Människor gör mig trött..

[kossankaj]

Väcker min gamla tråd..

Börjar känna mig lite ledsen..

Önskar att jag var annorlunda och inte hade sånt behov av att vara själv.
Framförallt önskar jag att jag skulle klara av att bo ihop och leva med någon. Men även när jag haft förhållanden där jag varit jättekär så klarar jag inte av att bo ihop. Tex om jag varit på jobbet och kommer hem och är trött så vill jag få vara själv, typ ta en promenad.
Visst man behöver inte bo ihop, men någonstans så vill jag ju det, ha sambo och barn.
Men jag klarar liksom inte av det.. Har inte energin..tycker det är så skönt att komma hem till en tom lägenhet. Det känns naturligast för mig.,
Men jag vill inte vara sån..

KANSKE har du inte träffat rätt kille. s¨å var det för mig innan nuvarande, jag vantrivdes när jag bodde ihop med dom, var överlycklig den tiden jag fick vara ensam hemma, eller om han skulle iväg en kväll, hoppade av lycka typ =D
Med nuvarande funkar det. jag stör mig inte alls på att han är i närheten

 

[Azalea]

ADHD är en sjukdom, eller så anser de flesta, som kan vara väldigt handikappande om man inte får behandling.

Bara för att förtydliga, ADHD är en funktionsnedsättning, ingen sjukdom.

 

[stjarnhimmel]

KANSKE har du inte träffat rätt kille. s¨å var det för mig innan nuvarande, jag vantrivdes när jag bodde ihop med dom, var överlycklig den tiden jag fick vara ensam hemma, eller om han skulle iväg en kväll, hoppade av lycka typ =D
Med nuvarande funkar det. jag stör mig inte alls på att han är i närheten

Kanske det.
Men tycker ändå att om det finns en magisk person därute som inte gör mig trött så borde jag ha träffat hen nu., efter 40 år på denna jord.

 

[cello]

Bara för att förtydliga, ADHD är en funktionsnedsättning, ingen sjukdom.

Just det, borde skrivit diagnos.

 

[Haemoglobin]

Känner igen mig i det du skriver. Aktiviteter som att träffa människor kan jag tycka är jättejobbiga, så då ställer man istället in x-antal gånger och riskerar därför att sabotera relationen som konsekvens. Jag har dock ADD. Det är otroligt krävande rent energiskt och mentalt för mig och personer med diagnosen att underhålla relationer. Man väljer det som är minst ansträngande och det kan vara att ligga på soffan istället för att ta en fika med vännerna.

Tycker det bästa du kan göra är att vara ärlig med dina närmsta och se över din vardag.

 

[Efwa]

Jag är introvert men social. Jag kan få energi av att träffa folk men det är nog mer i hjärtat. Annars blir jag bara trött, trött, trött.
Jag har få men bra vänner som inte tar energi från mig och sedan jag flyttade ut på landet, tämligen isolerat, har jag orkat att umgås mer också. Jag hinner liksom ladda mellan.

Nu har jag då turen att ha en introvert man också vilket underlättar enormt. Det är sällan vi sliter på varandra rent energimässigt. Vi gillar inte att resa, äta ute, gå på bio etc.

Givetvis var åren med barnen ganska jobbiga eftersom de kräver att man skjutsar, är social, går på möten, pratar med personal, passar upp på barnen när de är små o.s.v.
Men det visade sig att även de blev introverta och en helg hemma med fyra personer känns ingen skillnad mot om jag var ensam. Dessutom har de inte velat ut och festat utan hellre ha kompisar över hos oss. Eftersom jag är social älskar jag när det är fullt med folk hemma men älskar också när de åker. Så även mina barn.

Så visst går det att hitta någon. Det behöver nog inte ens vara någon av samma sort som du, bara man vet om varandras läggning.

 

[Efwa]

Känner igen mig i det du skriver. Aktiviteter som att träffa människor kan jag tycka är jättejobbiga, så då ställer man istället in x-antal gånger och riskerar därför att sabotera relationen som konsekvens. Jag har dock ADD. Det är otroligt krävande rent energiskt och mentalt för mig och personer med diagnosen att underhålla relationer. Man väljer det som är minst ansträngande och det kan vara att ligga på soffan istället för att ta en fika med vännerna.

Tycker det bästa du kan göra är att vara ärlig med dina närmsta och se över din vardag.

Nu har jag ju inte ADD så jag ska inte låtsas som om jag vet hur det är. Men jag känner ju igen mig enormt i just det du skriver om att man bestämt något som man sedan knappt orkar åka på och att det är krävande både energiskt och mentalt. När man säger ja är man säker på att man vill men när det kommer närmare är man inte lika "på" längre.

Fast jag personligen ställer inte in just av den anledningen du skriver, att man faktiskt saboterar något man vill ha, en relation.
Jag vet att det blir jobbigt som fan men har jag sagt ja så håller jag det eftersom jag bestämt mig för att hålla mina löften MEN jag ser till att jag har mycket tid före och efter för rekreation och tid att "komma tillbaka". Det är skitviktigt.
Man kan ju också stanna en kortare stund men jag vet att det är resan till eventet som är minst lika jobbigt när man bara vill vara själv och hemma.

