Monstermom
Trådstartare
Väldigt lösa/spontana funderingar detta, så det lär bli virrigt - ni är varnade! 
Men jag har sista dagarna tänkt en del på bilden av kvinnor i underhållning, förändring, förväntan, sådant... Jag såg om Shrek i helgen. Jag minns att när jag såg den första gången var jag helt fascinerad av Fiona, jag tyckte hon var en så ny och annorlunda bild av den kvinnliga romantiska huvudrollen. Så fri att avvika från normer, hon kunde slåss och ha ihjäl fåglar och gud vet vad. Men när jag nu såg om den så blev jag istället besviken. Visst, hon avviker från normen på vissa sätt, men för att kunna riktigt få bli sig själv så måste hon förändra sig - in i en ny norm. Dvs, hon är ung, vacker, åtråvärd och slåss och käkar fåglar. Det går ju inte. Så för att kunna vara sig själv måste hon bli tjock och ful...
(Och i senare filmer blev hon tråkigare dessutom.)
Och så läser jag om Hunger Games just nu. Jag var rädd att det skulle bli samma sak där, första gången jag läste böckerna så var jag fascinerad av Katniss. En kvinnlig huvudroll verkligen tar plats i berättelsen, drivs av sina egna motiv, och verkligen inte framställs som mjukt kvinnlig och sympatisk. Redan i första kapitlet (tror jag?) berättar hon i förbifarten hur hon försökt dränka sin systers kattunge, det finns inget "kompenserande fluff" runt hennes avvikelser - som jag ser, nu. Vem vet vad jag ser om jag läser om böckerna igen om tio år?
Jag läste de där vampyrböckerna, kommer inte ihåg vad de heter nu bara - jäkla jättepopulära serien, blev filmer av dem, tjej som går i skolan med en gammal vampyr som glittrar i solen? Vafanken... Jaja, de där böckerna i alla fall, och de var ju gräsliga från början till slut, det är som en mardrömsvariant av "underhållning".
(Läste dem för att de var så populära att jag ville kunna prata med tonåringarna om dem.)
Så det är ju inte så att jag alltid är totalt blind för problem jag ser först långt senare, men jag misstänker att jag är rätt blind i alla fall. Hur funkar det för er, ser ni sådana här saker genast eller får ni "Shrek-upplevelser" () där ni plötsligt finner er illamående över något som var en favorit? Och är det som jag uppfattar det att karaktärer som Katniss är väldigt, väldigt ovanliga? (Och är hon så bra egentligen, är det jag som är blind igen? Med tanke på hur populär hon och serien är så undrar jag ju...) Jag läser knappt (skönlitterära) böcker längre, och ser sällan film längre. Jag orkar inte riktigt med investeringen så det blir aldrig av, trots att jag var något av en dundernörd förr. Så hur ser det ut därute egentligen, idag?
(Försökte diskutera Hunger Games med yngre pojken häromdagen, men han tycker böckerna och filmen är astråkiga och är inte ett dugg intresserad.)
Det här är säkert superförvirrat, men jag är för trött för att försöka få det mer begripligt så jag hoppas det går att hänga med litegrann på vad det är jag funderar på ändå...
Men jag har sista dagarna tänkt en del på bilden av kvinnor i underhållning, förändring, förväntan, sådant... Jag såg om Shrek i helgen. Jag minns att när jag såg den första gången var jag helt fascinerad av Fiona, jag tyckte hon var en så ny och annorlunda bild av den kvinnliga romantiska huvudrollen. Så fri att avvika från normer, hon kunde slåss och ha ihjäl fåglar och gud vet vad. Men när jag nu såg om den så blev jag istället besviken. Visst, hon avviker från normen på vissa sätt, men för att kunna riktigt få bli sig själv så måste hon förändra sig - in i en ny norm. Dvs, hon är ung, vacker, åtråvärd och slåss och käkar fåglar. Det går ju inte. Så för att kunna vara sig själv måste hon bli tjock och ful...
(Och i senare filmer blev hon tråkigare dessutom.)
Och så läser jag om Hunger Games just nu. Jag var rädd att det skulle bli samma sak där, första gången jag läste böckerna så var jag fascinerad av Katniss. En kvinnlig huvudroll verkligen tar plats i berättelsen, drivs av sina egna motiv, och verkligen inte framställs som mjukt kvinnlig och sympatisk. Redan i första kapitlet (tror jag?) berättar hon i förbifarten hur hon försökt dränka sin systers kattunge, det finns inget "kompenserande fluff" runt hennes avvikelser - som jag ser, nu. Vem vet vad jag ser om jag läser om böckerna igen om tio år?
Jag läste de där vampyrböckerna, kommer inte ihåg vad de heter nu bara - jäkla jättepopulära serien, blev filmer av dem, tjej som går i skolan med en gammal vampyr som glittrar i solen? Vafanken... Jaja, de där böckerna i alla fall, och de var ju gräsliga från början till slut, det är som en mardrömsvariant av "underhållning".
(Läste dem för att de var så populära att jag ville kunna prata med tonåringarna om dem.)
Så det är ju inte så att jag alltid är totalt blind för problem jag ser först långt senare, men jag misstänker att jag är rätt blind i alla fall. Hur funkar det för er, ser ni sådana här saker genast eller får ni "Shrek-upplevelser" (
) där ni plötsligt finner er illamående över något som var en favorit? Och är det som jag uppfattar det att karaktärer som Katniss är väldigt, väldigt ovanliga? (Och är hon så bra egentligen, är det jag som är blind igen? Med tanke på hur populär hon och serien är så undrar jag ju...) Jag läser knappt (skönlitterära) böcker längre, och ser sällan film längre. Jag orkar inte riktigt med investeringen så det blir aldrig av, trots att jag var något av en dundernörd förr. Så hur ser det ut därute egentligen, idag? (Försökte diskutera Hunger Games med yngre pojken häromdagen, men han tycker böckerna och filmen är astråkiga och är inte ett dugg intresserad.
)Det här är säkert superförvirrat, men jag är för trött för att försöka få det mer begripligt så jag hoppas det går att hänga med litegrann på vad det är jag funderar på ändå...
