MrsScabtree
Trådstartare
Igår for jag och husse med hund iväg till Bagarmossens djursjukhus för att röntga lungorna på Harley efter att ha hört en del knaster och rossel när han hässjar. Han har även hostat till då och då på dagarna, men varit väldigt pigg...ja, som vanligt alltså. Efter två timmars undersökning med tolkning av röntgenplåt med mera kommer veterinären in till oss med ett väldigt ledsamt uttryck i ansiktet. "Det är tyvärr så att vi har hittat något som inte ska vara där.."..Japp, ni läste rätt.
Harley har cancer. En tumör brevid ena lungan.
Alltså, hela min värld har liksom upplösts i atomer...Jag visste mycket väl att det skulle vara något allvarligare fel på honom, och jag var ändå övertygad om att det säkert gick att medicinera...men..cancer?
Vi fick dock anvisningar av veterinären att leva med honom precis som vanligt och inte dra ner på varken motion eller annat sålänge han är pigg och verkar må bra. "Ni vet bäst själva när det är dags". Det kändes förvisso bra, han är inte "sjuk" NU. Utan mår bra och man märker inte av något förutom att han får en liten hostattack 3-4 ggr per dag som högst...men..ändå.
Det känns som att jag har blivit hundra år gammal på några timmar, jag uppträder väl ganska normalt men går omkring konstant med en stor klump i magen, i en enda stor dimslöja. Jag har gråtit givetvis..men mest av allt är jag ganska iskall. Jag känner mig som överkörd av ett tåg.
Hunden, som har funnits där hela mitt liv, sen jag var tio år gammal är dömd att dö-och det har jag accepterat för längesedan. Han är gammal. Men cancer? Jag orkar inte
. Jag är livrädd för att han ska lida och dölja det för mig. Jag vet ju att den kommer att sprida sig, kommer han ha ont då?
Hur mår han nu? Jag har märkt att han på sista tiden sökt sig mer och mer till mig. Hunden som man aldrig fick göra annat än klia om man tvunget skulle ta i honom kan plötsligt ligga i famnen i timmar, på natten ska vi sova rygg mot rygg, och igår kväll kom han och la sig på min mage.
Jag vet bara inte hur jag ska hantera det här, det känns orättvist mot Harley att gå omkring och vara ledsen när HAN inte är ledsen. Men samtidigt går jag med det här i bakhuvudet hela tiden. Jag vet inte hur jag ska hantera det, jag älskar den här hunden så mycket att jag liksom inte kunnat föreställa mig ett liv utan honom. Han är min högra hand, mitt liv och min absolut bäste vän.
Vi har gjort allt ihop, han är alltid med mig och finns han snart inte mer vet inte jag hur jag ska kunna fylla igen tomrummet efter honom. Jag vill inte att han ska ätas upp av sin cancer, förtvina och blir något annat än den glada lilla hunden han alltid har varit. Jag vill INTE se honom mattas av..dag för dag.
Hjälp, jag vet inte hur jag ska hantera det här.
Harley har cancer. En tumör brevid ena lungan.
Alltså, hela min värld har liksom upplösts i atomer...Jag visste mycket väl att det skulle vara något allvarligare fel på honom, och jag var ändå övertygad om att det säkert gick att medicinera...men..cancer?
Vi fick dock anvisningar av veterinären att leva med honom precis som vanligt och inte dra ner på varken motion eller annat sålänge han är pigg och verkar må bra. "Ni vet bäst själva när det är dags". Det kändes förvisso bra, han är inte "sjuk" NU. Utan mår bra och man märker inte av något förutom att han får en liten hostattack 3-4 ggr per dag som högst...men..ändå.
Det känns som att jag har blivit hundra år gammal på några timmar, jag uppträder väl ganska normalt men går omkring konstant med en stor klump i magen, i en enda stor dimslöja. Jag har gråtit givetvis..men mest av allt är jag ganska iskall. Jag känner mig som överkörd av ett tåg.
Hunden, som har funnits där hela mitt liv, sen jag var tio år gammal är dömd att dö-och det har jag accepterat för längesedan. Han är gammal. Men cancer? Jag orkar inte
. Jag är livrädd för att han ska lida och dölja det för mig. Jag vet ju att den kommer att sprida sig, kommer han ha ont då? Hur mår han nu? Jag har märkt att han på sista tiden sökt sig mer och mer till mig. Hunden som man aldrig fick göra annat än klia om man tvunget skulle ta i honom kan plötsligt ligga i famnen i timmar, på natten ska vi sova rygg mot rygg, och igår kväll kom han och la sig på min mage.
Jag vet bara inte hur jag ska hantera det här, det känns orättvist mot Harley att gå omkring och vara ledsen när HAN inte är ledsen. Men samtidigt går jag med det här i bakhuvudet hela tiden. Jag vet inte hur jag ska hantera det, jag älskar den här hunden så mycket att jag liksom inte kunnat föreställa mig ett liv utan honom. Han är min högra hand, mitt liv och min absolut bäste vän.
Vi har gjort allt ihop, han är alltid med mig och finns han snart inte mer vet inte jag hur jag ska kunna fylla igen tomrummet efter honom. Jag vill inte att han ska ätas upp av sin cancer, förtvina och blir något annat än den glada lilla hunden han alltid har varit. Jag vill INTE se honom mattas av..dag för dag.
Hjälp, jag vet inte hur jag ska hantera det här.
