"Jag gillar inte barn"

[mandalaki]

Ja, en söt lukt! Fast detta har jag känt även från småbarn kring typ året? Fast de kan ju potentiellt fortfarande amma då, iofs.

Men det finns väl inte mycket som är mysigare än att sniffa en bebis i nacken? Det skulle möjligen vara att sniffa på katter då, de luktar också otroligt gott.

 

[Unafraid]

Men det finns väl inte mycket som är mysigare än att sniffa en bebis i nacken? Det skulle möjligen vara att sniffa på katter då, de luktar också otroligt gott.

Det är något som jag skulle rysa av att göra faktiskt, eller ja, inte kattungen då..

 

[mandalaki]

Det är något som jag skulle rysa av att göra faktiskt, eller ja, inte kattungen då..

Det luktar så himla gott! Bara ren go liten bebis. Och katt

 

[Unafraid]

Det luktar så himla gott! Bara ren go liten bebis. Och katt

Det är tur att man gillar olika!

 

[micaelathegreat]

Tro mig att det händer också, jag går ofta ut i ett annat rum äm där barnen vistas när vi umgås vid släktmiddagar osv. Just för att jag klarar bara av oljud till en viss nivå.
Men om vi är 5 vuxna och 2 barn i ett stort rum (matsal + tv-rum) och 1 av dessa för ett sånt jäkla oväsen så att ingen av de andra kan tala i normal samtalston, då tycker jag att det hör till vanlig hyfs och uppfostran att en lär sig att visa hänsyn. Barnet är inte 2 år gammalt utan vid tillfället 5-6 år. Varför ska 6 personer inte kunna samtala för att 1 vägrar att lyssna när andra ber hen? Det handlade inte om att barnet skulle sitta tyst på en stol utan om att hen kunde leka vidare men inte gapa och skrika så att ingen annan kunde vistas där utan att få ont i öronen. Inte ett helt orimligt önskemål kan jag tycka.

Men alltså, 5-6 år? Det är verkligen inte en ålder där jag förväntar mig att barn ska kunna "visa hänsyn". Jag förstår verkligen att man har problem med barn om man har för höga förväntningar på dem. Det är jättesvårt för ett så litet barn att kunna komma ihåg att hålla nere rösten, sätta sig in i hur det låter för andra och att "visa hänsyn".

 

[Energi]

Men alltså, 5-6 år? Det är verkligen inte en ålder där jag förväntar mig att barn ska kunna "visa hänsyn". Jag förstår verkligen att man har problem med barn om man har för höga förväntningar på dem. Det är jättesvårt för ett så litet barn att kunna komma ihåg att hålla nere rösten, sätta sig in i hur det låter för andra och att "visa hänsyn".

Håller verkligen med. Dessutom så tänker jag att om man vill att ungarna ska bli fungerande vuxna så behöver dom liksom få vara ute i samhället och se lära sig hur man beter sig.

 

[Modest]

Men det finns väl inte mycket som är mysigare än att sniffa en bebis i nacken? Det skulle möjligen vara att sniffa på katter då, de luktar också otroligt gott.

Hm, alltså jag kan inte säga att bebisgos har charmat mig ännu. Katter däremot Min katt har en alldeles egen doft och den är magisk (men egentligen alldeles vanlig päls med damm i typ).

 

[Milosari]

Fast det har jag ingen åsikt om. Däremot tycker jag absolut att det är trist att få en middag förstörd den enda gången jag tar mig tid och råd att äta ute, för att föräldrar inte tar hand om sitt barn utan låter barnet förstöra middagen för andra gäster.

Jag räknar med att föräldrar inte utsätter barnet eller omgivningen för situationer som inte är bekväma för en eller bägge parter.

”Låter” barnet förstöra? Hur ska man göra med barn som är duracellkaniner eller barn som får ett plötsligt meltdown, eller på ett annat sätt stör dig? Ska föräldrarna till sådana barn hålla sig hemma? Är det bara de välartade barnen som får följa med?

Nej men hett tips. Gå ut sent. Efter 20 är det inte så mycket småbarn ute.

 

[_Taggis_]

Om jag haft barn hade jag blivit galen om min syster skickat ut dem på trappen. Däremot hade hon gärna fått säga till dem och förklarat att deras uppförande inte var okej. Ofta tar sånt bättre än om föräldrarna själva säger till barnet.

