"Jag gillar inte barn"

[Bonica]

Ja jag kan mkt väl tänka mig att du har rätt här. Jag använder ordet äckligt om mat och en hel del annat. Kanske där man istället i vissa fall skulle kunna använda ordet obehagligt. Det skulle åtminstone för mig fungera även på barn. Kanske är det ordet mer ok för vissa? Men för mig så är orden väldigt nära varandra.

För mig är det extrem skillnad på att säga att något ätbart är äckligt och att en människa är äcklig.

 

[Petruska]

Jag förstår inte heller behovet hos vuxna människor att uttrycka sånt. Men visst, det kanske är i protest mot barnnormen som du säger. Men jag skulle heller då förfasa mig över överentusiastiska tjatiga föräldrar som trycker på om att skaffa barn, i stället för att sätta barnen i skottgluggen.

Det där med barnnormen är den schysstaste/minst oschyssta tolkning jag kan komma på. Jag hade nog tyckt att det vore klädsamt att ta den egna normkritiken några steg längre.

 

[Hedinn]

Det känns som att många läser in lite för mycket i ordet "äcklig". Det är ju ett ord med viss variation. Om du har värdelöst bordsskick och sitter och smaskar och sörplar när du äter tycker jag att du är fruktansvärt äcklig då jag har mycket svårt för sådant, men jag tycker inte att du är äcklig som person och jag hatar dig inte.

Ärligt talat är barn ganska äckliga (i sina handlingar) de kladdar, spyr, snorar, slickar på grejer, dregglar, stoppar allt i munnen, har inget bordsskick osv. Att tycka att det här är väldigt jobbigt att se/höra är ganska långt ifrån att "hata barn".

Känns som att just "äcklig" är ett otroligt milt ord som används i lite alla möjliga sammanhang för att beskriva ogillande men just i den här situationen väljer vissa att ta extremt illa upp. Tror det handlar mindre om att folk hatar barn och mer om att vissa är otroligt lättkränkta.

Fast för mig är det jättestor skillnad att säga att en person är äcklig och att säga att man tycker ett visst beteende är äckligt. Det sistnämnda kan jag tycka är okej, medan det föregående är något jag anser att man borde växt ifrån när man blivit vuxen.

Det kan ju vara skillnaden mellan en åsikt och ett personligt påhopp, t.ex.

 

[Bison]

Kallar man en människa äcklig är det ingen generationsfråga någonsin.

Men nej. Det var ju inte det jag menade!
Jag skrev om att ordet inte upplevs som starkt av alla, inte att det är okej att kalla människor för äckliga.
Handlingar och beteenden ja, människor nej.

 

[SiZo]

Som jag ser på världen, så handlar de där typerna av äckel eller obehag om dig, inte om viss mat och inte om barn. Det vore alltså klädsamt om du formulerade dig så att obehaget handlar om just dig. Tex " jag tycker inte om den maten" eller "jag kan inte hantera barn". Eller nåt sånt.

Nu får du väl ändå ge dig. Jag har inte en enda gång skrivit att det är på ett visst sätt utan varenda gång skrivit att det är JAG som tycker en viss sak.

 

[kryddelydd]

Kallar man en människa äcklig är det ingen generationsfråga någonsin.

Det kan vara stor skillnad i vilken laddning man lägger i ordet äcklig.

Personligen anser jag att orden "hat" och "äcklig" (det finns fler exempel) är väldigt starka och väldigt laddade ord.
Det är å andra sidan tydligt när man läser på internet att de orden används på ett helt annat sätt än så som jag språkligt är van. Så jo, generationsfråga eller miljöfråga i hur vissa ord används och om man tycker att de är starka eller inte.
Och det kan ju också leda till missförstånd - där den som säger ett ord kommer från en miljö där ordet inte är särskilt laddat medan den som hör det som sägs kommer från en miljö där det är jätteladdat.
Något som inte avsågs särskilt starkt, upplevs som något väldigt illa.

