Bukefalos 28 år!

Jag undrar...

Status
Stängd för vidare inlägg.
K

karim

Jag har lite funderingar, vet inte om jag får någon struktur på mina tankar, men jag kanske har kommit på roten till ett problem och vill ventilera, få synpunkter osv. :eek:

Lite bakgrund. Sambon har en son som är fem år gammal. Har varit hos oss vartannan helg sedan han var tre år. (Innan dess fick sambon bara träffa sonen i mammans hem) Han har varit hos oss mer när mamman haft andra saker att göra. (Typ småsyskon ska till doktorn, dagis stängt osv) Nu har det varit socanmälan om oro för barnet för andra gången på ca ett år. Inte från oss utan från andra i mammans omgivning. Utredning pågår för tillfället. Sonen ska nu börja bo hos oss vartannan vecka inom en snar framtid.

Problemen är ungefär följande. Eller ja, det är flera olika saker som vi reagerat på.
Han slår sig själv. Ibland ofta ibland sällan.
Han är ofta arg och ledsen när han ska till oss. Vill inte till oss säger han.
Han säger ganska ofta att han vill slå sin mamma. Slå sitt syskon och såna saker.

Varken vi eller någon annan förstår riktigt varför han gör dessa saker. Han älskar ju sin mamma och vill vara med henne. Han har roligt hos oss när väl utbrottet är över då i samband med att han kommer hit. Han slår sig själv när han är arg, ledsen eller vid tillsägelse. Ibland är det väldigt ofta och ibland händer det inte på ett tag. Han gör även så på dagis och hos mamma ibland, det är inget som är bara hos oss eller så. Mamman vill inte att vi tar med honom till bup. Soc bara svamlar och säger att vi ska fråga varför han gör så när han håller på, men en femåring svarar inte så mycket mer än att han vill slå sig. Eller att han vill hoppa på syskonet. Eller att han bara vill skära mamma. Vår plan nu är nog att försöka att vi vuxna får gå till bup, så att vi i alla fall kan få råd och stöd om vad sjutton vi ska göra. Vi hade stor tilltro till att soc kunde hjälpa oss med råd och stöd, men vi känner mest att de svamlar och vi är lika besvikna och förvirrade varje gång vi varit hos dem. :cry:

Jag funderar nu på detta. Kan roten i flera av dessa saker ligga i att han känner sig bortlämnad av sin mamma? De är en familj där borta. Jag kan tänka mig att de planerar och pratar om sitt liv så som alla gör. Sen känner sig barnet "utröstat" när han plötsligt ska åka iväg till pappa och inte får vara med? Därför är han arg när han kommer till oss, för att han känner sig utstött från sin mamma? Att det är därför han stundtals vill slå sin mor, fastän han egentligen älskar henne över allt annat? Att det är därför han vill slå sig själv?

Kan det ligga något i det, att mycket av hans betéende är för att han känner sig undanskuffad?

Vad kan vi göra för att han ska må bättre? Hans mamma har det jobbigt på olika sätt, och jag kan bara hoppas att soc sätter in mer resurser denna gång efter den andra anmälan så att det inte blir likadant om ett år igen. Var kan vi få stöd och råd? Kan vi som vuxna gå till bup?

Det här blev långt och svamligt och jag kanske kommer på fler saker sen som jag har glömt.

Det är så jävla hjärtskärande att se honom må dåligt, att sitta och slå sig själv eller vråla "duuumma mamma" när hon lämnat honom hos oss. Att inte veta vad man ska göra, att soc bara svamlar och inget händer, att mamman motsätter sig bup tex, och allt annat. Med tanke på hur dåligt jag mår över det här och tycker det är jobbigt, så kan jag bara tänka mig hur sonen mår. Det är så jävla jävligt allting. :cry: :crazy: :cry: :crazy: :mad: :cry:
 
Sv: Jag undrar...

Oj, lilla killen. Men vad bra att han verkar ha iallafall några vuxna omkring sig som är kloka.

Varför vill inte mamman utreda pojken kan man ju fråga sig ?

Kanske känner han sig utstött kanske är det något annat. Det är omöjligt att svara på, det verkar bara som en rätt extrem reaktion.
 
Sv: Jag undrar...