Ptja det är bara att konstatera att ingetdera var fallet. Varken min systers ev galenhet över mitt agerande eller barnets vilja att lyssna på en lugn och mer lågmäld önskan om ljuddämpning.

Det är ju fantastiskt om andra kan förklara pedagogiskt korrekt i lugnt sinnelag och få uppskruvade trotsiga barn att harmoniskt återgå till att leka lugnt och sansat utan konflikter. Men jag kan det inte i en situation då jag mfl andra redan försökt göra det och barnet istället skriker Ännu högre. Bevisligen inte dehär föräldrarna heller då responsen på dessa mer lågmälda önskemål uteblev. Hur det än blev så var resultatet att både vuxna och barn kunde fortsätta att umgås lugnt och sansat med glada miner, även det barn som blev tillsagt.

 

[Migo]

Men det finns väl inte mycket som är mysigare än att sniffa en bebis i nacken? Det skulle möjligen vara att sniffa på katter då, de luktar också otroligt gott.

Väldigt tydligt hur olika man är - för mig är sniffande på folk (oavsett ålder iofs) typ nån slags tortyr. Att öht komma på tanken av att njuta av att sniffa på bebisar...?

 

[_Taggis_]

Men alltså, 5-6 år? Det är verkligen inte en ålder där jag förväntar mig att barn ska kunna "visa hänsyn". Jag förstår verkligen att man har problem med barn om man har för höga förväntningar på dem. Det är jättesvårt för ett så litet barn att kunna komma ihåg att hålla nere rösten, sätta sig in i hur det låter för andra och att "visa hänsyn".

En jäkla tur jag inte har barn då som sagt. Jag hade inte stått ut med gap och skrik och inte fått säga till dem någonsin, tills en ålder av... ja vadå? När ska de antas förstå vad som sägs? Jag har inga minnen av att jag fick fara runt och gapa och skrika utan hämningar i den åldern. Och ja jag har minnen från den åldern.
Bevisligen kan man ju be dem om andra saker, och de kan be mig om saker i den åldern. Men att säga "NN vet du, när du skriker såhär mycket så kan inte mamma och pappa och moster och XX och XX och XX höra nånting annat än att du skriker. Om du försöker leka lite mindre skrikigt så går det jättebra för oss alla att vara med här inne. För vi blir jätteledsna och får jätteont i öronen" är alltså... ja ett okänt språk?

Jag menar inte att ett barn i den åldern ska veta vad hänsyn är. Jag menar att det någon gång måste på nåt sätt visas hur man beter sig, så att de när de blir äldre kopplar ihop ett och tre och därmed förstår innebörden av "hänsyn". Eller är det också för sent att börja med? Barn får ju liksom lära sig ganska tidigt att en inte får vara dum mot andra, det är ju ett sätt att lära dem visa hänsyn och hur man beter sig. Eller är det också för tidigt i ålder av 5-6 år? När är de gamla nog för det? 10? 15? När de blir myndiga?

 

[_Taggis_]

Håller verkligen med. Dessutom så tänker jag att om man vill att ungarna ska bli fungerande vuxna så behöver dom liksom få vara ute i samhället och se lära sig hur man beter sig.

Vem har sagt att de inte får vara ute i samhället och se och lära sig hur man beter sig?

 

[Lovisaleonora]

”Låter” barnet förstöra? Hur ska man göra med barn som är duracellkaniner eller barn som får ett plötsligt meltdown, eller på ett annat sätt stör dig? Ska föräldrarna till sådana barn hålla sig hemma? Är det bara de välartade barnen som får följa med?

Nej men hett tips. Gå ut sent. Efter 20 är det inte så mycket småbarn ute.

Jag lutar åt att man kanske ska göra något annat än försöka tvinga barn att sitta still vid ett matbord på lokal? Duracellkaniner kanske gör sig och mår bättre i lämpligare omgivning?

Jag är i princip aldrig ute efter 20, jag jobbar ungefär 13 timmar/dygn och börjar vid 05.30. Då är man sällan nattuggla.

 

[_Taggis_]

Nej men hett tips. Gå ut sent. Efter 20 är det inte så mycket småbarn ute.

Jag gör så. Det funkar oftast väldigt bra. Eller väljer restauranger som inte vänder sig till barnfamiljer, tex för att de är tråkiga för barn, inte har lekhörna och annat. Går jag ut och äter kl 17 eller sätter mig vid lekhörnan kanske jag tycker att det är störande men jag får ju räkna med det.