 

[Badger]

Att jag tillhör en generation yngre än @Petruska
Jag svarade på att jag inte tycker ordet i sig är särskilt starkt, precis som @Exile skrev så används det rätt ofts om lite allt möjligt.

Håller med om att det inte ska användas om människor i sig. Sen kan jag tycka beteenden är äckliga.
Tyckte jag själv var rätt äcklig när jag drack energidryck förut och spillde över halva mig.

Använder äckligt om mat, typ frukt i mat. Äckligt men inte på nivån att jag hellre dör än äter och hatar det av hela mitt hjärta. Bara äckligt.
Vi lägger olika värderingar i ord. I tal blir det sällan missförstånd jämfört med skrift.

Så du skulle kunna säga till din kompis när hon bjöd på middag att nej tack jag vill helst inte ha en portion till det här var äckligt! och hon skulle uppfatta det som helt normalt och trevligt?

 

[mandalaki]

Det där med barnnormen är den schysstaste/minst oschyssta tolkning jag kan komma på. Jag hade nog tyckt att det vore klädsamt att ta den egna normkritiken några steg längre.

Jamen precis.

Jag tycker att barnnormen verkar jobbig för de som är cirka 30 och blir utsatta för tjat från omgivningen. Själv har jag faktiskt aldrig blivit drabbad av sådant, trots att jag inte har barn.

Men jag tycker att man kan uttrycka det som att Jag vill inte bli förälder eller Jag vill inte ha barn i mitt liv eller Jag är inte beredd att ställa om mitt liv till att ha barn. Inte att oreflekterat lägga allt på barnen - barn är äckliga, barn är jobbiga.

 

[Bison]

Så du skulle kunna säga till din kompis när hon bjöd på middag att nej tack jag vill helst inte ha en portion till det här var äckligt? och hon skulle le hult och säga ok, vill du ha en smörgås?

Ja?
Annars hade vi inte varit kompisar. Precis som att de kan säga samma sak till mig.
Det har även hänt, du är sämst, detta smakar skit, kan vi köpa pizza?

Äter jag hos folk jag bara känner ytligt säger jag bara nej tack. Känslan att det är äckligt finns kvar, jag har bara inget behov av att uttrycka den.

 

[Exile]

Jag tycker också att äcklig är ett starkt ord. Jag skulle ta illa upp om någon sa att min mat var äcklig, men inte om någon sa att den inte tyckte om.

Att säga att människor är äckliga tycker jag är jättehårt.

Ja det är klart du skulle ta illa upp för det är rätt elakt att säga det till någon. Om du lagade mat till mig som jag tyckte var äcklig skulle jag aldrig säga det till dig. Om du frågade om jag tyckte om skulle jag säga att det kanske inte riktigt föll mig i smaken eller att jag har svårt för ingrediens X fast jag inombords tycker det är vidrigt. Det handlar om artighet och respekt för medmänniskor och att jag ju absolut inte vill såra dig.

Jag skulle aldrig säga att ett barn är äckligt och syfta till dens person, däremot kan deras beteende vara äckligt och det är ju ganska övergripande för mindre barn överlag, de kladdar osv, inte så mycket man kan göra något åt och det är inte deras fel eller ett dåligt beteende från deras sida, men jag måste ju inte gilla det för det.

Fast det brukar växa bort. Den uppfattningen om barn, alltså. Med stigande ålder och visdom brukar det ofta tolkas om till att barn skriker ibland, och snorar ibland. Och det är helt naturligt.

Bara för att man vet att något är naturligt betyder inte det att man måste vara bekväm med det, folk är olika. Om det växer bort, när isåfall? jag är 31 nu, det har inte växt bort för mig än.

Fast om många skulle dra sig för att säga att maten på en middag är äcklig, så är det okej att säga att människor - barn - är äckliga? Man är lättkränkt om man reagerar på det?

Jag har aldrig hört om eller varit med om att någon någonsin har sagt till ett barn att den är äcklig på ett övergripande sätt, det vore fruktansvärt.