Kolla ordentligt om inte soc har någon grupp som kan stötta föräldrar i sin roll. Det har iaf min hemkommun, och jag vet att de som får hjälp där upplever det som positivt. Annars så finns ju BUP.
 
Sv: Jag undrar...

Vi frågade handläggarna som vi haft kontakt med i utredningen om vart vi kunde vända oss, men de sa bara att vi skulle prata med dem. Det som är så frustrerande är att de inte tar det på allvar. Eller jo, det gör de väl, men de tycker att det är såå bra att han inte slår sig själv så ofta och tycker inte att vi då ska rota i varför nu, men vara uppmärksamma. Men likväl så slår han sig ju själv nu med och då tyckte de att vi skulle fråga honom varför han vill slå sig själv, men det enda han svarar är ju att han vill.

De trodde att det här med att han skriker och bråkar när han ska till oss beror på att mamman är osäker på om han har det bra här och då överför det till sonen, men ju mer jag tänker på det så tror jag mer och mer att det är just det här att bli bortlämnad som han reagerar på. Det lilla syskonet har "ingen pappa" så han är alltid med familjen. Just nu när jag tänker på alla "symtpom" samtidigt, slå sig själv, vilja skada sin andra familj och inte vilja hit, att det hänger ihop.

Soc sa även att föräldrarna måste kunna lita på att sonen har det bra hos den andra. Men hur lätt är det för oss när allt detta händer med anmälningar, gång på gång?
 
Sv: Jag undrar...

Har hans mamma det jobbigt på olika sätt så kan helt enkelt sonen vara en kanal som visar hur dåligt hon mår. Har den vuxen inte stadga i livet så blir ett barn oftast väldigt osäkra och vissa osäkra barn blir agressiva då dom inte klarar av att hantera sina känslor som svämmar över.
När han slår på sig själv så håll fast honom (bestämt grepp utan att klämma hårt eller trycka för det skall inte under några omständigheter göra ont på honom bara hejda) samtidigt som ni talar om för honom att ni inte tillåter honom att göra sig själv eller andra illa. Tala om att ni hjälper honom att vara broms och att ni släpper när han känner att han har kontroll över sig själv igen.
Uppmärsamma honom som person.
När han kommer tala om hur glada ni är över att han är där och att ni tycker det är trevligt att få umgås med just honom. Tala om att ni har saknat honom.
Sitt gärna och gör saker tillsammans och sitt så nära ni får lov utan att pojken protesterar. Vid tv-tittande kan man passa på att gosa och vid läggdags så är gos och läsning ett bra sätt att uppmärksamma barnet på.
Hans självkänsla (egenvärde) är väldit lågt helt enkelt och hans känslor av att inte duga är stora.
Gör småsaker som han kan lyckas med och beröm gärna lite med överdrift när han lyckas. Försök att ta så få fighter som möjligt då han är känslig för negativ uppmärksamhet.
Tala om känslor och beskriv hur det tex känns i magen, hur det känns med kaos i huvudet osv. Tala om för honom när han kraschar att det är frustration han känner och att du förstår att det är jobbigt att känna så. Ge honom ord för tillstånd och möjligen en kanal för att pysa ut när frustrationen börjar bli ohanterbar och allra helst se innan och förebygga. Studsmatta, springa och skrika på samma gång utomhus osv. Själv har jag ofta gått på promenad eller dammsugit när jag känt mig så där frustrerad bara för att kunna pysa ut och orka prata om det utan dett det svämmar över för mycket.
Ge honom förståelse för att det är jobbigt att skiljas från någon om än några dagar bara. Det kan faktiskt vara så att han inte vill komma för han tycker det är så jobbigt att skiljas från er och komma tillbaka till mamma igen. Vissa barn har svårt med att skiljas för det är jobbigt att hantera saknaden. Låna en bok eller två på biblioteket om just detta med att skiljas, om hur det känns mm.
Hur är det med vänner?
Vänner är viktiga i 5-6 års ålder och just då börjar barn tycka att andras syn på en börjar bli viktig.
Viktigast i korta drag är:

