"Jag gillar inte barn"

Har nu läst. Det låter klokt, men vänder sig ju främst till de som hanterar vardagen med barn varje dag. Inte till oss som bara gör det ibland? Det är svårt att stötta barnet i sin självutveckling om man umgås nån helg ibland eller vid nåt tillfälle ibland. I en akut situation känns det ännu svårare. Vad ska en liksom säga om en är i en stuga med öppen planlösning? Är ju svårt att ge alternativ till att leka högljutt, tex "du får gärna leka högljutt men i ett annat rum eller så leker du här inne med oss och dämpar dig". Alternativet blir ju då att leka mer dämpat eller således avlägsna sig.
När barnet var ännu yngre och jag inte förväntade mig nån ordförståelse så hade jag alltid ett par peltorkåpor i närheten. Jag tog på dem och det blev en signal till dess föräldrar att min gräns var nådd. Vet inte om det var ett bra sätt men måste man umgås så är det en lösning som fick mig att inte brisera. Ska återinföra deras obligatoriska medbringning i alla sammanhang som inbegriper barn så att varken jag eller barnen behöver skadas av vårt umgänge.

Inser att jag har gjort rätt i att inte delta i mer omfattande umgängen såsom skidresor, utlandssemestrar osv där "hela familjen" förväntas ingå. Jag begränsar skadan så att säga. Ska spara den insikten som svar då min familj propsar på att jag ska följa med nästa gång :)

Men jösses, du tog med hörselkåpor för att markera att barnet störde dig? Det låter lätt ... udda.

Utifrån Petra Krantz Lindgrens text så finns ett bra tips om ett barn blir för stökigt för omgivningen: ge honom uppdrag, något han ska utföra. Jag hanterade vid ett par tillfällen en mycket stökig liten flicka så, efter att jag först läst den där texten. I första fallet ställde hon till cirkus vid en utflykt, i andra fallet vid förberedelserna till en större middag. I båda fallen satte jag henne i arbete med dukning, hämta det, gå dit med den, placera ut detta. Jäklar vad hon jobbade, och störde ingen överhuvudtaget.
 
Det är ju knappast barnet som far illa av att resa eller gå på restaurang. Min älskar när vi är ett större sällskap som är ute.

Jag går upp samma tid och efter 8 h arbetsdag så fortsätter ”jobbet” med att ta hand om en liten. Pluggar dessutom heltid. Jag tycker ändå att det är fullt rimligt för mig att vara ute till långt efter 20. Så jag tycker inte att det är orimligt att äta ute så sent om man vill undgå småbarn.

Fast jag klarar inte det, med det tempot jag får hålla. Och det kan väl ändå vara OK att jag är för trött för att sitta på restaurang efter 20.00.
 
Men jösses, du tog med hörselkåpor för att markera att barnet störde dig? Det låter lätt ... udda.

Utifrån Petra Krantz Lindgrens text så finns ett bra tips om ett barn blir för stökigt för omgivningen: ge honom uppdrag, något han ska utföra. Jag hanterade vid ett par tillfällen en mycket stökig liten flicka så, efter att jag först läst den där texten. I första fallet ställde hon till cirkus vid en utflykt, i andra fallet vid förberedelserna till en större middag. I båda fallen satte jag henne i arbete med dukning, hämta det, gå dit med den, placera ut detta. Jäklar vad hon jobbade, och störde ingen överhuvudtaget.

Ja, möjligen udda men vad hade alternativet varit tycker du? Om prata med föräldrarna inte ger nåt och jag blir vansinnig av oljudet. Kåporna skadar absolut ingen. Barnet blir knappast traumatiserat av att jag använt peltorkåpor när det skrikit. Jag har peltorkåpor på jobbet också av samma anledning, jag vill skydda min hörsel och undvika iritation och hörselkador.

Ja det var ju bra att du kände det engagemanget i det barnets liv och utveckling. Jag gör det inte på samma vis. Men jag måste förhålla mig till barn ändå eftersom de ingår i verkligheten och där vistas vi alla tillsammans.
 
