"Jag gillar inte barn"

[Badger]

Ja. I direktsändning, så att säga, framstår det som enklare för mig att försöka lösa problemet än att fundera på varför det uppstod, Inte minst när det gäller andras barn, där jag ju ändå inte kommer att bli involverad i förberedelserna.

Sen är det ju ofta lättare att avleda andras barn än egna med den här typen av enkla knep för att hjälpa ungarna att känna sig betydelsefulla.

Jo självklart! och absolut (och jag tycker du måste ha gjort super med det! Barn verkar verkligen leva upp när de får bära skört osv.).

Men tex vi har varit på middagar där vi var de enda som hade med plusplus (till vårt barn och de andras) eller vad det nu var och ens reflekterat över att det kan blir tråkigt för vårt barn. Det är kanske för att vi har ett iofs, har man två till tre tänker man att de roar varandra.

 

[Bison]

För mig känns det lite som i otrohetstrådar. "Om jag fördömer otrohet tillräckligt hårt kommer folk att bli rädda för att vara otrogna." "Om jag beskriver i tillräckligt hårda ordalag hur störd jag blir av barn så kommer folk att hålla sig hemma med ungarna".

(Erinrar mig också gamla trådar om offentlig amning, där inget barn lyckades äta i offentligheten utan att kaskadspy i alla väderstreck. Toppen var någon som hade fått sin NYA ITALIENSKA SKINNJACKA eller nya italienska skinnväska förstörd av bebiskräks.)

Jag är lite förvånad själv. Försöker erinra mig om senaste gången jag blivit störd av barn.
Träffar mest barn på jobbet och störs aldrig. Säger jag till så är det antingen pga säkerheten, leka i trappor med risk för nödbroms, dålig idé, eller för att de inte ska störa andra om det blir lite för livat. Själv är jag obrydd.
Jag gillar inte liv och rörelse rent generellt och därför undviker jag tex donken och ikeas restaurang. På vanliga restauranger är inte inte barn värre än andra bullriga sällskap, faktiskt oftast betydligt bättre.
Annars är det nog bara när barn springer fram för att klappa Ruben. Det händer som tur är väldigt sällan, de brukar alltid fråga så kan jag förklara varför de inte får göra det.

Det känns rent generellt som att är lättare att prata med människor än att störa sig eller blänga, gå därifrån kan också vara ett bra alternativ.
Stallägarens barn och deras kompisar kan ha full cirkus ute. Jag brukar be dem vara stilla, inte hoppa studsmatta precis när jag ska hoppa upp på hästen tex. Alltså fråga glatt och trevligt, har aldrig varit några bekymmer. Bättre der än att reta upp mig själv och tänka jävla ungar att aldrig vara tysta, det är varken bra för mig eller hästen.

 

[Badger]

Ja, det är ju väldigt otrevligt när en ideligen blir nerspydd på flera METERS håll av olika otäcka bebisar.

Hela grejen att dels ska ungar veta hur man uppför sig bland folk, dels ska folk hålla sig hemma med desamma, blir ju lite svårbegriplig ur ett socialiseringsperspektiv. Ska man sitta hemma med barnen och ha teorilektioner i gott uppförande, och sedan gå ut på praktik när de börjar närma sig vuxen ålder, eller hur ska själva processen gå till?

Vi tänker nog för mycket och började med de caféer som har leksaker och mycket barnstolar -tecken på att de gillar barn och Mc Donalds och uppgraderade långsamt. Vi har inte nått vita dukar ännu, utan håller oss till rutiga. Men hänger på Caféer väldigt ofta.

 

[mandalaki]

Jag är lite förvånad själv. Försöker erinra mig om senaste gången jag blivit störd av barn.
Träffar mest barn på jobbet och störs aldrig. Säger jag till så är det antingen pga säkerheten, leka i trappor med risk för nödbroms, dålig idé, eller för att de inte ska störa andra om det blir lite för livat. Själv är jag obrydd.
Jag gillar inte liv och rörelse rent generellt och därför undviker jag tex donken och ikeas restaurang. På vanliga restauranger är inte inte barn värre än andra bullriga sällskap, faktiskt oftast betydligt bättre.
Annars är det nog bara när barn springer fram för att klappa Ruben. Det händer som tur är väldigt sällan, de brukar alltid fråga så kan jag förklara varför de inte får göra det.