1
Klara regler som ni håller stenhårt på just nu. När han blir stabilare kan man gärna rucka på dom och kanske ändra men så länge som han är så kaosartad kräver han stadga och regler (få men nödvändiga) ger den stadgan.
2
Uppmärksamma hans person. Tala ofta om hur mycket ni tycker om han, hur viktig han är, hur mysigt ni tycker det är att umgås med honom. Ha mysstunder tillsammans.
3
Förekomma. Förekom utbrott. Alla går inte men vissa går och försök då leda mot något som pyser ut energi och bort från triggern som riskerar att sätta igång utbrottet.
4
Prata känslor. Ett barn som har ordentligt ordförråd och kan använda det tenderar att använda mindre våld.
5
Uppmärksamma extra det som han lyckas med. Även om han under protest gör som ni säger tacka honom för det. Ge honom möjlighet att göra sådant som han lätt kan lyckas med. Misslyckas han försök att koncentrera på lösningen. Han behöver veta att det han gör och känner inte är för han är konstig och/eller en alien utan att även andra människor kan reagera så. Har du varit med om vissa känslor i vissa situationer som du märker att ha har berätta om den gången för honom. Det stärker honom att veta att han inte är konstig och att det går att "fixa".
6
Ge honom möjlighet att få jobba med kropp och huvud och även om det är möjligt någon att få leka med. Min dotter blir pest när hon inte haft någon att leka med under flera dagar eller om hon inte jobbat med kroppen och hjärnan. Bara sådana saker kan trigga henne att bli frustrerad över småsaker.

Det är synd att mamman inte vill till BUP där ni kunnat få råd om hur ni bäst kan bemöta honom.

Dokument på möjliga "åtgärder" för agressiva småbarn kan du hitta här:
http://www.uas.se/templates/page____25538.aspx
Läs dom för dom är bra.
 
Sv: Jag undrar...

Tack för ett riktigt bra inlägg Stollan! :bow: :bow: :bow: Jobbar du med barn, eller är du bara sådär klok ändå? :D

Det känns även som om vi är inne på ditt spår, vi försöker att verkligen ge honom uppmärksamhet och bekräftelse när han är hos oss. Vi försöker att tala känslor, om allt möjligt. Saknad, längtan, sorg och ilska och annat. Regler försöker vi ha så tydliga och enkla som möjligt. Tex så slår man inte katterna, så enkelt är det liksom. Eller man skriker inte på varandra utan vi pratar. Han har slappt med regler hemma hos mamma, det erkänner både hon och soc ser det som ett av problemen. Han är lite ut av en annan person hos oss och hemma. Hemma kan han komma hem och slå och kasta saker och vråla fram sin vilja, när vi lämnar honom. Ett sånt betéende vet han att det har vi inte hemma hos oss. Ett tag var det verkligen så att så fort han klev över deras tröskel blev han annorlunda, rätt läskigt att se.

Soc var här och träffade oss och honom i början av utredningen och de sa sedan till oss att de var alldeles förundrad över hur lugn och harmonisk han var hos oss, de hade aldrig sett honom sådan förut! Kändes skönt att höra, då borde vi göra något rätt i alla fall, även om vägen är lång tills alla mår bra osv.

Jag ska ta och läsa länken du skickade ikväll! Tack igen för ditt svar! :love:
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Övr. Barn Jag blir tokig. Vi har sonen varannan vecka och ska ju då dela på kostnader som kläder, sport, cykel osv osv. Pappan skyller dock...
Svar
2
· Visningar
1 785
Senast: Manji
·
L
  • Artikel
Dagbok Som nog endel vet så är jag in lagd på bup igen men jag har dag permisson så jag är på hvb på dagarna och jag ska kanske till skolan...
2 3
Svar
54
· Visningar
3 761
Senast: LiviaFilippa
·
L
  • Artikel
Dagbok Jag känner och tänker allt som man inte får känna eller tänka. Eller inte ska iallafall. Tillexempel så vill jag så jävla gärna kunna ha...
3 4 5
Svar
81
· Visningar
5 373
Senast: Luff
·
Övr. Barn Har en 15 åring som just nu driver mig till vansinne. Han har betygsvarning i SEX ämnen nu inför terminsavslutet i 8an och han skiter...
Svar
18
· Visningar
3 366
Senast: Tassa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp