Konfirmation.

[Zinfernia]

Min mamma som själv är konfirmerad men inte troende lät det helt och hållet vara upp till mig om jag ville konfirmera mig eller inte. Jag avstod.
Jag uppskattar mycket av det kyrkan gör och jag tycker att det är viktigt att bevara våra kyrkor och dess föremål men jag är inte troende. Jag uppskattar en gammal kyrka på samma sätt som jag uppskattar ett hinduistiskt tempel, det är en vacker byggnad med spännande historia men själva tron berör mig inte.

 

[iNHALE]

Inte troende, inte döpt men nog tusan blev jag tvångsansluten som medlem ändå och tvungen att aktivt gå ur som vuxen. Som tur är det borta sedan länge med tvångsanslutning.

Konfirmation var aldrig ens avlägset aktuell och det var ganska förbluffande över hur de som inte trodde alls, i traditionens och presenternas tecken, kunde stå och ljuga stackars prästen rakt upp i ansiktet när de bekräftade sin tro. (Att gå i konfirmationsundervisning innebär för övrigt inte att man i slutändan måste genomföra den ritualen).

Jag har nog alltid tänkt att trots att religion inte är för mig, så har jag respekt för dem som tycker annorlunda, och att ljuga inför prästen om det viktigaste i dennes liv är lite av respektlöshetens spets i den situationen.

Men å andra sidan handlar det om ungdomar som leds in dit med förväntningar från andra.

Jag är född i början på 90-talet och jag har aldrig hört talas om någon i min ålder som blivit tvångsansluten så jag misstänker att det hann avskaffas innan dess. Min mamma är inte heller hon religiös för 5 öre och även om min farfar var präst och min pappa således vuxit upp i ett traditionellt kristet hem (om än inte fanatiskt) så har det aldrig varit aktuellt att jag skulle uppmuntras eller tvingas till verken dop eller konfirmation. Min mamma frågade om jag ville konfirmeras mer som en artighetsgrej, hon visste ju svaret redan innan men då fick hon det bekräftat. Pappa var nog lite mer inne på konfirmation men jag misstänker att det snarare handlade om tradition än religion, han har själv aldrig uttryckt några religiösa böjelser trots att hans pappa var präst. Nästan alla av mina klasskamrater konfirmerades men många sa rakt ut att det bara var för presenterna och eventuellt lite tradition, hade man inte fått presenter hade de flesta troligen inte gjort det.

Som icke-troende har jag extremt svårt att se hur man kan be och förklara sin gudstro osv utan att öht vara troende.

 

[Görel]

Visst är det så, men tills vi når dit ska en verkligen inte behöva gå till kyrkan. Det måste finnas hälp att få från någon med en någorlunda neutral värdegrund.

Håller med dig helt och hållet.

Har jobbat som socialsekreterare i över 20 år och samarbetat en del med religiösa förbund och organisationer. De flesta låter inte sin värdegrund sippra igenom utan är professionella och samarbete har flutit på helt friktionsfritt. Dessvärre har jag också stött på de som låtit sina värderingar ta över och satt de man skulle hjälpa i svåra situationer. Exempel när jag arbetade med familjerätt och träffade de som gått till kyrkans familjerådgivning och fått höra att gud gett dem denna partner och det ligger på dem att se till att relationen fungerar. Så har man stannat kvar i en relation där man far illa och farit ännu värre innan man tagit steget att separera.
Vet inte hur det är nu men då hade kyrkan gratis familjerådgivning medan kommunens kostade, vilket gjorde att många valde bort kommunens.

 

[Otherside]

Jag är konfirmerad, men var alltid svajig i tron. Hade en slags religiös jättekris i 25-årsåldern då jag kontaktade min gamla konfirmationspräst - som sa åt mig att totalt pausa från allt vad religion heter! Bara släppa allt sånt. Att det var fullständigt ok. Det räddade mig. Fantastiskt gjort av en präst dessutom!

 

[Görel]

Jag är född i början på 90-talet och jag har aldrig hört talas om någon i min ålder som blivit tvångsansluten så jag misstänker att det hann avskaffas innan dess. Min mamma är inte heller hon religiös för 5 öre och även om min farfar var präst och min pappa således vuxit upp i ett traditionellt kristet hem (om än inte fanatiskt) så har det aldrig varit aktuellt att jag skulle uppmuntras eller tvingas till verken dop eller konfirmation. Min mamma frågade om jag ville konfirmeras mer som en artighetsgrej, hon visste ju svaret redan innan men då fick hon det bekräftat. Pappa var nog lite mer inne på konfirmation men jag misstänker att det snarare handlade om tradition än religion, han har själv aldrig uttryckt några religiösa böjelser trots att hans pappa var präst. Nästan alla av mina klasskamrater konfirmerades men många sa rakt ut att det bara var för presenterna och eventuellt lite tradition, hade man inte fått presenter hade de flesta troligen inte gjort det.