Ja, möjligen udda men vad hade alternativet varit tycker du? Om prata med föräldrarna inte ger nåt och jag blir vansinnig av oljudet. Kåporna skadar absolut ingen. Barnet blir knappast traumatiserat av att jag använt peltorkåpor när det skrikit. Jag har peltorkåpor på jobbet också av samma anledning, jag vill skydda min hörsel och undvika iritation och hörselkador.

Ja det var ju bra att du kände det engagemanget i det barnets liv och utveckling. Jag gör det inte på samma vis. Men jag måste förhålla mig till barn ändå eftersom de ingår i verkligheten och där vistas vi alla tillsammans.

Fast jag kan tycka att hörselkåpor är ett jättebra alternativ om det funkar för dig. Jag hade öronproppar när ungen var liten och skrek av ont i magen, bara för att dämpa det där värsta oljudet som bara skär i öronen.
 
Fast @Taggis du förväntar dig att barn ska kunna bete sig och så kan du inte göra det själv? Att ta med hörselkåpor går ju emot typ allt socialt hyfs?

Men om @_Taggis_ familj vet om att hen är ljudkänslig och behöver hörselkåpor för att kunna stå ut när det blir som värst så är väl det inte ohyfsat? Jag menar, det är ju skillnad på familj och bekanta på det sättet.
 
Fast @Taggis du förväntar dig att barn ska kunna bete sig och så kan du inte göra det själv? Att ta med hörselkåpor går ju emot typ allt socialt hyfs?

Fast varför inte lösa problemet istället för att stånga sig blodig med att dämpa symptomen?

Jag tycker att det möjligen hade varit lite udda på fiket, men hemma hos någon annan i den familjära miljön - det funkar ju.
 
Men om @_Taggis_ familj vet om att hen är ljudkänslig och behöver hörselkåpor för att kunna stå ut när det blir som värst så är väl det inte ohyfsat? Jag menar, det är ju skillnad på familj och bekanta på det sättet.
När @Taggis skrev att hen tog på sig dem för att markera mot föräldrarna så tolkar jag det som mer än bara en nödlösning. Men har det kommunicerats på ett trevligt sätt innan så är det givetvis inga bekymmer :).
 
Fast @Taggis du förväntar dig att barn ska kunna bete sig och så kan du inte göra det själv? Att ta med hörselkåpor går ju emot typ allt socialt hyfs?

Återigen, blir barnet skadat av att jag dämpar ljudnivån som går in i min hjärna? Om inte så ser jag inte hur det är ett problem för någon annan än de som bara tycker av princip att alla ska acceptera hur barn beter sig och även låter.
Nej jag har dem inte ute på offentliga platser. Men tex i min egen bostad där jag + barnet + barnets föräldrar vistas så ja, jag vidtar de åtgärder som krävs för att det ska fungera. Oljud inomhus är bland det mest humörsprövande jag vet.

Om mitt svar är att jag har en npf-diagnos med dålig impulskontroll samt känslig för ljudintryck, är det mer okej då att använda hörselskydd?
 
När @Taggis skrev att hen tog på sig dem för att markera mot föräldrarna så tolkar jag det som mer än bara en nödlösning. Men har det kommunicerats på ett trevligt sätt innan så är det givetvis inga bekymmer :).

Jag har beskrivit innan i tråden i ett svar till Milosari vad som föranlett användandet av hörselskydd.
 
När @Taggis skrev att hen tog på sig dem för att markera mot föräldrarna så tolkar jag det som mer än bara en nödlösning. Men har det kommunicerats på ett trevligt sätt innan så är det givetvis inga bekymmer :).

Ja, vi tolkade olika. Jag läste nog in att familjen var medveten om problemet sen länge och att det är ett okej sätt för @_Taggis_ att kunna umgås med familjen när barnen inte klarar av att dämpa sig.
 
@_Taggis_ Som sagt: har det kommunicerats på ett trevligt och rimligt sätt så ser jag inga problem med det. Om man tar på sig dem för att markera så tycker jag att det är oförskämt. Inte svårare än så.
 