 

[Lovisaleonora]

Jag tycker det är tråkigt att få en middag förstörd oavsett vem som förstör. Fulla/stökiga/skräniga vuxna har jag dock mindre överseende med än barn. Vuxna borde tänka på sin omgivning, det är inte rimligt att ha samma förväntningar på små barn.

Nej, men på föräldrar kanske?

 

[Raderad medlem 6459]

Väldigt tydligt hur olika man är - för mig är sniffande på folk (oavsett ålder iofs) typ nån slags tortyr. Att öht komma på tanken av att njuta av att sniffa på bebisar...?

Haha är det sant!? Jag älskar att lukta på min man, kan sniffa hur länge som helst. Och jag är likadan med bebisar!

 

[mandalaki]

Väldigt tydligt hur olika man är - för mig är sniffande på folk (oavsett ålder iofs) typ nån slags tortyr. Att öht komma på tanken av att njuta av att sniffa på bebisar...?

Men en massa leriga hundar går bra

Jag sniffar nog bara upp till att de är tre-fyra år. Sen tappar det charmen

 

[mandalaki]

Ptja det är bara att konstatera att ingetdera var fallet. Varken min systers ev galenhet över mitt agerande eller barnets vilja att lyssna på en lugn och mer lågmäld önskan om ljuddämpning.

Det är ju fantastiskt om andra kan förklara pedagogiskt korrekt i lugnt sinnelag och få uppskruvade trotsiga barn att harmoniskt återgå till att leka lugnt och sansat utan konflikter. Men jag kan det inte i en situation då jag mfl andra redan försökt göra det och barnet istället skriker Ännu högre. Bevisligen inte dehär föräldrarna heller då responsen på dessa mer lågmälda önskemål uteblev. Hur det än blev så var resultatet att både vuxna och barn kunde fortsätta att umgås lugnt och sansat med glada miner, även det barn som blev tillsagt.

Ja, kan man inte se något annat än barnet är uppskruvat pga trots så förstår jag att man skickar ut det.

 

[Migo]

Haha är det sant!? Jag älskar att lukta på min man, kan sniffa hur länge som helst. Och jag är likadan med bebisar!

Jag är inget fan av kroppskontakt, inkl via flyktiga partiklar via näsan Tycker det är jätteläskigt att känna lukten av andra människor i mitt hem tex.

När jag var i sena tonåren och kär gillade jag lukten av min partner. Nu har jag inte frivilligt tagit i/sniffat på nån på många år, och är tveksam till att det kommer hända igen alls.

Fjunet bakom hundöronen eller dygnsgamla lamm kan jag tycka luktar mysigt!

 

[Energi]

Vem har sagt att de inte får vara ute i samhället och se och lära sig hur man beter sig?

Väldigt få eller ingen! Men som småbarnsförälder får man många onda blickar och suckar vare sig man är på mataffären, restaurang eller ikea.

Jag har en minne från när ungen precis lärt sig gå och därför absolut inte under några som helst omständigheter undlät sig att sitta i nån töntig barnvagn. För att slippa skrik och panik så fick hen knata på i mataffären. En gubbe kommer upp bakom och suckar högljutt, varpå jag ber om ursäkt och försöker flytta på unge, kundvagn och mig själv för att låta honom gå förbi. Då suckar han igen och snäser "sånt där kan man väl träna på hemma".

För att inte tala om alla onda blickar man får om ungen blir ledsen, arg eller hungrig och man med alla medel tillgängliga försöker trösta och lugna. Svetten rinner och omgivningen blir märkbart irriterad. Ibland får man ett igenkännande leende och två gånger på fyra år har har det faktiskt hänt att någon erbjudit sig att hjälpa. Men oftast får man arga blickar, suckar och huvudskakningar. Värst var bebistiden när man försökte trösta med bröstet. Oj vad blickar och ibland kommentarer jag fick då

Härom veckan blev jag tillsagd av en tant att bry mig om barnet istället för att blänga i telefonen, när jag skulle kolla hur mycket pengar jag hade på kontot.

Sååå, efter världens längsta rant så är väl det jag vill komma fram till att man känner sig inte så välkommen med småbarn i samhället. Jag gör inte det iaf, om inte barnet uppför sig exemplariskt vilket sällan händer när man är 4 år. Alla i föräldragrupper jag gått i har sagt samma sak.