Men det här är ett diskussionsforum, till för att diskutera. Precis inga barn far illa av att någon här säger att barn beter sig äckligt för de läser inte här. Ser ingen anledning till att bli sekundärkränkt å deras vägnar.

 

[Petruska]

Jag förstår inte heller behovet hos vuxna människor att uttrycka sånt. Men visst, det kanske är i protest mot barnnormen som du säger. Men jag skulle heller då förfasa mig över överentusiastiska tjatiga föräldrar som trycker på om att skaffa barn, i stället för att sätta barnen i skottgluggen.

Förutom det där med barnnormer, så har nog min hemmagjorda amatörpsykologiska teori alltid varit att vuxna som uttrycker sig illa om barn och/eller är nedlåtande mot barn, själva hade en destruktiv barndom. Det räcker ju också för att förklara upplevelsen att det är en bristande mognad som talar. Destruktiv uppväxt är inte bästa grunden för mognad.

Men man kan ju inte skuldbelägga folk för att deras föräldrar brast i föräldraförmåga.

 

[mandalaki]

@Exile Jag är inte sekundärkränkt, jag tycker bara att resonemang som ditt är omoget.

 

[SiZo]

Jamen precis.

Jag tycker att barnnormen verkar jobbig för de som är cirka 30 och blir utsatta för tjat från omgivningen. Själv har jag faktiskt aldrig blivit drabbat av sådant, trots att jag inte har barn.

Men jag tycker att man kan uttrycka det som att Jag vill inte bli förälder eller Jag vill inte ha barn i mitt liv eller Jag är inte beredd att ställa om mitt liv till att ha barn. Inte att oreflekterat lägga allt på barnen - barn är äckliga, barn är jobbiga.

Jo alltså, jag skulle önska att det räckte med de finare sakerna du skriver här. Men min erfarenhet är att det inte gör det. Många slutar inte tjata förens man tröttnar och nästan skriker att man hatar barn eller liknande.
Givetvis är inte det första man säger något i stil med att man tycker att barn är äckliga eller något ens i närheten. Det kommer efter 20 min tjat från den andra parten om att man minsann kommer ändra sig, eller att man minsann aldrig ångrar att man skaffar barn så det är lika bra att skaffa ett och få det överstökat.

Några få människor accepterar direkt, eller frågar lite försiktigt varför för att de är nyfikna, och de människorna är guld värda

Hade det hänt en gång att någon tjatade så hade det varit enkelt att ha tålamod med det, men när det händer så gott som varenda gång så minskar mitt tålamod.

Förutom det där med barnnormer, så har nog min hemmagjorda amatörpsykologiska teori alltid varit att vuxna som uttrycker sig illa om barn och/eller är nedlåtande mot barn, själva hade en destruktiv barndom. Det räcker ju också för att förklara upplevelsen att det är en bristande mognad som talar. Destruktiv uppväxt är inte bästa grunden för mognad.

Men man kan ju inte skuldbelägga folk för att deras föräldrar brast i föräldraförmåga.

Wow, snacka om förminskande.

 

[Raderad medlem 6459]

Kanske generationsfråga?
Jag tycker inte det är ett starkt ord i grunden. Sen beror det på hur det sägs, i vilket sammanhang och om det förstärks med andra ord.

Vi är nog ungefär lika gamla och jag tycker ordet är väldigt starkt. Så nej, tror inte att det är en generationsfråga.

 

[Exile]

Fast när mitt barn kommer hem från skolan och säger att X är äcklig för han äter så äckligt och inte kan använda bestick och kladdar runt munnen så säger jag åt honom att hålla tyst om det och titta bort. Även om jag verkligen förstår honom.

Ja men exakt? Du säger till din son att man säger inte så till andra för det vore elakt och att han ska ignorera det. Du säger inte till din son att varför berättar du om det här för mig? det är fel och du borde inte yttra dig.

Vi är vuxna här som pratar sinsemellan, inga barn är närvarande och ingen far illa av det.