Din sista mening är ju verkligen viktig tycker jag.

 

[Haemoglobin]

Jag vet att det blir jobbigt som fan men har jag sagt ja så håller jag det eftersom jag bestämt mig för att hålla mina löften MEN jag ser till att jag har mycket tid före och efter för rekreation och tid att "komma tillbaka". Det är skitviktigt.

Exakt! Det låter som att du hittat en lösning på hur du kan göra när du väl har något inplanerat. Om du granskar ännu mer kanske du hittar fler sätt att anpassa situationen på till din fördel, så inte problemen du nämner uppstår lika lätt.

 

[Efwa]

Exakt! Det låter som att du hittat en lösning på hur du kan göra när du väl har något inplanerat. Om du granskar ännu mer kanske du hittar fler sätt att anpassa situationen på till din fördel, så inte problemen du nämner uppstår lika lätt.

Kanske blandar du ihop mig och TS?

 

[Billy]

Kan det vara så att vi i vår kultur förväntas vara på ett speciellt sätt i våra relationer och socialt, och den anpassningen i sig tar energi? Jag har samma känsla av energibrist efter för många sociala kontakter.

Sen kan man ju fundera över om vi mentalt är skapta för att träffa så många som vi gör i nutidens samhälle?

Varje möte är för mig en påverkan och ett samspel och definitivt inte något jag kan gå helt oberörd igenom. Jag har accepterat att varje mänskligt möte påverkar mig, även om jag inte vill det. Tänk bara på de gånger man gått in i en butik för att handla lite kläder, och den som jobbar i butiken behandlar en som en amöba. Jag blir jättepåverkad, måste verkligen anstränga mig för att skaka sånt av mig även om det inte haft något som helst med mig att göra. Bara den andra som velat göra sig av med lite jobbiga känslor.

Intressant inlägg om alla förväntningar som finns i vårt samhälle idag. Normen är just den hyperaktiva/sociala människan som far och flyger från den ena aktiviteten till den andra, uppfattar jag i alla fall, inte minst i alla sociala medier.
TS kan ju läsa alla inlägg på tråden som vittnar om just detta - man är en social person och uppskattar umgänge, men inte HELA tiden! Så ts - du är nog helt normal. Man får väl säga som det är - "jag pallar inte med mer människor just nu, inget personligt men - hej då!"

 

[starcraft]

Kanske det.
Men tycker ändå att om det finns en magisk person därute som inte gör mig trött så borde jag ha träffat hen nu., efter 40 år på denna jord.

Jag tror inte det minsta på att alla är gjorda eller trivs i den tvåsamhetsnormen som samhället så gärna vill trycka på oss. Det behöver inte alls vara så att man inte träffat "rätt", man kanske faktiskt inte trivs att bo på det sättet. Jag trivs ypperligt att bo själv. När jag var sambo så älskade jag de där stunderna när jag kom hem 1-2 timmar innan han och kunde ha egentid. Men jag tänker också att om du gärna vill bo med någon så går det kanske att hitta någon kompromiss? eller en partner som har andra arbetstider så man automatiskt får tid för sig själv utan att det behöver bli en stor grej... Tänka lite utanför den där tröttsamma normen om att man ska bo så och göra si för att man är sambo. Man måste inte göra allt tillsammans bara för att man är ihop/sambo.

 

[stjarnhimmel]

Intressant inlägg om alla förväntningar som finns i vårt samhälle idag. Normen är just den hyperaktiva/sociala människan som far och flyger från den ena aktiviteten till den andra, uppfattar jag i alla fall, inte minst i alla sociala medier.
TS kan ju läsa alla inlägg på tråden som vittnar om just detta - man är en social person och uppskattar umgänge, men inte HELA tiden! Så ts - du är nog helt normal. Man får väl säga som det är - "jag pallar inte med mer människor just nu, inget personligt men - hej då!"

Ja jag har insett att jag inte är ensam.
Men problemet är ju det att kag vill ha sambo och barn men förstår inte hur jag ska orka och klara av det

 

[rutans]

http://www.buzzfeed.com/annaborges/sorry-didnt-see-you-there#.jjN6vovv3

Till alla oss som är introvert.

 

[starcraft]

Ja jag har insett att jag inte är ensam.
Men problemet är ju det att kag vill ha sambo och barn men förstår inte hur jag ska orka och klara av det

Vill du verkligen ha sambo om du inte känner att du orkar eller klarar av det? Och hur ser din tanke ut gällande samboskap? Vad är det i själva samboskapet som känns jobbigt?

Barn är ju en annan historia och en stor del till att jag tvekar till att skaffa barn är just att man inte riktigt kan "pausa" från att vara förälder. Nu har jag inte någon särskild längtan så det är just nu inget problem för mig. Men har man det förstår jag att det är en knepig sits.

 

[Raderad medlem 6459]

@stjarnhimmel Varför vill du bli sambo?