Det känns rent generellt som att är lättare att prata med människor än att störa sig eller blänga, gå därifrån kan också vara ett bra alternativ.
Stallägarens barn och deras kompisar kan ha full cirkus ute. Jag brukar be dem vara stilla, inte hoppa studsmatta precis när jag ska hoppa upp på hästen tex. Alltså fråga glatt och trevligt, har aldrig varit några bekymmer. Bättre der än att reta upp mig själv och tänka jävla ungar att aldrig vara tysta, det är varken bra för mig eller hästen.

Men precis. Jag tycker ju att du gör helt rätt som själv säger till. Det verkar ofta som att så många inte vågar säga till utan går hem och skriver arga inlägg på nätet i stället.

 

[mandalaki]

Haha jag har iofs lyckats spraya lite bröstmjölk över en resväska som någon demonstrativt satt rakt framför mig på tåget

Demonstrativt för att slippa se att du ammade?

 

[Bison]

Men precis. Jag tycker ju att du gör helt rätt som själv säger till. Det verkar ofta som att så många inte vågar säga till utan går hem och skriver arga inlägg på nätet i stället.

Ja, jag ser inte varför det skulle vara så svårt.
Det handlar inte om att gå och läxa upp. Bara prata, förklara och vara trevlig.

 

[kryddelydd]

För mig framstår det av den här tråden snarare som att barns utrymme är mindre än någonsin.

Jag känner knappt igen ett enda av alla de enorma problem folk verkar ha av barns märkbara närvaro, vare sig från min egen barndom på 60-70-talen eller från min sons på 90-talet. Min erfarenhet är så gott som entydigt att barn anses söta, roliga och välkomna. (Och att unga mammor anses behöva många "goda råd" om hur man tar hand om dem, men det handlar ju om andra vuxnas bekymmer med unga mammor, inte om deras bekymmer med att stå ut med barn.)

Jag försökte reflektera över att barn tillåts ta mer utrymme och ha ett mer aktivt och ljudligt beteende i mer "publika" sammanhang nu, exempelvis restauranger, och att det kanske ger fler upplevda störningar.

 

[_Taggis_]

Att få uppmärksamhet är ju att få ett extremt grundläggande behov tillgodosett. Människor kan inte fungera utan att andra uppmärksammar oss, och för barn är ju det boktstavligt talat överlevnadsbara tidsspannet utan vuxnas uppmärksamhet faktiskt väldigt kort.

Jag tror att jag redogjort för den här situationen tillräckligt många ggr nu för att alla som läst dessa inlägg ska vara införstådda i att barnet knappast riskerade att dö.

 

[Ray]

Jag försökte reflektera över att barn tillåts ta mer utrymme och ha ett mer aktivt och ljudligt beteende i mer "publika" sammanhang nu, exempelvis restauranger, och att det kanske ger fler upplevda störningar.

Njae?
Tycker det var mindre krav på uppförande på 70-80 talet. Barn fick springa runt på ett helt annat sätt.
Idag är vi så säkerhetsmedvetna att barn måste vara under uppsikt hela tiden och det gör ju klart att de inkräktar mer i vuxrnvärlden.

 

[Petruska]

Jag försökte reflektera över att barn tillåts ta mer utrymme och ha ett mer aktivt och ljudligt beteende i mer "publika" sammanhang nu, exempelvis restauranger, och att det kanske ger fler upplevda störningar.

Ja, och jag försökte svara att den här tråden tyder på motsatt trend, vad jag kan se. Jag har som sagt själv varit barn och då togs jag med i mycket publika miljöer. Och när jag själv hade småbarn togs dessa med i publika miljöer. Ingen gång har jag mött - eller hört mina föräldrar berätta om - så negativa reaktioner som de som uttrycks i den här tråden. Det är faktiskt främst på buke jag möter de här enorma svårigheterna med att stå ut med barn, och det är bara på buke barns helt normala rörlighet beskrivs som så oerhört utrymmeskrävande och bullrigt.