Allmän reflektion kring upplevda störningar av barns beteenden.

Jag har upplevelsen att det förväntas accepteras "friare" beteenden från barns sida nu än för 20-30 år sedan.
Barn får ta väldigt mycket plats i alla sammanhang. Barn får avbryta andra människors samtal och förväntas få fullt gehör när de avbryter.
Barn "ska" få springa, leka, rasa, ropa oavsett situation (exempelvis restauranger eller allmänna kommunikationer).
Barn behöver inte sitta kvar vid bordet vid måltider, barn behöver inte lära sig att man är stilla på restaurang.

Omgivningen förväntas idag ta väldigt stor hänsyn till barn och deras önskemål medan barn inte verkar behöva lära sig att ta hänsyn till situationen.
Det leder otvivelaktigt till en del gnissel.

Självklart kan man inte förvänta sig att en tvååring har gott bordsskick eller gott tålamod.
Men då kanske tvååringens föräldrar inte ska ta med sig det barnet till en restaurang. Vill föräldrarna gå på restaurang kanske de ska skaffa barnvakt för att situationen inte ska bli jobbig för dem, för barnet och för de andra matgästerna.

En fyra-femåring bör kunna förväntas sitta stilla och vara skapligt dämpad i ljudnivå sådana stunder.
Men det kan man inte förvänta sig om samma barn är van vid att lämna bordet så fort den är färdig, även om resten av familjen fortfarande äter. Om barnet får lämna bordet därhemma innan måltiden är klar, så har barnet förstås lärt sig att det är så det går till. Och förväntar sig att det är så även när man inte är hemma. Det kan ju krångla till det på exempelvis restauranger.

Ja, jag tycker att man med jämna mellanrum ser väldigt störande beteende hos barn, och föräldrar som inte klarar hantera barnen och som därmed visar väldigt bristande hänsyn mot andra människor.
 
Men det finns väl inte mycket som är mysigare än att sniffa en bebis i nacken? Det skulle möjligen vara att sniffa på katter då, de luktar också otroligt gott.
Alltså jag som sagt tycker ingenting om det alls. Tycket inte det är extramysigt på något vis jämfört med annat med barn.

Kattpäls kittlas ju, jag vet nog inte ens hur katter luktar om lådan är städad.

Salukis däremot luktar helt fantastiskt :D (till skillnad från andra hundar som luktar helt ok, hund) och en häst i sommarhage luktar härligt av hasselnötter.
 
Allmän reflektion kring upplevda störningar av barns beteenden.

Jag har upplevelsen att det förväntas accepteras "friare" beteenden från barns sida nu än för 20-30 år sedan.
Barn får ta väldigt mycket plats i alla sammanhang. Barn får avbryta andra människors samtal och förväntas få fullt gehör när de avbryter.
Barn "ska" få springa, leka, rasa, ropa oavsett situation (exempelvis restauranger eller allmänna kommunikationer).
Barn behöver inte sitta kvar vid bordet vid måltider, barn behöver inte lära sig att man är stilla på restaurang.

Omgivningen förväntas idag ta väldigt stor hänsyn till barn och deras önskemål medan barn inte verkar behöva lära sig att ta hänsyn till situationen.
Det leder otvivelaktigt till en del gnissel.

Självklart kan man inte förvänta sig att en tvååring har gott bordsskick eller gott tålamod.
Men då kanske tvååringens föräldrar inte ska ta med sig det barnet till en restaurang. Vill föräldrarna gå på restaurang kanske de ska skaffa barnvakt för att situationen inte ska bli jobbig för dem, för barnet och för de andra matgästerna.

En fyra-femåring bör kunna förväntas sitta stilla och vara skapligt dämpad i ljudnivå sådana stunder.
Men det kan man inte förvänta sig om samma barn är van vid att lämna bordet så fort den är färdig, även om resten av familjen fortfarande äter. Om barnet får lämna bordet därhemma innan måltiden är klar, så har barnet förstås lärt sig att det är så det går till. Och förväntar sig att det är så även när man inte är hemma. Det kan ju krångla till det på exempelvis restauranger.

