pratar väl om för över 20 år sedan? Jag tycker att det verkar som att det där att blänga snett och lägga sig i blivit vanligare nuförtiden, när man hör vad ffa mammor berättar.

 

[mandalaki]

Jag är inte @mandalaki och dessutom borde jag veta bättre än att diskutera en situation som du varit med om och inte jag, men... nej, jag tror inte på trots, sexåringen förstod naturligtvis vad du sa men var inte i stånd att agera utifrån det. Förmodligen för att vuxensammankomster generellt sett är jättetråkiga för barn om man inte hjälper dem.

Alltså ”trots” ser man det väl som om man tycker att barn ska lyda det vuxna säger?