 

[Petruska]

Jag tror att jag redogjort för den här situationen tillräckligt många ggr nu för att alla som läst dessa inlägg ska vara införstådda i att barnet knappast riskerade att dö.

Diskussionen gällde så kallat trots, och din egendomliga tolkning av vad så kallat trots är.

 

[kryddelydd]

Ja, och jag försökte svara att den här tråden tyder på motsatt trend, vad jag kan se. Jag har som sagt själv varit barn och då togs jag med i mycket publika miljöer. Och när jag själv hade småbarn togs dessa med i publika miljöer. Ingen gång har jag mött - eller hört mina föräldrar berätta om - så negativa reaktioner som de som uttrycks i den här tråden. Det är faktiskt främst på buke jag möter de här enorma svårigheterna med att stå ut med barn, och det är bara på buke barns helt normala rörlighet beskrivs som så oerhört utrymmeskrävande och bullrigt.

Vi har helt enkelt olika erfarenheter.

 

[_Taggis_]

Jotack, jag har själv hörselkåpor på jobbet, eftersom vi sitter i ett väldigt trångt landskap och alla pratar mycket i telefon. Skulle jag träffa någon som hade det på nån privat tillställning skulle jag bli i högsta grad förvånad.

Är det något fel på din hörsel och är du känslig för andra ljud än barns ljud?

Ja, jag kan tex inte ha teven och radion på samtidigt som jag ska föra ett samtal, eller för den delen ha för stark belysning. Jag tror att det är resultatet av att ha gått in i väggen, men jag var bara 18-19 år när jag gjorde det så jag kan inte minnas ett vuxenliv utan denna problematik.

Jag är mer känslig för ljud som kommer plötsligt och som ej går att tysta med enkla medel. Barn är ett väldigt bra exempel på det. Eller om jag vaknar av att någon borrar med slagborr i byggnaden. Jag kan bli totalt jävla vansinnig av det och ja, då åker kåporna/propparna fram ifall jag inte har möjlighet att undvika situationen. Jag reagerar liknande på hundar som okynnesskäller eller har väldigt låg skalltröskel. Och då är jag väldigt intresserad av hundar till skillnad från barn.

 

[moiran]

Jag tillhör kategorin som inte "gillar barn". Men om sanningen ska fram är det nog mer föräldrar jag har problem med. Inte (nödvändigtvis) som personer, utan just relationen. Visst kan man hamna i situationer där barn är störiga och jobbiga, men hade det bara handlat om mig och barnet hade vi sannolikt rett ut det, men föräldrarna är en komplicerande faktor som gör att jag gärna undviker alla situationer med barn.

Anledningen till att man uttrycker att man ogillar barn "förutom dina" eller "förutom mina egna" misstänker jag kan ha samma bakgrund. Men en bra relation till föräldrern känner man sig mer trygg att umgås med barnet på egna villkor, man har "mandat" att säga ifrån och man har kanske lite grundläggande känsla för hur föräldern vill uppfostra sitt barn. En konflikt med ett barn är ju hanterbart, men att sen hantera en påföljande konflikt med en förälder som kanske helt missat situationen till att börja med och snabbt dragit egna slutsatser att agera på, är en helt annan historia.

 

[_Taggis_]

Diskussionen gällde så kallat trots, och din egendomliga tolkning av vad så kallat trots är.

I den här situationen riskerade barnet ej att fara illa eller dö av att inte få annan uppmärksamhet än att sällskapet försökt förmå hen att vara mer dämpad. Det är inte ett grundläggande behov för en 6-åring att skrika andra människor i ansiktet i en sådan situation.

Jag har skrivit att jag tycker artikeln är intressant och ger bra synvinklar och alternativ till hur man ska tolka "trots", men inte verkar rikta sig till de som inte hanterar barnen på vardaglig basis. Vad mer ska jag tillägga för att det ska anses korrekt?
Är det inte tillräckligt bra att läsa och ta in ny information? Eller ska vi fortsätta bena ut min definition av trots som jag skrev innan jag läst denna nya information? Vi kan för all del även diskutera hur jag skulle ha hanterat samma situation för 15 år sedan - förmodligen genom att klappa till nån. Men tackolov brukar de flesta människor kunna omvärdera och utveckla sina medel och sina åsikter. Även jag. Så jag ser inte riktigt poängen med att älta det som redan är avhandlat..?