Ja, jag tycker att man med jämna mellanrum ser väldigt störande beteende hos barn, och föräldrar som inte klarar hantera barnen och som därmed visar väldigt bristande hänsyn mot andra människor.

Hmm.. Jag håller inte riktigt med dig men jag förstår hur det kan se ut utifrån, och speciellt om man själv inte har barn.

Det går ju trender i allting, så även uppfostran. Nu ligger mycket fokus på lågaffektivt bemötande och att se barn som människor med behov och åsikter som bör tas på samma allvar som vilken vuxen som helst.

När jag var liten (90-talet) så var det mer strikt. Barn förväntades bli hungriga på rätt tid, 5-minutersmetoden och barnaboken var bibeln osv. När min mamma var liten (60-tal) skulle barnen synas men inte höras och kunde lätt få en örfil om de inte skötte sig.

Jag håller inte med om att barn inte behöver lära sig att ta hänsyn till omgivningen. Men barnet behöver ju få lära sig genom att vara med och se hur andra beter sig och lära sig genom att en vuxen berättar. Och idag så är det inte okej att hota eller slå barn till lydnad, och har man haft med barn att göra så vet man att det inte funkar att säga "nej" så slutar barnet.

Man kan inte (och ska inte) isolera sig tills barnet är 6 och då förvänta sig att den ska kunna uppföra sig på till exempel restaurang. Dels är det orimligt att inte kunna ta del av samhället på så lång tid och dels har barnet ju inte fått träna.

En fyra-femåring kan inte förväntas sitta stilla längre stunder! Det är helt omöjligt och det är att ställa alldeles för höga krav. Korta stunder - ja, men sen måste barnet ges möjlighet att få bort kliet i kroppen på lämpligt sätt.

Det är väldigt lätt att sitta bredvid och peka på hur föräldrar bör göra och "det är väl bara.." men verkligheten ser inte ut så. I verkligheten får man välja sina duster noga. I vardagen med en treåring har man otaliga små konflikter på bara en timme, och någon större. I verkligheten så slutar inte barn bara för att man säger åt dom.
 
Allmän reflektion kring upplevda störningar av barns beteenden.

Jag har upplevelsen att det förväntas accepteras "friare" beteenden från barns sida nu än för 20-30 år sedan.
Barn får ta väldigt mycket plats i alla sammanhang. Barn får avbryta andra människors samtal och förväntas få fullt gehör när de avbryter.
Barn "ska" få springa, leka, rasa, ropa oavsett situation (exempelvis restauranger eller allmänna kommunikationer).
Barn behöver inte sitta kvar vid bordet vid måltider, barn behöver inte lära sig att man är stilla på restaurang.

Omgivningen förväntas idag ta väldigt stor hänsyn till barn och deras önskemål medan barn inte verkar behöva lära sig att ta hänsyn till situationen.
Det leder otvivelaktigt till en del gnissel.

Självklart kan man inte förvänta sig att en tvååring har gott bordsskick eller gott tålamod.
Men då kanske tvååringens föräldrar inte ska ta med sig det barnet till en restaurang. Vill föräldrarna gå på restaurang kanske de ska skaffa barnvakt för att situationen inte ska bli jobbig för dem, för barnet och för de andra matgästerna.

En fyra-femåring bör kunna förväntas sitta stilla och vara skapligt dämpad i ljudnivå sådana stunder.
Men det kan man inte förvänta sig om samma barn är van vid att lämna bordet så fort den är färdig, även om resten av familjen fortfarande äter. Om barnet får lämna bordet därhemma innan måltiden är klar, så har barnet förstås lärt sig att det är så det går till. Och förväntar sig att det är så även när man inte är hemma. Det kan ju krångla till det på exempelvis restauranger.

Ja, jag tycker att man med jämna mellanrum ser väldigt störande beteende hos barn, och föräldrar som inte klarar hantera barnen och som därmed visar väldigt bristande hänsyn mot andra människor.