Som icke-troende har jag extremt svårt att se hur man kan be och förklara sin gudstro osv utan att öht vara troende.

Svenska kyrkan skildes från staten 1 januari 2000, innan dess hade vi en statskyrka som alla anslöts till vid födseln om man inte gjorde ett aktivt val att avstå/gå ur.

 

[nejlica]

Är döpt men inte konfirmerad, att "alla andra" gjorde det förstärkte nog bara min vilja att inte göra det eftersom jag inte riktigt kände att jag passade in i den åldern.

Har däremot sjungit i kyrkokör som barn, gått i ungdomsgrupp i kyrkan (inte minsta religiöst, men i kyrkans regi), gift mig i kyrkan och döpt mitt barn. Är således också fortfarande (aktivt val!) medlem i svenska kyrkan. Kan tycka att det är mysigt att gå på någon gudstjänst någon gång eller fint med dop/bröllop/begravning i kyrkan men skulle inte säga att jag är så värst troende.

 

[iNHALE]

Svenska kyrkan skildes från staten 1 januari 2000, innan dess hade vi en statskyrka som alla anslöts till vid födseln om man inte gjorde ett aktivt val att avstå/gå ur.

Okej, då har det nog varit så att mina föräldrar helt enkelt avstod när jag föddes.

 

[Görel]

Okej, då har det nog varit så att mina föräldrar helt enkelt avstod när jag föddes.

Man avstod inte, man gjorde ett aktivt val att gå ur.

 

[sjoberga]

Man avstod inte, man gjorde ett aktivt val att gå ur.

Sen 1996 är det dopet som ger medlemskapet. Så det är ju en aktiv handling av troende föräldrar att ansluta sitt barn till kyrkan. Men innan dess blev man medlem direkt om någon av föräldrarna var medlem. Det här med att häva sitt medlemskap hos sin kyrkoherde är något som först blev vanligt ganska sent. Väldigt många av svenskarna var (är) passiva medlemmar.

Idag är jag ganska aktivt emot att kyrkan nästlar sig in på fel ställen, där inte frivilligt deltagande gäller och alternativ finns. Inte superpopulärt där jag bor; men några dumheter har stoppats i sin linda.

 

[Görel]

Sen 1996 är det dopet som ger medlemskapet. Så det är ju en aktiv handling av troende föräldrar att ansluta sitt barn till kyrkan. Men innan dess blev man medlem direkt om någon av föräldrarna var medlem. Det här med att häva sitt medlemskap hos sin kyrkoherde är något som först blev vanligt ganska sent. Väldigt många av svenskarna var (är) passiva medlemmar.

Idag är jag ganska aktivt emot att kyrkan nästlar sig in på fel ställen, där inte frivilligt deltagande gäller och alternativ finns. Inte superpopulärt där jag bor; men några dumheter har stoppats i sin linda.

Så var det, jag gick ur -85 när jag blev myndig och sedan hade jag dålig koll, blev väldigt glad när kyrkan skildes från staten.

Håller med dig helt om detta att kyrkan nästlar sig in, som att det ska vara självklart att de är en aktiv del av olika sammanhang som borde hanteras av obundna aktörer.

 

[tanten]

För min del är kyrkan en institution som tappat sitt berättigande. Allt socialt arbete är bra. Men själva gudsTJÄNSTEN är märklig.

Jag har ju P1 på all vaken tid hemma. På söndagarna är det radiogudstjänt kl 11. Jag häpnar över orden och och ceremonin. Samt över att många tycker det är så banalt.
Man TILLBER en högre makt och läser ur en bok som skrevs för tusentals år sedan och är färgad av den tiden. Troende säger att man inte ska ta bibeln bokstavligt. Men det innebär ju att man väljer lämpliga delar av texten.

Jag tycker hela fenomenet är underligt. För mig är hela saken mumbo jumbo. Det är människan som uppfunnit gud. Jag respekterar de som tror (en av mina bästa vänner har en hög position i Sv kyrkan) men undanber mig att behöva delta i deras konstigheter.