 

[mandalaki]

Ja, jag kan tex inte ha teven och radion på samtidigt som jag ska föra ett samtal, eller för den delen ha för stark belysning. Jag tror att det är resultatet av att ha gått in i väggen, men jag var bara 18-19 år när jag gjorde det så jag kan inte minnas ett vuxenliv utan denna problematik.

Jag är mer känslig för ljud som kommer plötsligt och som ej går att tysta med enkla medel. Barn är ett väldigt bra exempel på det. Eller om jag vaknar av att någon borrar med slagborr i byggnaden. Jag kan bli totalt jävla vansinnig av det och ja, då åker kåporna/propparna fram ifall jag inte har möjlighet att undvika situationen. Jag reagerar liknande på hundar som okynnesskäller eller har väldigt låg skalltröskel. Och då är jag väldigt intresserad av hundar till skillnad från barn.

Ok, som när jag hade migrän och grannen började bila i betong bakom min sovrumsvägg. Jag fattar.

 

[_Taggis_]

Ok, som när jag hade migrän och grannen började bila i betong bakom min sovrumsvägg. Jag fattar.

Exakt så. En mkt bra jämförelse.
Min tolerans är givetvis högre när jag är i balans så att säga, eller om jag utsätts i små portioner. Men efter ett par dygn under samma tak som livliga barn/skällande hundar/borrande i väggen så kan balansen sas vara rubbad. Eller efter en stressig dag på jobbet. Eller efter att ha kört två hästar till klinik med 3 dagars mellanrum med en nota på 25k. Min tröskel för yttre påfrestningar är hyfsat låg när jag är körd i botten.

 

[Badger]

Jag tänker nog främst att vi är olika känsliga, och ffa olika känsliga i olika delar av livet. Du kanske är känslig på detta just när det gäller barn. Jag kan ibland känna liknande med min hund, jag är så glad att jag får ha henne med på jobbet och så mån om att hon inte ska störa nån, så jag hela tiden känner mig skyldig och till besvär när hon är som en glad valp/unghund är. Ska jag försöka vara objektiv så är hon ganska exemplarisk, hon är glad, snäll, har lärt sig att stanna på sin plats trots att hon vill fram till allt och alla, skäller inte i onödan mkt osv. Ändå känner jag hela tiden ett sorts behov av att bevisa att hunden inte är till besvär genom att springa fram till folk osv, för på jobbet har inte alla ett intresse för hundar. Jag har varit öppen mot mina kollegor med detta, och det är typ 1 som uppenbarligen inte gillar hundar. Alla andra tycker hon är toppen och störs inte alls. Men ändå har jag det där gnagandet inom mig varje gng vi umgås i större sammanhang tex fikaraster med 10 per osv. Jag tror att det är nån sorts läggning jag har.

Jag är nog ganska mycket som du är. Lite väl kanske, men man är väl som man är antar jag.

 

[_Taggis_]

Jag är nog ganska mycket som du är. Lite väl kanske, men man är väl som man är antar jag.

Skulle tro att det har med fostran att göra. Jag är lärd att man tar hand om sitt, och att man inte i onödan besvärar andra varken själv eller med det jag tar med sig (dvs hunden i detta fallet). Med det inte sagt att jag inte tar plats, för det gör jag i allra högsta grad.

Tror att känslan jag refererade till är ganska mänsklig. Och vad en fokuserar på är ju utifrån vart man befinner dig i livet här och nu. Vad som är i största fokus för nu.

 

[monster1]

Exakt så. En mkt bra jämförelse.
Min tolerans är givetvis högre när jag är i balans så att säga, eller om jag utsätts i små portioner. Men efter ett par dygn under samma tak som livliga barn/skällande hundar/borrande i väggen så kan balansen sas vara rubbad. Eller efter en stressig dag på jobbet. Eller efter att ha kört två hästar till klinik med 3 dagars mellanrum med en nota på 25k. Min tröskel för yttre påfrestningar är hyfsat låg när jag är körd i botten.

Jag är likadan men tänker att det är mitt problem och inte alla andras och inte heller förvänta mig att de ska förstå att jag är extra känslig.