Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp.. 
Verkligen jättetrist, men jag har förstått det lite som så; att det är med hundar som med människor, att får de bara leva tillräckligt länge så kommer de också så småningom få cancer.
Sedan kan det vara så att cancern ändå inte är det som gör att kroppen får ge upp.
Så länge han mår bra, ...så mår han bra och då får ni glädjas med att ha honom hos er. När dagen kommer, när han inte vill längre, så kommer du märka det.
Det här är den tuffa sidan av att ha djur, sorgen över att vi överlever dem och smärtan att det är vi som ska ska välja när deras liv ska ta slut.
Jag (och många med mig) avskyr beslutet, men vi får trösta oss med att vi faktiskt kan ge dem ett smärtfritt och lugnt avslut.
Själv fick jag åka in till Bagis med min mamma och styvfars hund förra veckan.
De åkte till Sydafrika på fredagen, på söndagen fick deras ena hund ( 14 år gammal) inte med sig bakbenen och hade svårt att resa sig, men pigg och glad för övrigt.
Jag var övertygad om att nu var det färdigt och adjö och hade väldig ågren över att behöva ta bort deras hund när de inte var hemma.
Till min förvåning tyckte dock veterinären att, med tanke på att han ändå var pigg och glad ( trots konstaternade av åldersrelaterad artros) kunde det vara värt att prova med lite aniinflammatoriskt och smärtstillande.
Det verkar funka skapligt men vi har ju bar köpt oss lite tid, beslutet kommer ju inom en inte alltför snar framtid.
Själv har jag min egna 13 år gamla hund som är döv sen tidigare och nu har förlorat så gott som hela synen, men förövrigt är pigg och glad.
Han verkar dock inte vara särskild störd över synförlusten men det ställer ju höga krav på oss.
Han går inte att lämna själv alls utan måste vara med hela tiden och passas så han inte går in i saker, ner för trappor, blir påkörd etc. Det är fruktansvärt jobbigt men så glad och pigg som han är kan vi inte ta bort honom bara för att det är jobbigt för oss.
Jag har dock sagt att den dagen synen är helt borta så får det vara slut, men jag fasar för den dagen och beslutet något fruktansvärt.
Jag vet hur svår gränsdragningen är.
Att avgöra när det är dags, särskilt när försämringen är gradvis. Då kan det faktiskt vara bra med utomstående som inte träffar djuret varje dag som ser skillnaden mellan besöken.
Ibland är det dock tydligt när dagen är inne.
När jag skallröntgade min 5 åriga vita boxerkille och fick mina farhågor bekräftade att han hade en stor inoperabel hjärntumör var beslutet som sådant enkelt även om smärtan var så stor att det bokstavligt kändes som om hjärtat gick sönder.
Vissa djur berör oss mer.
3 år senare kan jag fortfarande inte prata om honom utan att tårarna rinner och flera månader efter hans död är bara i en dimma.
Harley mår bra idag, ni har fått 13 långa, glada år tillsammans. Glädjs åt det och ta dagen som en kommer, dt kan ju vara så att tumören funnits där länge och växer långsamt, ni kan mycket väl ha lång tid kvar tillsammans.
Verkligen jättetrist, men jag har förstått det lite som så; att det är med hundar som med människor, att får de bara leva tillräckligt länge så kommer de också så småningom få cancer.
Sedan kan det vara så att cancern ändå inte är det som gör att kroppen får ge upp.
Så länge han mår bra, ...så mår han bra och då får ni glädjas med att ha honom hos er. När dagen kommer, när han inte vill längre, så kommer du märka det.
Det här är den tuffa sidan av att ha djur, sorgen över att vi överlever dem och smärtan att det är vi som ska ska välja när deras liv ska ta slut.
Jag (och många med mig) avskyr beslutet, men vi får trösta oss med att vi faktiskt kan ge dem ett smärtfritt och lugnt avslut.
Själv fick jag åka in till Bagis med min mamma och styvfars hund förra veckan.
De åkte till Sydafrika på fredagen, på söndagen fick deras ena hund ( 14 år gammal) inte med sig bakbenen och hade svårt att resa sig, men pigg och glad för övrigt.
Jag var övertygad om att nu var det färdigt och adjö och hade väldig ågren över att behöva ta bort deras hund när de inte var hemma.
Till min förvåning tyckte dock veterinären att, med tanke på att han ändå var pigg och glad ( trots konstaternade av åldersrelaterad artros) kunde det vara värt att prova med lite aniinflammatoriskt och smärtstillande.
Det verkar funka skapligt men vi har ju bar köpt oss lite tid, beslutet kommer ju inom en inte alltför snar framtid.
Själv har jag min egna 13 år gamla hund som är döv sen tidigare och nu har förlorat så gott som hela synen, men förövrigt är pigg och glad.
Han verkar dock inte vara särskild störd över synförlusten men det ställer ju höga krav på oss.
Han går inte att lämna själv alls utan måste vara med hela tiden och passas så han inte går in i saker, ner för trappor, blir påkörd etc. Det är fruktansvärt jobbigt men så glad och pigg som han är kan vi inte ta bort honom bara för att det är jobbigt för oss.
Jag har dock sagt att den dagen synen är helt borta så får det vara slut, men jag fasar för den dagen och beslutet något fruktansvärt.
Jag vet hur svår gränsdragningen är.
Att avgöra när det är dags, särskilt när försämringen är gradvis. Då kan det faktiskt vara bra med utomstående som inte träffar djuret varje dag som ser skillnaden mellan besöken.
Ibland är det dock tydligt när dagen är inne.
När jag skallröntgade min 5 åriga vita boxerkille och fick mina farhågor bekräftade att han hade en stor inoperabel hjärntumör var beslutet som sådant enkelt även om smärtan var så stor att det bokstavligt kändes som om hjärtat gick sönder.
Vissa djur berör oss mer.
3 år senare kan jag fortfarande inte prata om honom utan att tårarna rinner och flera månader efter hans död är bara i en dimma.
Harley mår bra idag, ni har fått 13 långa, glada år tillsammans. Glädjs åt det och ta dagen som en kommer, dt kan ju vara så att tumören funnits där länge och växer långsamt, ni kan mycket väl ha lång tid kvar tillsammans.