Samhället är kanske oartigare överlag tänker jag. Vi är individualister på ett annat sätt idag och barn blir som de umgås.

Jag jobbar inom ett typ av serviceyrke och det här med ordning/störning är något jag måste hantera i min roll. Visst kan små barn vara störande, men alltid på ett oförargligt sätt. Det är vuxna som är störande på ett problematiskt sätt och jag förstår inte hur barnen ska lära sig att visa hänsyn när vuxna så många gånger brister i hänsynstagande. Jag tänker att bästa sättet för barn att lära sig umgås är att vistas i olika typer av miljöer, där vuxna agerar föredömligt.
 
Jag är förälder. Jag tycker att mina barn är den finaste gåvan jag fått och älskar dem massor. Jag hade länge önskat mig barn innan jag fick mina. Om jag gillar barn generellt? Nej. Jag hade aldrig klarat arbete på förskola/skola där man inte själv kan bestämma vilka barn man ska ha i sin omgivning (jag vill inte ha andra arbeten med människor heller f.ö). Jag gillar inte barn, jag gillar möjligtvis individer om jag matchar med dem.

Då jag själv är en person som inte är direkt barnkär har jag, om jag haft en stökig period med något barn, aktivt valt att inte besöka restauranger och liknande där människor vill ha lugn och ro. Detta för att jag själv hade uppskattat om andra undvikit det med sådana individer. Med ena barnet besöktes restauranger, museum där man måste vara lite lugnare osv ganska frekvent från att barnet var bebis, typ luncher på restauranger med barnets pappa under föräldraledighet exempelvis. Det var en individ med tålamod, lugn och hade inga större svårigheter med bordsskick och kommunikation. Något vi inte gjorde med det andra barnet förrän det barnet var lite större och lärt sig att kommunicera på ett sätt utan skrik, flaxa med armar och vad denne nu gjorde samt förstått instruktioner när man förklarar att när vi gör det här måste vi prata i normal samtalston och inte springa omkring. Det finns bättre lämpade aktiviteter för att öva på sånt, såsom middagar med familj, museum anpassade för barn etc.

Jag har tyvärr flera gånger stött på personer som haft barn som är alldeles för stökiga för aktiviteten de valt och då försvarat det med "de är bara barn". Ja. Det är barn men tyvärr är aktiviteten du valt idag en aktivitet där stökiga barn riskerar att förstöra värdefulla saker, att servetriser tappar saker när de springer omkring eller skriker och springer inne på bibliotek etc. Tyvärr finns det aktiviteter där man som både barn och vuxen måste kunna hålla sig i skinnet. Kanske är "bara barn"-försvarandet något som kommer för att föräldrarna är uppgivna och försöker neutralisera både för sig själva och andra men jag tar inte emot det så.

Sen är det ju såklart så att vissa barn är på ett annat sätt än mina. De kanske har svårare att kontrollera sig själva osv och ja det måste vara skitjobbigt att inte ha samma friheter att göra "vad man vill" utan att folk blir arga. Jag vet inte hur jag själv hade hanterat det men jag skulle gissa att jag fortsatt undvika vissa aktiviteter med det barnet och försökt ordna barnpassning om det behövts. Både för min och andras skull. Så roligt är det ju inte att utsättas för stressen när barnen blir stökigare än vad som är uppskattat av omgivningen så man får ta emot blickar och griniga kommentarer.

Jag tror att barnen idag är mycket mer med i samhället vilket jag verkligen uppskattar. Jag tycker att det kan vara väldigt intressant att barnen vill delta i samtal både för att man kan få flera vinklar och för att det är bra träning för dem. Jag tror att man vinner på det både som barn och vuxen. Däremot måste man nog inta ett helikopterperspektiv ibland och se hur andra uppfattar situationer. Både föräldrar och övriga. Är det rimligt att gnälla över att ett barn i en mataffär går själv så det går lite långsammare att komma förbi? Är det inte läge att försöka lugna ner sig lite i stället? Är det rimligt att spendera tid på restaurang med ett barn som skriker och kastar mat?
 