 

[stjarnhimmel]

Vill du verkligen ha sambo om du inte känner att du orkar eller klarar av det? Och hur ser din tanke ut gällande samboskap? Vad är det i själva samboskapet som känns jobbigt?

Barn är ju en annan historia och en stor del till att jag tvekar till att skaffa barn är just att man inte riktigt kan "pausa" från att vara förälder. Nu har jag inte någon särskild längtan så det är just nu inget problem för mig. Men har man det förstår jag att det är en knepig sits.

Jag har efter väldigt mkt funderande kommit fram till att jag vill ha sambo.
Och barn.
Kan inte säga exakt varför.
Det är väl samma som nät man frågar varför folk vill eller inte vill ha barn. Folk kan oftast inte svara på det.
Så jag önskar att jag var annorlunda

 

[starcraft]

Jag har efter väldigt mkt funderande kommit fram till att jag vill ha sambo.
Och barn.
Kan inte säga exakt varför.
Det är väl samma som nät man frågar varför folk vill eller inte vill ha barn. Folk kan oftast inte svara på det.
Så jag önskar att jag var annorlunda

Barn förstår jag är en grej som oftast är något man vill ha eller ej, biologiska klockan osv, men sambo-delen: Varför vill du vara sambo? Och vad har du för förväntningar på ett samboskap? Det är, misstänker jag, antagligen delar av dessa förväntningar som du upplever som jobbiga.

 

[Squie]

Väcker min gamla tråd..

Börjar känna mig lite ledsen..

Önskar att jag var annorlunda och inte hade sånt behov av att vara själv.
Framförallt önskar jag att jag skulle klara av att bo ihop och leva med någon. Men även när jag haft förhållanden där jag varit jättekär så klarar jag inte av att bo ihop. Tex om jag varit på jobbet och kommer hem och är trött så vill jag få vara själv, typ ta en promenad.
Visst man behöver inte bo ihop, men någonstans så vill jag ju det, ha sambo och barn.
Men jag klarar liksom inte av det.. Har inte energin..tycker det är så skönt att komma hem till en tom lägenhet. Det känns naturligast för mig.,
Men jag vill inte vara sån..

Jag får känslan av att du inte har hittat rätt kille än. Bara för att man är ihop med någon o lever med någon så betyder det inte att man måste vara klistrad bredvid varandra vareviga minut. Det är ok att leva sitt liv som man bäst finner det lämpligt. I ett sunt o bra förhållande är det ok att gå ut o ta en promenad själv, att träffa kompis (oavsett kön) själv, att åka till stallet/utöva sin hobby själv, etc. Bara för att du är ihop med någon så är du inte livegen.

Kruxet är att hitta balansen.

 

[stjarnhimmel]

Barn förstår jag är en grej som oftast är något man vill ha eller ej, biologiska klockan osv, men sambo-delen: Varför vill du vara sambo? Och vad har du för förväntningar på ett samboskap? Det är, misstänker jag, antagligen delar av dessa förväntningar som du upplever som jobbiga.

Självklart måste man inte bo ihop,
Men om jag skaffat barn hade jag inte velat att göra det själv eller barn varannan vecka direkt

 

[Thaliaste]

HSP är ingen diagnos. Det är en teori som bygger på att det finns människor (och djur) som har extra känsliga nervsystem och reagerar mer än andra på olika typer av stimuli, beröring, ljud, ljus, musik, filmer, koffein osv osv.
ADHD är en sjukdom, eller så anser de flesta, som kan vara väldigt handikappande om man inte får behandling.

Men att ha extra känsligt nervsystem och reagera starkare på stimuli kan väl också bli väldigt handikappande, om man t ex inte orkar med att jobba eller röra sig i samhälle pga det?

Vad ADHD är har jag ganska god koll på då jag har flera i min omgivning som har olika varianter av den diagnosen. HSP däremot har jag inte läst så mycket om tidigare, annat än att jag då och då läser om folk som har fått den personlighetsbenämningen eller vad man ska kalla det (jag har uppfattat det som en diagnos). När jag googlade på HSP i samband med denna tråden så tyckte jag att de symptomen stämde ganska väl överens med det som ett par stycken av mina vänner med ADHD beskriver som karaktäristiskt för deras problem, det där med överreaktion på stimuli t ex. Och att det då skulle handla om skalor snarare, en ADHD-diagnos får man väl först när man har problem i sin vardag, men att det i grunden är väldigt lika personlighetsdrag. Kan det vara så? Att det i grunden är ganska lika personlighetstyper man pratar om, men att det benämns olika beroende på vem man träffar? Det verkar som att HSP används inom lite mer "alternativ" inriktning (kom in på nån sida som ville sälja skumma saker som hjälp för bl a HSP-personer ) och ADHD-diagnoser får väl bara läkare sätta förutsätter jag.

Jag vet inte, jag bara spånar. Jag vet som sagt ingenting om HSP innan jag googlade i samband med den här tråden, så jag hoppades att det skulle finnas någon här med mer kunskap om båda diagnoserna (fast det är bara den ena som är en medicinsk diagnos då...).