Människor gör mig trött..

[Sleepy]

när jag haft förhållanden där jag varit jättekär så klarar jag inte av att bo ihop. Tex om jag varit på jobbet och kommer hem och är trött så vill jag få vara själv, typ ta en promenad.

Men visst kan du vara ifred eller ta en promenad när du kommer hem ifrån jobbet, även om du bor ihop med någon? Vad hindrar det? Vad är det för hemska förväntningar du har fått på dig?

 

[Squie]

Men att ha extra känsligt nervsystem och reagera starkare på stimuli kan väl också bli väldigt handikappande, om man t ex inte orkar med att jobba eller röra sig i samhälle pga det?

Vad ADHD är har jag ganska god koll på då jag har flera i min omgivning som har olika varianter av den diagnosen. HSP däremot har jag inte läst så mycket om tidigare, annat än att jag då och då läser om folk som har fått den personlighetsbenämningen eller vad man ska kalla det (jag har uppfattat det som en diagnos). När jag googlade på HSP i samband med denna tråden så tyckte jag att de symptomen stämde ganska väl överens med det som ett par stycken av mina vänner med ADHD beskriver som karaktäristiskt för deras problem, det där med överreaktion på stimuli t ex. Och att det då skulle handla om skalor snarare, en ADHD-diagnos får man väl först när man har problem i sin vardag, men att det i grunden är väldigt lika personlighetsdrag. Kan det vara så? Att det i grunden är ganska lika personlighetstyper man pratar om, men att det benämns olika beroende på vem man träffar? Det verkar som att HSP används inom lite mer "alternativ" inriktning (kom in på nån sida som ville sälja skumma saker som hjälp för bl a HSP-personer ) och ADHD-diagnoser får väl bara läkare sätta förutsätter jag.

Jag vet inte, jag bara spånar. Jag vet som sagt ingenting om HSP innan jag googlade i samband med den här tråden, så jag hoppades att det skulle finnas någon här med mer kunskap om båda diagnoserna (fast det är bara den ena som är en medicinsk diagnos då...).

HSP kan absolut vara handikappande. Människor är oerhört jobbiga o för egen del trivs jag bäst själv..även om jag är en social ensamvarg. Livet kräver sin anpassning oavsett aktivitet man utför.

HSP är ingen diagnos...det är ett personlighetsdrag o heller inget du kan gå till en läkare o få på "papper". HSP är något du inser själv att du är. Enligt Elaine N. Aron (som forskar på det) är ungefär 20% av befolkningen HSP:are. Jag uppfattar HSP som likställt med "stark-skör" personlighetstyp o det finns en bok i ämnet som heter något liknande.

Personligen skulle jag inte likställa ADHD med HSP utan jag skulle ställa HSP mot något helt annat (men det behåller jag för mig själv, det här är buke...).

 

[cello]

Men att ha extra känsligt nervsystem och reagera starkare på stimuli kan väl också bli väldigt handikappande, om man t ex inte orkar med att jobba eller röra sig i samhälle pga det?

Vad ADHD är har jag ganska god koll på då jag har flera i min omgivning som har olika varianter av den diagnosen. HSP däremot har jag inte läst så mycket om tidigare, annat än att jag då och då läser om folk som har fått den personlighetsbenämningen eller vad man ska kalla det (jag har uppfattat det som en diagnos). När jag googlade på HSP i samband med denna tråden så tyckte jag att de symptomen stämde ganska väl överens med det som ett par stycken av mina vänner med ADHD beskriver som karaktäristiskt för deras problem, det där med överreaktion på stimuli t ex. Och att det då skulle handla om skalor snarare, en ADHD-diagnos får man väl först när man har problem i sin vardag, men att det i grunden är väldigt lika personlighetsdrag. Kan det vara så? Att det i grunden är ganska lika personlighetstyper man pratar om, men att det benämns olika beroende på vem man träffar? Det verkar som att HSP används inom lite mer "alternativ" inriktning (kom in på nån sida som ville sälja skumma saker som hjälp för bl a HSP-personer ) och ADHD-diagnoser får väl bara läkare sätta förutsätter jag.

Jag vet inte, jag bara spånar. Jag vet som sagt ingenting om HSP innan jag googlade i samband med den här tråden, så jag hoppades att det skulle finnas någon här med mer kunskap om båda diagnoserna (fast det är bara den ena som är en medicinsk diagnos då...).

Ja visst är det så. "Symptomen" för hsp och adhd är ju rätt lika.
Men tanken är nog att hsp ska vara inom ramen för vad som är "normalt". Man kan ju tycka att rätt många saker är jobbiga och ändå fungera.
Påverkas man så mycket av alla intryck utomhus att man inte klarar av att gå ut, då är man säkert hsp, men har kanske också nån diagnos.
Är man hsp har man antagligen lättare att få problem och uppfylla diagnoskriterier, adhd, utmattning, panikångest etc, men man kan likaväl vara hsp och funka normalt.
Känns det logisk? Så tänker jag iaf..