Fast för mig är det jättestor skillnad att säga att en person är äcklig och att säga att man tycker ett visst beteende är äckligt. Det sistnämnda kan jag tycka är okej, medan det föregående är något jag anser att man borde växt ifrån när man blivit vuxen.

Det kan ju vara skillnaden mellan en åsikt och ett personligt påhopp, t.ex.

Alla här som sagt att barn är äckliga har motiverat det med ett beteende; snor, kladd, osv. Ingen har någonsin syftat till deras personlighet eller identitet så jag fattar inte varför det ska tolkas in hela tiden? lyssna på vad folk menar.

Jamen precis.

Jag tycker att barnnormen verkar jobbig för de som är cirka 30 och blir utsatta för tjat från omgivningen. Själv har jag faktiskt aldrig blivit drabbad av sådant, trots att jag inte har barn.

Men jag tycker att man kan uttrycka det som att Jag vill inte bli förälder eller Jag vill inte ha barn i mitt liv eller Jag är inte beredd att ställa om mitt liv till att ha barn. Inte att oreflekterat lägga allt på barnen - barn är äckliga, barn är jobbiga.

Det kanske är svårt för dig att veta eftersom du aldrig blivit drabbad, men problemet med dina exempel på svar är att man ALLTID får följdfrågan "varför?" och alltså blir tvingad att motivera sig.

 

[mandalaki]

Jo alltså, jag skulle önska att det räckte med de finare sakerna du skriver här. Men min erfarenhet är att det inte gör det. Många slutar inte tjata förens man tröttnar och nästan skriker att man hatar barn eller liknande.
Givetvis är inte det första man säger något i stil med att man tycker att barn är äckliga eller något ens i närheten. Det kommer efter 20 min tjat från den andra parten om att man minsann kommer ändra sig, eller att man minsann aldrig ångrar att man skaffar barn så det är lika bra att skaffa ett och få det överstökat.

Några få människor accepterar direkt, eller frågar lite försiktigt varför för att de är nyfikna, och de människorna är guld värda

Hade det hänt en gång att någon tjatade så hade det varit enkelt att ha tålamod med det, men när det händer så gott som varenda gång så minskar mitt tålamod.



Wow, snacka om förminskande.

Helt obegripligt att folk orkar tjata om det. Har de inte nog med sina egna barn? Det låter nästan som om de tar ens livsstil utan barn som kritik.

 

[Energi]

Du har en otroligt oförskämd omgivning, måste jag säga.

Jag börjar inse det! Oförskämd omgivning och med mig själv som lättkränkt är en väldigt dålig kombination. Jag har inga av mina kompisar från tiden innan barn kvar i mitt liv längre.

 

[Bison]

Vi är nog ungefär lika gamla och jag tycker ordet är väldigt starkt. Så nej, tror inte att det är en generationsfråga.

Nej, det var bara en tanke.
Då handlar det säkert om miljö som @kryddelydd skrev om

 

[mandalaki]

Förutom det där med barnnormer, så har nog min hemmagjorda amatörpsykologiska teori alltid varit att vuxna som uttrycker sig illa om barn och/eller är nedlåtande mot barn, själva hade en destruktiv barndom. Det räcker ju också för att förklara upplevelsen att det är en bristande mognad som talar. Destruktiv uppväxt är inte bästa grunden för mognad.

Men man kan ju inte skuldbelägga folk för att deras föräldrar brast i föräldraförmåga.

Så långt har jag aldrig tänkt. Jag kan däremot lätt tänka mig motsatsen: att man vill få barn för att ge dem ett bättre liv än man själv hade.

Jag brukar tolka det ytligare, som att man känner sig dum inför barn eftersom de beter sig lite oförutsägbart. Ibland måste man ju löjla sig lite för att få med ett barn på tåget och det kan kännas svårt för en del att bjuda på det.

 

[inverterad]

Vi är nog ungefär lika gamla och jag tycker ordet är väldigt starkt. Så nej, tror inte att det är en generationsfråga.

Instämmer, det är ett mycket starkt ord för mig och jag är nog i samma generation som både dig Niffe och @Bison.