Att locka ungdomar till konfirmation genom tjusiga resor och läger och en massa polish är konstigt? Om nu religionen är så bra - varför måste den sminkas med en massa lockelser för att få deltagare?

 

[Halona]

Jag har inte heller konfirmerat mig och har sedan länge gått ur kyrkan. Det kändes fel när jag inte alls var troende och dessutom kunde jag lägga den tiden i stallet istället.

 

[Tuvstarr]

Inte troende, inte döpt men nog tusan blev jag tvångsansluten som medlem ändå och tvungen att aktivt gå ur som vuxen. Som tur är det borta sedan länge med tvångsanslutning.

Konfirmation var aldrig ens avlägset aktuell och det var ganska förbluffande över hur de som inte trodde alls, i traditionens och presenternas tecken, kunde stå och ljuga stackars prästen rakt upp i ansiktet när de bekräftade sin tro. (Att gå i konfirmationsundervisning innebär för övrigt inte att man i slutändan måste genomföra den ritualen).

Jag har nog alltid tänkt att trots att religion inte är för mig, så har jag respekt för dem som tycker annorlunda, och att ljuga inför prästen om det viktigaste i dennes liv är lite av respektlöshetens spets i den situationen.

Men å andra sidan handlar det om ungdomar som leds in dit med förväntningar från andra.

För min del handlade det om att rätta mig i ledet och lyda, precis som i de flesta andra aspekter av livet. Jag var hårt hållen som barn, och det var sällan fråga om att ha något val.

Visserligen fick vi veta att det var frivilligt att konfirmera sig, men det var ändå någon slags förväntan och antagande att jag skulle göra det. Och som sagt prästens lockande med kyrkbröllop lät ju fint.

Visst kändes det dumt att läsa upp trosbekännelsen, men efter alla år med religiösa lärare i skolan, där vi sjöng psalmer och läste böner, så hade jag vanan inne och det gick av bara farten.

Det blev ju kalabalik hemma när jag sedan som vuxen skrev ut mig ur kyrkan, även om mina föräldrar inte är troende, men de håller väldigt hårt på hur man "ska" göra.
Men så blir det ju uppståndelse vad jag än gör i livet som inte följer deras förväntningar. Som ung hade jag inte den styrkan att gå emot dem, så jag åt vad serverades oberoende om jag tyckte om det eller inte, bildligt och bokstavligt.

Så jag såg det inte riktigt som att ljuga, utan mer, "jaha, vill prästen att jag ska säga den här ramsan så, visst". Lite på samma vis man var tvungen att rabbla engelska verb, utan att ifrågasätta det.

 

[Lingon]

Så olika vi kan se det. Förstår ju att du känner så eftersom du inte tror, men tycker det är intressant hur olika det tolkas.
Jag kan se fanatisk religion som motbjudande, men religion som inte går åt det extrema hållet har jag aldrig tänkt så över. Även jag kan bildligt himla med ögonen ibland åt något som sägs, men har aldrig känt det som väldigt motbjudande såsom du beskrev det. Mer kanske något som är lite löjligt, som "hittepå", men det viftar jag mer bort de bitarna.

Jag tycker att konceptet arvssynd är nåt så extremt motbjudande. Speciellt när jag låg där med min nyfödda dotter i famnen och tittade på den lilla lilla helt oskyldiga bebisen. Att sen tänka att det finns människor (många dessutom) som anser att hon föddes med synd är för mig extremt motbjudande.

Jag insåg tidigt att jag var ateist. Men min pappa är troende och tvingade mig att gå i kyrkan med honom. När jag 10 år fick jag själv välja tack och lov!

 

[sjoberga]

För min del handlade det om att rätta mig i ledet och lyda, precis som i de flesta andra aspekter av livet. Jag var hårt hållen som barn, och det var sällan fråga om att ha något val.

Visserligen fick vi veta att det var frivilligt att konfirmera sig, men det var ändå någon slags förväntan och antagande att jag skulle göra det. Och som sagt prästens lockande med kyrkbröllop lät ju fint.

Visst kändes det dumt att läsa upp trosbekännelsen, men efter alla år med religiösa lärare i skolan, där vi sjöng psalmer och läste böner, så hade jag vanan inne och det gick av bara farten.

Det blev ju kalabalik hemma när jag sedan som vuxen skrev ut mig ur kyrkan, även om mina föräldrar inte är troende, men de håller väldigt hårt på hur man "ska" göra.
Men så blir det ju uppståndelse vad jag än gör i livet som inte följer deras förväntningar. Som ung hade jag inte den styrkan att gå emot dem, så jag åt vad serverades oberoende om jag tyckte om det eller inte, bildligt och bokstavligt.