Väldigt få eller ingen! Men som småbarnsförälder får man många onda blickar och suckar vare sig man är på mataffären, restaurang eller ikea.

Jag har en minne från när ungen precis lärt sig gå och därför absolut inte under några som helst omständigheter undlät sig att sitta i nån töntig barnvagn. För att slippa skrik och panik så fick hen knata på i mataffären. En gubbe kommer upp bakom och suckar högljutt, varpå jag ber om ursäkt och försöker flytta på unge, kundvagn och mig själv för att låta honom gå förbi. Då suckar han igen och snäser "sånt där kan man väl träna på hemma".

För att inte tala om alla onda blickar man får om ungen blir ledsen, arg eller hungrig och man med alla medel tillgängliga försöker trösta och lugna. Svetten rinner och omgivningen blir märkbart irriterad. Ibland får man ett igenkännande leende och två gånger på fyra år har har det faktiskt hänt att någon erbjudit sig att hjälpa. Men oftast får man arga blickar, suckar och huvudskakningar. Värst var bebistiden när man försökte trösta med bröstet. Oj vad blickar och ibland kommentarer jag fick då

Härom veckan blev jag tillsagd av en tant att bry mig om barnet istället för att blänga i telefonen, när jag skulle kolla hur mycket pengar jag hade på kontot.

Sååå, efter världens längsta rant så är väl det jag vill komma fram till att man känner sig inte så välkommen med småbarn i samhället. Jag gör inte det iaf, om inte barnet uppför sig exemplariskt vilket sällan händer när man är 4 år. Alla i föräldragrupper jag gått i har sagt samma sak.
Ok, jag har inte riktigt upplevt det på det viset ute med barn.
Jag tycker nog inte jag fått fler sura blickar än jag förtjänat. (Sedan iofs har mitt barn alltid kunnat åka tåg i timmar utan spring, han pratar iofs ganska högt tyvärr. Trots hysch, men med poddradions barnpaket i lurarna och kritor så...)


kn: Men jag tycker nog inte heller att jag så ofta blivit störda av hemska barn. Det är faktiskt bara enstaka barn som inte sitter snällt och äter på café utan springer runt istället.

Åkte precis tåg 6 timmar i en vagn fullsmockad av barn och inget av dem sprang runt. Två tappade Schleich-hästar och ett spelade kort med mamma och lät typ arabsto sökes, han var 4 år. De var nämrast. Övriga märktes inte.

Vissa barn kanske såklart inte klarar det alls, men väldigt många barn med lite planerad sysselsättning är jätteduktiga på att åka tåg. Och de flesta medpassagerare är gulliga snarare än snäsiga.

Sedan kanske man inte ska sitta i Cafédelen på Gotlandsfärjan på natten om man inte vill se de värsta sidorna hos barn o vuxna iofs. Men det är ju lätt löst genom vilstol.
 
Senast ändrad:

Liknande trådar

Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det... 2 3 4
Svar
62
· Visningar
7 020
Senast: Grazing
·
Tjatter Välkomna till leken “skyll er själva som ger mig ideer”. Då jag just nu är lite upptagen blir det inga roliga teman eller uppdateringar... 40 41 42
Svar
827
· Visningar
16 858
Senast: Niyama
·
Relationer Hej Buke.. Anonymt nick för ja, privata grejer och så. Frågorna: Hur vet jag att jag inte vill ha barn? Hur gör man för att avsluta ett... 2 3
Svar
55
· Visningar
11 752
Senast: TinyWiny
·
Kropp & Själ Jag har beslutat mig för att genomgå fetmakirurgi, en gastric sleeve sa läkaren att det blir. Tänker nu att jag inte är ensam på buke... 11 12 13
Svar
244
· Visningar
27 734
Senast: Enya
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi? Del CCXII
  • Tittar in i ditt kök del 27
  • Sytråden del 4

Hund, Katt, Andra Djur

  • Valp 2025
  • Oseriös avel 2023
  • Akvarietråden V

Hästrelaterat

  • Vi som letar häst II
  • WE-tråden
  • Bildtråd
Tillbaka
Upp