 

[GardenAngel]

Om man nu vill vara sambo så tänker jag att man kan (om det går ekonomiskt) bo lite större. Så man kan ha ett rum som är "mitt" rum. Där man kan/ska få vara ensam och ladda sig utan att det är något konstigt. Jag är själv sån. Jag behöver otroligt mycket ensamtid. Under uppväxten trodde mina familjer (skilsmässobarn) att jag mådde dåligt som "låste in mig" på helgerna i perioder. Men nu i vuxen ålder förstår de mig och hur jag är.

Min karl är "mer extrem" än jag. Han klarar inte av att vara på en social tillställning mer än ett par timmar. Blir rastlös, uttråkad och vill hem och vara själv. Han blir även trött av att vara med mig ibland, trots att vi i snitt bara ses en gång i veckan. Det har hänt att han har sagt åt mig att åka hem, för han orkar inte umgås mer. Och jag, som vet precis hur det kan vara, tar inte ett dugg illa vid mig.
Och visst kan jag vilja gå ut och äta, gå på stan, gå på bio eller liknande någon gång ibland. Men då får jag bara acceptera att sånt får jag göra med någon annan än min partner.

Det jag menar är att du kanske, till en viss mån, inte har hittat "den rätta". Du kommer förmodligen aldrig hitta någon som får dig att bli supersocial och annorlunda, men förhoppningsvis kan du hitta någon som förstår, accepterar och ger dig det utrymme du behöver.

 

[Red_Chili]

Jag tror inte det minsta på att alla är gjorda eller trivs i den tvåsamhetsnormen som samhället så gärna vill trycka på oss. Det behöver inte alls vara så att man inte träffat "rätt", man kanske faktiskt inte trivs att bo på det sättet. Jag trivs ypperligt att bo själv. När jag var sambo så älskade jag de där stunderna när jag kom hem 1-2 timmar innan han och kunde ha egentid.

Det där tycker jag är så intressant. Senast jag var hemma hos en vän (som har sambo) så passade jag på att äta middag där. När vi satt och åt så sa min vän av någon anledning att det var så skönt när hennes sambo kom hem mycket senare än henne eller började jobba mycket tidigare, just för att hon älskade egentiden i hemmet. Först skrattade jag åt det, för det lät så.. märkligt, att hon i princip "önskade bort" sin sambo ur huset. Men så visade det sig att hennes sambo tänker precis likadant och med tanke på att de för det mesta har olika arbetstider så passar ju det utmärkt.

Nog för att jag vet att människor har olika syn på vad som "ingår" i att ha en bra relation osv, men just den biten blev på något vis som en överraskning för mig ändå. Faktiskt var det väldigt skönt också.

 

[cello]

Om man nu vill vara sambo så tänker jag att man kan (om det går ekonomiskt) bo lite större. Så man kan ha ett rum som är "mitt" rum. Där man kan/ska få vara ensam och ladda sig utan att det är något konstigt. Jag är själv sån. Jag behöver otroligt mycket ensamtid. Under uppväxten trodde mina familjer (skilsmässobarn) att jag mådde dåligt som "låste in mig" på helgerna i perioder. Men nu i vuxen ålder förstår de mig och hur jag är.

Min karl är "mer extrem" än jag. Han klarar inte av att vara på en social tillställning mer än ett par timmar. Blir rastlös, uttråkad och vill hem och vara själv. Han blir även trött av att vara med mig ibland, trots att vi i snitt bara ses en gång i veckan. Det har hänt att han har sagt åt mig att åka hem, för han orkar inte umgås mer. Och jag, som vet precis hur det kan vara, tar inte ett dugg illa vid mig.
Och visst kan jag vilja gå ut och äta, gå på stan, gå på bio eller liknande någon gång ibland. Men då får jag bara acceptera att sånt får jag göra med någon annan än min partner.

Det jag menar är att du kanske, till en viss mån, inte har hittat "den rätta". Du kommer förmodligen aldrig hitta någon som får dig att bli supersocial och annorlunda, men förhoppningsvis kan du hitta någon som förstår, accepterar och ger dig det utrymme du behöver.

Håller verkligen med om att träffa rätt person! Både jag och min sambo är introverta, även om det är på lite olika sätt. Han blir trött av tanken på umgänge, jag blir trött av själva umgänget. Så jag kan tjata om att åka iväg, men när jag väl fått iväg honom och vi har varit där nån timma vill jag åka hem, och han stannar gärna kvar..
Men båda trivs ändå bäst hemma. Och båda behöver mkt egentid, jag behöver dock sjukt mkt mer och har alltid behövt.