Så jag såg det inte riktigt som att ljuga, utan mer, "jaha, vill prästen att jag ska säga den här ramsan så, visst". Lite på samma vis man var tvungen att rabbla engelska verb, utan att ifrågasätta det.

Det var det jag menade med min sista mening. Däremot så känns det som ett gravt underbetyg åt själva konfirmationsundervisningen i sig om personer som inte känner att deras tro bekräftats, står där och rabblar den där ramsan ändå.

På nåt sätt känns själva undervisningen som en bra grej för de som är intresserade, om bara förväntningar inte fanns på resultatet. (Även om hela grejen man undervisar om i grunden är bisarr om man står där jag står och betraktar världen.)

 

[Lattematte]

Döpt, men ej konfirmerad eftersom jag var övertygad ateist i konfirmationsåldern. Inga påtryckningar för att jag skulle ändra mig från något håll.

Nu när jag är vuxen och mer nyanserad i mina åsikter har jag valt att stanna kvar i svenska kyrkan. En anledning är att den är ceremoni-och ritualmästare i vårt samhälle. Det blir enkelt för anhöriga att anordna avskedsceremonin när jag dör, eftersom det finns perfekta lokaler, proffs på själva ritualen och en förutbestämd ordning att följa. En annan är att det kyrkliga kulturrarvet är väl värt att bevara.

Den tredje anledningen är att människors fattningsförmågor, precis som hundars och hästars, har en gräns, och att de därmed inte kan förstå allt som rör sig mellan himmel och jord. Håller med om att sannolikheten för existensen av en högre makt är minimal, men vet samtidigt att mänskligt intellekt inte är tillräckligt för att avgöra den frågan med total säkerhet.

Den viktigaste anledningen till att jag stannat kvar som en i praktiken icke-troende medlem, är att kristna värderingar har fungerat mycket bra som grund för samhällsbyggen. Som kvinna är jag hysteriskt tacksam över att vara född i ett till konfessionen kristet land på nittonhundratalet.

 

[escodobe]

Jag blir alltid så förvånad när det pratas om konfirmation som något som "alla gör". Jag har inget som helst minne av att det på något sätt ens varit nära på att vara aktuellt för mig. Inte heller vet jag hur folk får information om sådant. För mig har det snarare varit "något som vissa gör som säkert redan är väldigt involverade i kyrkan".

Det är väldigt beroende på var man växer upp någonstans!

 

[Elegant machinery]

Jag är både döpt och konfirmerad men har aldrig varit troende. Numer är jag inte ens medlem i svenska kyrkan.

Jag åkte på konfirmationsresa till England med kompisarna, ungefär som en språkresa, men reflekterade ungefär noll och ingenting över de religiösa aspekterna då. Det var mer nått man bara gjorde och så fick man en moppe när man kom hem.
(Fråga mig inte om korrelationen jesus = moppe )

 

[nullo-modo]

Är döpt (mest pga rutin än något annat tror jag) men ingen konfirmation.
Vet att min mamma tyckte det var tur att hon och pappa gifte sig och jag döptes samtidigt för att inte behöva träffa prästen mer än nödvändigt. Det var inte den minsta övertalning åt något håll om mitt val om att konfirmeras eller inte.

Kyrkan jag tillhör har alltid haft på gränsen till bokstavstroende och mycket speciella präster.
Hade en riktigt bra präst när mamma och farmor gick bort (mindre än en månad i mellan). Hon anpassade pratet till hur vi levde och hur troende vi är, riktigt riktigt bra präst.
När min kusin skulle gifta sig så ville dom ha just henne då hon var så bra. Då fick vi veta att hon hade fått byta kyrka då hon enligt dom andra prästerna i "min" församling tyckte hon var för öppen i sin tro.

Är inte atist men inte troende på någon av våra namngivna gudar, tror det finns något men kan inte specificera vad.

 

[megasus]

Jag var en av få i årskullen som inte gjorde det. Lokala prästen ringde hem flera gånger och försökte övertala både mig och föräldrarna.

Det stärkte mitt förakt mot kyrkan, milt sagt.

Vad många som varit med om just detta med präster som ringt och "tjatat"! Känns obehagligt och hade verkligen bara gjort mig ännu mer anti än jag redan var.

(Ej konfirmerad och gick ur kyrkan när jag fyllde 18)